Till Malin Julen 1989
ALLTESAMMANS BERODDE EGENTLIGEN på den där spegelväggen som Malin önskat sig till födelsedagen. Pappa hade ju varit lite motsträvig i början men eftersom Malin kunde linda honom både medurs och motsols kring lillfingret hade han ju inte mycket att sätta emot. När han sedan kunde formulera ett bra beslutsunderlag så hade mammas små invändningar inte heller någon verkan.
– Med hänsyn till den årliga längdtillväxten som i budgeten reflekteras i krav på ökning av den speglande ytan förespråkar jag en engångssatsning på större reflekterande area för att långsiktigt på ekonomiskt fördelaktigaste sätt lösa o s v…
Det blev alltså en spegelvägg där Malin inte bara kunde spegla sig på höjden, som alla vanliga nästan tonåringar, utan liggande på sängen också spegla sig på tvären, vilket ju egentligen var samma sak fastän man skulle kunna tro att det var tvärtom.
När Malin vaknade var det kolsvart i rummet och hon var så där förskräckligt kissnödig som man nästan bara kan bli mitt i natten när huset är så tyst som om man är ensam i hela världen och det är så rysligt kusligt att smyga upp ur den varma sängen.
Det första hon trampade på var ridhjälmen och den överhalningen klarade hon. Men när hon sedan trasslade in alla tårna i ridspöet dök hon på huvudet genom spegelväggen och var ute i solskenet på andra sidan, innan hon visste ordet av. Där slog hon huvudet i stolpen till en anslagstavla som Vän af Ordning ställt just där den inte borde stå. Malin hann knappt bli förvånad förrän hon blev så där blixtrande arg när hon såg vad det stod på skylten:
Hur skulle hon nu göra – – – skulle hon kanske våga – – – lite försiktigt – – – bakom busken där – – – så att det knappt märktes. Eller skulle hon, som pappa alltid sa, respektera kommunala förordningar då de alltid tillkommit med medborgarnas bästa för ögonen.
Hon såg inte hunden med det samma för han kom rakt ner från solen och landade precis bredvid anslagstavlan där han behändigt fällde ihop vingarna på ryggen så de bara såg ut som en väldigt liten ryggsäck. Han lyfte nonchalant på högra bakbenet och prickade utan svårighet stolpen. Så ruskade han lätt på sig och sa:
– Man skall inte bry sig om dumma anslag. Sätt dig bakom busken där så håller jag utkik under tiden.
När Malin kom tillbaka var hunden försvunnen och i stället stod där en vacker vit häst och putsade sina präktiga vingar och gnäggade av förtjusning när den såg Malins förvåning.
– Jag vet att du tycker bättre om hästar än hundar. Kliv upp så flyger vi till Toscana. Det skall gå i ett huj så sant jag heter Pegasus.
Med ett brus som av en hel svanfamilj bar det av och Malin tänkte förtjust på hur hon skulle bräda klasskompisarna när de började berätta vad de gjort på jullovet. Det här var ju något helt annat än Ture Sventons löjliga matta som till och med luktade kamel.
De gjorde en sväng runt Poggio della Fame där hela familjen Amoroso stod och tittade med ögon stora som tefat medan maten kokade över på spisen. Sedan landade Pegasus vid en härligt grönskande äng, för luften suger sa han, och så verkade det som han alldeles glömt bort Malin och gick där och betade som vilken häst som helst.
Malin satte sig i skuggan under ett olivträd och funderade på om hon kanske skulle nypa sig lite för att se om hon drömde. Men hon ville egentligen inte göra det för det kunde ju faktiskt vara så att hon drömde. Det var då hon hörde sången från andra sidan kullen, först svagt men så allt starkare så att hon kunde urskilja orden.
– Jag kommer i kväll … inunder balkongen…
lät det gång på gång och så kom det en pojke släntrande runt kullen med en stege på axeln.
– Bellissima signorina!
utropade han när han fick syn på Malin.
– Jag heter Romeo och har gått hela vägen från Verona. Låt mig kalla dig Julia så skall jag enlevera dig i natt. Oh fagra jungfru från norden. Du har väl en balkong ty annars bliver jag för evigt olycklig?
Malin blev alldeles paff när hon hörde hur löjligt han pratade. Men han var ju så där jättesnygg som alla killarna i Mitt Livs Novell eller kanske rentav ännu snyggare.
– Äh, gör dig inte till, sa hon. I Sverige bor alla flickor på nedre botten så jag öppnar bara fönstret så kan du klättra in. Men då måste du ge mig en riktig puss nu så att jag är säker på att du kommer i kväll!
Romeo såg dödsförskräckt ut och försökte vända sig om och smita iväg men han trasslade in sig i stegen så Malin fick grepp på honom innan han hann undan. Först var det liksom inte märkvärdigare än att pussa ett marsvin men sen började små rosenfärgade moln sväva omkring innanför ögonlocken på Malin och det var precis lika härligt som i Mitt Livs Novell eller kanske rentav lite härligare ändå…
Men när hon slog upp ögonen så stod hon där med den gulligaste lilla groda i handen och där var den där retfulla skylten igen.
Malin blev så arg så arg och sparkade till skylten allt vad hon orkade och det bara krasade omkring henne av alla spegelskärvorna och där i dörren stod mamma och pappa, yrvakna och förskräckta, och orden bara snubblade över varandra när de ville veta vad som stod på.
– Jo det var ridspöet, sa Malin, fast först var det ridhjälmen förstås, fast allra först var det att jag var så kissnödig.
Under tiden smög hon försiktigt handen med grodan bakom ryggen. För föräldrar behöver ju inte veta allting, dom tål ju så lite, man måste vara lite försiktig med föräldrar.
Dom skulle säkert inte tycka om att hon satte fönstret lite på glänt, bara lite för det var ju inte alls säkert att Romeo skulle komma, men grodan tyckte nog om frisk luft, den skulle få bo i blomkrukan och hon skulle kalla den Romeo och hon skulle säga att hon hittat den i Älgbrunn.
Vinjettbild: Den bevingade hästen Pegasus för i drömmen Malin till Italien där familjen tillbringat sin sommarsemester i Toscana.
