Tillbakablick på skolans förfall

Läraren (författaren) 1999 (54 år)

Fann denna text av en slump i datorn. Den är daterad 9 september 1999, snart 20 år gammal alltså. Jag erinrar mig att den då var tänkt att publiceras 20 år efter uppropet för kunskap i skolan 31 maj 1979. Om någon publicering skedde minns jag emellertid inte.

Läste igenom den igen och fann den fortfarande giltig och tycker den visar att det som skett i skolan var fullt synligt redan för 40 och framför allt för 20 år sedan.

Texten består av två delar; 1 … om den redan 1999 så tydliga särbehandlingen av barn och 2 … en tillbakablick på skoluppropet och dess följder.

Barnet ut med badvattnet

12% av alla barn sägs platsa inom någon s k bokstavsdiagnos; MBD, DAMP, ADHD, Tourette, Asperger, Infantil autism etc. Antalet växer hela tiden i takt med att modern forskning med sina mät- och testmetoder förfinas. Lägg därtill dyslektiker och fysiskt handikappade av olika slag så närmar vi oss snart en majoritiet.

Dessa barn kan inte gå i skolan som vanligt sägs det. Behoven är så speciella att mycket omfattande anpassning av skolmiljön m a p organisation, material och personal krävs. Kraven på skolans anpassningsförmåga ställer beprövade erfarenheter på huvudet och skolans personal inför mycket svåra överväganden. Ska vi jobba som de flesta fortfarande väntar sig och kanske önskar, eller ska vi anpassa allt för att till varje pris undvika att ens någon riskerar hamna i kläm? Är skolan i sin traditionella form med kollektivt grupptänkande kanske rent av mer till skada än till nytta för barn?

De (många blir s k utåtagerande) kan få små amfetamindoser. Då blir dom lugna och kan sitta still och koncentrera sig på sina uppgifter. Visserligen tappar dom aptiten, men det blir bra på alla andra sätt, sägs det. Det här är vanligt i USA och förordas livligt både av föräldrar och lärare. Frågan röner stor nyfikenhet även i svenska skolor nu. Klart det vore skönt om sprattelbarnen blev lugna och kunde koncentrera sig, men ännu är frågan politiskt problematisk hos oss. Vaksamhet mot vilka intressen som driver på denna utveckling (strävan att kunna hålla ner personaltätheten, önskan att öka marknaden för mediciner t ex) är nog klokt.

Barn med olika behov har alltid funnits i skolan. Vi tror att vi idag är först med en djupare insikt i dessa frågor. Så är emellertid inte fallet. Själv är jag en ordblind, som ingen gjorde något särskilt för att hjälpa i skolan, annat än att se till att jag inte vantrivdes. Det är jag glad för. Jag lärde mig att klara mig själv genom att utveckla alternativa strategier för skolarbetet. Omgivningen trodde att jag skulle klara det, och så blev det. Vad hade hänt om dom ängslats för min framtid, flyttat mig mellan olika grupper, provat olika pedagogiska metoder…? De flesta klarar sig bäst genom att lära sig följa och utveckla sitt eget arbete i en någorlunda beständig och civiliserad grupp. Att forma dessa grupper är en av lärarens verkligt stora uppgifter. En uppgift man talar alldeles för lite om.

De barn som trots allt inte klarar vanlig skola, d v s faktiskt bedöms fara illa i en större grupp, ska få en annan skolgång. Gränsdragningen är svår, men den är viktig. Många gånger är man idag för rädd att placera barn i små permanenta grupper; vad man tidigare kallade specialklasser. Där i en pålitlig gemenskap ska man kunna prova sig fram, känna sig obunden av kursplaner och göra inlärningsklimatet optimalt. Där behövs specialpedagogen, en kunnig eldsjäl med stort intresse för barns individuella behov både av specialiteter och grupptillhörighet.

Utvecklingen i skolan aktualiserar gamla frågor på nytt. Lär elever sig fortfarande väsentliga ting bättre i ett kollektivt sammanhang, underställda gemensamma kollektiva normer, i relativt integritetsskydd från experters närgångna anlags- och personlighetsanalyser? Eller blir lärandet bättre om barnen efter noggranna personlighets- och andra test följer ett av experterna skräddarsytt omsorgs- och utvecklingsprogram i heldagsomsorgen, som ett led i det livslånga lärandet? Vill vi att skolan går in i någon ny form av organisationskoncept, med individuella utvecklingsplaner och arbetsordningar för alla?

Låter frågorna komplicerade? De kan också ställas mycket enkelt. Har det blivit fel att låta barn gå i vanlig skola?

Jag frågar mig dagligen i mitt arbete som biträdande rektor på en skola för barn upp till 12 år: Är det förenligt med förnuft och tillgänglig pedagogisk kunskap att skapa en skola med flexibla elevgrupperingar som organisationsidé, som helt bryter med det vi känner sedan mer än hundra år? Tjänar några elever på denna utveckling? Förstår man (politiker, forskare, Skolverket) inget av de komplexa mekanismer i vår skola som faktiskt skapat enorma kulturvärden under hela den industriella epoken?

Vi håller på att spola ut barnet (i betydelsen alla barn) med badvattnet.

Lärarkåren domineras kraftigt av 50+generationen. De har den grupporienterade organisationsidén i ryggmärgen och har svårt att se sin otydliga roll i den individualiserande modellen. Försvaret för det traditionella är otydligt och kritiken av det nya är ännu sämre artikulerad. Som om lärarkåren inte förstår vad den håller på med och varför.
En fråga som infinner sig är om vi är på väg att överge vår klassiska syn på skoleleven som en varelse med möjlighet att inordna sig i en pedagogisk gruppgemenskap. Istället framträder det nya skolbarnet som omsorgsvarelsen, vars individuella behov alltid måste stå i centrum.

Om vi förlorar oss helt i medicinska diagnoser, i ältandet om lärarens uselhet och i social segregering är det snart inget kvar av det sociala kitt som grundskolan skulle vara.

Kunskap i skolan – tjugo år efter skoluppropet maj 1979

Ett upprop för kunskap i skolan publicerades i DN 31 maj 1979. Det explosiva gensvaret var oväntat. Uppropets undertecknare representerade allt från akademisk grädda och gammalkonservativa högerkrafter över kulturradikala folkbildnings-sossar till många av vänsterns intellektuella. Alla hade åtminstone ett gemensamt; boklig bildning är av betydelse. I uppropet stod bl a följande:

Den oroande utvecklingen i skolan går parallellt med en likartad utveckling på hela kulturområdet. Det finns ett smygande förakt för traditionellt intellektuellt arbete. … Målet “harmoniska individer”, dvs privata, individuella strävanden, betonas allt mer medan kunskapens betydelse för demokrati i ett samhälleligt perspektiv, för ett upplyst folk, betonas allt mindre. Detta är en underskattning av det intellektuella arbetets möjligheter, dvs antiintellektualism. Ett okunnigt folk är ett hot mot demokratin…

”Kunskapsrörelsen”, som den kom att kallas, sammanfördes av 70-talets speciella omständigheter och slets snart isär av oförenliga meningsskiljaktigheter. Alla väsentliga dokument samlades samvetsgrant ihop i mitten av 80-talet och deponerades hos riksarkivet för den som vill studera saken närmare.*

Uppståndelsen blev som sagt omfattande. TV gjorde reportage och speciella uppföljningsprogram. Gensvaret från allmänheten och från skolvärlden var också stort. Tusentals stödde på olika vis, skrev på listor och skänkte pengar. En synnerligen öm tå hade trampats till ordentligt. Vad många känt på sig sas nu helt öppet och klart: Det demokratiska bildningsprojektet höll på att spåra ur.

Nå, Efter denna dag startade en ny skolutveckling i Sverige. ”Skolreformerandet” accelererade. Samtidigt som kunskapsrörelsen förlöjligades talades passionerat för kunskap och bildning, men på ”rätt sätt”. Det kom så småningom en mycket kunskapsinriktad läroplan (Lpo94) efter en proposition med namnet Skola för bildning. För eller emot betyg var fram till 1979 en ideologisk vattendelaren och betygen var på allvar på väg bort då. Men betygen reformerades istället från relativa till målrelaterade. Kunskapskriterier för ämnen och nivåer utarbetades. Krav på godkänt i de centrala ämnena infördes och rektors (skolledarens) betydelse kom fram i ljuset.

Samtidigt var den offentliga sektorn på allvar satt under luppen för första gången efter kriget, vilket även fick sin betydelsen för skolan.

Skolöverstyrelsen/Länsskolnämnderna ersattes av det lilla Skolverket och så småningom till att skolan kommunaliserades; det stora sveket mot det ”demokratiska bildningsprojektet”. Ett praktfullt stolpskott av dåvarande skolministern Göran Persson. Perspektivlösa kommunpolitiker fick enormt ökad makt genom kontrollen över lärarnas lönemiljarder, som nu kan strömma fritt in i allmän kommunal verksamhet.

”Skola, vård och omsorg” blev helt logiskt ett samlingsbegrepp. Alla gamla likvärdighetsregler försvann till förmån för s k målstyrning. Med uppluckrad lagstiftning uppmuntrades friskolor och profilskolor och nyliberal skolpeng infördes i många kommuner. Köp- säljsystem med resultatenheter infördes i skolorna, varpå alla tvingades diskutera ekonomi och organisation istället för skola och undervisning. Fackförbunden för barnomsorgs- och skolfolk gick samman, lärarnas arbetstidsavtal blev nästan helt tjänstemannalikt och lönesättningen blev individuell även för lärare. Skolstarten blev flexibel (vid 6 eller 7 år) med olika lösningar i olika kommuner, vilket ytterligare ökade oklarheten om vad som är skola och vad som är ”vård och omsorg”. Daghemmen fick egen ”läroplan” (trots att de är både avgiftsbelagda och frivilliga) och kallades officiellt förskolor. Fritidshem (som fortfarande är avgiftsbelagda och frivilliga) har fått en gemensamt läroplan med skolan. Diskussionen om maxtaxa på dagis och s k allmän förskola skall ses i detta perspektiv. Det är en framstöt av vård- och omsorgsintressena mot skolan i kampen om de kommunala resurserna.

Utvecklingen har m a o gått både bakåt och framåt, men alltså mest bakåt. Det har jämnat vägen för kompetensavveckling och öppen segregering.

Skolans mångomtalade likvärdighet står på två ben. Det första säger att vi ska ha ”en skola för alla”. Här döljer sig en grumlig syn på demokrati. Det faktum att alla människor är olika blir argument för att göra skolor olika och anpassade efter lokala behov och önskemål. Det har blivit fullt legitimt att utan eftertanke odla särintressen och gruppnormer. En segregerad skola efter klass, kön, religion etc blir helt naturligt i förlängningen. ”En skola för alla” kan alltså lika väl tolkas som det gamla ordspråket ”Lika barn leka bäst”, vilket måste betraktas som en praktfull kovändning. Överklassen vet vad som krävs för att deras barn ska vandra vidare till framtida maktpositioner; språkförmåga, självsäkerhet (social kompetens) och samhörighetskänska (klassmedvetande). Detta klarar de bäst i avskildhet, vilket blivit fullt möjligt idag. Detta är nu svensk skolpolitik i praktiken.

Det andra benet är skolans ”värdegrund”, ett ideologiskt fundament för vår målstyrda skola. I den poängteras först och främst FN:s mänskliga rättigheter, vilket är gott och väl. Men problem uppstår överallt när man ska enas om synen på barn och på människans egentliga väsen. Dessutom trasslar kristdemokrater och en del andra till diskussionen om värdegrunden med sina krav på att skolan ska vila på “kristna värderingar och västerländsk humanism”. Skolans icke konfessionella grund och öppenhet i frågan om människan är klart i fara. Livets ord och andra mer eller mindre fundamentalistiska rörelser driver godkända grundskolor med kommunala skattemedel. Detta strider alltså inte mot värdegrunden eller devisen om ”en skola för alla”. I praktiken är det mer fråga om ”en skattefinansierad skola till vem som helst”.

Idag går 3% av arbetarklassens ungdomar till akademiska utbildningar. På 50-talet var siffran ca 9% och på 60-talet hela 20%. Vi är nu tillbaka på 30-talets nivå. Sverige betraktas som det OECD-land som har den lägsta andelen ungdomar som studerar vidare efter avslutat gymnasium. Att dagens skola konserverar klasstillhörighet och gynnar segregering i nästan alla avseenden är välkänt, men inget politiken tycks vilja ta itu med detta. Om nu skolan hamnar som en löst organiserad del i det ”livslånga lärandet”, förlorar den sin betydelse. Vi sitter nämligen inte alla i samma båt.

Folkskolan, enhetsskolan och grundskolan, som i folkhemmet Sverige betraktades som strategisk riksangelägenhet har plottrats bort under seklets två sista decennier. Den goda skolan måste ha gemensamma regler, respekterade av alla, och ha en klar början och ett klart slut.

Det finns emellertid ljuspunkter. Allt fler får upp ögonen för utbildning som en strategisk framtidsfråga. Allt fler kommer att se värdet av skolan som social mötesplats mellan vuxna och barn, och mellan olika sorters barn, och för odling av det som förenar i ett mångkulturellt land i den bredbandskommunikativa framtiden.

Framtidens goda skola kommer att se annorlunda ut än nu. Mycket av det vi reflexmässigt gjort i skolan i 150 år kommer vi att kunna lägga åt sidan eller tackla på helt annat sätt (läsinlärningen t ex), medan annat som vi också sysslat med på ett mer omedvetet plan kommer att träda i förgrunden (språklig framställning i olika former, gestaltning i bild och olika material t ex). Tonvikten måste läggas på de intellektuella färdigheterna språk och kultur och på kvalitéer i det mänskliga mötet, med och utan digitala filter. Framtidens goda skola kommer att ställa nya och stora krav på sina lärare. Men kul kan det bli om förutsättningarna skapas. Och fortfarande gäller den centrala sekvensen ur uppropet 1979:

… Kunskap är makt. Makt åt folket är demokrati. En skola för demokrati är en skola för kunskap.


* Skrev också 2015 boken Kunskapsrörelsen – larmet gick redan 1979.

  2 kommentarer for “Tillbakablick på skolans förfall

  1. Leif Stålhammer
    2018-08-13 kl. 12:16

    Skolforskaren Kornhall deltog i en debatt om skolan härförleden. Han talade om kulturskymning men påminde även om att lärare förr hade ett fixerat antal undervisningstimmar per vecka. Då kunde rektorn/skolledaren inte pressa ut extratid och ålägga lärarna en massa andra uppgifter. Läraren tilläts undervisa. Perssons kommunalisering av skolan får väl anses som det största dråpslag som utdelats mot skolan någonsin. Lärarförbundets roll är inte heller så rolig i denna avveckling av skolan. Hur man skall kunna råda bot för situationen i dagens skola är för mig en gåta. Och den socialdemokratiska epoken är över för alltid. Ett sandslott rasar. Segregationen i samhälle och skola får vi leva med. Ingen har lösningen.

  2. Bertil Carlman
    2018-08-14 kl. 12:22

    Leif S!
    “Hur man skall kunna råda bot för situationen i dagens skola är för mig en gåta. Och den socialdemokratiska epoken är över för alltid. Ett sandslott rasar. Segregationen i samhälle och skola får vi leva med. Ingen har lösningen.”

    I morse hörde jag på radion “vår” statsminister säga “Vad fan håller dom på med?” med anledning av alla bilbränder som anlades natten till idag. Du har helt rätt Leif, var finns vägen ut ur “det rasande sandslottet” med en statsminister som kommenterar raset med infantila kommentarer?

    Men alla dessa dystopiska uttalanden som du, jag och många med oss ständigt gör, vart leder de? Det enda något framåtblickande jag hittills funnit är “Höj Rösten”-kampanjen som startade i Gislaved i lördags. Den kampanjen drivs av K och torgförs via Proletären. Men jag är tveksam, Proletären skrev bl a “Det är dags att införa det förbud mot nazistiska organisationer som Sverige åtagit sig att göra.” i nummer 28.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.