Berömda polska småbarn

polska-barn

Min gode vän Wojtek som baby på ett polskt frimärke 1948. Motivet rör kampen mot turbekolos.

Det här ska handla om polska småbarn. Vad har det att göra på en så här seriös sajt? Jo, som bekant styrs Polen idag av en man som varken är statsminister eller president, utan som mest partiledare.

Jag avser naturligtvis Jaroslaw Kaczynski som lever för sig själv, sedan han flyttade ut från sin mamma, med en katt som enda sängkamrat.

Hans tvillingbror, Lech Kaczynski, var både statsminister och president innan han omkom i den tragiska flygolyckan i Smolensk 2010, vars eftermäle nu förgiftar polsk politik. Vad ni möjligen också vet är att de båda tvillingarna var stora berömdheter på 1960-talet, som skådespelare i barnfilmer. På YouTube kan man se rörande episoder och fråga sig hur två så söta barn kunde bli så reaktionära stofiler. Men de hade folkligt stöd liksom den överlevande brodern har idag. Vi måste försöka förstå det polska folket och nedanstående inlägg är ett litet försök.

Min vän Wojciech
Ty ett annat berömt polskt barn är Wojciech Glensk, eller Wojtek som han helst vill
bli tilltalad. Vi är nämligen goda vänner sedan vi jobbat ihop på SMHI:s väderavdelning i 20-30 år, han på teleavdelningen, jag på prognoscentralen.

Ursprungligen invandrad från på Polen på 60-talet kom han till Norrköping vid flytten av statliga verk 1975. I Polen åtnjöt han en viss berömmelse sedan han som barn prytt ett frimärke i en kampanj emot turberkolos.

Vår vänskap sattes dock på prov hösten 2006. I ett inslag i “På spåret” hade Ingvar Oldsberg undsluppit sig följande kommentar:

Under århundraden av krig har Polen och polackerna fått lida svårt. Därför bildades försvarsalliansen Warszawapakten den 14 maj 1955 till många invånares jubel. Pakten skulle fungera som en motvikt till Nato och upplöstes först 1991 efter att järnridån fallit.

Oldsberg i blåsväder
Givetvis hamnade den folkkäre programledaren i politiskt blåsväder. En del tittare ansåg att han brutit mot kraven om opartiskhet och saklighet. Oldsberg gjorde en “pudel”, men menade, enligt Expressen, att det handlade om ett bedömningsfel, inte ett faktafel.

Från min flank i Norrköping gav jag honom visst eldunderstöd genom en insändare i Norrköpings Tidningar den 25 november genom att bland annat hävda att jag som historiker inte omedelbart ville tala om “historieförfalskning”:

Jag vore inte alls förvånad om ‘många invånare’ i Polen faktiskt jublade då Warszawapakten bildades. Nato hade bildats redan 1949. När Västtyskland blev medlem i början av 1955 väckte detta stor oro på många håll i Östeuropa. Både då och nu är det nationalistiska och religiösa Polen, ett land med minst kommunistiska traditioner i Europa. Ty det var inte för att polackerna varit kommunister som Hitler anfallit 1939 och velat göra dem till ‘undermänniskor’. I Polen var 1955 rädslan för ett aggressivt Västyskland, stött av USA, större än rädslan för Ryssland.

Replik från Wojciech
Det dröjde till den 8 december innan det kom in en replik – och den kom utan någon varning från min vän Wojciech:

Du skriver att det 1955 inte fanns några ryska trupper i Polen. Jag kan då tala om att efter 1945 fanns det, uppskattningsvis, 350 000 man från Röda Armén på Polens territorium. Befälhavare för dessa styrkor var en viss Konstanty Rokossowskij – en sovjet med polsk härkomst. Huvudsäte låg i Legnica, en stad i sydvästra Polen. Den 43:e armén skulle ‘beskydda’ Pomorze (Pommern), 65:e Slask (Schlesien) etcetera. Tjugo kilometer från mitt gymnasium i en liten stad norr om Katowice låg en rysk raketbas.”

Wojciech hade rätt. Jag hade i mitt första inlägg nämnt att de enda östländer som 1955 hade sovjetiska trupper stationerade på sitt territorium var Östtyskland, Rumänien och Ungern eftersom de räknades som förlorarna i andra världskriget, medan Tjeckoslovakien, Bulgarien, Albanien och Jugoslavien inte hade det eftersom de räknades till den segrande eller befriade sidan. Jag hade genom en lapsus glömt att nämna Polen.

Personliga angrepp
Wojciech hade hållit sig sakligt till vad frågan gällde. Vi hade inte samma uppfattningar, men han undvek personliga angrepp. Det gällde inte för en annan läsare, Rolf Gustafsson, som i samma veva (8 december) ifrågasatte om jag fick kalla mig “historiker”:

Får vem som helst kalla sig historiker? Ja tydligen, för efter att ha läst en insändare av Anders Persson i Söderköping som kallar sig historiker så går det tydligen bra … Tyskland har varit enligt Anders Persson ‘mångfalt grymmare mot polackerna än ryssarna varit eller skulle vara’. Det finns inget system i världen som har kostat så många människoliv som det kommunistiska systemet, det gäller Polen likväl som andra ockuperade länderna under Sovjettiden. Om det nu är så att Anders Persson är akademiker och har gått på universitet och blivit godkänd så är det nog dags att se över vilken kvalité det är på våra universitet.

Försök till avrundning
Den 14 december fick jag in min replik

En historiker är en vetenskapsman som söker finna ut vad som hänt i det förflutna, och varför det hänt, oberoende av om resultaten anses ‘politiskt korrekta’ eller ej. Signaturen Wojtek och Rolf Gustafsson hade (NT 8 december 2006) kunnat bespara sig onödigt känslosvall om de noga läst vad som faktiskt sagts och skrivit.

Och så listade jag tre punkter:

1) … Även om, som jag framhöll, det inte var för polackernas skull som Warszawapakten bildades, kunde den en vecka efter Västtysklands inträde i NATO, av ‘många’ ha uppfattats som en ökad trygghet mot tysk återkomst. Den tysk-polska Oder-Neisse-gränsen var nämligen 1955 inte erkänd av västmakterna (och i synnerhet inte av Västtyskland). Det skedde först 1970.

2) Som historiker är jag väl medveten om polska folkets dramatiska och ofta tragiska historia, ömsom i konflikt med Ryssland, ömsom med Tyskland, ibland med båda. Det gerillakrig som polska motståndsmän ‘ludzie lesni’ (skogsfolket) bedrev 1939-45 mot de nazistiska ockupanterna fortsatte mot de nya makthavarna till 1947. 1955 var de nazistiska massmorden mer i polackernas medvetande än den sovjetiska Katynmassakern, i synnerhet, som den i polska förhållanden väl insatte Wojtek kan berätta, den förtegs av makthavarna.

3) Rolf Gustafsson rekommenderade jag att gå in på Stadsbiblioteket och, under avdelningen K, låna mina böcker om Österrike (1978), Tjeckoslovakien (1978, 1990) och Finland (1979,1986, på finska 1988, dokumentär i svensk och finsk TV 1986). Dessa böcker ansågs dåförtiden inte helt ‘politiskt korrekta’ i en del kretsar eftersom de behandlade undfallenhet mot stormakter, i synnerhet mot Sovjetunionen (Ryssland).

Och så det som jag trodde skulle bli slutklämmen:

När man tittar tillbaka i historien finner man mycket som inte ‘borde’ ha hänt i ljuset av senare erfarenheter. Att historiker tvingas förtiga sådana ‘politiskt inkorrekta’ händelser är vanligt i diktaturer, bland annat i de länder som ingick i Warszavapakten. Vi bör undvika att falla undan för liknande tendenser i dag när vårt medlemskap i EU ställer än större krav på att vi kan rätt bedöma den historiska bakgrunden till olika politiska motsättningar.

Debatten ännu inte slut
Tyvärr glömde jag återigen att bekräfta den sovjetiska truppstationeringen i Polen efter 1945, vilket gjorde Wojciech, med rätta, extra bitter i hans inlägg 16 december:

Och du har inte kommenterat närvaron av ryska trupper i efterkrigets Polen. Hur kan du, en erfaren historiker med ett flertal publicerade böcker (jag har inte läst dem), missa en 350 000 man stark ockupantarmé i ett europeisk land bortom Östersjön? Är det ett ‘politiskt korrekt’ ställningstagande av en ‘EU-historiker’? “

Min försummelse reparerade jag i det avslutande inlägget 21 december:

Att det, som du berättar, var 350 000 sovjetiska soldater med högkvarter i västra Polen (Pommern/Pomorze och Schlesien/Slask) är intressant på många sätt. Ty dessa sedan urminnes tider tyska områden betraktades, kanske med rätta, av västmakterna inte som delar av Polen! Fram till 1970 ansågs de bara stå under tillfällig ‘polsk förvaltning’. Även de många polacker som avstod från att jubla när Warszavapakten bildades 1955, kan därför inte ha haft någon större uppskattning av västmakterna på grund av deras hållning i frågan om Polens västgräns. Dagens västvänliga stämningar i Polen kan därför inte projiceras bakåt i tiden.

Bra debatt
Strax före jul eller under helgdagarna stötte jag ihop med Wojciech på stan. Han såg sig lite generat åt sidan, som om han var rädd för att jag skulle vara f-d på honom. Men jag gick glatt fram, önskade God Jul eller Fortsättning och uttryckte min uppskattning över vårt meningsutbyte.

Wojciech såg lite förvånat på mig, men insåg snabbt att jag menade allvar. Att vi hade olika uppfattningar var inget problem, tyckte jag, det var ju hela drivkraften bakom debatten. Själv hade den tvingat mig återbesöka historiska perioder som fallit i glömska eller varit helt okända. Och vi hade kunnat föra debatten, visserligen i upprört tonläge, men utan personliga påhopp eller demagogiska glidningar.

Debatten var mer omfattande än de utdrag som jag citerat ovan. Den som är intresserad kan genom länkarna ta del av det fulla meningsutbytet och förhoppningsvis få en del insikter i viktiga aspekter av det moderna Polens historia, något som kan vara viktigt för att förstå stämningarna där idag.

När jag jobbade med den här artikeln ringde jag Wojciech i Norrköping. Det blev ett glatt, men kort återhörande. Han hade en gäst och jag hade ett barnbarn. Men så mycket fick jag veta att Wojciech, fortfarande polsk patriot, och just därför, kände sig skamsen över sakernas nuvarande tillstånd i Polen. Berömda småbarn utvecklas ju åt olika håll

Wojciech-Glensk

Artikel ur en polsk veckotidning från 2008, klicka för stor bild.

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

  24 kommentarer for “Berömda polska småbarn

  1. Sven-Eric Holmström
    2016-01-19 kl. 8:36

    Påståendet om den “sovjetiska Katynmassakern” är ju synonymt med den gängse bilden. Det innebär dock inte att den är sann. Den officiella uppfattningen av Katynmassakern är bevisligen falsk.

  2. Wojciech Glensk
    2016-01-19 kl. 14:53

    Ve och fasa!! Är du, Sven-Eric helt historielös? Vems “officiella” uppfattning är det? Din egen? Och vem är du?

  3. Sven-Eric Holmström
    2016-01-20 kl. 7:21

    Den officiella uppfattningen kallar jag den uppfattning som säger att NKVD utförde massakern. Nej, jag är inte historielös. Tvärtom. Det finns hur mycket konstigheter som helst i den här historien som gör att man kan slå fast att hela frågan är ouppklarad. Den bevisning som finns nu visar på att först sköt Sovjet några polacker och sedan kom tyskarna och sköt resten.

  4. Anders Persson
    2016-01-20 kl. 16:58

    Jag kan tillägga att Wojtek som 2-månaders baby i Warschawa hade den tvivelaktiga äran att bli arrested av Gestapo. Det var klockan tio på nyårsafton 1941 som det knackade på dörren och utanför stod fyra civilklädda Gestapomän. Det fanns 10-15 personer i lägenheten och som väl var lyckades mamma Maria i den allmänna uppståndelsen gömma en del komprometterande papper under Wojtek där han låg i vaggan, innan de alla fördes bort till det ökända fängelset Pawiak.

    Efter några veckor släpps de, men ett halvår senare arresteras pappan Teodor Glensk sedan tyskarna hos en tillfångatagen brittisk fallskärmssoldat hittat hans namn och adress. Han fördes till Auschwitz där han nästan omedelbart togs av daga.

  5. Sven-Eric Holmström
    2016-01-20 kl. 20:55

    Jag var själv till Auschwitz i oktober 2014. Det var en minst sagt skakande upplevelse. Man stod där på perrongen i Birkenau och tänkte sig tillbaka 70 år. Då stod en person på samma ställe man själv stod och bestämde vilka som skulle leva och vilka som skulle dö.

  6. Arne Nilsson
    2016-01-21 kl. 8:22

    Sven-Eric Holmström!
    Du skriver: “Den officiella uppfattningen av Katynmassakern är bevisligen falsk.” Gärna några trovärdiga källhänvisningar.

  7. Sven-Eric Holmström
    2016-01-21 kl. 21:54

    Jag återkommer med ett längre inlägg till helgen. Men hur definierar men exakt “trovärdiga källhänvisningar”?

  8. Arne Nilsson
    2016-01-22 kl. 8:30

    Sven-Eric Holmström!
    Jag är medveten om att “trovärdiga källhänvisningar” är ett svårfångat begrepp. Det främsta syftet med en källhänvisning är att läsaren själv skall få reda på varifrån informationen kommer och själv kunna gå till källan för att hämta mer information och även bedöma källans trovärdighet. Med andra ord: trovärdigheten ligger i betraktarens öga. Om man vill vara trovärdig gäller det att hänvisa till källor som inte bara stryker de redan troende medhårs, utan även ger meningsmotståndarna något att tänka på. Vid val av “trovärdiga källhänvisningar” spelar ens egen världsbild/ideologi en stor roll. Ideologin medför att vissa fakta automatiskt sållas bort. Andra fakta kan godtas med motiveringen att de inte ifrågasätter den stora bilden. Ideologin hjälper även till att skapa nya “fakta” för legitimera den egna världsbilden.

  9. Mats Larsson
    2016-01-23 kl. 13:48

    Jag lämnar en referens, som var och en kan bedöma. Den ryske historikern Oleg V. Khlevniuk, verksam i Moskva vid den ryska statens statsarkiv och antagligen den som kan de sovjetiska arkiven bättre än någon annan, skriver i sin Stalin-biografi från 2015 (sid. 170):

    The Stalinist regime was trying to eliminate, in just a few months, any potential for anti-Soviet collaboration [in Soviet occupied Poland]. An important component of this bloody effort was the the notorious Katyn massacre. On March 5 1940 the Politburo adopted a decision to put to death many thousands of Poles held in prisoner-of-war camps or regular prisons in the western provinces of Ukraine and Belarus. The victims were largely members of the Polish elite: military and police officers, former government officials, land owners, industrialists, and members of the Polish intelligentia. A total of 21,857 people were shot in April and May 1940. In exterminating these people, Stalin was clearly attempting to head off any movement to restore the prewar Polish leadership.

    Khlevniuk använder arkivmaterial som till nyligen varit otillgängliga.

  10. Anders Persson
    2016-01-23 kl. 17:12

    Sovjetunionen hade massa konstiga saker för sig under Molotov-Ribbentroppakten, bl a gjorde man ihärdiga försök efter marsfreden med Finland 1940 att ändå komma åt landet senare under sommaren. Vid sitt besök hos Hitler i november ville Molotov få fria händer att återta Finland.

    Vad gäller massakern i Katyn våren 1940 så hade det varit mycket enklare här i världen om sådana dåd bara utfördes av “bolsjeviker”. Men lika många “röda”, d v s 20.000, mördades av de “vita” i Finland 1918, efter inbördeskrigets slut. Den agrart dominerade “vita” sidan såg “kommunismen” inte bara som en politisk ideologi, utan – med all rätt – som något som följde av att det alls fanns en arbetarklass.

    En finlandssvensk herreman, Hjalmar Linder, som protesterade i en artikel i Hufvudstadsbladet, eftersom han oroade sig för vilka som i så fall då skulle stå i fabrikerna, blev svårt mobbad och måste fly till Sverige.

    Och så har vi morden på 1/2 miljon verkliga och förmenta “kommunister” i Indonesien 1965. Massmord sker till både höger och vänster i politiken …

  11. Arne Nilsson
    2016-01-23 kl. 20:51

    Det är ju en besvärande omständighet att traditionella borgerliga historiker och dagens ryska historiker har samma uppfattning om Katyn.

    För den sanne stalinisten finns det minst tre sätt att hantera detta.
    1) Eftersom borgerliga historiker i väst har samma uppfattning som borgerliga historiker i Ryssland så har de fel. Dom är ju borgare.
    2) Det var nödvändigt att likvidera den polska borgerligheten för att försvara Sovjetunionen och freden.
    3) Eftersom Stalin var en stor humanist så kan han aldrig ha beordrat detta. Således var det nazisterna som låg bakom Katynmasakern.

  12. Mats Larsson
    2016-01-24 kl. 12:57

    Jag stötte på Oleg V. Khlevniuk för första gången genom boken “In Stalin’s shadow: The career of Sergo Ordzhonikidze”, som jag hittade i USA:s bästa bokhandel – kooperativt ägda Co-op vid The University of Chicago.

    Sergo var Stalins kraftfulle och hetlevrade landsman, men redan under Lenin (som var väl medveten om Sergos hetsiga humör) och på 1930-talet ansvarig för uppbyggnaden av den tunga industrin i Sovjetunionen. Han begick, troligen, självmord 1937.

    Khlevniuks beskrivning, baserad på ett ögonvittne, av ett telefonsamtal mellan Sergo och Stalin är obetalbar. NKVD har gjort påhälsning hemma hos Sergo, som ursinnig kastar sig på telefonen till Stalin. I en ström av georgiska och ryska svordomar frågar Sergo hur i h-e Stalin har mage att skicka på honom NKVD. Stalins lama försvar, att det kan hända även honom själv, gör bara Sergo ännu argare: “Menar du att Politbyrån inte har kontroll på NKVD?”

    I Sovjetunionen utvecklades en minikult kring Sergo Ordzhonikidze.

    Jag har uppfattat Oleg Khlevniuk som extremt noggrann att belägga allt han skriver med arkivdokument och, som i fallet ovan, med direkta ögonvittnesskildringar.

  13. Anders Persson
    2016-01-24 kl. 16:41

    … och sedan har vi en “slumrande” Katynmassaker. I boken Other losses av den kanadensiske historikern James Bacque hade amerikanarna 1945 ihjäl “åtminstone” 750.000 tyska soldater genom vanvård och svält i sina fångläger. Jag har träffat två tyskar som kunnat bekräfta att amerikanska fångläger var rena dödsläger. Men det tystades ner i skuggan av det kalla kriget.

    Men det behövs bara att Tyskland och USA bli föbannade på varandra så kan vi läsa om “nya dokument” som “avslöjar” tidigare “okända” skandaler. D v s när det passar politiskt. Den tyska tidningen Stern tog upp saken 1990 eller 1991, oklart varför.

  14. Sven-Eric Holmström
    2016-01-24 kl. 22:04

    Khlevniuk först. Jag är inte särskilt imponerad av honom. I det här fallet misstänker jag att han hänvisar till de här dokumenten i “Det slutna paketet nr 1”. Det handlar om Berias brev till Politbyrån där han begär att polackerna ska avrättas; Politbyråns beslut den 5 mars 1940 där Berias begäran tillmötesgås och KGB-chefen Shelepins brev till Chrusjtjov i mars 1959 där han begär att alla handlingar om Katyn skall förstöras. Samtliga dessa tre dokument är dock förfalskningar och värdelösa som bevis.

    Det jag menade med att den officiella versionen av Katyn bevisligen är falsk är det faktum att de listor med polska officerare som förflyttades från fånglägren Kozielsk, Ostashkov och Starobelsk våren 1940 och som antagits vara NKVD:s dödslistor inte är några dödslistor. 2012 upptäcktes i västra Ukraina en massgrav där några av dessa polacker från Ostashkov-lägret låg begravda. De skulle enligt den officiella versionen vara begravda i Mednoe utanför Kalinin men finns alltså på ett helt annat ställe i en tysk massgrav, vilket är ett förödande slag mot den officiella versionen.

    En brittisk historiker gjorde strax efter krigsslutet en genomgång av bevisningen i Katyn-frågan. Han kom fram till att ingendera sida var mer trovärdig än den andra, men att det som pekade på sovjetisk skuld gick det att hitta alternativa förklaringar till, medan det som pekade på tysk skuld helt enkelt inte gick att förklara på annat sätt.

    Det starkaste beviset mot tyskarna torde vara det faktum att polackerna var skjutna med tyska vapen och tysk ammunition. Sen har vi också det faktum att SS-generalen Walter Schellenberg i förhör med amerikansk militär i juni 1945 medgav att Katyn var ett verk av tyskarna. Förhörsprotokollen med Schellenberg har sedan dess försvunnit från National State Archive.

    Det finns oerhört mycket mera att skriva om den här frågan, men den skulle må bra av en förutsättningslös bottengrundlig utredning. Det förutsätter till att börja med att den ryska regeringen frisläpper allt arkivmaterial som de har (finns ganska mycket som fortfarande är hemligstämplat) men det lär aldrig hända.

    Avslutningsvis så dog Ordzhonikidze en naturlig död.

  15. Arne Nilsson
    2016-01-25 kl. 12:25

    Sven-Eric Holmström!
    Inte en ända konkret källhänvisning som går att kontrollera. Du begär således att läsaren rakt upp och ner skall tro på dina påståenden. Mig övertygar du inte ett dugg.

    Mats Larsson anför en konkret källhänvisning: sidan 170 i Oleg V. Khlevniuks Stalinbiografi. De dokument som där anförs avvisar du som ”förfalskningar och värdelösa som bevis”. Du anger inga som helst skäl för att så skulle vara fallet. Varför skall jag tro på ditt ord?

    Du skriver även: ”Det starkaste beviset mot tyskarna torde vara det faktum att polackerna var skjutna med tyska vapen och tysk ammunition.” Om nu detta skulle vara det ”starkaste beviset mot tyskarna” är du ute på mycket tunn is. Detta bygger på två förutsättningar:
    1) De sovjetiska säkerhets- och underrättelsetjänsterna hade inte tillgång till tyska vapen och tysk ammunition.
    2) Om de sovjetiska säkerhets- och underrättelsetjänsterna hade tillgångs till tyska vapen tysk ammunition var de så dumma att de inte kom på tanken att använda dessa vapen.

    För egen del finner jag dessa två förutsättningar inte särskilt troliga.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.