Segerdagen 9 maj i St Petersburg

9 maj st petersburg

Agitatorisk affisch som hyllar Röda Armen med första raderna ur sången “Heligt krig” (klicka på bilden); “Res dig, du väldiga land/ Res dig, till din ödesstrid”, enligt vad en ryskkunnig vän har meddelat mig.

Måndagen den 9 maj var “Den Pobedy”, Segerdagen, minnet av segern över och befrielsen från den nazityska fascismen. Med början klockan 10 skulle en del begivenheter gå av stapeln på Palatstorget, dvs det stora utrymmet framför Eremitaget.

Anders Persson

Anders Persson, vår man i St Petersburg

Dagen var solig med 15-20 grader. När jag kom ut på Nevskij Prospekt från min lya var det första jag såg en mängd bärgningsbilar som fraktade bort parkerade personbilar. Förmodligen hade det utgått någon ukas att inga bilar fick stå parkerade på boulevarden den 9 maj.

Jag tog tunnelbanan och siktade emot hållplatsen “Admiraltiskaja”, några minuters promenad från Palatstorget. Jag började ana oråd när alla på perrongen trängde sig samman på samma tåg som jag. När vi kom fram till “Admiraltiskaja”, som ligger några hundra meter under jorden, hade man ställt om de fyra rulltrapporna så att de bara förde folk uppåt. Samtliga fyra rulltrappor var helt fulla. De som ville ta sig ner hade alltså ingen som helst chans.

Marscherande soldater
När jag kom ut i det varma solljuset insåg jag att jag varit naiv om jag trott att bara jag och några tusen petersburgsbor ville se begivenheterna: så gott som alla 8 miljoner som bor i St Petersburg verkade ha styrt kosan dit.

Begivenheterna hade redan börjat i den meningen att soldater ur olika vapenslag marscherade från Palatstorget västerut på Admiralsgatan, parallellt med Nevan. Allt jag kunde se var deras mössor som guppade ovanför folkhavet. Några strids- eller pansarvagnar, artillerienheter, annat tungt militärt eller ens flyg varken såg eller hörde jag. De verkar vara reserverade för Röda Torget i Moskva.

Eftersom det visade sig att det var så gott som omöjligt att bedriva “militär spaning” fick jag göra det som var genomförbart, nämligen “civil spaning”. Det som förvånade mig var – såvitt jag kunde se – att bara en bråkdel av de människor jag såg (1-2%) bar det officiella orange-svarta St Georgbandet, lite fler (5%) viftade med flaggor, den nuvarande ryska och/eller en slags pastisch på den gamla sovjetiska.

paradrodd-neva

Flaggparad på Nevan den 9 maj 2016. Närmast St Petersburgs stadsflagga, följt av en pastisch på den gamla sovjetflaggan med hammaren och skäran och längre bak den officiella vit-blå-röda ryska statsflaggan.

På varje rysk flagga gick det 3-4 “sovjetiska”. Om detta ska tolkas politiskt är tveksamt, det var ju ändå 9:e maj man hade kommit att fira, och det var ju Sovjetunionens seger. Mina tidigare känslor att det gamla CCCP fortfarande var populärt förändrades inte. Vad jag inte är säker på vilket drömrike de har i tankarna, det “gamla” Sovjetununionen (med Vitryssland och Ukraina) eller ett “nytt” inom nuvarande Rysslands gränser.

Rysslandskritik?
Jag började med viss möda ta mig hemåt emot den väldiga folkströmmen. Halvvägs nerför Nevskij satte jag mig och tog en öl på en gatuservering. Jag funderade på det där med “Rysslandskritik”. Det var ju det som förorsakat twittandet mellan Maria Persson Löfgren, Fredrik Wadström och Anna-Lena Laurén, exempel 1 och exempel 2.

En tidigare som “putinkritisk” ansedd filmare Andrej Nekrasov skulle ha bytt sida, förmodligen “mutad av Putin”. Nekrasov gjorde i fjol för Al Jazeera fyra mycket ärliga reportage om dagens Ryssland. Den ibland kritiska tonen fick kanske en del att räkna honom som ”en av oss” för att sedan, beskylla honom för att ha “bytt sida”.

Vad Persson Löfgren och Wadström inte verkar kunna skilja på är Rysslandskritik som baseras på respekt för det ryska folkets historia och kultur, och Rysslandskritik som går ut på att demonisera folket och dess ledare. Det stod redan klart efter Al Jazeeradokumentärerna att Nekrasov inte tillhör de senare kritikerna, enligt min mening gör inte heller Anna-Lena Laurén det. “Demonisering” är en form av rasism, och det verkar som det skenliberala etablissemanget ser mellan fingrarna när den drabbar ryssar. Vi, å andra sidan, tubbas att se mellan fingrarna när Sverige vill ge stöd åt hel-och halvfascister som kommit till ledande positioner i Ukraina – men vara vaksamma så att Pippi Långstrumps pappa inte ges en olämplig titel!

“Veteranmarschen”
Klockan 15 lämnade i jag min lya igen, nu för att se på “veteranparaden” som skulle starta från min del av Nevskij. Dessa veteraner bör vara omkring 90, tänkte jag, och undrade hur många som fanns kvar och om de verkligen skulle, som det sades, marschera genom hela Nevskij Prospekt upp till Eremitaget.

Men det som mötte mina ögon hade ingen eller intet förberett mig på. Hela boulevarden, så långt man kunde se åt både hållen, var fylld av tiotusentals, troligen hundratusentals människor, som var och en bar fotografier av en soldat i Röda Arméns uniform.

(Videon ovan är från 2014 men avspeglar de stämningar jag mötte igår. Sången är en mycket gripande hyllning till veteranerna och med refrängen att “ibland tror jag att deras blod inte rann ner i jorden utan blev tranor, som flyger över oss”. Kolla den lille pysen på slutet som bär Röda arméns uniform. Det var faktiskt en hel del som gjorde det, både barn och vuxna.)

Myndigheterna varnade för problem på grund av de stora folkmassorna och hade stängt av två tunnelbanestationer halvvägs mellan början och slutet på processionen.

Det var alltså deras fäder, mor- eller farfäder eller andra släktingar, som de på detta sätt ville hylla. Det fanns en hel del kvinnor på bilderna (mödrar eller mor- eller farmödrar). På en del bilder stod det 1941, 1942, 1943, 1944 eller 1945, då de förmodligen stupat. Den enorma människomängden (där fanns alla åldrar från 90 till 0) tog med jämna mellanrum upp sånger från krigstiden.

Det hela utstrålade en sådan äkta känsla att man fick en klump i halsen och tårar i ögon. För en gångs skulle kunde jag begripa vad folk menade utan att jag förstod ryska språket.

Partisansånger – ryska eller polska?
Uppskattningsvis 150-200 tusen människor deltog i marschen som i St Petersburg syftade till att forma ett “Odödligt regemente” längs med hela Nevskij Prospekt. Sedan jag följt med dem en timme var det dags att dra sig tillbaka för att duscha och klä om för en annan av dagens begivenheter: middag med min vän “Helsingfors-Lasse” och hans hustru. När de hört att jag var i St Petersburg gav det dem idén att komma hit och hälsa på. Lasse hade innan han for undrat om jag behöver någonting:
– Nä, sade jag, här finns allt utom Kalles Kaviar och Wasa Sport.
Tror ni inte att killen hade köpt ett paket Wasa sport och en stor tub Kalles?

Först satt vi en timme på deras hotellrum och tömde en flaska iskyld champagne. Lasse var full med historier. När han var liten och var ute och lekte hade president Juho Paasikivi sin promenadväg förbi. Småpojkarna brukade då sluta leka, ställa sig i givakt och ropa: “Hyvää päivää Herra Presidenti”, på vilket Paasikivi svarat nådigt “Hyvää päivää pojat!“.

Efter en timmes pockulerande drog vi iväg till krogen “Tsar” för middag. Vi hittade inte så Lasses hustru som har polska rötter fick visa sin skolryska. Den kom också till nytta när vi satt och åt och de ryska gästerna i lokalen började sjunga patriotiska sånger, bland annat – enligt henne – partisansånger från kriget. Förbryllande var att samma sånger i hennes hemland gällde för att vara polska partisansånger. Lasse sade att det är samma sak med finska populärsånger, många kommer från Ryssland.

Efter flera timmars diskussioner om finländsk, utländsk och svensk historia, politik, litteratur och konst, bröt vi upp och jag begav mig hemåt. Återigen var Nevskij Prospekt totalt igenkorkat av människor, nu till allra största delen ungdomar. De kom tillbaka från det stora fyrverkeriet vid Nevan.

Dagen hade varit solig och varm och natten var nu skön och mjuk. Saker och ting kan då lätt gå överstyr, men allt flöt utan några intermezzon, såvitt jag kunde se. Det hör till saken att ingen alkohol, inte ens folköl, fick säljas i stadens affärer denna 9:e maj.

  10 kommentarer for “Segerdagen 9 maj i St Petersburg

  1. Arne Nilsson
    2016-05-11 kl. 7:36

    Rackarns trevligt skrivet.

  2. Mats Larsson
    2016-05-12 kl. 5:44

    En fråga: varför “befrielsedagen” (dessutom inom citattecken)? Jag har aldrig hört någon annan benämning på 9 maj på ryska än Den Pobedy=Segerdagen.

  3. Anders Persson
    2016-05-12 kl. 8:17

    Mats L!
    Bra fråga – och du har helt rätt, det heter “Segerdagen” här i Ryssland. Och jag har faktiskt ingen aning om varför jag använt ordet “befrielsedagen”. Faktum var att jag använde ordet “Befrielsedagen”, med stort “B” och utan citattecken, redan i mitt reportage från 1:a maj. Jag ska be Knut rätta den meningen.

    Troligen har jag påverkats av debatter som förts om vad dessa dagar skulle kallas. En del kretsar i östeuropeiska stater gillade inte att man talade om “befrielse från fascismen” utan “början på ockupation” eller något liknande. Eftersom jag stödde åsikten att de blivit “befriade” (om än ibland motvilligt) så har i mitt undermedvetna skapats ordet “befrielsedagarna” för dessa datum.

  4. Martin Kullberg
    2016-05-12 kl. 8:24

    De odödligas regemente har blivit den största manifestationerna som för var och en visar omfattningen av det offer som krävdes för att kväsa fascisterna förra gången. Har man varit med om det i verkligheten så har man på ett konkret sätt fått uppleva hur mycket det ryska folket fått offra och som svensk blir man väldigt ödmjuk inför den manifestationen.

    Man står där när en till synes oändlig ström familjer som uppoffrat för vår frihet paraderar förbi, alla bärande på en bild av en eller flera familjemedlemmar de fått offra, inför det skall man vara ödmjuk.

    Det är en så stark upplevelse att man efter den har mycket svårt att tolerera priviligierade sprättar i väst som sitter och bespottar dessa människors konkreta offer för friheten med diverse relativism. Man kan inte tåla folk som från läktarplats sitter och moraliserar eller teoretiserar om hur dessa skulle ha gjort. Inför de människor som paraderar 9:de Maj, kan man bara känna ödmjukhet och en gränslös tacksamhet. Det är en av de starkaste upplevelserna i mitt liv.

    Plikten trogen måste jag givetvis gräla med dig om Anna-Lena, minns vår diskussion från förra året, när Anna-Lena på sin twitter försökte påskina att “de flesta” Moskvabor firade i datchan, jag höll upp det som exempel på ohederlighet. Nu vet du, det är en folkfest av guds nåde i Ryssland och i stort sett alla firar, staden tillhör folket den dagen. Anna-Lena må vara det minst onda, men för mig är det minst onda huvudfienden, det minst onda är det som får det onda att inte framstå som så farligt. Men det är farligt, mycket farligt.

    Men man går från den dagen med en trygg känsla i bröstet. Fascisterna är chanslösa, nu mer än någonsin.

    Alla borde se 9:de Maj-firandet i verkligheten, det är en mycket stark upplevelse som ingen kan komma oberörd ifrån.

  5. Anders Persson
    2016-05-12 kl. 8:50

    Martin K!
    Det du skriver om “De odödligas regemente” ställer jag upp på till 100%. Men som jag skrev, jag var helt oförberedd på vad jag skulle möta, och ändå berömmer jag mig av att veta lite grand om vad som försiggår i världen. Varför har vi i medierna bara fått se militärparaderna i Moskva den 9 maj? Jag får fortfarande tårar i ögonen när jag ser den där videon.

    Men sedan måste jag ta 100% avstånd för din princip att “det minst onda [är] huvudfienden, det minst onda är det som får det onda att inte framstå som så farligt.” Det innebär att för dig kan bara 100% “goda” godkännas och till dom bör du väl bara kunna räkna dig själv?

  6. Martin Kullberg
    2016-05-12 kl. 14:19

    Värderingar är svårt att förstå för nihilister kan man väl konstatera. Därför förleds folk här i vansinniga taktiska allianser baserat på frågor för dagen.

  7. Bengt Svensson
    2016-05-13 kl. 5:39

    Vad skrevs om eller visades av nionde maj i Petersburg i svenska medier, undrar en som följer med bara sporadiskt?

  8. Bengt Svensson
    2016-05-13 kl. 6:07
  9. Anders Persson
    2016-05-19 kl. 21:53

    Processionen “De odödligas regemente” är ingen kvarleva från sovjettiden eller något sentida “Putinpåfund”. Manifestationenen hade sin start i den västsibiriska staden Tomsk 2012 och spred sig sedan snabbt över hela Ryssland och f d sovjetrepubliker.

  10. Anita Sjögren
    2016-06-12 kl. 9:37

    Håller helt med dig ang. Anna-Lena Laurén och Andrei Nekrasov. Öppna sinnen och stor integritet!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.