N – ordet skapar som bekant problem ända upp på universitetsnivå och i kulturdebatter. Är cancelkulturen t ex ett av många hot mot den akademiska friheten?
I Vasa i Finland fick gatunamnet Negerby ändras till Aaltoparken efter en upprörd debatt på högsta politiska nivå och yttrande av minoritetsombudsmannen.
Sverige var som bekant ledande på rasbiologins område före kriget. Affischnamnet var Herman Lundborg herostratisk ryktbar för och åter aktuell med sina skallmätningar av samer. Han var inte oväntat ett stort namn i Tyskland. Karolinska institutet döpte för några år sedan om gata, laboratorium och sal uppkallade efter Anders Retzius och hans son Gustaf, de kända professorerna inom rasbiologisk forskning.
I Uppsala universitet lyckades man länge på något underligt vis få rasläran att överleva i modifierad form under beteckningen ”Fysisk antropologi”. Ämnet blev en ”enmansshow” av docenten Bertil Lundman. Bland hans vetenskapliga bedrifter kan noteras, att han tyckte sig kunna konstatera förekomsten av en blond rastyp, som han kallade västmanlandstypen. Han hade också rest runt i Dalarna under 1930-talet och via skallmätningar konstaterat att rättviksborna var de mest ”rasrena”.
Bertil Lundmans föreläsningar var välbesökta. Merparten av åhörarna torde ha varit strögäster. Lundman hade nämligen ett grundmurat rykte som kuf och tillmättes ett icke ringa underhållningsvärde.
Men så fanns där även en annan kategori av åhörare. Den bestod av dem, som givit sig det glada studentlivet i våld: gasker och annat trevligt i nationernas hägn och i glada vänners lag. För sent hade de varsnat faran. Det var nämligen så, att på den tiden krävdes 1 betyg (20 poäng) per termin för att komma i åtnjutande av studiemedel. Nu hade dessa olycklige insett, att det skulle de inte mäkta med. Hela deras existens vid lärosätet var alltså hotad. Men det fanns en utväg: Fysisk antropologi! För erhållandet av 1 betyg i ämnet krävdes att man nöjaktigt kunde redogöra för innehållet i ett par av Lundmans böcker. Ett synnerligen modest krav till och med jämfört med de andra ”räddningsplankorna” konsthistoria och pedagogik.
Nu hände det sig ibland, att Lundman, som man säger idag, kunde uttrycka sig något sexistiskt vid sina framträdanden. Detta upprörde de kvinnliga åhörarna och inför en stundande föreställning kom de överens om, att som en kvinna resa sig upp och lämna salen, om något sådant skulle inträffa.
Föreställningen började och mycket riktigt dröjde det inte länge innan Lundman kom in på en folkgrupp i Östafrika, där männen kännetecknades av att de hade ovanligt stora könsorgan.
Den kvinnliga delen av auditoriet reste sig enligt överenskommelsen och tågade mot utgången. Men innan de hunnit ut genom dörren ropade Lundman:
Flickor, flickor! Stopp, stopp! Båten till Tanzania går inte förrän nästa vecka
Rolf skriver ”För erhållandet av 1 betyg i ämnet krävdes att man nöjaktigt kunde redogöra för innehållet i ett par av Lundmans böcker. Ett synnerligen modest krav till och med jämfört med de andra ”räddningsplankorna” konsthistoria och pedagogik.”
Räddningsplankan konsthistoria känner jag inte så väl till från min studietid i Lund. Men jag minns att man talade om en tel kand i stället för en fil kand, då examinator kunde utföra sin kunskapskontroll via telefon.
Som lärare i början på 1970-talet minns jag bättre att kollegor på skolan jag arbetade med sökte och fick tjänstledigt med 80 procent av lönen (s k B-avdrag) för att läsa pedagogik; inriktning specialpedagogik. Det lär inte ha krävts mycket för att klara dessa kurser. När sedan rektor en gång påpekade att han hade svårighet med att få lärare till de grupper av mer ”utåtagerande” elever (de så kallade obs-klasserna) påpekade jag, ofin som jag var, att det inte kunde vara möjligt, då skolan nu hade utbildade specialpedagoger så att ”man kunde gödsla med dem”.
De jag syftade på blev naturligtvis arga. Syftet med att läsa specialpedagogik var ju inte att kunna vidga sin kompetens, syftet var att under en viss tid få ta det lugnt, eftersom skolarbetet varit påfrestande för dem. Jag, och många kollegor med mig, visste att i stort sett alla (3–4 st) aldrig skulle stå ut med att arbeta med det som de skaffade sig extra utbildning för.
Jag minns också när jag en gång på tunnelbanan träffade tre f d kvinnliga elever som just skulle avsluta sin utbildning på socialhögskolan (ofta sopis benämnd). De meddelade att de bara hade grupptentamina, och att de tyckte det måste vara jobbigt för några klasskamrater från högstadietiden, som pluggade på tekniska högskolan. ”De har ju bara individuella tentamina!” När jag frågade om de inte måste individuellt kollas på åtminstone viktiga lagar och förordningar, som t ex socionomer måste kunna, fick jag svaret; ”Dom säger att det får vi lära oss när vi får tjänster och börjar arbeta.”
Om jag frågar Microsofts copilot om socialhögskolan får jag följande svar: ”Socialhögskolan är en akademisk institution som erbjuder utbildningar inom socialt arbete och relaterade områden. Här är några av de vanligaste utbildningarna som man kan studera på en socialhögskola:
1. Socionomprogrammet: Detta är den mest kända utbildningen på socialhögskolan. Socionomer arbetar med socialt arbete, rehabilitering, familjerätt, missbruksvård och andra sociala frågor. De hjälper människor i utsatta situationer och arbetar ofta inom kommuner, landsting eller privata organisationer.
2. Socialpedagogprogrammet: Socialpedagoger arbetar med att stödja människor i deras personliga utveckling och sociala integration. De arbetar ofta inom skolor, fritidsverksamheter, ungdomshem och andra sociala institutioner.
3. Ämneslärarutbildning med inriktning mot socialt arbete: Denna utbildning kombinerar ämneskunskap med pedagogik och socialt arbete. Ämneslärare med inriktning mot socialt arbete kan undervisa i ämnen som samhällskunskap, psykologi eller liknande.
4. Masterprogram i socialt arbete: För dem som redan har en kandidatexamen inom socialt arbete eller ett relaterat område, erbjuder socialhögskolor ofta masterprogram. Dessa program ger en djupare förståelse för socialt arbete och möjlighet att specialisera sig inom ett visst område.
Det är viktigt att notera att socialhögskolor kan ha olika inriktningar och specialiseringar beroende på universitetet och landet där de är belägna. Om du är intresserad av att studera på en socialhögskola, rekommenderar jag att du besöker deras officiella webbplats eller kontaktar dem direkt för att få mer specifik information om deras utbildningsprogram.
Tacksam om någon kommentator kan meddela att svensk utbildning, från grundskola och uppåt, påtagligt förbättrats i Sverige. Gnälliga gubbar måste sättas på plats!
”Han hade också rest runt i Dalarna under 1930-talet och via skallmätningar konstaterat att rättviksborna var de mest ’rasrena’.”
I en äldre upplaga av Encyclopedia Britannica (1960-tal?) står det att i två områden hade ättlingar till neandertalarna överlevt. Det ena var sydöstra Europa och det andra en trakt i Dalarna. I senare upplagor står bara att neandertalare kan ha parat sig med homo sapiens. Jag undrar varifrån uppgifterna om Dalarna kom. Kan docent Lundman ha varit inblandad?