Domedag och sockerbetor

Ännu år 1960 odlades sockerbetor på små och stora åkrar runt byn därhemma. Många sockerbruk var också i drift. Såningsmaskinerna var enkla och släppte ner fröna huller om buller i raderna. När plantorna kom upp behövde de därför gallras. Man hade ett kortskaftat gallringsjärn, som man rev av de flesta små plantor med. En planta på var tredje decimeter eller så skulle lämnas kvar. Stilen varierade något. De flesta kröp längs raderna på knän och händer. Andra gick dubbelvikta.

Gallring på alla fyra

En månad senare hade plantorna växt till sig, och det var dags att hacka ogräs. Hackan såg likadan ut som gallringsjärnet men hade långt skaft. En bit in på hösten var det dags att dra upp betorna med hjälp av en speciell, tvåtandad grep, lägga dem i en snygg rad och sedan hugga av blasten med en betkniv, som såg ut som en liten machete eller panga. Betorna slängdes i högar som täcktes med blast. Det krävde mycket manuellt arbete.

På höstarna kunde folk fara till Skåne några veckor och tjäna rätt bra som gästarbetare i betkampanjen, ett jobb som ofta var kallt, lerigt eller regnigt och ibland allt på en gång. Det fanns många ord för de olika momenten och redskapen, som jag har glömt eller aldrig lärde mig.

Nåväl. Därhemma var det småskaligt, och det var bara en av bönderna som anställde folk. Folket var ett antal hemmafruar, som kallades betkäringar. Förutom dem deltog också några skolbarn, 11–15 år gamla. Jag var ett av dem under ett antal somrar. Det var ett fritt jobb och rätt bra betalt jämfört med kompisarna, som var springschasar inne i stan. En bit in på hösten infann vi oss finklädda till den stora gården, som idag ser ödslig och långt mindre imponerande ut. Det var ett uppsluppet kaffekalas som slutade med att en i taget kallades in på kontoret och fick sin lön.

En av betkäringarna skiljde sig från resten genom att alltid vara på strålande humör och ful i mun. När bonden kom på inspektion, kunde hon fråga om det inte var dags att skaffa sig en arvinge till den stora gården. Eller var han dåligt utrustad på det området? Dessutom svor hon som ett mansfolk. Denna hennes brist på respekt för världslig överhet och konvention tycks ha berott på att hon “var Jehova” som det hette. Eller kanske var det så att respektlösheten lett henne till att lämna svenska kyrkan (“jävvla präster”) och gå med i Jehovas Vittnen. Hon kunde bibeln fram- och baklänges. Att “Du skall icke missbruka Herrens, din Guds, namn” var andra budordet, visste vi ju alla, “men står det nånstans, att man inte får missbruka Djävulens namn? Så va fan bråkar ni om?” Hennes man var stenhuggare och sa desto mindre. Inte ens en svordom hörde jag honom yttra.

Jehova

Tjugo år senare bodde jag ett tag i en Småstad, ensam och lite isolerad. Så när Jehovas knackade på släppte jag in dem och lyssnade på deras historia. De visade mig bilder på ett paradisiskt fritidsområde där lejonen blivit vegetarianer och gick och betade sida vid sida med lammen. Vackra människor strövade omkring som i en miljöpartistisk utopi. Ser inte detta fint ut, undrade de, och jag kunde inget annat än hålla med. Bibeln hade, menade de, förutspått Första världskriget, och att domedagen skulle inträffa en mansålder efter detta krig. Ingen visste exakt när, men 1975, som bestämt varit, hade passerat, och nu var tiden knapp. Det gällde att vara förberedd.

Också här i San Francisco knackar de på ibland, alltid artiga, välklädda och vänliga, och erbjuder senaste numret av “Awake!”. Oftast har det varit två medelålders svarta damer som presenterat sig. Världens undergång har skjutits på framtiden, men den kommer, var så säkra!

End of Empire

Från Ragnarök, Harmageddon och Hollywoods katastroffilmer till meteorsmällen som utrotade dinosaurierna, och astronomernas svarta hål som suger i sig hela galaxer har undergångstemat varit populärt, inte minst i USA.

Men visst närmar sig väl USA-imperiet sin undergång? Jag antar det; imperiet alltså, inte USA. En bild av svarta, tungt beväpnade milismän har gått runt i pressen. Precis som det “vita” USA består det “svarta” av vitt skilda människor. Nästan var femte svart amerikan har antingen invandrat hit eller har föräldrar som gjort det. År 2016 bodde 4,2 miljoner utlandsfödda svarta människor i USA. Runt 100.000 lagliga invandrare från Afrika söder om Sahara kommer hit varje år. De största “svarta” invandrargrupperna kommer dock från Jamaica och Haiti, alltså ättlingar från den transatlantiska slavhandeln. Men här finns också uppåt 400.000 före detta nigerianer och flera hundra tusen etiopier. Invandrarna från Afrika har bättre utbildning och är bättre på engelska än många andra grupper. Men väl här tvingas de mer eller mindre in i det amerikanska rassystemet. Brasilianare som invandrat hit anklagas ibland för att vara “in denial”, det vill säga att förneka att de är “black”, eftersom de ser sig själva som i första hand portugisisktalande representanter för en specifik brasiliansk kultur.

Trump höjde förresten i dagarna avgiften för att ansöka om amerikanskt medborgarskap från 600 dollar till över 1100. Det är alltså avgiften för att få skicka in den ifyllda blanketten. Själva medborgarskapet är fortfarande gratis.

För att återvända till imperiet, så tror jag de flesta av dess medborgare skulle känna sig lättade, om deras regering tvingades abdikera från rollen som världspolis/maffiaboss.

... är läst 495 gånger!

  1 kommentar for “Domedag och sockerbetor

  1. Esbjörn Gustafsson skriver:

    Bengt Svensson!
    Du skriver ungefär: “världens undergång har skjutits på framtiden, men den kommer, var så säkra! Imperiets sönderfall men inte USA”.

    Dynastier kommer och går. Så har det varit så gott som alltid i alla “framtider”. Vi är på den här sidan av jordklotet koloniserade av “jänkarna”. Men tjänar också som imperiets lakejer!

    Det vi nu upplever är framtiden! Jag kan inte se någon annan framtid än den idag. Visst kan jag bekräfta förflutna tiden som existerat. Jag är ingen pessimistkonsult och önskar inget annat än att alla profetior angående domedagen slår fel.

    I annat fall får jag väl trösta mig med en välsmakande sockerbeta, inte så dumt ändå.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.