OM MAN STUDERAR Australiens nymornade vänskap med England och USA, avslöjas det verkliga syftet med den nya sammanslutningen: Det handlar inte om att skapa en bättre värld.
Förr i tiden ansågs avtal som något bra. En överenskommelse, undertecknad av två eller fler parter, grundlade en vänskap, förband parterna att arbeta för det gemensamma syftet, och på nåt vis, blev världen en aning bättre.
Detta här har förändrats dramatiskt under de senaste årtiondena, och avtal verkar numera avse och innehålla något helt annat. Ambitionen att utveckla handel eller öppna gränser till allas nytta, är inte längre i fokus, målen förefaller vara mest baserade på oro och paranoia. Språket i dem har blivit hökaktigt och förklaringarna som ges till avtalen, är allt mer aggressiva till sin natur.
Englands utrikesminister Liz Truss och landets försvarsminister Ben Wallace, var på besök i Australien häromdan för att diskutera uppbyggnaden av Storbritanniens flottstyrkor i regionen och möjligheten för en permanent stationering av utländsk militär personal i landet. I ett gemensamt uttalande, publicerat efter mötet mellan ländernas ministrar, sägs följande:
”Australien förband sej att stödja Storbritanniens utplacering av de havsgående patrullfartygen, HMS Spey och HMS Tamar i området Indo-Pacific (Indiska oceanen och stora delar av Stilla havet). Storbritannien noterade att patrullfartygen skulle bidra till att stabilisera Indo-Pacific området”, framkom i ett gemensamt uttalande som publicerades efter det brittisk-australiska mötet.
När det gäller möjligheten att i framtiden basera ubåtar eller andra militära enheter i Australien, sa Ben Wallace att ”inget är borttaget från från förhandlingsbordet”.
Dessa samtal följer i spåren av avtalet om AUKUS, som skrevs under förra året, vilket binder Australien i ett samarbetsavtal med Storbritannien och USA. Ett avtal som möjligen kunnat handla om att ge bättre möjligheter för inhemska gruvföretag och bönder, men det enda som hördes när Canberra undertecknade avtalet, var att överenskommelsen med Frankrike om att köpa franska ubåtar hade stoppats. Istället köpte Australien åtta atomdrivna ubåtar från Storbritannien och USA till ett pris som förmodligen överstiger det som hade gällt i avtalet med Frankrike.
Frankrike blev begripligt nog irriterat av detta, och vem vet hur lång tid det kan ta att reparera den skadan. Man kan notera att det rör sej om ett militärt samarbete, undertecknat under pågående pandemi och de något räddhågsna och oroliga politiker som förhandlade, fann det sannolikt att aktuella nationella tendenser som satte ”Australien/Storbritannien/Amerika Först!” var viktiga att förmedla till allmänheten.
Uppsägningen av avtalet med Frankrike visade dessutom att USA betraktar Australien som ett slags annex till sitt egen område, skillnaden är bara att här talas en annan variant av engelska. Den hemliga avlyssningsstationen vid Pine Gap och flottbasen Harold E. Holt längs den nordvästra kusten av Australien kommer efter signeringen, att ge USA och England fritt tillträde till Stilla Havet och allt bortom det.
Det militära avtalet som Australien undertecknade med USA förband landet att köpa dessa kontroversiella ubåtar, samt även 120 stridsvagnar som ska ersätta de befintliga 59 stridsvagnarna, inköpta 2007, vilka aldrig har använts i krig. Det vart säkert goda nyheter för den amerikanska vapenindustrin men det är svårt att förstå var alla dessa stridsvagnar ska användas någonstans. I Kina, Indonesien, Nya Zeeland? Det blir en logistisk mardröm.
Bortsett från dessa nya fina maskiner, vad får den vanlige australiske skattebetalaren för detta militära slöseri? Det är vad AUKUS egentligen handla om. Utan tvekan hoppades britterna sälja lite nya saker till sina kusiner ”Down Under”. Utvecklingen av militär teknologi har stärkts mycket genom banden i alliansen mellan länderna som tillsammans ingår i det Brittiska Samväldet. Trots allt fick britterna tillåtelse att utföra 12 tester med atomvapen på australiensisk mark mellan åren 1953 och 1957 samt
en rad mindre nukleära tester fram till sent 1960-tal. Om man ser tillbaka och försöker förstå, verkar det helt befängt.
Många australiensare hade svårt att förstå att deras nationella regering gav en främmande makt tillåtelse att detonera massiva atombomber ute i den australiska vildmarken. Och låt oss säga att de hade frågat varför bomberna inte kunde ha detonerats i de skotska högländerna, skulle de blivit utskrattade, ända till Heathrow.
Men det här är en policy som dagens typ av avtal tillåter, eller till och med uppmuntrar. En motståndare identifieras – det är naturligtvis Kina som är den onde här – behovet uppstår därmed att spendera miljarder dollar på militära kontrakt, vilka ursäktas med att det är bråttom, samtidigt som politiker insisterar på att det hela är en viktig nationell angelägenhet.
Innebörden av avtalet är att det förbinder parterna att följa en gemensam politik och, som i de flesta obalanserade avtal, sätts agendan av den starkare parten.
USA deltog inte under ministersamtalen mellan Storbritannien och Australien som ägde rum i Canberra och som då berörde förvaltningen av ländernas inbördes relationen inom det brittiska samväldet. Tråkigt nog, togs inte möjligheten upp att på ett meningsfullt sätt avsluta den pågående spänningseskaleringen i området. Med andra ord, de kunde ha valt en meningsfull diskussion om att försöka göra världen till en bättre plats för alla. Istället valde de en motsatt kurs.
