

(Klicka för större bild)
Min mor tyckte om att lösa korsord och hade till sin hjälp Bertil Moldes Illustrerad svensk ordbok utgiven år 1955. På sin ålders höst fick hon också hjälp av mig att hitta de sista lösningarna i korsorden när jag var på besök. Hon kom att inspirera både min äldre syster och mig till att bli flitiga korsordslösare och när hon gått bort fick jag överta den väl nyttjade ordboken som nu höll på att falla sönder i alla sina beståndsdelar.
Som väl var hittade jag antikvariskt ett väl bibehållet och vackert inbundet exemplar av tredje upplagan från 1964, där inlagan efter flitigt bruk nu tappat kontakten med sina pärmar men fortfarande håller god ordning på sina ettusenniohundrasjutton sidor. Till skillnad från Svenska Akademins Ordlista bevarar den en del ålderdomliga svenska ord som man gärna vill skall leva vidare.

Sven-Göran Malmgren och Birgitta Agazzi berättar i boken Bertil Molde – Språkvårdare och folkbildare om hans aktiva liv, ständigt fyllt av arbete med frågor kring det svenska språket. Bertil Molde föddes 1919 i Nacka där fadern Rudolf Molde var organist, musikdirektör och folkskollärare. År 1937 tog han studenten på Södra Latin i Stockholm och fortsatte sedan på Stockholms Högskola där hans första ämne var Nordiska språk.
På högskolan kom han i kontakt med professor Erik Wellander som höll på att färdigställa sin stora språk- och stilriktighetsbok Riktig svenska (1939). Som forskningshandledare hade han professorn i nordiska språk Elias Wessén, som hade ett stort engagemang för den nordiska språkgemenskapen. Till ämne för sin licentiatavhandling valde Molde att göra en jämförelse mellan Gustav Vasas bibel från år 1540 och Christian III:s bibel från år 1550. Den första danska bibelöversättningen.
Under kriget arbetade Molde mycket aktivt inom Kursverksamheten vid Stockholms högskola. På en kurs träffade han studentskan Inger Hallström från Lund och de gifte sig hösten 1942. Inger hade varit vicesekreterare i Lunds kvinnliga studentförening och började nu också arbeta inom Svensk-norska föreningen och Föreningen Norden.
För licentiatavhandlingen var det nödvändigt för Molde att vistas en längre tid i en dansk forskarmiljö. Runt årsskiftet 1944-1945 fick han ett erbjudande att bli svensk lektor vid universitetet i Århus. Han tog den erbjudna tjänsten och vid månadsskiftet februari-mars flyttade han över till det ännu tyskockuperade Danmark. Där hade han inte möjlighet att hålla kontinuerlig kontakt med hustrun Inger och fick först i efterhand veta att hon den 5 april fött dottern Åsa.
Den 4 maj 1945 kapitulerade de tyska trupperna i Danmark och i början av sommaren kunde Bertil Molde resa hem till Sverige för att ha semester och hämta över Inger och deras nyfödda dotter till Danmark. Tiden i Danmark, där de fick många danska vänner, upplevde Bertil och Inger som den härligaste tiden i deras liv. Men sommaren 1950 var det dags att återvända hem till Sverige där de bosatte sig i Lund.
Bertil Molde hade fått en tjänst på redaktionen för Svenska Akademins ordbok (SAOB) vars chef var Pelle Holm, kanske mest känd för klassikern Bevingade ord. Alla nyblivna SAOB-redaktörer fick gå igenom en lärlingstid på upp till två år innan de fick börja skriva på ackord. En ovanlig situation för Molde som var van vid att fritt disponera sin arbetstid. Men snart fick han förtroendet att skriva på ackord och kunde mestadels arbeta hemma där hustrun Inger hjälpte till med renskrivningen. Familjen, som utökats med sonen Olle, fick god ekonomi och kunde köpa både sommarstuga på Öland och bil.
Vid sidan av sin anställning på SAOB arbetade Molde också med en dansk-svensk ordbok i samarbete med danskan Lis Jacobsen och manuskriptet var klart i början av 1954. Som ytterligare ett extraarbete hade han år 1953 åtagit sig slutredigeringen av Illustrerad svensk ordbok som jag inledde min text med att berätta om. Den skulle ges ut av Natur & Kulturs förlag och hade påbörjats redan i mitten på 1940-talet. Våren 1955 kom den slutligen ut och Bertil Molde stod som huvudredaktör i medarbetarförteckningen.
Bertil Molde hade nu blivit känd, bland annat genom sina språkprogram i radio, och förlaget satsade mycket på Moldes namn i en stor reklamkampanj. I dagligt tal skulle boken komma att kallas ”Molde”. Han har själv senare i livet berättat att han upplevde perioden under arbetet med ordböcker som något positivt, men att han drabbades av en ovanlig yrkesskada. Han kunde inte längre njuta av att läsa svensk skönlitteratur eftersom han inte kunde låta bli att analysera texten språkligt. För nöjesläsning blev det för honom nästan enbart engelska romaner på originalspråket.

Från 1956 var Molde anställd på Natur & Kultur där han skulle leda en nylansering av serien Levande Litteratur. Redan år 1957 kom tretton helt nya titlar och Molde svarade själv för Linnés öländska resa och Linnés gotländska resa. Han hade hoppats på en chefspost på förlaget men när det gick om intet valde han att lämna förlaget år 1959.
Han hade redan en ny anställning på NKI-skolan, tillsammans med Hermods ett av de klassiska svenska korrespondensinstituten. Jag läste själv sommaren 1953 en brevkurs i tyska från NKI och en brevkurs i franska från Hermods efter att ha blivit underkänd i båda språken och ej uppflyttats till nästa årskurs i gymnasiet. Det gav mig en god grund i båda språken som jag haft nytta av under resten av livet.
Molde skulle nu ansvara för en ny serie pocketböcker kallad Prisma. Samtidigt började förläggaren Per Gedin att med stöd av Bonniers ge ut pocketböcker under namnen Aldus och Delfin. Mina inköp av nya böcker under denna tid skulle komma att domineras av dessa pocketböcker. Varav de Strindbergsböcker som gavs ut av Aldus blev några av de första och står fortfarande i min bokhylla..
Men redan hösten 1960 hade Molde fått en halvtidstjänst på Nämnden för svensk språkvårds sekretariat och från 1961 arbetade han heltid. Inom ett år som chef. Ett arbete han skulle behålla fram till sin egen pensionering. När barnen Åsa och Lars skaffat sig egen yrkesutbildning valde hustrun Inger att söka en tjänst som lärare på Tallbackaskolan i Solna där hon var mycket uppskattad av eleverna och undervisade till sin pensionering år 1985.
Bertil Molde kom att bli en flitig deltagare i radions populärvetenskapliga program. Det började redan i Lund men tog verklig fart efter flytten till Stockholm. År 1956 startade programmet Språkspegeln som år 1957 bytte namn till Språklådan, det nya namnet skulle behållas under sjutton år. Programmet var oftast femton minuter långt och sändes var tredje vecka bortsett från sommaren. När programmet lades ner år 1976 startades i stället frågeprogrammet Svar i dag med många typer av frågor i olika ämnen. Programmet sändes tre till fem dagar i veckan och språkfrågor besvarades av Molde. På 1980-talet var han även engagerad i programmet Språkligheter med en hel timmas sändningstid.
Molde var också en flitig tidningsskribent. Mellan 1953 och 1956 hade han en språkspalt i Stockholmstidningen och under en kort tid 1957 i Morgontidningen. Men Moldes viktigaste tidningstexter kom till efter att han år 1977 fått efterträda Svenska Dagbladets språkexpert Erik Wellander som vid 93 års ålder bestämde sig för att avsluta sitt medarbetarskap efter att ha skrivit språkspalter i SvD sedan år 1942.

Som språkskribent blev Bertil Molde populär för att inte säga folkkär. Han uppträdde aldrig mästrande utan svarade lugnt och sakligt på läsarnas frågor, gärna med hänvisning till hur äldre språkbruk hade påverkat dagens. Ett urval av hans tidningstexter gavs ut i bokform med titeln Svenska i dag år 1992. I förordet till boken berättar han om hur språk ständigt förändras vilket också påverkar en språkskribents inställning till språket.
” … När jag har slutredigerat denna bok har ingenting fått stå kvar helt oförändrat. Jag har också märkt att jag t.ex. på 1950- och 1960-talen hade andra åsikter på åtskilliga punkter än vad jag har nu. För några decennier sedan fördömde jag – liksom många ännu gör – användningen av de som efter preposition och i objektställning. Detta fördömande slutade jag med i slutet av 1970-talet när jag gjorde en rejäl undersökning av uttryckstypens uppkomst och framväxt i svenskan och i andra nordiska språk. Jag kom då fram till att det är orimligt att utan vidare hävda att det alltid är fel att skriva (och säga) t.ex. ingen av de som. Detta har jag ofta klandrats för, men t.o.m. den senaste upplagan av Svenska Akademins ordlista (1986) har tagit in ett liknande exempel.
Detta är bara ett av många exempel på att både min egen och andra fackmäns inställning till olika språkliga problem har ändrats under den korta del av den svenska språkhistorien som vi själva har levat med i. Och nya exempel kommer ständigt till. Mycket av det som står i denna bok skulle ha sett annorlunda ut om det skrivits för femtio år sedan – men det skulle också vara annorlunda om det skrivits om femtio år.
Svenska språkets historia är inte slut, och den tar inte slut så länge vårt språk existerar. Språket förändras oavbrutet, oftast omärkligt för oss men i lite längre perspektiv mycket tydligt. …”
Jag minns flera av de populärvetenskapliga böckerna från Prisma och Aldus. Tänk på ett tal av Irving Adler var kanske den första prismaboken jag köpte. Ett par kronor var priset. Nu finns den begagnad ser jag, ”något solblekt”, för 55 kronor. En annan väl använd bok var Patrick Moores Stjärnhimlen med blått, vitt och svart omslag. Aldus, tror jag.
Bertil Molde må ha gjort förtjänstfulla insatser på några smala frontavsnitt, nämligen forskning om de standardiserade nordiska språkliga varieteterna och deras framväxt, och i praktisk nordistiskt arbetet för nordiskt standardspråkligt samarbete i Danmark, Sverige och Finland. Men han försummade den svenske språkvetarens viktigaste arbetsfält: de riktiga svenska språkliga varieteterna, böjdemaulen. Genom underlåtenhet var han en fiende till folkets kultur; den språkliga varieteten standardsvenska har blivit en av de värsta katastroferna för folkets kultur, genom att standardsvenskan felanvänts och överanvänts långt utöver dess berättigade domän, som är att underlätta kommunikation i undantagsfall och nödfall.
Bertil Moldes klagan att han drabbats av vad som enligt honom vore ordboksarbetarens yrkesskada, att inte längre njuta av att läsa svensk skönlitteratur eftersom han inte kunde låta bli att analysera texten språkligt, finner jag häpnadsväckande, bisarr och obegriplig. Den bästa och nöjsammaste läsningen är ju den djupgrävande läsningen, när man uppbådar sin kunskap om folkmål, om äldre och närskylda och fjärrskylda språkliga varieteter, om filologi, och om texter man läst tidigare, och dessutom, när ens eget vetande tar slut, avbryter läsningen för att leta i böcker och – sedan 90-talet – på världsvida väven, för att analysera texten språkligt.
Jag har inte förut läst denna Bertil Moldes klagan över att mångårig forskande närläsning skulle förstöra läsnöjet. Hans befängda uttalande bekräftar min uppfattning om Bertil Moldes och övriga språkvårdares skuld till vår språkkatastrof.
Tack för den fina och folkbildande texten om Bertil Molde med alla förnämliga boktips! Och tack, Jan Arvid Götesson, för den avvikande och tankeväckande kommentaren! Vi är nog många med hav av okunskap inom oss som skulle vilja läsa mera, höra mera, få veta mera!
En kväll på hösten 1961 ringde det på dörren och utanför stod en bokförsäljare som sålde Illustrerad svensk ordbok. Mamma tyckte den var för dyr men pappa slog till och det fanns alltid en kvardröjande spänning kring den där tjocka boken. Men jag hade glädje och kanske nytta av Illustrerad svensk ordbok som dock fick vika hädan (= soptippen) när jag köpte NE:s ordbok. Men det sprider sig en nostalgisk värme när du skriver om boken. Nästan så att jag saknar den.
Tack Henrik för en fin berättelse om det svenska språket.
Tack Henrik!
… för den intressanta presentationen av Bertil Molde, en person som jag av någon för mig okänd anledning aldrig har kunnat med. Men i Jan Arvid Götessons kommentar tror jag mig ha hittat åtminstone en av förklaringarna till det. Han skriver att Molde var motståndare till språkliga varianter och följaktligen motståndare till det Götesson i rikssvensk transkription kallar ”bygdemål”. Själv är jag antagligen redan före födseln tvåspråkig eftersom min mamma talade malungsmål med sina bekanta och sina föräldrar men svenska med min pappa som var från Falun. Malungsmålet är i allt väsentligt ett självständigt språk. Det har till exempel tre genus (maskulinum, femininum och neutrum) precis som tyskan. Egennamn och vissa närbesläktade familjebenämningar har bestämd artikel i femininum eller maskulinum. Dessutom är det mer besläktat med nynorsk än med rikssvenska, men det har inget godtaget skriftspråk. Det är ett talspråk med talspråkens ofta drastiska utformning och föränderlighet. Och naturligtvis bristande respekt för grammatiska regler, eftersom några sådana egentligen inte finns. Tyvärr finns inte så många möjligheter att tala malungsmål i Uppsala, men jag har inte glömt detta medfödda språk till skillnad från de inlärda. Det värsta exemplet på det är tyska som jag läser ganska obehindrat men har svårt att uttrycka mig muntligt på.
Detta var en del funderingar kring språk och språkvård, något som efter vad jag förstår är en obotlig åkomma hos de flesta.
Jag hade för mig att Natur och Kultur heter så och inte Natur&Kultur, Men jag har sett att till och med förlaget självt använder bägge formerna, fast själv uttalar jag & på latin.