polska-barn
Min gode vän Wojtek som baby på ett polskt frimärke 1948. Motivet rör kampen mot turbekolos.

Det här ska handla om polska småbarn. Vad har det att göra på en så här seriös sajt? Jo, som bekant styrs Polen idag av en man som varken är statsminister eller president, utan som mest partiledare.

Jag avser naturligtvis Jaroslaw Kaczynski som lever för sig själv, sedan han flyttade ut från sin mamma, med en katt som enda sängkamrat.

Hans tvillingbror, Lech Kaczynski, var både statsminister och president innan han omkom i den tragiska flygolyckan i Smolensk 2010, vars eftermäle nu förgiftar polsk politik. Vad ni möjligen också vet är att de båda tvillingarna var stora berömdheter på 1960-talet, som skådespelare i barnfilmer. På YouTube kan man se rörande episoder och fråga sig hur två så söta barn kunde bli så reaktionära stofiler. Men de hade folkligt stöd liksom den överlevande brodern har idag. Vi måste försöka förstå det polska folket och nedanstående inlägg är ett litet försök.

Min vän Wojciech
Ty ett annat berömt polskt barn är Wojciech Glensk, eller Wojtek som han helst vill
bli tilltalad. Vi är nämligen goda vänner sedan vi jobbat ihop på SMHI:s väderavdelning i 20-30 år, han på teleavdelningen, jag på prognoscentralen.

Ursprungligen invandrad från på Polen på 60-talet kom han till Norrköping vid flytten av statliga verk 1975. I Polen åtnjöt han en viss berömmelse sedan han som barn prytt ett frimärke i en kampanj emot turberkolos.

Vår vänskap sattes dock på prov hösten 2006. I ett inslag i ”På spåret” hade Ingvar Oldsberg undsluppit sig följande kommentar:

Under århundraden av krig har Polen och polackerna fått lida svårt. Därför bildades försvarsalliansen Warszawapakten den 14 maj 1955 till många invånares jubel. Pakten skulle fungera som en motvikt till Nato och upplöstes först 1991 efter att järnridån fallit.

Oldsberg i blåsväder
Givetvis hamnade den folkkäre programledaren i politiskt blåsväder. En del tittare ansåg att han brutit mot kraven om opartiskhet och saklighet. Oldsberg gjorde en ”pudel”, men menade, enligt Expressen, att det handlade om ett bedömningsfel, inte ett faktafel.

Från min flank i Norrköping gav jag honom visst eldunderstöd genom en insändare i Norrköpings Tidningar den 25 november genom att bland annat hävda att jag som historiker inte omedelbart ville tala om ”historieförfalskning”:

Jag vore inte alls förvånad om ’många invånare’ i Polen faktiskt jublade då Warszawapakten bildades. Nato hade bildats redan 1949. När Västtyskland blev medlem i början av 1955 väckte detta stor oro på många håll i Östeuropa. Både då och nu är det nationalistiska och religiösa Polen, ett land med minst kommunistiska traditioner i Europa. Ty det var inte för att polackerna varit kommunister som Hitler anfallit 1939 och velat göra dem till ’undermänniskor’. I Polen var 1955 rädslan för ett aggressivt Västyskland, stött av USA, större än rädslan för Ryssland.

Replik från Wojciech
Det dröjde till den 8 december innan det kom in en replik – och den kom utan någon varning från min vän Wojciech:

Du skriver att det 1955 inte fanns några ryska trupper i Polen. Jag kan då tala om att efter 1945 fanns det, uppskattningsvis, 350 000 man från Röda Armén på Polens territorium. Befälhavare för dessa styrkor var en viss Konstanty Rokossowskij – en sovjet med polsk härkomst. Huvudsäte låg i Legnica, en stad i sydvästra Polen. Den 43:e armén skulle ’beskydda’ Pomorze (Pommern), 65:e Slask (Schlesien) etcetera. Tjugo kilometer från mitt gymnasium i en liten stad norr om Katowice låg en rysk raketbas.”

Wojciech hade rätt. Jag hade i mitt första inlägg nämnt att de enda östländer som 1955 hade sovjetiska trupper stationerade på sitt territorium var Östtyskland, Rumänien och Ungern eftersom de räknades som förlorarna i andra världskriget, medan Tjeckoslovakien, Bulgarien, Albanien och Jugoslavien inte hade det eftersom de räknades till den segrande eller befriade sidan. Jag hade genom en lapsus glömt att nämna Polen.

Personliga angrepp
Wojciech hade hållit sig sakligt till vad frågan gällde. Vi hade inte samma uppfattningar, men han undvek personliga angrepp. Det gällde inte för en annan läsare, Rolf Gustafsson, som i samma veva (8 december) ifrågasatte om jag fick kalla mig ”historiker”:

Får vem som helst kalla sig historiker? Ja tydligen, för efter att ha läst en insändare av Anders Persson i Söderköping som kallar sig historiker så går det tydligen bra … Tyskland har varit enligt Anders Persson ’mångfalt grymmare mot polackerna än ryssarna varit eller skulle vara’. Det finns inget system i världen som har kostat så många människoliv som det kommunistiska systemet, det gäller Polen likväl som andra ockuperade länderna under Sovjettiden. Om det nu är så att Anders Persson är akademiker och har gått på universitet och blivit godkänd så är det nog dags att se över vilken kvalité det är på våra universitet.

Försök till avrundning
Den 14 december fick jag in min replik

En historiker är en vetenskapsman som söker finna ut vad som hänt i det förflutna, och varför det hänt, oberoende av om resultaten anses ’politiskt korrekta’ eller ej. Signaturen Wojtek och Rolf Gustafsson hade (NT 8 december 2006) kunnat bespara sig onödigt känslosvall om de noga läst vad som faktiskt sagts och skrivit.

Och så listade jag tre punkter:

1) … Även om, som jag framhöll, det inte var för polackernas skull som Warszawapakten bildades, kunde den en vecka efter Västtysklands inträde i NATO, av ’många’ ha uppfattats som en ökad trygghet mot tysk återkomst. Den tysk-polska Oder-Neisse-gränsen var nämligen 1955 inte erkänd av västmakterna (och i synnerhet inte av Västtyskland). Det skedde först 1970.

2) Som historiker är jag väl medveten om polska folkets dramatiska och ofta tragiska historia, ömsom i konflikt med Ryssland, ömsom med Tyskland, ibland med båda. Det gerillakrig som polska motståndsmän ’ludzie lesni’ (skogsfolket) bedrev 1939-45 mot de nazistiska ockupanterna fortsatte mot de nya makthavarna till 1947. 1955 var de nazistiska massmorden mer i polackernas medvetande än den sovjetiska Katynmassakern, i synnerhet, som den i polska förhållanden väl insatte Wojtek kan berätta, den förtegs av makthavarna.

3) Rolf Gustafsson rekommenderade jag att gå in på Stadsbiblioteket och, under avdelningen K, låna mina böcker om Österrike (1978), Tjeckoslovakien (1978, 1990) och Finland (1979,1986, på finska 1988, dokumentär i svensk och finsk TV 1986). Dessa böcker ansågs dåförtiden inte helt ’politiskt korrekta’ i en del kretsar eftersom de behandlade undfallenhet mot stormakter, i synnerhet mot Sovjetunionen (Ryssland).

Och så det som jag trodde skulle bli slutklämmen:

När man tittar tillbaka i historien finner man mycket som inte ’borde’ ha hänt i ljuset av senare erfarenheter. Att historiker tvingas förtiga sådana ’politiskt inkorrekta’ händelser är vanligt i diktaturer, bland annat i de länder som ingick i Warszavapakten. Vi bör undvika att falla undan för liknande tendenser i dag när vårt medlemskap i EU ställer än större krav på att vi kan rätt bedöma den historiska bakgrunden till olika politiska motsättningar.

Debatten ännu inte slut
Tyvärr glömde jag återigen att bekräfta den sovjetiska truppstationeringen i Polen efter 1945, vilket gjorde Wojciech, med rätta, extra bitter i hans inlägg 16 december:

Och du har inte kommenterat närvaron av ryska trupper i efterkrigets Polen. Hur kan du, en erfaren historiker med ett flertal publicerade böcker (jag har inte läst dem), missa en 350 000 man stark ockupantarmé i ett europeisk land bortom Östersjön? Är det ett ’politiskt korrekt’ ställningstagande av en ’EU-historiker’? ”

Min försummelse reparerade jag i det avslutande inlägget 21 december:

Att det, som du berättar, var 350 000 sovjetiska soldater med högkvarter i västra Polen (Pommern/Pomorze och Schlesien/Slask) är intressant på många sätt. Ty dessa sedan urminnes tider tyska områden betraktades, kanske med rätta, av västmakterna inte som delar av Polen! Fram till 1970 ansågs de bara stå under tillfällig ’polsk förvaltning’. Även de många polacker som avstod från att jubla när Warszavapakten bildades 1955, kan därför inte ha haft någon större uppskattning av västmakterna på grund av deras hållning i frågan om Polens västgräns. Dagens västvänliga stämningar i Polen kan därför inte projiceras bakåt i tiden.

Bra debatt
Strax före jul eller under helgdagarna stötte jag ihop med Wojciech på stan. Han såg sig lite generat åt sidan, som om han var rädd för att jag skulle vara f-d på honom. Men jag gick glatt fram, önskade God Jul eller Fortsättning och uttryckte min uppskattning över vårt meningsutbyte.

Wojciech såg lite förvånat på mig, men insåg snabbt att jag menade allvar. Att vi hade olika uppfattningar var inget problem, tyckte jag, det var ju hela drivkraften bakom debatten. Själv hade den tvingat mig återbesöka historiska perioder som fallit i glömska eller varit helt okända. Och vi hade kunnat föra debatten, visserligen i upprört tonläge, men utan personliga påhopp eller demagogiska glidningar.

Debatten var mer omfattande än de utdrag som jag citerat ovan. Den som är intresserad kan genom länkarna ta del av det fulla meningsutbytet och förhoppningsvis få en del insikter i viktiga aspekter av det moderna Polens historia, något som kan vara viktigt för att förstå stämningarna där idag.

När jag jobbade med den här artikeln ringde jag Wojciech i Norrköping. Det blev ett glatt, men kort återhörande. Han hade en gäst och jag hade ett barnbarn. Men så mycket fick jag veta att Wojciech, fortfarande polsk patriot, och just därför, kände sig skamsen över sakernas nuvarande tillstånd i Polen. Berömda småbarn utvecklas ju åt olika håll

Wojciech-Glensk
Artikel ur en polsk veckotidning från 2008, klicka för stor bild.
Föregående artikelTafsandet finns överallt
Nästa artikelWallströms (utrikesministerns) bostad?

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.