Berömda polska småbarn

polska-barn

Min gode vän Wojtek som baby på ett polskt frimärke 1948. Motivet rör kampen mot turbekolos.

Det här ska handla om polska småbarn. Vad har det att göra på en så här seriös sajt? Jo, som bekant styrs Polen idag av en man som varken är statsminister eller president, utan som mest partiledare.

Jag avser naturligtvis Jaroslaw Kaczynski som lever för sig själv, sedan han flyttade ut från sin mamma, med en katt som enda sängkamrat.

Hans tvillingbror, Lech Kaczynski, var både statsminister och president innan han omkom i den tragiska flygolyckan i Smolensk 2010, vars eftermäle nu förgiftar polsk politik. Vad ni möjligen också vet är att de båda tvillingarna var stora berömdheter på 1960-talet, som skådespelare i barnfilmer. På YouTube kan man se rörande episoder och fråga sig hur två så söta barn kunde bli så reaktionära stofiler. Men de hade folkligt stöd liksom den överlevande brodern har idag. Vi måste försöka förstå det polska folket och nedanstående inlägg är ett litet försök.

Min vän Wojciech
Ty ett annat berömt polskt barn är Wojciech Glensk, eller Wojtek som han helst vill
bli tilltalad. Vi är nämligen goda vänner sedan vi jobbat ihop på SMHI:s väderavdelning i 20-30 år, han på teleavdelningen, jag på prognoscentralen.

Ursprungligen invandrad från på Polen på 60-talet kom han till Norrköping vid flytten av statliga verk 1975. I Polen åtnjöt han en viss berömmelse sedan han som barn prytt ett frimärke i en kampanj emot turberkolos.

Vår vänskap sattes dock på prov hösten 2006. I ett inslag i “På spåret” hade Ingvar Oldsberg undsluppit sig följande kommentar:

Under århundraden av krig har Polen och polackerna fått lida svårt. Därför bildades försvarsalliansen Warszawapakten den 14 maj 1955 till många invånares jubel. Pakten skulle fungera som en motvikt till Nato och upplöstes först 1991 efter att järnridån fallit.

Oldsberg i blåsväder
Givetvis hamnade den folkkäre programledaren i politiskt blåsväder. En del tittare ansåg att han brutit mot kraven om opartiskhet och saklighet. Oldsberg gjorde en “pudel”, men menade, enligt Expressen, att det handlade om ett bedömningsfel, inte ett faktafel.

Från min flank i Norrköping gav jag honom visst eldunderstöd genom en insändare i Norrköpings Tidningar den 25 november genom att bland annat hävda att jag som historiker inte omedelbart ville tala om “historieförfalskning”:

Jag vore inte alls förvånad om ‘många invånare’ i Polen faktiskt jublade då Warszawapakten bildades. Nato hade bildats redan 1949. När Västtyskland blev medlem i början av 1955 väckte detta stor oro på många håll i Östeuropa. Både då och nu är det nationalistiska och religiösa Polen, ett land med minst kommunistiska traditioner i Europa. Ty det var inte för att polackerna varit kommunister som Hitler anfallit 1939 och velat göra dem till ‘undermänniskor’. I Polen var 1955 rädslan för ett aggressivt Västyskland, stött av USA, större än rädslan för Ryssland.

Replik från Wojciech
Det dröjde till den 8 december innan det kom in en replik – och den kom utan någon varning från min vän Wojciech:

Du skriver att det 1955 inte fanns några ryska trupper i Polen. Jag kan då tala om att efter 1945 fanns det, uppskattningsvis, 350 000 man från Röda Armén på Polens territorium. Befälhavare för dessa styrkor var en viss Konstanty Rokossowskij – en sovjet med polsk härkomst. Huvudsäte låg i Legnica, en stad i sydvästra Polen. Den 43:e armén skulle ‘beskydda’ Pomorze (Pommern), 65:e Slask (Schlesien) etcetera. Tjugo kilometer från mitt gymnasium i en liten stad norr om Katowice låg en rysk raketbas.”

Wojciech hade rätt. Jag hade i mitt första inlägg nämnt att de enda östländer som 1955 hade sovjetiska trupper stationerade på sitt territorium var Östtyskland, Rumänien och Ungern eftersom de räknades som förlorarna i andra världskriget, medan Tjeckoslovakien, Bulgarien, Albanien och Jugoslavien inte hade det eftersom de räknades till den segrande eller befriade sidan. Jag hade genom en lapsus glömt att nämna Polen.

Personliga angrepp
Wojciech hade hållit sig sakligt till vad frågan gällde. Vi hade inte samma uppfattningar, men han undvek personliga angrepp. Det gällde inte för en annan läsare, Rolf Gustafsson, som i samma veva (8 december) ifrågasatte om jag fick kalla mig “historiker”:

Får vem som helst kalla sig historiker? Ja tydligen, för efter att ha läst en insändare av Anders Persson i Söderköping som kallar sig historiker så går det tydligen bra … Tyskland har varit enligt Anders Persson ‘mångfalt grymmare mot polackerna än ryssarna varit eller skulle vara’. Det finns inget system i världen som har kostat så många människoliv som det kommunistiska systemet, det gäller Polen likväl som andra ockuperade länderna under Sovjettiden. Om det nu är så att Anders Persson är akademiker och har gått på universitet och blivit godkänd så är det nog dags att se över vilken kvalité det är på våra universitet.

Försök till avrundning
Den 14 december fick jag in min replik

En historiker är en vetenskapsman som söker finna ut vad som hänt i det förflutna, och varför det hänt, oberoende av om resultaten anses ‘politiskt korrekta’ eller ej. Signaturen Wojtek och Rolf Gustafsson hade (NT 8 december 2006) kunnat bespara sig onödigt känslosvall om de noga läst vad som faktiskt sagts och skrivit.

Och så listade jag tre punkter:

1) … Även om, som jag framhöll, det inte var för polackernas skull som Warszawapakten bildades, kunde den en vecka efter Västtysklands inträde i NATO, av ‘många’ ha uppfattats som en ökad trygghet mot tysk återkomst. Den tysk-polska Oder-Neisse-gränsen var nämligen 1955 inte erkänd av västmakterna (och i synnerhet inte av Västtyskland). Det skedde först 1970.

2) Som historiker är jag väl medveten om polska folkets dramatiska och ofta tragiska historia, ömsom i konflikt med Ryssland, ömsom med Tyskland, ibland med båda. Det gerillakrig som polska motståndsmän ‘ludzie lesni’ (skogsfolket) bedrev 1939-45 mot de nazistiska ockupanterna fortsatte mot de nya makthavarna till 1947. 1955 var de nazistiska massmorden mer i polackernas medvetande än den sovjetiska Katynmassakern, i synnerhet, som den i polska förhållanden väl insatte Wojtek kan berätta, den förtegs av makthavarna.

3) Rolf Gustafsson rekommenderade jag att gå in på Stadsbiblioteket och, under avdelningen K, låna mina böcker om Österrike (1978), Tjeckoslovakien (1978, 1990) och Finland (1979,1986, på finska 1988, dokumentär i svensk och finsk TV 1986). Dessa böcker ansågs dåförtiden inte helt ‘politiskt korrekta’ i en del kretsar eftersom de behandlade undfallenhet mot stormakter, i synnerhet mot Sovjetunionen (Ryssland).

Och så det som jag trodde skulle bli slutklämmen:

När man tittar tillbaka i historien finner man mycket som inte ‘borde’ ha hänt i ljuset av senare erfarenheter. Att historiker tvingas förtiga sådana ‘politiskt inkorrekta’ händelser är vanligt i diktaturer, bland annat i de länder som ingick i Warszavapakten. Vi bör undvika att falla undan för liknande tendenser i dag när vårt medlemskap i EU ställer än större krav på att vi kan rätt bedöma den historiska bakgrunden till olika politiska motsättningar.

Debatten ännu inte slut
Tyvärr glömde jag återigen att bekräfta den sovjetiska truppstationeringen i Polen efter 1945, vilket gjorde Wojciech, med rätta, extra bitter i hans inlägg 16 december:

Och du har inte kommenterat närvaron av ryska trupper i efterkrigets Polen. Hur kan du, en erfaren historiker med ett flertal publicerade böcker (jag har inte läst dem), missa en 350 000 man stark ockupantarmé i ett europeisk land bortom Östersjön? Är det ett ‘politiskt korrekt’ ställningstagande av en ‘EU-historiker’? “

Min försummelse reparerade jag i det avslutande inlägget 21 december:

Att det, som du berättar, var 350 000 sovjetiska soldater med högkvarter i västra Polen (Pommern/Pomorze och Schlesien/Slask) är intressant på många sätt. Ty dessa sedan urminnes tider tyska områden betraktades, kanske med rätta, av västmakterna inte som delar av Polen! Fram till 1970 ansågs de bara stå under tillfällig ‘polsk förvaltning’. Även de många polacker som avstod från att jubla när Warszavapakten bildades 1955, kan därför inte ha haft någon större uppskattning av västmakterna på grund av deras hållning i frågan om Polens västgräns. Dagens västvänliga stämningar i Polen kan därför inte projiceras bakåt i tiden.

Bra debatt
Strax före jul eller under helgdagarna stötte jag ihop med Wojciech på stan. Han såg sig lite generat åt sidan, som om han var rädd för att jag skulle vara f-d på honom. Men jag gick glatt fram, önskade God Jul eller Fortsättning och uttryckte min uppskattning över vårt meningsutbyte.

Wojciech såg lite förvånat på mig, men insåg snabbt att jag menade allvar. Att vi hade olika uppfattningar var inget problem, tyckte jag, det var ju hela drivkraften bakom debatten. Själv hade den tvingat mig återbesöka historiska perioder som fallit i glömska eller varit helt okända. Och vi hade kunnat föra debatten, visserligen i upprört tonläge, men utan personliga påhopp eller demagogiska glidningar.

Debatten var mer omfattande än de utdrag som jag citerat ovan. Den som är intresserad kan genom länkarna ta del av det fulla meningsutbytet och förhoppningsvis få en del insikter i viktiga aspekter av det moderna Polens historia, något som kan vara viktigt för att förstå stämningarna där idag.

När jag jobbade med den här artikeln ringde jag Wojciech i Norrköping. Det blev ett glatt, men kort återhörande. Han hade en gäst och jag hade ett barnbarn. Men så mycket fick jag veta att Wojciech, fortfarande polsk patriot, och just därför, kände sig skamsen över sakernas nuvarande tillstånd i Polen. Berömda småbarn utvecklas ju åt olika håll

Wojciech-Glensk

Artikel ur en polsk veckotidning från 2008, klicka för stor bild.

  24 kommentarer for “Berömda polska småbarn

  1. Leif Strandberg
    2016-01-25 kl. 16:30

    Sven Erik H!
    Absolut 😉 Sergo dog en ”naturlig död” 1937. Inget var ju ”naturligare” under åren 1936-37-38 än att elimineras av NKVD.

    Anders P!

    Och Molotov ville ha ut mer av Finland efter marsfreden – men redan våren/sommaren 1940 var ju planeringen av Barbarossa i full gång – och Tyskland var redan i Finland för att sondera denna sin kommande operation.

    Och Hjalmar Linder, den stackaren, rikemanssonen med rötter i Ryssland som blev luspank och tog livet av sig i Marseille 1921. Han var för övrigt gift (ett tag) med Mannerheims legendariska syster Sophie. Mannerheim själv – rekommenderade Hjalmar att hålla sig i Sverige under inbördeskriget 1918 – sen fick Hjalmar ändå se den brutala verkligheten av kriget – precis som du skriver.

    Det fanns ju en annan Linder, Ernst, svensken som anförde stormningen av det röda Tammerfors i april 1918 – och senare ledde han den svenska frivilligkåren under Vinterkriget.

    Det gäller att hålla tungan rätt i mun – när den europeiska historien diskuteras.

  2. Sven-Eric Holmström
    2016-01-25 kl. 21:16

    Tidsbrist och arbetsbelastning gör att förra inlägget blev lite ofullständigt. De här tre dokumenten först. Det står och faller med Berias brev till politbyrån. Om det är förfalskat så är de övriga två per automatik förfalskade. Värt att nämna dock att Shelepin före sin död förnekade att han skulle ha skrivit det där brevet till Chrusjtjov. Han medgav att det såg ut som hans handstil men vidhöll att det enda han kände till om Katyn var det som han läst om i tidningarna. Rysk rättspraxis lär ska föreskriva att om ett dokument visar sju tecken på förfalskning så är det värdelöst som bevis i domstol. I Katyn-fallet är man uppe i 49 (!) tecken på förfalskning.
    En god beskrivning av dessa finns att läsa här.
    Här också om hur de här bluffdokumenten upptäcktes.

    Värt också att nämna att en rysk forensiker efter undersökning konstaterat att Berias brev är skrivet på två olika skrivmaskiner. En rysk historiker gjorde för några år sedan en noggrann analys av Berias brev och lägger fram ett mycket starkt case att det är en bluff. Jag har gjort en engelsk översättning av hans artikel och kan maila den till den som är intresserad.

    De fynd som upptäcktes i västra Ukraina och som enligt min mening sänker den officiella versionen finns beskrivet i den här artikeln.

    Ordzhonikidze då? Det saknas bevis för att hans död skulle vara något annat än naturlig. Här är en kort artikel som belyser det.

  3. Sven-Eric Holmström
    2016-01-25 kl. 21:21

    Du bör förklara varför man från sovjetisk sida skulle krångla till det och använda tyska vapen och tysk ammunition. Problemet är att du går efter vad “som är sannolikt” i stället för vad som kan bevisas. Den ende som mig veterligt gjort ett försök att förklara det här är den polske generalen Anders. Han menade att tyska vapen och tysk ammunition hade exporterats till baltstaterna och att ryssarna försett sig med dem därifrån efter att de inkorporerats i Sovjetunionen. Problemet är bara att Sovjet la beslag på baltstaterna på sensommaren 1940, gott och väl tre månader efter att polackerna ska ha skjutits.

  4. Arne Nilsson
    2016-01-26 kl. 9:51

    Anders Persson!
    Hoppas att jag inte tolkar dig för välvilligt då jag får uppfattningen att du anser att det var Sovjetunionen som låg bakom Katynmassakern. Detta är gott och väl. Men du relativiserar. Du lyfter fram skändligheter som har begåtts av andra förtryckare; Finland 1918, tyska krigsfångar 1945, Indonesien 1965. Jag skulle kunna lägga till USA:s förbrytelser i Indokina och nu senast i Afghanistan, Irak, Libyen (via Nato ) och Syrien (via proxy). För att inte tala om nazisternas utrotningskrig och folkmord under andra världskriget. Listan skulle kunna göras mycket längre. Denna typ av relativisering medför att Katynmassakern inte framstår som så förfärlig och att man skiftar fokus. Katynmassakern verkar vara ett misstag som man får leva med och du motiverar det på följande sätt: ”Massmord sker till både höger och vänster i politiken …”.

    Det massmord vi behandlar här är Katyn och den ”vänster” det handlar om är Sovjetunionen. Eftersom folk i Västeuropa och Nordamerika med rätta förknippar Sovjetunionen med massmord, så vill man inte vara vänster. För det första. En riktig vänster begår inte massmord. För det andra har Sovjetunionen inget med vänster eller socialism att göra.

    Redan i samband med oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 etablerades en ny byråkratklass inom parti och stat. I samband med tvångskollektiviseringar och den forcerade industrialiseringen i slutet på 1920-talet och början på 1930-talet tog denna klass all makt i Sovjetunionen. En avgörande förutsättning för att vänstern och visionen om socialismen (det klasslösa samhället) skall vara framgångsrik är att vänstern själv inser att marxism-leninism (leninism, trotskism, stalinism, maoism etc.) i teori och praktik inte har något att göra med vänster eller socialism.

    Din behandling av Molotov-Ribbentroppakten är milt utryckt missvisande: ”Sovjetunionen hade massa konstiga saker för sig under Molotov-Ribbentroppakten, bl a gjorde man ihärdiga försök efter marsfreden med Finland 1940 att ändå komma åt landet senare under sommaren. Vid sitt besök hos Hitler i november ville Molotov få fria händer att återta Finland.”

    Sovjetunionens agerande under Molotov-Ribbentroppakten reduceras till en ”massa konstiga saker” och det du nämner som exempel är Sovjetunionens påtryckningar på Finland under våren 1940; en förhållandevis perifer fråga i det stora hela.

    Den viktigaste aspekten på Molotov-Ribbentroppakten är att pakten gav Tyskland möjligheten att starta 2:a världskriget i Europa den 1 september 1939 genom att anfalla Polen. Molotov-Ribbentroppakten hade befriat Tyskland från risken av ett tvåfrontskrig. Risken att Sovjetunionen skulle hjälpa Polen hade eliminerats. I stället för att hjälpa Polen invaderade Sovjetunionen Polen den 17 september och hjälpte Tyskland att krossa det polska motståndet.

    I det hemlig tilläggsprotokollet till Molotov-Ribbentroppakten tilldelades östra Polen, Estland, Lettland, Litauen och Finland Sovjetunionens intressesfär. Efter att ha ockuperat östra Polen under hösten vände sig Sovjetunionen mot Finland, som anfölls den 30 november 1939. Under sommaren 1940 invaderade sovjetiska trupper de tre baltiska staterna, som först ockuperades och sedan införlivades med Sovjetunionen. Enligt vedertaget språkbruk borde detta kallas anfallskrig mot fem självständiga stater och inte ”konstiga saker”.

    Det finns de menar att det var en riktig och framsynt politik av Sovjetunionen att underteckna Molotov-Ribbentroppakten och att genomföra angreppskrig mot fem stater. Sovjetunionen vann därmed både tid och geografiska fördelar inför det väntade anfallet från Tyskland. I och med anfallet sköts upp till den 22 juni 1941 tjänade Sovjetunionen nästan 2 år för ytterligare förberedelser inför det väntade anfallet.

    Mot detta kan följande anföras
    1) Ett anfall mot Sovjetunionen skulle ha varit möjligt först under sen vår 1940. Därmed krymper tidsvinsten till lite drygt ett år. Under hösten 1939 fanns det inga färdigställda planer på ett anfall mot Sovjetunionen, än mindre utrustning för vinterkrig. Efter kriget i Polen var den tyska krigsmakten i behovs av vila och reparationer av material.
    2) Framflyttandet av Sovjetunionens gräns mot väster skall nog inte ses som någon särskilt stor fördel. Dessa landområden erövrades lätt av tyskarna under ett par veckor under sommaren 1941. Men det kanske mest allvarliga med de sovjetiska anfallen mot och ockupationer av grannstater var att Sovjetunionen fick folken i dessa länder emot sig. Finland slöt upp på Tysklands sida och i de baltiska staterna gick det lätt att rekrytera till den tyska armén och SS.
    3) Även Tyskland fick möjlighet att göra ytterligare förberedelser. Man kunde lägga under sig produktionsapparaterna i Holland, Belgien och Frankrike. I samband med Frankrikes nederlag 1940 kunde Tyskland lägga beslag på avsevärda mängder krigsmaterial. Kriget på västfronten och ytterligare några krig innan anfallet på Sovjetunionen gav den tyska krigsmakten nyttiga erfarenheter
    4) Kontrafaktisk historieskrivning är ett vanskligt område. Vad hade hänt om det inte hade blivit någon pakt mellan Tyskland och Sovjetunionen i augusti 1939? Hade Tyskland anfallit Polen och riskerat ett tvåfrontskrig?
    5) I och med Molotov-Ribbentroppakten lade Sovjetunionen och Komintern om sin politik. Kritiken mot Tyskland tonades ned och udden riktades mot plutokraterna i London och Paris. Alla som hade trott på Kominterns folkfrontspolitik och deltagit aktivt i kampen mot nazism och fascism fick nu höra att detta inte var en prioriterad fråga. För att uttrycka det försiktigt sattes kampen mot nazism och fascism på sparlåga.

    Min uppfattning är att då Sovjetunionen undertecknade Molotov-Ribbentroppakten svek man kampen mot nazism och fascism. Argumenten om att vinna tid och geografiska fördelar är enbart fikonlöv för att dölja en imperialistisk politik.

  5. Arne Nilsson
    2016-01-26 kl. 20:19

    Sven-Eric Holmström!
    Bra med källhänvisningar, som bland annat försöker motbevisa dagens officiella ryska version: att det var Sovjetunionen som låg bakom Katynmassakern. Vad som skymtar fram är att det i första hand är Stalinvänner och ryska nationalister som ligger bakom dessa ifrågasättanden. Dessa kan ju ha rätt, men jag tvivlar. För egen del blir det nog allt för omfattande att idag dyka ned till botten i den här diskussionen. Jag har dessutom svårt att se vad dagens ryska statsledning har att tjäna på slå fast att det var Sovjetunionen som låg bakom Katynmassakern. Inte blev relationerna med Polen särskilt mycket bättre efter detta ställningstagande.

    Förmodar att du riktar dig till mig då du skriver: “Du bör förklara varför man från sovjetisk sida skulle krångla till det och använda tyska vapen och tysk ammunition.” Det är väl inte att “krångla till det”. Det är snarare ett listigt sätt att försöka dölja brottet.

    Det är helt möjligt för att inte säga helt troligt att Sovjetunionen kom över tyska vapen på annat sätt än via de baltiska staterna: både genom att polska trupper kapitulerade inför de sovjetiska trupperna och i samband med gränsjusteringar mellan Tyskland och Sovjetunionens efter Polens fall. Sovjetunionen tog över områden som först hade ockuperats av Tyskland. Dessutom borde det inte ha varit allt för svårt för effektiv underrättelse/säkerhetstjänst att skaffa tyska vapen och tysk ammunition.

  6. Sven-Eric Holmström
    2016-01-27 kl. 7:15

    MR-pakten var inget grönt ljus för Tyskland att hoppa på Polen. Hitler hade senast i mitten av augusti bestämt sig för att slå till oavsett vilket. Tramset om att Sovjet skulle ha ”hjälpt Polen” är just precis trams och det av den enkla anledningen att den totalt värdelösa polska regimen vägrade ta emot någon hjälp vilket oåterkalleligen meddelades den 20 augusti.

    Sen förtjänar det att nämnas att trots detta så erbjöd Sovjet Polen hjälp inklusive militär sådan ända fram till den 5 september vilket avböjdes av polackerna. Man kan inte hjälpa någon som vill bli hjälpt. Inmarschen den 17 september kom först efter långt tyskt tjatande och då man från sovjetisk sida insåg att om man inte gjorde något så skulle man få tyskarna in på husknutarna. Polen var krossat långt innan dess.
    Faktum är också att Hitler så sent som den 7 september höll dörren öppen för en förhandlingslösning med polackerna som skulle innebära bevarandet av en självständig, förvisso rumphuggen, polsk stat – något i stil med Vichy-Frankrike. Det omintetgjordes av att den rakt igenom fega polska regimen stack svansen mellan benen och flydde till Rumänien.

    Baltstaterna då? Den sovjetiska politiken där var fram till sensommaren 1940 famlande. På hösten 1939 hade man inga planer på att göra det man sedan kom att göra. Kursändringen 1940 var en konsekvens av de tyska framgångarna i väster. Att det blev som det blev beror på en kombination av flera olika förhållanden, men främst dock att man från sovjetisk sida på allvar trodde på att det förelåg en revolutionär situation i baltstaterna och att de baltiska kommunisterna pressade på för att göra länderna till sovjetrepubliker. I Finland ställde kommunisterna upp för sitt land, i Baltikum gjorde man det inte.

  7. Sven-Eric Holmström
    2016-01-27 kl. 7:22

    Det där är en riktigt dålig argumentation. Om de som du säger “ville dölja brottet” hade det varit enklare att skjuta polackerna på annat håll och begrava dem långt ute i ödemarken i stället för en plats som låg i närheten av en huvudväg och som var ett känt friluftsområde under sommaren. Det skulle dessutom innebära att man från sovjetisk sida kunde se in i framtiden att tyskarna skulle erövra området och att man därigenom behövde dölja det.

    Vad dagens Ryssland skulle tjäna på det? Ingenting, och jag tror man nu ångrar bittert de här bluffdokumenten. De kom till under Jeltsin-åren och de som pekats ut som ansvariga är Aleksander Jakovlev, Dmitrij Volkogonov och Rudolf Pichoja. En förfalskarverkstad (eller vad man ska kalla det) ska ha legat bakom de här dokumenten plus en massa andra liknande dokument och som ska ha varit verksam fram till 1997. Det är en hel del högt uppsatta personer i dagens Ryssland som skulle ligga illa till om det här blev slutgiltigt fastslaget. Man har helt enkelt målat in sig i ett hörn.

  8. Arne Nilsson
    2016-01-28 kl. 17:20

    Sven-Eric Holmström!
    1) MR-PAKTEN OCH DESS KONSEKVENSER
    Du skriver: “MR(Molotov/Ribbentrop)-pakten var inget grönt ljus för Tyskland att hoppa på Polen. Hitler hade senast i mitten av augusti bestämt sig för att slå till oavsett vilket.” Det du skriver i sista meningen vet vi inget om. 1938 ville Hitler ha krig med Tjeckoslovakien, men München kom emellan. Efter att Polen var krossat på hösten 1939 ville Hitler omedelbart vända sig västerut. Så blev inte fallet. Det fick vänta till försommaren 1940. Summa summarum. Bara för att Hitler hade fattat ett beslut så finns det ingen automatik i att det skulle komma genomföras. Det mesta talar dock för att Tyskland snarare förr än senare skulle ha startat krig i Europa. Men MR-pakten gjorde det enklare för Tyskland att gå krig mot Polen den 1 september 1939. Utan MR-pakten skulle Hitler och Tyskland haft större problem att starta kriget och genomföra det.

    Håller med dig att den polska regeringen inte förde en särdeles framsynt politik. Jag får intryck av att du anser att detta tillsammans med följande tre omständigheter rättfärdigar Sovjetunionens inmarsch i Polen.
    a) Du skriver: “Man kan inte hjälpa någon som vill bli hjälpt.” Visst kan man hjälpa till bara den god viljan finns. Om Tyskland håller på att krossa Polen kan ju faktiskt Sovjetunionen uttrycka till ogillande eller åtminstone ställa i sig neutral. I stället väljer Sovjetunionen att hjälpa Tyskland att krossa Polen.
    b) Du skriver: “Inmarschen den 17 september kom först efter långt tyskt tjatande”. Varför bry sig om tyskt tjatande? MR-paktens hemliga tilläggsprotokoll hade tillförsäkrat Sovjetunionen östra Polen. Tyskland ville nog inte spilla blod i onödan och lägga under sig östra Polen bara för att sedan få lämna över det till Sovjetunionen. Sedan såg det bättre ut om även Sovjetunionen var med och krossade Polen.
    c) Du skriver: Sovjetunionen ville inte “få tyskarna in på husknutarna”. Det var just det man fick.

    Du verkar rättfärdiga Sovjetunionens anfall, ockupation och införlivande i Sovjetunionen av de baltiska staterna med att ledningen i Sovjetunionen “trodde på att det förelåg en revolutionär situation i baltstaterna och att de baltiska kommunisterna pressade på för att göra länderna till sovjetrepubliker.” Även om dessa två omständigheter skulle vara sanna så ger detta inte Sovjetunionen rätt att intervenera. Den första av dessa två omständigheter “en revolutionär situation” är tveklöst falsk. Att högsta ledningen för de baltiska kommunistpartierna inte skulle ha gått i Kominterns och Moskvas ledband är inte särskilt sannolikt.

    De flesta kommunisterna i Finland ställde upp och kämpade mot Sovjetunionens angrepp senhösten 1939. Men inte alla. Ledande kommunister, som Otto Ville Kuusinen, blev landsförrädare då de var med och upprättade en quislingregim i Terijoki.

    2) KATYN
    Då det gäller Katyn har jag kommit till vägs ände. För att fortsätta den debatten krävs det ett avsevärt läsande och det får anstå till vidare.

    Kan inte avslutningsvis låta bli att notera att du inte ifrågasätter att ryssarna skulle kunna ha haft tillgång till tyska vapen och tysk ammunition i samband med Katynmassakern. Avsaknaden av detta var huvudargumentet för att ryssarna inte hade skulle kunna ha utfört Katynmassakern. För mig är det inget bevis, innehavet av tyska vapen och tysk ammunition, utan enbart ett indicium att det var ryssarna som utförde massakern.

  9. Sven-Eric Holmström
    2016-01-29 kl. 22:41

    Arne Nilsson!
    Bara kort om Katyn. Visst kan Sovjet ha haft tillgång till tyska vapen likaväl som de kan ha haft tillgång till svenska vapen, polska vapen, amerikanska vapen eller andra vapen. Allt är möjligt men frågan man måste ställa sig är hur sannolikt det är att de skulle använda sig av tyska vapen och tysk ammunition och som de veterligt aldrig använde i något annat sammanhang.

    De fakta vi har är en massgrav på tyskockuperad mark. Offren är skjutna med tyska vapen och tysk ammunition, de är skjutna på ett sätt som påminner om hur tyskarna avrättat folk på annat håll på ockuperad sovjetisk mark och några av polackerna var bundna med en typ av rep som vid den här tiden inte fanns i Sovjetunionen.

    Jag får korrigera mig lite gällande Shelepin. Det han sa var att namnteckningen (inte hela brevet) såg ut att vara hans men han förnekade att han skrivit brevet. Då han begärde att få ut originalet från arkiven fick han nej.

    Katyn är inte historia, det är politik. Det polska etablissemanget kommer aldrig att acceptera någon alternativ historieskrivning hur överbevisade de än blir. Jämför bara med synen på Volhynien-massakern 1943 där 60-100 000 polska civila mördades av ukrainska nationalister.

    Då jag nämnde de finska kommunisterna menade jag de inhemska. Kuusinen hade ju varit i exil sedan 1918 och är knappast representativ.

    Baltikum då? Falsk eller inte. Det fanns ett missnöje med de auktoritära baltiska regimerna. Moskva trodde verkligen på allvar att det fanns en revolutionär situation sommaren 1940. Hösten 1939 trodde de inte det. Någon sovjetisk intervention var det inte tal om. Jag har svårt att se någon principiell skillnad mellan Sovjets agerande och västmakternas invasion av Franska Nordafrika. Det man möjligen kan kritisera Moskva för är att de efter kriget inte lämnade igen baltstaterna.

    Jovisst fick man tyskarna in på husknutarna, om man med det menar att de fick en gemensam gräns, men det blev betydligt längre från Moskva än vad det blivit om man inte lagt beslag på de östpolska områdena. Den sovjetiska aktionen var här helt rättfärdig. Du påstår att Sovjet kunde ha ställt sig neutral. Det var precis det de gjorde. I samma ögonblick som de gick över gränsen proklamerade de landets neutralitet i det utbrutna storkriget. Det var inte alls tal om någon hjälp till Tyskland då den polska regimen redan var krossad – något som de själva till stor del bar ansvaret för. Samma regim som konsekvent saboterade försöken till kollektiv säkerhet och som med stöd av nazisterna styckade Tjeckoslovakien 1938 och som hade aspirationer på det sovjetiska Ukraina.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.