Nationsflaggor

När det gäller begrepps betydelser, deras semantik, kan man inte luta sig mot deras ursprung. Man måste utgå från deras användning. Själva användningen förändrar som regel deras betydelser. Så är det med begreppet nation. Om detta talade jag med en av världens ledande begreppshistoriker, om inte den främste, Reinhart Koselleck, för nu ungefär trettio år sedan. Vi gjorde också ett radioprogram, där vi diskuterade saken.

Inom nations- och nationalismforskningen är det brukligt att skilja på två nationsbegrepp, ett medborgerligt eller politiskt och ett etniskt eller naturbundet. Det första kan vara en valhandling, det senare inte. Den franska revolutionen proklamerade, att tredje ståndet utgör den franska nationen – tidigare hade adeln utgjort den franska nationen. Så var det också i Sverige: Gustav III:s förenings- och säkerhetsakt 1789, som berövade adeln många av dess privilegier, lade grunden för den moderna svenska nationen. Tredje ståndet blev den nationella kraften i vårt land under 1800-talet, fjärde ståndet under 1900-talet.

I Tyskland färgas nationstillhörigheten av etnicitet. Så har det inte alltid varit. Det heliga romerska riket av tysk nation hade ingenting med etnicitet, med språk eller börd att göra: det rymde många etniciteter, språk, religioner, korporationer. Det som gjorde det tyskt var, att kejsaren i detta rike utsågs (det var alltså, fram till 1804–06, en valmonarki) av ursprungligen sju kurfurstar, tre andliga och fyra världsliga. Dessa var den tyska nationen. De kunde men behövde inte vara tyskar i etnisk mening. Det sägs, att Axel Oxenstierna i slutet av Trettioåriga kriget erbjöds en kurfurstehatt. I slutet av den svenska stormaktstiden var över hälften av den svenska rådsaristokratin utlandsfödd.

När Fichte 1808 höll sina tal till den tyska nationen, talade han till och om någonting som ännu inte fanns men som borde tillskapas. Nationen var ett projekt. För det etniska använde tyskarna i allmänhet termen ”Volk”. Det kom under 1800-talet att bli det segrande konceptet. ”Dem deutschen Volke” – till eller för det tyska folket – står det på riksdagshuset i Berlin som började byggas 1884. Under Hitlertiden löd parollen ”Ein Volk, ein Reich, ein Führer”. Adolf Hitler var ingen nationalist i klassisk bemärkelse men en imperialist.

De nationella befrielserörelserna i tredje världen var ingenstädes etniskt rena. Under befrielsekampen skapade de sina nationer, överordnade samtidigt existerande klan-, släkt- och stamgemenskaper. I en del nya stater antogs den forna kolonialmaktens språk som det eller ett av flera officiella. I det självständiga Irland talar endast en obetydlig minoritet ursprungsspråket. Vad ska man kalla alla dessa statsbildningar, om inte nationalstater? I en del fall är det fråga om unioner eller federationer, men då har de ingående delarna (om de inte är underkuvade) sin egen nationalstatlighet, inte detsamma som rasrenhet.

I den svenska nationalstaten, som är en enhetsstat, ingår flera etniciteter, några urgamla, de flesta senare tillkomna. Det vore orimligt att hänföra dem till någonting annat än en svensk nation, liksom det vore orimligt att hävda, att Sverige inte har en svensk drottning utan en tysk. Också den finska nationen är en och odelad, alldeles oavsett vilket språk dess medborgare talar och vilka traditioner som där härbärgeras. I alplandet Schweiz talas fyra erkända språk: tyska, franska, italienska, rätoromanska. Men denna urgamla europeiska nation hör samtidigt till de mest stabila statsbildningarna i världen. Tyskspråkiga sydtyrolare, ett överväldigande flertal i sin provins, är givetvis inte tyskar utan italienare, eftersom de lever, verkar och förökar sig i Italien.

Inom nästan alla nationalstater finns det minoriteter: språkliga, religiösa, folkgrupper eller folkslag med egna seder och bruk, ceremonier och traditioner. De har ibland tillkämpat sig vissa särrättigheter. Men grunden för deras nuvarande existens är ett gemensamt medborgarskap, det vill säga nationstillhörigheten. Samer kan därför inte betraktas som en nation, lika litet som gutar, romer eller resandefolket. Den som sätter rasen mot nationen är som regel ute i skumma ärenden. Den som inte tål nationalstatens plats på jorden, och förnekar den goda nationalismens sammanhållande kraft, har en del att lära av historien.

Föregående artikelHur ska det gå för Aftonbladet?
Nästa artikelSVENSKA JOURNALISTER LJUGER OM ASSANGE
Anders Björnsson
Anders Björnsson är en svensk publicist, författare och översättare. En av utgivarna för sajten alliansfriheten.se.

33 KOMMENTARER

  1. Mycket bra Anders B. Men romernas internationella dag den 8 april kallas emellanåt för deras nationaldag liksom samernas den 6:e februari. Riktigt får jag det inte att gå ihop med det du skriver. ”Men grunden för deras nuvarande existens är ett gemensamt medborgarskap, det vill säga nationstillhörigheten. Samer kan därför inte betraktas som en nation, lika litet som gutar, romer eller resandefolket.”

  2. Mycket bra och upplysande sammanfattning. Med dess hjälp kan vi även (i alla fall börja) dra gränslinjer där nationsbegreppet kläms mellan olika ideologier, som t ex nationalism. Vi bör överhuvudtaget vara vaksamma mot alla dessa -ismer som grasserar runt omkring oss. Ta t ex islam! Den islamska nationen, umma, är ett sedan länge väl inarbetat begrepp, förenande alla med islamsk trosuppfattning och ett leverne i full enlighet med denna. Islamism är någonting helt annat och riktat EMOT andra ideologiska uppfattningar då den kräver laglig exklusivitet åt en (ofta till alla spetsar dragen) tolkning av trosfrågorna samt att andra medborgare inom en och samma jurisdiktion icke får fulla rättigheter av olika slag.

    Här i Sverige ska vi dock inte slå oss för bröstet. Det var inte länge sedan kristendomen var allenarådande i just sådant som vi som debatterar här vanligen hänskjuter till trosfrågor. Och fortfarande krävs i grundlagen att vår statschef ska vara av lutheransk trosuppfattning!

  3. Anders Björnsson!
    I de första 95 procenten av artikeln framförs ett antal utsagor om historiska och nutida förhållanden. De kan diskuteras, men de är tydligt och gripbart formulerade.

    De två sista meningarna har jag svårare att förstå. I slutklämmen tycks artikeln politiskt angripa några icke namngivna rörelser, tankeriktningar eller individer. Vilka är de? Är det samma krafter som åsyftas i förra som i senare meningen? Är det samma krafter som ”sätter rasen mot nationen” och ”inte tål nationalstatens plats på jorden”, eller är detta två skilda felaktiga tankesätt?

    Att tala om ”ras” som en grundläggande kategori är ett tankesätt som väl idag endast finns inom högerextremismen, medan att ”inte tåla nationalstatens plats på jorden” är en attityd som kan hysas till vänster och lite varstans, fast knappast inom extremhögern. Vem och vad vill artikeln motarbeta?

  4. Anders Björnsson (AB) drar en lans för att vi skall godta dagens betydelse av nation. Med anledning av hur ett ord/termer/uttryck används måste man enligt AB ”utgå från deras användning”. Delar inte alls detta synsätt.

    Det finns ingen anledning till att godta att det nya sättet att definiera nation som enligt AB betyder ”medborgerlig”, det vill säga att alla som är medborgare i Sverige är svenskar. Detta suddar ut skillnaden mellan just medborgarskap och etnicitet. Det finns svenska medborgare som inte är av svensk etnicitet och det finns personer av svensk etnicitet som inte är svenska medborgare. Det är bara att inse att i Sverige finns det människor med olika etnicitet. Ingen etnicitet är mer värd, mer betydelsefull, än någon annan.

    Delar inte heller AB:s tal om ”nationalstaten” Sverige. Vi borde i stället tal om territoriellstaten Sverige vars befolkning består av olika etniciteter.

    Jag anser att en nation kännetecknas av en befolkning med ett gemensamt språk, kultur och historia. I detta sammanhang är termerna folk och nation synonyma. Därmed kan vi tala om att etniska svenskar utgör ett folk och en nation.

    Språk är en förhållandevis entydig term. Vissa svårigheter kan finnas då det gäller att avgöra var gränsen skall dras mellan språk och dialekt. Språket saknar i sig en klassaspekt. Även om olika termer kan användas för att dölja vissa klassförhållanden så kan andra termer användas för att beskriva makt och klassförhållanden. På samma sätt är det med olika texter; de kan dölja, avslöja och/eller beskriva vissa fenomen.

    Kultur är inte lika lätt att definiera som språk. Kulturen har sin utgångspunkt i ett givet språkområde. I detta sammanhang används termen kultur i vid bemärkelse och innefattar då konst, litteratur, musik, värderingar, traditioner, livsmönster m m. Kulturen har ett klart klassinnehåll. Antingen gynnas överheten eller underklassen.

    Historien är ett ideologiskt slagfält där kampen står mellan de som vill skriva överhetens historia och de som vill se historien ur underklassernas perspektiv.

    I Sverige finns flera olika folk/nationer. Vi har bland annat svenskar, finnar, tornedalsfinnar, romer m fl. I Sverige har vi således individer som tillhör olika nationer, men inte alla är svenska medborgare. Det är således två skilda företeelser: att vara en del av den svenska nationen och att vara svensk medborgare, även om dessa två företeelser för det mesta överlappar varandra.

    Befolkningen i en nation kan även finnas i olika stater. Exempelvis finns ryssar i de baltiska staterna, Ukraina och i Ryssland. Enbart språk konstituerar inte en nation. De som bor i Tyskland och Österrike har tyska som gemensamt språk, men det finns både en tysk och österrikisk nation.

    Med utgångspunkt från ovan angiven definition av nation borde nationalism betyda åtgärder som befrämjar nationens språk och kultur och ökar förståelse för nationens historia utan att detta inkräktar på andra nationers rättigheter. Detta är en positiv nationalism.

    Om nationalism kopplas till att göra gällande att den egna nationen är förmer än en annan nation har den positiva nationalismen förvandlats till sin motsats: chauvinism. Med hänvisning till språklig och kulturell bakgrund går det att spela ut olika folk mot varandra att därmed främja en imperialistisk politik.

    En stat har en uppsättning av institutioner som innehar auktoriteten att upprätta reglerna för att styra över befolkningen inom ett geografiskt avgränsat område. Då denna stat är exklusiv i utövande av sin makt är staten oberoende och suverän.

    Med utgångspunkt från ovan förda resonemang kring vad som är en nation blir det en viktig uppgift för de som tillhör den svenska nationen att verka för att stärka det svenska språkets ställning, utveckla den progressiva svenska kulturen och öka förståelsen för den svenska historien sett ur underklassernas perspektiv. Detta utesluter inte, utan är tvärt om en del av den svenska nationalismen, att ge stöd till andra nationer som strävar mot samma mål.

  5. Arne Nilsson presenterar en del intressanta uppslag för vidare diskussion. Tyvärr lider hans inlägg av en viss teoretiserande slagsida, vilken blir besvärlig vid konkreta tillämpningar. Låt oss ta två synnerligen aktuella exempel, samerna och kurderna. Båda nationerna finns i fyra nationalstater och har i 1½ fall (kurderna i Irak och Syrien) skapat egna statsbildningar. Hur ska vi förhålla oss till dessa nationer och givetvis även till den genomgripande viktiga frågan om den nationella självbestämmanderätten?

    Den organiserade samiskheten har, såvitt jag förstår, i huvudsak valt en väg där man söker ett begränsat självstyre med starka kulturella/ekonomiska rättigheter inom varje enskild nationalstat. Det förefaller gå rätt hyfsat i Sverige och Norge, kanske även i Finland (jag är inte kunnig om läget där och än mindre i Ryssland). Kurderna har under de just nu av USA initierade och fortfarande pågående krigen i hela ”Mellanöstern” dels grundat en egen stat i norra Irak och underifrån byggt en sorts ”samvälde” i norra Syrien. I den minsta (Iran) och största (Turkiet) kurdiska folkdelen går det sämre. Vad göra?

  6. Arne Nilssons kommentar var bra, men vet inte vad han menar med att ”språk är en förhållandevis entydig term”.

    När det gäller frågan om att ”vissa svårigheter kan finnas då det gäller att avgöra var gränsen skall dras mellan språk och dialekt” har jag skrivit en artikel på Wikipedia.

    Det bästa vore om ordet ”språk” undvekes och ersattes med ”språklig varietet” eller ”lekt” varje gång man talar om en viss munart.

  7. Dennis Z!
    Du skriver: ”[K]urderna i Irak och Syrien [har] skapat egna statsbildningar”. Detta är knappast ”egna statsbildningar”. Utan stöd från USA skulle inte dessa ”statsbildningar” inte kunna existera. Därmed har ledningen för det kurdiska folket gått USA:s ärende och detta innebär att man ger sitt stöd åt USA:s strävanden att underminera och/eller avlägsna regeringarna i dessa två länder. När det gäller Syrien och Irak är huvudfrågan att stödja dessa staters kamp för oberoende och territoriell integritet och detta innebär att USA omedelbart skall dra bort alla sina trupper från dessa två länder. Det kurdiska ledarskapet borde inse att frågan om en självständig kurdisk stat inte står på dagordningen i dag.

    Jan Arvid G!
    Du undrar vad jag menar med ”språk är en förhållandevis entydig term”. Jag tänker i termer svenska, finska, engelska etc. Sedan är jag medveten om att det inom dessa språkgrupper finns varianter och dialekter. Detta duger tills vidare för min del, vilket du kanske med all rätt anser vara ytligt och slarvigt.

  8. Jan Arvid G!
    Svaret på din fråga är nog ganska enkelt, nämligen; att ”inte tåla nationalstatens plats på jorden” finns idag djupt nerplöjt på både höger- och vänsterkanten – inom det svenska etablissemanget. (Om jag förstod din fråga rätt)

  9. Arne Nilsson!
    Att språkbegrepp och ord ändras i betydelse är ett faktum, lika svårt att stoppa för oss människor som landhöjningen. Därför är det enda möjliga att utgå från deras användning. Det kan förstås vara irriterande för oss äldre när relativt bastanta begrepp börjar svänga och ändras, ibland till närmast oigenkännlighet, men vi kan ju hävda oss så gott vi kan genom att diskutera inom möjligheternas gräns. Det finns alltså goda skäl att vänja sig vid att ord och begrepp ändrar betydelse över tid. Man kan inte bekämpa samhällsutvecklingen genom att försvara ordens gamla betydelse.

    Det finns mycket andra goda skäl att – i politiska diskussioner – hålla ett etniskt/kulturellt nationsbegrepp mycket kort. Visst, en del människor älskar det och drömmer om att det ska bli rådande, men det bör man som sagt vifta bort som drömmerier. Att man även på vänsterkanten förfäktar sådana idéer förvånar mig minst sagt.

    Att försöka bekämpa ordet ”nationalstat” till förmån för t ex ordet ”territorialstat” är dömt att misslyckas. Idag är det allmänt accepterat att Sverige är en ”nationalstat”, trots att den hyser många olika folkgrupper, varav några är erkända ”nationella minoriteter” (språkligt inkonsekvent).

    Att reservera (eller blanda in) begreppet nation för ”en befolkning med ett gemensamt språk, kultur och historia” leder snart ner i rent Blut und Boden-tänkande – ”den svenska essensen” – ren metafysik. En återvändsgränd! Genom att avvisa detta nationsbegrepp undviker vi resonemang som att Sverige skulle bestå av många olika nationer. Kort och enkelt är det så att: permanent bosatta människor i nationen Sverige är svenska medborgare, d v s svenskar, ett politiskt begrepp.

    Arne Nilssons sista stycke är huvudlöst i mina ögon. ”En stat … innehar auktoriteten att upprätta reglerna för att styra över befolkningen inom ett geografiskt avgränsat område. Då denna stat är exklusiv i utövande av sin makt är staten oberoende och suverän.” Det kan lika gärna vara beskrivning av en feodal furstestat. När han sedan fortsätter med att ”…en viktig uppgift för de som tillhör den svenska nationen att verka för att stärka det svenska språkets ställning, utveckla den progressiva svenska kulturen (sic, vad är det?) och öka förståelsen för den svenska historien sett ur underklassernas perspektiv” blir det ännu värre. Här finns ingen som helst koppling till upplysningen och den stora historiska landvinningen ”den borgerliga demokratin”. Jag betackar mig för det kulturellt/etniska/språkliga nationsbegreppet.

  10. ”Språket är ett verktyg. När verktyget blir slött förtjänar detta att påtalas.” skriver Jan Arvid Götesson på annan plats å denna blogg. Jag delar denna uppfattning och vill därför ställa frågan till Knut L: om ordet nation inte kan eller bör användas för att beteckna en krets inom vilken språk, tradition, kultur delas; vad är då utmärkande för nationalstaten? Eller för att inte misstolkas: vad betyder då ordet ”nationalstat”?

    Att inte bara tillåta utan att också verka för bevarad språklig nyansrikedom bör vara en självklar uppgift för alla yttrandefrihetsförespråkare. Jag föredrar språklig konservatism framför nytolkning i denna tidens anda.

  11. Jan-Peter S!
    Om vi börjar med begreppet nationalism så är det den statsrättsliga aspekten som är det viktiga. Att detta politiska begrepp (det medborgerliga) också myllrar av språkliga/kulturella/etniska/historiska förhållanden för varje människa är förstås också ett faktum. Men svensk medborgare är svensk, oavsett om man som t ex jag sedan tre generationer tillbaka är både norsk och judisk. Men eftersom norsk ofta var dansk och judiskhet är religion och kultur enligt mitt synsätt, så blir min nationalitet mycket sammansatt. Därtill kommer starkt skånskt och smålänskt/blekingskt inflytande. För att inte tala om det göteborgska sedan mer än 100 år. Några droppar Jämtlandsblod rinner också i mina ådror efter att ha haft en hustru från Jämtland och stuga i Härjedalen, bådadera i 50 år. Kort sagt, allt detta ingår i min nationalitet. När jag gjorde värnplikt och var med i hemvärnet försvarade jag hela det svenska territoriet, men var bara förlagd på västkusten och i Roslagen.

    Så är det för alla svenskar. Svenskheten finns, och den präglas just av denna speciella mix som sammantaget dominerar i den svenska politiska nationen. Den skiljer sig från alla andra politiska nationer, men självklart finns starka beröringspunkter.

    Till sist, jag föredrar också språklig konservatism. Men jag kan omöjligt ensam gå mot strömmen. Jag måste hänga med i språkutvecklingen, annars blir jag isolerad. Mitt värsta exempel på språkförvandling för närvarande, som hörs allt oftare t o m i radio är: ”komma till bukt med”. Det är som att höra ett falskt ackord. Men vi får kämpa för att barn och ungdomar läser lite gamla klassiker. Där finns språket kvar. Jag läste Nils Holgersson högt och delar ut Tjänstekvinnans son för mina elever t ex.

  12. Arne N!
    Kurdernas stasbildningar är ”knappast egna” säger du och hävdar att de har USA att tacka för sin existens. Mådä, säger jag! Men menar att de nog knappast kommit till utan kurdernas egna insatser, men stabiliteten i företeelserna är inte oviktig, varför jag garderat till ½ för det syriska fallet. Sedan påstår du att din tes (USAs avgörande betydelse) räcker för att bevisa ”att ledningen för det kurdiska folket gått USAs ärende”, vilket då blir ett fullständigt bevis för ”att man ger sitt stöd för USAs strävande att underminera och/eller avlägsna regeringarn i dessa två länder”. Om vi bortser från oklarheterna i ditt begrepp ”kurdiska folket” står det ändå klart att ditt resonemang enbart vilar på teoretisk grund. Ingen praktisk verklighet tillåts stödja de teoretiska funderingarna! Och då saknar dessa givetvis praktisk betydelse, eller…?

    Och visst kommer det en fortsättning med teoretiska saltomortaler. Nu utnämner Arne N ”huvudfrågan” (var?, hur? och när? undrar man lite oroligt) och den är ”att stödja dessa staters kamp för oberoende och territoriell integritet”, vilket innebär att USA ska fortsätta den av Trump inledda hemtagningen av amerikansk trupp i regionen. Där var alltså pudelns kärna! En stenhård och oomkullrunkelig kamp mot USA-imperialismen. Ja, det är ju lovvärt, men utan en praktisk grundval kommer de goda teorierna att störta till gruset!

    Jag är så innerligt trött på dessa teoretiska ”rättalinjare”, som bara letar bevis för sin egen förutbestämda bild av verkligheten, sammanblandar ”uppgift” (att göra) med ”frågan” (som alltid är viktig att ställa) och försöker att våldföra sig på vårt ansvar för vårt självständiga tänkande!

  13. Knut L!
    Jag minns resan till Albanien, det var sommaren 1972, och förutom att bada och dricka Lumumba gjorde vi bussutflykter kors och tvärs i landet. Vår guide var lärare i kemi på universitet i Tirana och han talade tyska. När vi tuffat upp till bergstopparna pausade vi, gick ur bussen och beundrade utsikten. Vår guide tittade ut över bergen och dalarna och sa: ”Nu vill jag sjunga en sång.” Och så sjöng han vackert om sin hembygd. Vad vi kunde förstå var sången han sjöng helt befriad från lavdi marksizm leninizm och andra hyllningar till partiet och Enver Hoxha. Som det kunde vara på den tiden uppstod därför en liten diskussion bland oss. Finns det hyllningar bortom politiken och i synnerhet bortom marxismen-leninismen? Finns hembygd? Vilken är hembygdens klasståndpunkt?

    Ja, det finns, som du skriver Knut, ett myller av mycelietrådar som är hem och hembygd och land. De ligger och väser och brummar under våra fötter. De är vi. Lyssnar vi inte på deras mummel kommer dunkla krafter att ta upp och basunera ut dem. Minns scenen ur filmen Cabaret. En ung nazist sjunger om morgondagen, alla på die Bierstube reser sig och sjunger med, och den amerikanske mannen i filmen frågar sin tyske kollega: ”Tror du fortfarande att det går att stoppa dem?”

    Låt oss göra som vår guide i Albanien sjunga vackert om vårt land.

  14. Arne Nilssons kommentar den 3/3 är ett bra exempel på vad som händer när någon med fundamentalistisk språkförståelse (i det här fallet Arne N) möter någon som inte är språkförståelsefundamentalist (i det här faller Anders Björnsson).

  15. Med hjälp av språket försöker människan förstå och beskriva den värld hon lever i. Språkets byggstenar är orden som sätts samman till uttryck och meningar. För att orden skall vara meningsfulla måste de på ett adekvat sätt beskriva verkligheten. Den som har kontroll över språket kan omformulera verkligheten. En av de mera välkända omformuleringarna är när städaren bli lokalvårdare. Detta är förhållandevis oförargligt, även om syftet är att dölja faktiska klassförhållanden, om man jämför med uttrycket ”den slutgiltiga lösningen” som är omformuleringen för att Europas judar skulle utrotas.

    Visst förändras betydelsen av ord över tid. En del förändringar är av godo eller så är de irrelevanta och då finns det ingen anledning orda om detta. Däremot bör man reagera då ordens innebörd förändras så att de döljer eller försvårar förståelsen av verkligheten. Om man lyckas med att få ett sådant ord att bibehålla eller återfår sin tidigare, mer relevanta, betydelse är inte givet på förhand.

    Även Wikipedia bekräftar att termen nation har skiftat betydelse över tid:
    ”En nation … avser idag vanligen ett kollektiv av människor som förenas genom medborgarskap i en stat eller ett land, det vill säga en politiskt definierad befolkning och geopolitisk enhet. En äldre och idag mindre bruklig betydelse är folk – det vill säga ett kollektiv av människor som förenas genom gemensamt språk, kulturhistoria, religion, nationalistisk identitet och/eller hemland.” (https://sv.wikipedia.org/wiki/Nation)

    Frågan är om denna förändring gör det lättare att förstå och förändra den värld vi lever i. Jag anser att det skymmer sikten då detta blandar samman medborgarskap med nation eftersom detta är två olika företeelser och därför bäst fångas med två skilda termer.

    Knut Lindelöf (KL) delar inte den uppfattningen och argumenterar 2021-03-04 kl. 19:13 mot detta synsätt. Till att börja med skriver KL:
    ”Man kan inte bekämpa samhällsutvecklingen genom att försvara ordens gamla betydelse.”

    Det handlar inte primärt att om att ”bekämpa samhällsutvecklingen”. Det handlar om att för sig själv och andra att skapa sig språkliga verktyg som går att använda för att förstå och förändra verkligheten. Historien går inte på räls. Inget är ödesbestämt. 1965 var Åsa Hallström och Sköld Peter Matthis i det närmaste ensamma i Sverige då de på Hötorget i Stockholm protesterade mot USA:s krig i Indokina. 10 år senare, 1975, hade opinionen i Sverige svängt.

    KL går vidare i sin argumentering:
    ”Det finns mycket andra goda skäl att – i politiska diskussioner – hålla ett etniskt/kulturellt nationsbegrepp mycket kort” och detta ”andra god skäl” är att det är ”drömmerier”. Detta är bara en upprepning av det förra argumentet.

    KL:s motstånd mot termen ”territorialstat” i stället för ”nationalstat” andas samma defaitism som ovan.

    Om vi nu inte har insett det omöjliga i att särskilja på nation och medborgarskap levererar KL följande argument:
    ”Att reservera (eller blanda in) begreppet nation för ’en befolkning med ett gemensamt språk, kultur och historia’ leder snart ner i rent Blut und Boden-tänkande – ’den svenska essensen’ – ren metafysik. En återvändsgränd!” Om man vill behålla den tidigare betydelse av termen nation blir man nazist (”Blut und Boden”) eller så hamnar man hos SD (”den svenska essensen”). Milt sagt; oförskämt. Inga argument. Bara påståenden.

    KL levererar ett taktiskt argument för att vi skall gå ifrån den äldre betydelsen av nation:

    ”Genom att avvisa detta nationsbegrepp [etnicitet; språk, kultur och historia] undviker vi resonemang som att Sverige skulle bestå av många olika nationer.” Har mycket svårt att se vad problemet ligger om man diskuterar att det finns flera olika nationer i Sverige. Frågan inställer sig. Kan man diskutera att det finns folk i Sverige som inte har svenska som modersmål? Är det lämpligt att kalla människor med ett gemensamt språk och kultur för en etnisk grupp? Om svaret är Ja på dessa frågor är jag fullt medveten om att KL anser att dessa människor inte skall kallas för ett folk eller en nation.

    Efter dessa utflykter försvinner KL rakt ned i källaren:
    ”Kort och enkelt är det så att: permanent bosatta människor i nationen Sverige är svenska medborgare, d v s svenskar, ett politiskt begrepp.” Även de som instämmer i KL:s mer övergripande resonemang borde inse att detta påstående är fel. Flyktingar som har beviljats permanent uppehållstillstånd är inte svenska medborgare.

    Min definition av stat finner KL ”huvudlöst”. Lite märkligt eftersom detta ligger helt i linje med den gängse uppfattningen och som på Wikipedia beskrivs på följande vis:
    ”Stat (av lat. status, ställning, fast ordning) (äldre benämning kronan) är en grupp av institutioner som innehar auktoriteten att upprätta reglerna för att regera folket i ett land eller flera länder, och som innehar intern eller extern suveränitet över ett givet geografiskt område.” (https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Stat)

    KL gillar inte uttrycket ”den progressiva svenska kulturen”. Men detta uttryck är lika tydligt eller lika intetsägande som ”folkets kultur”.

    Mitt syfte med att lyfta fram frågan om nation är att bända den ur händerna på högerpopulister av olika schatteringar och att vänstern ger den ett progressivt innehåll.

  16. Dennis Z!
    Då man läser en text med förutfattade meningar är det lätt att både läsa den fel och utan grund kritisera vad som saknas.

    Du tycks ha fått för dig att mina synpunkter om Syrien tar sin grund i en ”stenhård och oomkullrunkelig kamp mot USA-imperialismen”. Förvisso är USA i dag i den största fienden till värdens folk. Men mina synpunkter på vad som sker i Syrien idag tar sin utgångspunkt i vad som sker på marken. Du tycks mena att jag borde ha varit mer konkret. I en kommentar på lindelof.nu låter sig detta inte göras. För en mer konkret beskrivning behövs mer utrymme. Men om du är intresserad av mer fakta rekommenderar jag dig att gå in på steigan.no och gör två sökningar; en på Syrien och en på kurder.

  17. Knut L!
    Du berättar om din sammansatta nationalitet och jag förstår därav att vi delar uppfattningen att ordet nation har mer än en innebörd. Som Leif Strandberg skriver: ”…ett myller av mycelietrådar som är hem och hembygd och land. De ligger och väser och brummar under våra fötter.”

    Jag har inte tillräcklig insikt för att klura ut alla distinktioner mellan nationsbegreppen, men jag observerar och har respekt för begreppets komplexitet. Jag blir förmodligen inte kines nästa år även om jag beviljas medborgarskap till sommaren.

  18. Jan-Peter S!
    Människors och samhällens kulturellt myllrande mix går knappast att reda ut, därför bör vi inte blanda in detta i nationsbegreppet (i politiska sammanhang). Svårare än så anser jag inte att det är. Respekt för olikheter är grundhållningen. Men svensk lag ska gälla i Sverige.

  19. Knut L!
    Apropå medborgarskap, som är det överordnade, några ytterligare ord om de underliggande kulturella-historiska-sociala-emotionella mycelen.

    Sara Lidman som var en stor internationalist var glad att hennes Jörn, Västerbotten, blev en tidig (1980-talet) ort för flyktingmottagande. Men Sara såg också problemen, problem som hade med nationell identitet att göra. Så här skrev hon i tidskriften Språkvård, 4:1988 (alltså för 33 år sedan):

    ”Skinheads hungrar efter nationell identitet och vänder sitt raseri mot invandrarna som visar sig ha eget språk och egen kultur. De ungdomarna har en känsla av att vara berövade detta för sin del. Svenska språket förtalas.”

    Därför sjunger vi vackert om vårt land.

  20. Knut L!
    2021-03-05 kl. 8:08 skriver du med anledning av diskussionen kring betydelsen av termen nation:

    ”Men jag kan omöjligt ensam gå mot strömmen.” Innebörden av detta tycks mig vara att vi är överens i sak: det finns en relevant skillnad mellan medborgarskap och nation. Huruvida det är ren och skär opportunism eller en klok taktik att detta skall förtigas är i detta sammanhang meningslöst att diskutera. Om du läser inläggen på bloggen lite noga ser du att du inte är ”ensam”. Det är inte bara jag som anser det meningsfullt att upprätthålla distinktionen mellan nation och medborgarskap. Dina uttryck, ”Blut und Boden” och ”den svenska essensen”, lär inte medföra att fler ger sig in i debatten.

    Jan-Peter S!
    Du skriver 2021-03-05 kl. 21:34:
    ”Jag blir förmodligen inte kines nästa år även om jag beviljas medborgarskap till sommaren.”

    Du har liksom jag inte förstått att det är nya vindar som blåser. Självklar blir du ”kines” om du ”beviljas medborgarskap [i Kina] till sommaren”.

  21. Arne Nilsson har inte kommenterat min kommentar den 5/3.
    Språkfundamentalismen har ju en lång idéhistoria och Platon var väl den förste kände förespråkaren. Inom marxismen finns såväl fundamentalister som icke fundamentalister. Jan Myrdal t ex varnade ofta för den fundamentalistiska tolkningen och han citerade gärna Mous formulering: ”Också om tiotusen år är det rätt att göra uppror”. Och allmänt kan man väl säga att den icke fundamentalistiska förståelsen i stort är en 1900-talsprodukt. Alltså att orden inte har en i sig riktig användning.

  22. Bo P!
    Anledningen till att jag inte kommenterade din etikett ”någon med fundamentalistisk språkförståelse” var att jag inte förväntade mig att du såg fram mot en kommentar. Dessutom känner jag inte igen mig med den etiketten. Inte heller tyckte jag att det var särskilt relevant med en kommentar. Etikettering för inte en diskussion framåt.

  23. Det är alltså Mao Tse-tung som Jan Myrdal citerar i min senaste kommentar och ingen annan.

  24. Arne Nilsson!
    Det må vara. Men det är utifrån en fundamentalistisk ståndpunkt som du kritiserar Anders Björnsson. Det framgår redan av den andra meningen i det första stycket i din första kommentar.

  25. Bo Persson!
    När vi samtalar om en sak här på lindelöf.nu skall vi inte skapa onödiga hinder för samtalet. Att hårdra Arne Nilssons inledningsmeningar och göra en hans ”språkfundamentalism” till en huvudsak för inte samtalet framåt. Med god vilja kan man se att Arne Nilssons menar att det kan vara befogat att förfäkta en minoritetsuppfattning om ords betydelse. Du nämnde Jan Myrdal. Med ordet ”refraktär” gick han bortom Svenska Akademiens ordbok och bortom samtida språkbruk (”refraktär kärlkramp”), och han beskrev hur han använde ordet.

    Ville man kunde man hårdra även satsen ”man måste utgå från ordens användning när det gäller begrepps betydelser” till en karikatyr. Ordet ”situationstecken” funnes då vid sidan av ”citationstecken”, emedan det förra ordet icke sällan sägs och stundom skrivs. Nitton av tjugo (jag har räknat) journalister på Expressen tror att ”spirituell” betyder ”andlig”. Det vore bäst att upphöra med vändningar som ”spirituellt festtal” för att inte förvirra, om man är icke språkfundamentalist; det vore fel att säga att ”spirituell” på standardnusvenska hade den ”i sig riktig användningen” att det betyder ”kvick, fyndig, underhållande”. Nå, det var en karikatyr.

    Visst kan man ta upp Arne Nilssons språksyn som en deldiskussion. Men det är icke riktigt att diskussionen ovan är ”vad som händer när någon med fundamentalistisk språkförståelse (i det här fallet Arne N) möter någon som inte är språkförståelsefundamentalist (i det här faller Anders Björnsson)”. Det är politiska och kulturella idéer som debatteras. Idéer kan vara djupare än ord. På standardengelska kan man nog diskutera fenomenet ”hembygd”, fastän den språkliga varieteten standardengelska saknar ord för ”hembygd”.

  26. Jan Arvid Götesson!
    Om du har samma fundamentalistiska språkförståelse som Arne Nilsson så finns inget att diskutera. Antingen har historien ett slut eller så har den inte det.

  27. Den morgonpigga/nattpigga kommentaren av Jan Arvid Götesson från 2021-03-08 kl. 3:01 är mycket väl funnen, liksom många andra kommentarer kring Anders Björnssons artikel. Ändå hoppas jag på att han själv också kommer med en kommentarer till kommentarerna, bland annat min först i raden. Jag tror nämligen att Anders B kan ha ytterligare intressanta synpunkter.

  28. Bo P!
    Jag är ledsen men jag förstår inte vad du menar. Menar du att vissa människor är språkfundamentalister, och att de tror att historiens slut har kommit, och att ord nu har en viss frusen betydelse eftersom historien har slutat? Vare sig mitt tolkningsförsök är rätt eller fel, tycker jag att kategoriseringen av folk inte leder någon vart.

    Bertil C!
    Jag sover mellan klockan 22 och klockan 06. Men borgerlig tid i nationen Guugu Yimithirr är 10 timmar före Slätte socken nu på hösten.

  29. Svenska Akademien ger ut flera ordböcker bland annat SAOL (Svenska Akademiens ordlista) och SO (Svensk ordbok).

    Låt oss se hur termen nation behandlas i dessa ordböcker.
    • SAOL:s definition av nation lyder ”folket i en stat”.
    • SO:s definition av nation lyder: ”politisk enhet som utgörs av ett sammanhållet folk som normalt förfogar över ett sammanhängande landområde”.

    Ingen av dessa definitioner är särskilt tydliga. Knäckfrågan är vad folk betyder.

    Låt oss se hur folk behandlas i dessa ordböcker.
    • SAOL:s definition av folk lyder: ”grupp människor; nation”.
    • SO:s definition av folk lyder: ”större mängd människor som har gemensam kultur och gemensamma (ekonomiska) intressen och som ofta utgör el. önskar utgöra en nation”.

    SO:s definition ger oss lite hjälp på vägen. Enligt denna definition har ett folk bland annat en ”gemensam kultur”. För att kunna ha en ”gemensam kultur” måste man ha ett gemensamt språk och i kulturen finns även det historiska arvet.

    Med utgångspunkt från ovanstående blir det inte obsolet att definiera en nation som en grupp människor, ett folk, med gemensamt språk, kultur och historia.

    För ett par år sedan hade Wikipedia en likande definition:
    ”[G]rundbetydelsen [av nation] syftar på begreppet folk – det vill säga ett kollektiv av människor som förenas genom en gemensam identitet. Denna identitet bygger ofta på gemensamt språk, religion, etnicitet, härstamning, historia, kultur, traditioner, gemensam styrelseform och sociala normer.”

    Det håller med andra ord på att ske en förändring av betydelsen av termen nation. Det vi diskuterar är om detta är ödesbundet och önskvärt.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.