Den 15 september framträdde Helle Klein i det nyinsatta TV-programmet Agenda Special. I uppskruvat tonläge förklarade hon att Sverigedemokraterna är ett ”fascistiskt och nazistiskt” parti. När programledaren ifrågasatte det synsättet, blev Klein än mer exalterad. ”Det räcker ju att studera SD:s historia”, lät hon förstå.
Javisst – spåren och de Sverigedemokratiska rötterna förskräcker. Partiet föddes ur Bevara Sverige Svenskt- och Vit Maktrörelserna på 1980-talet. Det tillhör onekligen helhetsbilden.
Men låt oss anta att Helle Klein också beretts tillfälle att statusbestämma Vänsterpartiets ideologi. I konsekvensens namn borde hon då ha sagt att Jonas Sjöstedt och hans fränder är principfasta kommunister. Både leninism och stalinism vägledde i åratal ´Di gamle´. När det började regna i Moskva spände man omedelbart upp paraplyerna i högkvarteret på Kungsgatan 84 i Stockholm. Bokföringen är numera dubbel: av taktiska skäl, men bara därför, ligger man tills vidare lågt med allt tal om revolutionen och proletariatets diktatur. Man inväntar helt enkelt det rätta tillfället …
Att resonera på det sättet vore givetvis befängt. En stålhård kommunist av 1930-talsmodell skulle i dag vara lika (o)välkommen i Sjöstedts parti som ”flatlöss på ett konfirmationsläger”, påpekade en klarsynt tänkare för några veckor sedan. Det råkar händelsevis stämma. Kommunismen har lagts i V:s malpåsar och det för länge sedan.
På liknande grunder utmanar man löjet genom att beteckna Jimmie Åkesson och kompani som nazister. Men den verbala terrorn pågår oavbrutet och inte bara i TV-mediet. ”Dags för krafttag mot nyfascismen”, hette det i en rubrik på Aftonbladets ledarsida (likaså den 15 september) och i den löpande texten utmålas sedan det norska Fremskrittspartiet som besläktat med Hitlernazismen. Fascistiskt påstås det också vara.
Verkligen? Min uppfattning är att FRP en gång sjösattes som intresseorganisation för notoriska falskdeklaranter och politiska äventyrare och i realiteten var – och fortfarande är – ett parti av samma typ som Ians & Berts eller Mogens Glistrups. Alltså ett gängse missnöjesparti av mindre uppbyggligt slag. Men till skillnad från SD har man varken rötter eller fästen i den bruna myllan.
Av SVT:s valvaka (14 september) framgick att glädjen stod högt i tak bland Stockholms vänsterpartister. I vanlig oordning framfördes kravet ”Inga rasister på våra gator – inga rasister på våra gator” av hängivna och rytmiskt skanderande V-aktivister i takt med att röstsiffrorna blev offentliga. Ärligt talat fanns väl inte särskilt mycket att glädjas åt denna vaknatt, och den tjatiga anti-rasistparollen lär inte gå till historien som det smartaste någon av kvinna född har tänkt ut. Den bör skrotas av flera orsaker:
För det första är det ju ställt utom allt tvivel att Jimmie Åkesson omedelbart skulle ställa sig bakom parollkravet och det med entusiasm. ”Varför begränsa oss till gatorna?” skulle han fråga. ”Vi Sverigedemokrater vill gallra ut rasister överallt, och vi är faktiskt det enda parti som infört nolltolerans mot rasismen.” Parollen träffar således inte målet. Inte ens minsta tavelträff kan bokföras.
För det andra har ”Inga rasister på våra gator” visat sig vara ett kontraproduktivt yrkande. Så har det ylats, inte minst av vänsterpartister, i stad efter stad runtom i Sverige, bl. a i syfte att hindra Jimmie Å och hans kumpaner från att göra sina röster hörda. Det har varit dumdristigt, och nu har vi facit. Där står 12,9 procent i eldskrift.
För det tredje kan det inte anses självklart att SD är ett rasistiskt parti. Det faktum att man vill begränsa all slags invandring till ett minimum är inhumant men inte nödvändigtvis rasistiskt; att man tycker illa om islam kan med fog beskrivas som trångsynt och doktrinärt men är inte i sig rasistiskt; att partiombuden vill förbjuda tiggeri och köra ut romerna är beklämmande – men därför inte rasistiskt med given automatik.
Och så vidare, och så vidare …
Det moderna rasismbegreppet var ursprungligen politiskt – och handlade om kampen mellan franker och galler i 1700-talets Frankrike – men kom senare att maskera sig i biologisk dress. Bland historiens ledande rasbiologer märks tänkare som Henri Boulainvilliers, Joseph Gobineau, Houston Chamberlain, Alfred Rosenberg och kanske också Herman Lundborg (som föddes i Väse mellan Kristinehamn och Karlstad).
Skulle Åkesson och hans trosvänner ha tagit intryck och låtit sig inspireras av dessa herrar och deras likar?
Njaee …
”Rasist” och ”rasism” var två av de vanligast förekommande orden i den nyss avslutade valrörelsen. De används i dag som besvärjelser och definieras ytterst sällan. Stegvis har dessa så kallade R-ord dränerats på innehåll. Jag är själv inte främmande för att kalla SD för ett kulturrasistiskt parti men känner samtidigt måttlig entusiasm för den termen. Den som motsätter sig höjda pensioner brännmärks ibland som åldersrasist. Med åldersrasism och kulturrasism i sitt verbala bagage har man emellertid distanserat sig mycket långt från rasismen – den verkliga.
Under alliansens åtta år vid makten har Sverige blivit alltmer ojämlikt. De ekonomiska klyftorna har vidgats, och landet har delvis splittrats upp. Samtidigt har oppositionen varit lam. Själslivet hos radhusägarna i Nacka har på dunkla grunder värderats högre än reella förbättringar för de sämst lottade.
Det gjorde Åkesson till en vinnare.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Jimmy Åkesson, Agenda special, Helle Klein, Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiet, Glistrup, Ian & Bert, Henri Boulainvilliers, Joseph Gobineau, Houston Chamberlain, Alfred Rosenberg, Herman Lundborg
