När det gäller begrepps betydelser, deras semantik, kan man inte luta sig mot deras ursprung. Man måste utgå från deras användning. Själva användningen förändrar som regel deras betydelser. Så är det med begreppet nation. Om detta talade jag med en av världens ledande begreppshistoriker, om inte den främste, Reinhart Koselleck, för nu ungefär trettio år sedan. Vi gjorde också ett radioprogram, där vi diskuterade saken.
Inom nations- och nationalismforskningen är det brukligt att skilja på två nationsbegrepp, ett medborgerligt eller politiskt och ett etniskt eller naturbundet. Det första kan vara en valhandling, det senare inte. Den franska revolutionen proklamerade, att tredje ståndet utgör den franska nationen – tidigare hade adeln utgjort den franska nationen. Så var det också i Sverige: Gustav III:s förenings- och säkerhetsakt 1789, som berövade adeln många av dess privilegier, lade grunden för den moderna svenska nationen. Tredje ståndet blev den nationella kraften i vårt land under 1800-talet, fjärde ståndet under 1900-talet.
I Tyskland färgas nationstillhörigheten av etnicitet. Så har det inte alltid varit. Det heliga romerska riket av tysk nation hade ingenting med etnicitet, med språk eller börd att göra: det rymde många etniciteter, språk, religioner, korporationer. Det som gjorde det tyskt var, att kejsaren i detta rike utsågs (det var alltså, fram till 1804–06, en valmonarki) av ursprungligen sju kurfurstar, tre andliga och fyra världsliga. Dessa var den tyska nationen. De kunde men behövde inte vara tyskar i etnisk mening. Det sägs, att Axel Oxenstierna i slutet av Trettioåriga kriget erbjöds en kurfurstehatt. I slutet av den svenska stormaktstiden var över hälften av den svenska rådsaristokratin utlandsfödd.
När Fichte 1808 höll sina tal till den tyska nationen, talade han till och om någonting som ännu inte fanns men som borde tillskapas. Nationen var ett projekt. För det etniska använde tyskarna i allmänhet termen ”Volk”. Det kom under 1800-talet att bli det segrande konceptet. ”Dem deutschen Volke” – till eller för det tyska folket – står det på riksdagshuset i Berlin som började byggas 1884. Under Hitlertiden löd parollen ”Ein Volk, ein Reich, ein Führer”. Adolf Hitler var ingen nationalist i klassisk bemärkelse men en imperialist.
De nationella befrielserörelserna i tredje världen var ingenstädes etniskt rena. Under befrielsekampen skapade de sina nationer, överordnade samtidigt existerande klan-, släkt- och stamgemenskaper. I en del nya stater antogs den forna kolonialmaktens språk som det eller ett av flera officiella. I det självständiga Irland talar endast en obetydlig minoritet ursprungsspråket. Vad ska man kalla alla dessa statsbildningar, om inte nationalstater? I en del fall är det fråga om unioner eller federationer, men då har de ingående delarna (om de inte är underkuvade) sin egen nationalstatlighet, inte detsamma som rasrenhet.
I den svenska nationalstaten, som är en enhetsstat, ingår flera etniciteter, några urgamla, de flesta senare tillkomna. Det vore orimligt att hänföra dem till någonting annat än en svensk nation, liksom det vore orimligt att hävda, att Sverige inte har en svensk drottning utan en tysk. Också den finska nationen är en och odelad, alldeles oavsett vilket språk dess medborgare talar och vilka traditioner som där härbärgeras. I alplandet Schweiz talas fyra erkända språk: tyska, franska, italienska, rätoromanska. Men denna urgamla europeiska nation hör samtidigt till de mest stabila statsbildningarna i världen. Tyskspråkiga sydtyrolare, ett överväldigande flertal i sin provins, är givetvis inte tyskar utan italienare, eftersom de lever, verkar och förökar sig i Italien.
Inom nästan alla nationalstater finns det minoriteter: språkliga, religiösa, folkgrupper eller folkslag med egna seder och bruk, ceremonier och traditioner. De har ibland tillkämpat sig vissa särrättigheter. Men grunden för deras nuvarande existens är ett gemensamt medborgarskap, det vill säga nationstillhörigheten. Samer kan därför inte betraktas som en nation, lika litet som gutar, romer eller resandefolket. Den som sätter rasen mot nationen är som regel ute i skumma ärenden. Den som inte tål nationalstatens plats på jorden, och förnekar den goda nationalismens sammanhållande kraft, har en del att lära av historien.
En utmärkt klargörande artikel av Anders Björnsson. Det är viktigt framhålla medborgarskapet i samband med nationsbegreppet. Närmare besett är det – som historikern Eric Hobsbawm understryker – oftare staten som skapat nationerna än nationer som konstruerat nationalstater. Och att det inte går att hitta något gemensamt objektivt kriterium för definitionen av en nation vid sidan av nationalstaten. Språk? Det är bara att se till den tämligen stabila nationalstaten Schweiz. Vid tiden för den franska revolutionen var väl inte ens hälften av landets medborgare fransktalande. Etnicitet i betydelsen blodsband? Eller som föreställd gemenskap i fråga om kultur? Etniciteter flyter ut i kanterna, inte bara vid landgränserna (när upphörde skåningar att identifiera sig som danskar?) utan också gentemot sociala formationer (resandefolk eller ”tattare”).
Politik ska inte göras till en fråga om etnicitet och blodsband. Nalin Pekgul (tidigare Baksi) skrev för flera år sedan en klok artikel, som jag tyvärr just nu inte kan hitta. Att det var förnuftigare för hennes kurdiska anförvanter att lägga mer av sitt engagemang på hyresgästföreningens och fackklubbens sammankomster än på kurdiska föreningens.
Mats Danielsson!
Visst är medborgarskapet avgörande och ska så vara. I den uppfattningen finns troligen en stor gemenskap med övriga skribenter i detta kommentarsfält. Men det finns också en annan nation, en sammanhållning människor emellan som står på en grund av gemensamt språk, traditioner, gemensamma erfarenheter och kulturella uttryck som inte är exakt överensstämmande med medborgarskapets avgränsningar. Den som blundar för detta tror jag gör så stora förenklingar att verkligheten kan komma bli onödigt svår att hantera.
Om vi sträcker på våra halsar och blickar över kanten på den svenska ankdammen ser vi ett annat landskap. I den engelska versionen av Wikipedia kan vi läsa följande om nation:
”A nation is a community of people formed on the basis of a common language, territory, history, ethnicity, or a common culture.”
I svensk översättning:
”En nation är en grupp människor som är bildad på grundval av ett gemensamt språk, territorium, historia, etnicitet eller en gemensam kultur.”
Detta har inget att göra med det nationsbegrepp, som ges innebörden medborgarskap, och som Anders Björnsson och svenska Wikipedia numera förespråkar. Frågan är om de har skådat ljuset eller gått in i en återvändsgränd.