Med Hussein Onyango började allting. Denne Hussein var en ganska udda gestalt, något av en eremit och svår att förstå sig på. Han log sällan, och yngre anförvanter kallade honom ibland för ”Skräcken”, både på skämt och på allvar. Född i närheten av Kisumu i västra Kenya år 1895 kom Onyango mycket tidigt i beröring med kolonisatörer från det brittiska imperiet.
Tidvis arbetade han som kock åt de vita i Nairobi, och bland arbetsgivarna märktes högdjur som Lord Delamere. Fostrad som muslim övergick Onyango till den kristna läran i vuxen ålder men ångrade sig tvärt och konverterade därför en andra gång, nu för gott. Allt eftersom blev han ovanligt berest. Som ung jobbade Hussein i Tanganyika, och i andra världskriget slogs han på engelsmännens sida i Burma, Ceylon, Arabvärlden och sporadiskt även i Europa.
Stadgade sig gjorde Onyango förhållandevis sent i livet. I gengäld skaffade han sig tre hustrur av vilka den mest åtråvärda, miss Akumu, infångades av den blivande mannens släktingar ute i bushen för att därefter släpas hem närmast som ett värdefullt jaktbyte.
Som familjeförsörjare blev Hussein respekterad i de flesta läger. Han slog ner sina bopålar en bit från staden Alego, brukade jorden på hävdvunnet sätt och såg både familjen och ägorna växa till i rasande fart. Njutningsmedel som alkohol och tobak var honom fullständigt likgiltiga, och många vittnade om hans principfasthet. Andra menade att den gränsade till ren fanatism.
Under sin krafts dagar framstod Onyango som den borne klanhövdingen och ledargestalten, erfaren, hårdför, myndig, osårbar och sträng men, oftast, rättvis. ”Elak” påstod hans vedersakare. Det kan nog anses ställt utom tvivel att han levde upp till epitetet ”undantagsfigur”: en sann patriark och moralisk jätte. Till allt annat var han specialist på örtmediciner, men det vore oriktigt att beteckna honom som undergörare eller shaman; det övernaturliga betraktade han med sund skepsis.
På ålderns höst blev denne profetens inte alltför ödmjuke tjänare helt blind och måste använda käpp. Precis 84 år gammal rycktes han bort och ligger sedan dess begravd under en minnessten i sin hemby intill äldste sonen.
Äldste sonen fick bara leva i 46 år – en bilolycka ändade hans liv 1982 – men lystrade dessförinnan till namnet Barack Obama. Denne man är far till USA:s 44:e president Barack Hussein Obama junior, som presiderade under åren 2009–2017, och Hussein Onyango är denne den 44:e presidentens farfar.
Barack Obama junior anlände till världen i Honolulu fredagen den 4 augusti 1961. Hans kenyanske far var utbytesstudent vid University of Hawaii, medan hans blott 18-åriga mor studerade geologi, hette Ann Dunham och kom från den amerikanska Mellanvästern. Föräldrarna gick skilda vägar efter några år. Fadern studerade vidare i Boston, och modern flyttade till Jakarta med lille Barack junior försiktigt instuvad i sin asiatiska packning efter att hon gift sig med en indones. I fyra år vistades Barack på Java och lärde sig då, med Ann Dunham som enda förmedlare, att kvaliteter som ärlighet, rättvisa och inte minst självständigt tänkande inte kan undvaras, förutsatt att man vill åstadkomma något av egentligt värde under sin tid här på jorden.
Jag vill inte utesluta att Obama mindes dessa lärospån från sina fyra Java-år under sin tid i Vita Huset.
Mor Ann dog i cancer i november 1995. Sonen har liknat henne vid en soldat den där tjänar ”The New Deal, Fredskåren och pamflettliberalismen till det bittra slutet”.
”Jag är fullständigt klar över att hon var den tillgivnaste och mest generösa karaktär jag någonsin har känt och att allt det bästa i mig är hennes förtjänst. Hon reste för jämnan och arbetade i både Afrikas och Asiens otillgängliga byar, där hon hjälpte kvinnor att köpa in symaskiner eller mjölkkor eller att få en utbildning, som gav dem självförtroende och ekonomisk trygghet. På sin fritid ställde hon samman rapporter, läste romaner och drömde om att få barnbarn.”
Tids nog återvände Barack junior till Hawaii för att skolas in och fostras upp av sina morföräldrar.
Ann Dunham pendlade mellan sina lägenheter i Indonesien och Nordamerika på hel- och halvårsbasis med påföljd att unge Barack fick tidiga erfarenheter av sofistikerad distansundervisning. Ändå – eller möjligen just därför – blev hans tonår allt annat än problemfria. Han satte i sig alkohol, gräs och kola, stal bilar, trakasserade lärare, deltog i olika gängaktiviteter o s v. Lyckligtvis kom han på bättre tankar ganska omgående; någon egentlig frontfigur på de nyssnämnda övningsfälten blev han aldrig.
I stället bosatte han sig på sin kammare, tog en samhällsvetenskaplig examen vid Columbia University (i New York), en juristdito vid Harvard Law School, dessutom med honnörsbetyget magna cum laude, och blev därefter lärare. I tolv års tid, fram till 2004, undervisade Obama junior i statsrätt på en av de högre läroanstalterna i Chicago. Medievärldens uppmärksamhet fick han redan på tidigt 1990-tal. Det ledde till ett bokkontrakt och i förlängningen till det magnifika verk, Dreams from my Father (”Min far hade en dröm” i svensk översättning), som utgavs i USA långt före tusenårsskiftet.
Just själva fadersporträttet är nog det mest utmanande och mest genomlysta av detta arbetes många färgrika personteckningar. Ändå träffades Barack och Barack – far och son – bara en (1) enda gång efter den senares spädbarnstid – under en dryg månad på Hawaii 1971. Då hade den blivande presidenten nyligen kommit hem från Java, var inte äldre än tio och orienterade sig endast med största svårighet i tillvaron. Det kom att prägla de bådas tillfälliga återförening.
Obama den äldre, alltså fadern, måste i en rad avseenden ha varit en briljant herre för att nu uttrycka sig oförställt – modig, idérik, knipslug och handlingsbenägen men också självsvåldig och begåvad med ett stort ego, sannolikt alltför stort. Hans diplomatiska talanger var dessvärre obefintliga långt utöver det patologiskas gränser. Mig påminner denne Barack senior om en ångvält, en bulldozer eller kanske en tyngre artilleripjäs. Barn alstrade han med fyra eller rentav hela fem kvinnor från olika kontinenter med påföljd att den förre hyresgästen i Vita Huset kan tillgodoräkna sig inte mindre än sju afrikanska halvsyskon … vartill kommer ännu ett, ett javanesiskt, på morssidan.
Hemma i Kenya gick Obama senior ett grymt öde till mötes. Han utmanövrerades av gamle Johnstone Kamau wa Ngengi, alias ”det flammande spjutet”, mera bekant som Jomo Kenyatta (1889–1978) och som den före detta kolonins första premiärminister med hederstiteln Mzee. Jomo K och Barack O var inte stamfränder; det förklarade misshälligheterna dem emellan.
Fråntagen sitt inkomstbringande arbete, motarbetad av den härskande eliten och till slut berövad sitt pass uppsökte Barack den äldre i några år den absoluta bottenplattan. Han började dricka, hängav sig åt livslögner och saknade medel även till det allra nödvändigaste – men han lyckades ändå resa sig på tio. När punkt sattes för hans innehållsrika liv genom en våldsam frontalkrock i Nairobi gick det mesta åter hans väg med nya insatser, nya vinster och nya hustrur, inklusive ännu fler och nyare barn.
I Min far hade en dröm skildras en personlig inre resa och ingenting mindre än just detta – en yngre mans oupphörliga sökande efter sina personliga faders-rötter, därigenom också efter ett meningsfyllt syfte med sin tillvaro som färgad amerikan. Texten är uppfordrande. Det råder intet tvivel om att den unge mannen står solidarisk med jordens fördömda och har goda kunskaper om Tredje världen. Hans engagemang för de nödställda och förfördelade i USA bär även det äkthetens prägel. Klarspråk finner man titt som oftast. I Washington ”fortsatte Reagan och hans kreatur med sina lömska anslag”, heter det talande nog om en annan inhysing i Vita Huset. Närmare bestämt den 40:e i ordningen.
Förväntningarna var enorma inför Barack Hussein Obamas tillträde som president 2009. Jag måste till min sorg, och med facit i hand, konstatera att förhoppningarna kom på skam. Det blev inte så mycket change, och den change som, trots allt kom till stånd var inte alltid av godo. Något magna cum laude för det sätt på vilket Obama handskades med sitt lands högsta ämbete kan det sannerligen inte bli tal om.
Men till skillnad från många andra vägrar jag att sluta upp bakom föreningen ’Obama-hatets vänner’. I stället tänker jag på Zhou Enlai, Folkrepubliken Kinas förre premiärminister, som 1972 tillfrågades – sant eller osant må vara likgiltigt – om den betydelse som 1789 års franska revolution i praktiken haft för mänskligheten. ”Det är alldeles för tidigt att säga”, löd Zhou Enlais svar.
På liknande sätt är det nog med Obama: det är på tok för tidigt att leverera ett glasklart slutomdöme om hans år i Vita Huset.
