Kiev hade genomlidit nästan en vecka av 30-gradig hetta, vilket näst ösregn, kyla och blåst är det sämsta utflyktsvädret. Men sent en eftermiddag tog jag metrons linje 3 till Syrets och Dorohozhychi i stans nordvästra del, för att besöka ett par beryktade krigsminnen. Koncentrationslägret Syrets har utplånats. Där reser sig nu hyreshus. Men på platsen för den ökända avrättningsplatsen Babij Jar, på ukrainska Babin Jar, som betyder Den gamla kvinnans ravin, finns talrika minnesmärken.
Bakgrunden till massakern på judarna gav jag i fjol och där finns inte mycket att tillägga. Men när jag på nätet googlar på bilder från den fasansfulla tilldragelsen, finner jag inte bara de gryniga svart-vita fotografier och dokumentärfilmer som alltid brukar finnas, utan också ett par med klar bildskärpa. Jag tänker inte visa dem eller ens ge en länk, utan bara beskriva dem.
Fotona visar en man i uniform, förmodligen en tysk SS-man, som kliver omkring bland hundratals nakna kvinnokroppar på marken. I bakgrunden ses några civilklädda män, som förmodligen ska utgöra de tvångsarbetare som så småningom grävde ner liken. Jag tror fotona är realistiska. Så såg det nog ut. Men fotografierna är efterhandsrekonstruktioner. I dessa tider av bildmanipulation och fejkade nyheter, kan det vara klokt att göra åtskillnad på verklighet, rekonstruktioner – och rent fejk.
Sovjetiskt minnesmärke
Det äldsta minnesmärket är det sovjetiska, som ligger strax söder om metrostationen Dorohozhychi och består av en väldig staty i en omgivning som liknar de raviner vi sett på bilderna. Om det är exakt samma raviner, har jag inte lyckats finna ut. Det dröjde till 1961 och Jevgenij Jevtusjenkos berömda poem, innan Babij Jar ens blev föremål för uppmärksamhet i Sovjetunionen. Den väldiga statyn restes 1976, så min förmodan är att de ravinliknade formationerna är en del av konstverket.
Norr om metrostationen Dorohozhychi finns en mängd minnesmärken som kommit upp efter 1992. De påminner oss, i motsats till det sovjetiska, som inte gör någon åtskillnad, om de olika enskilda grupperna (judar, romer osv.).
Bland de hundra- till hundrafemtiotusen människor som mötte döden i Babij Jar, hör också några ukrainska fotbollsspelare. Detta kanske inte meriterar till någon längre utläggning, inte ens det faktum att de tillhörde världseliten. Men deras öde förtjänar att lyftas fram för att skingra mystiken kring den mytomspunna dödsmatchen 1942.
Dödsmatchen 1942
Om denna fotbollsmatch, som ska ha ägt rum den 24 september 1942, heter det att de tyska ockupationstrupperna fick höra att några fotbollsspelare från det lokala laget Dynamo fanns tillgängliga i staden. De beslöt sig för att anordna en match mellan ukrainarna och ett av deras egna fotbollslag, tagna ur Wehrmacht. Dynamo hade, tillsammans med Spartakus från Moskva, inte bara varit Sovjetunionens främsta lag, utan bland de bästa i världen. Inför matchen fick de dock byta namn, Dynamo var alltför mycket förknippat med dess sovjetiska förflutna. Så det fick bli Start.
Start vann
Om vad som sedan hände, går uppfattningarna isär. I slutet får ni ett antal länkar, att själva utforska. För att göra en lång historia kort, så vann Start klart över tyskarna, också sedan tyskarna kallat in sitt elitlag från Luftwaffe vid namn Flakelf. Att ukrainska ”undermänniskor” utskåpade tyska ”övermänniskor” dög ju inte. Så en väl förberedd revanschmatch utsattes till den 24 september.
Före matchen, berättar denna version, ska de ukrainska spelarna fått veta att de måste göra Hitlerhälsningen vid inledningsceremonin och sedan på ett taktiskt sätt se till att förlora matchen. ”Förlora matchen eller livet”.
Men det gick inte som tyskarna hoppades. Ukrainarna vägrade göra Hitlerhälsningen och gjorde istället en patriotisk hälsning. Sedan de vunnit denna match med 6–0 arresterades de i omklädningsrummet, togs ut till Babij Jar och sköts en efter en.
Var det en myt?
Utifrån denna historieversion såg en mängd dikter dagens ljus och även sovjetproducerade filmer. Men efter Sovjetunionens fall 1991–92 var det dags att ifrågasätta myterna kring denna s k dödsmatch. Det visade sig då, att fastän tyskarna var fly förbannade över att de (samt ungerska och rumänska lag) fick stryk av ukrainarna, så ledde det inte till några repressalier. Ett foto taget efter den påstådda ”dödsmatchen” visar de tyska och ukrainska fotbollsspelarna i bästa kamratförhållande.
Men ukrainska spelare blev faktiskt arresterade och avrättade några dagar senare – fast inte för att de hade vunnit. Vad som verkar ha hänt var att tyskarna fått klart för sig, att några av spelarna hade tillhört hemliga polisen, NKDV (senare KGB). Detta var ingen olycklig tillfällighet. Redan då Dynamo och Spartakus bildades på 1920-talet sågs de som möjliga propagandalag för det kommunistiska samhället. Det blev därför viktigt att specialtränade spelare deltog. De handplockades ur andra lag och subventionerades av NKDV. Denna praxis fortsatte efter kriget, t ex i de lag som på 1950-talet gjorde sensation i matcher mot västerländska lag, också i Sverige.
Men som sagt, spelare blev inte skjutna för att de hade vunnit. Ledaren för en annan ukrainsk fotbollsklubb, Ruch, en viss Georgi Shvetsov, ville värva spelare från Start till sin klubb. Men Shvetsov gällde för att vara en samarbetsman, varför spelarna vägrade. Shvetsov hade då angivit till tyskarna de spelare i Dynamo, som han visste hade jobbat för NKDV. Enligt order från Hitler skulle alla NKDV-män (liksom politiska kommissarier, partimedlemmar m m) omedelbart arresteras och avrättas.
Detta är som sagt en kortversion av vad som hände i och kring dödsmatchen. De som vill fördjupa sig mer hänvisas till länkarna: thesefootballtimes.co, thefalse9.com, news.kievukraine.info, rebelultras.com
Till sist kan berättas att området vid Babij Jar drabbades av en katastrof i mars 1961 (ett halvår före Jevtusjenkos dikt), då en damm sprack och dränkte 1500 människor.
…
Nästa avsnitt: En revolutionerande upptäckt i Lviv.
