Betygsättning och annan bedömning

mina-elever-1984

Några glada elever 1984 i Öregrund, idag är de över 40 år.

Skolbetygens uppgift är att ge tillförlitlig information om en elevs kunskaper, insikter och färdigheter i olika ämnen. När till exempel Nils Ferlin belönades med högsta betyget i gymnastik och i kristendom (vilket han faktiskt gjorde) så innebar det att han lärt sig behärska såväl ribbstolarna som repstegarna hemma i Filipstad lika bra som Tarzan och att han kunde sin bibliska historia som ett rinnande vatten.

Officiellt har betygen samma uppgift i dag som på Ferlins tid: de ska uttala sig om en elevs kunskaper, insikter och färdigheter. Men åtskilligt har tillkommit, dessvärre ”off the record” och helt vid sidan av protokollet. Numera är betygen – inofficiellt – också ett mått på den enskilde lärarens skicklighet och på själva skolans kvalitet.

Detta framgick klart och tydligt av det reportage som återgavs i SVT:s Uppdrag Granskning onsdagen den 12 oktober. I och för sig var det inga nyheter som presenterades, men didaktiken i reportaget var lika koncis som hederlig och ärendet mycket angeläget.

Goda vitsord betyder i dag att de betygsatta eleverna och deras föräldrar blir nöjda, att lärarna anses dugliga och att skolans renommé förbättras. Ett klassiskt ”win/win-läge” är alltså för handen, ett läge där alla parter vinner – dock inte anständigheten. Omvänt innebär låga betyg att eleverna känner sig lurade, att lärarna ifrågasätts samt att skolan riskerar att mista sin plats i näringskedjan, d v s förlorar i konkurrenskraft. Givet allt detta är det inte så märkligt att vissa rektorer inleds i frestelse och på eget initiativ justerar enstaka betyg i rätt riktning, med andra ord uppåt. Enligt Uppdrag Granskning är det inte ovanligt att rektorer på det här sättet ”korrigerar” redan inskrivna betyg, ofta utan den ansvariga lärarens vetskap.

I programmet framhölls också att betygen ständigt blir allt bättre i dagens svenska skolor, trots att de studerandes kunskaper samtidigt försämras (enligt Pisa-mätningar och andra undersökningar). Det är självfallet betänkligt. Höga betyg och dåliga kunskaper borde ju förhålla sig till varandra som elden till vattnet. Att detta inte är fallet måste rimligen innebära att svenskt undervisningsväsende är behäftat med allvarliga systemfel. Man kan också säga att korruptions-koefficienten är hög. Betygsinflation är i dag ett obestridligt faktum.

Bedömde jag själv mina elever alltför generöst under en drygt 40-årig karriär som (fr. a) mattelärare? Frågan är oförsynt, men den kräver ett svar. Vad gäller de första 30 åren, så har jag inte så mycket att anklaga mig för, men i slutet av min yrkesbana fick nåd ibland gå före rätt. I synnerhet låg det nära till hands att uppgradera välförtjänta IG-betyg till oförtjänta G:n, och på just det frontavsnittet är jag nog inte utan skuld. Dels innebar ett IG alltid merarbete för mig som lärare – extraförhör, konstruktion av omprov o s v – och dels visste jag att de underkända gärna kontaktade andra ”utbildningsanordnare” (än Komvux där jag arbetade) och några veckor senare glädjestrålande kom dragandes med ett högst omotiverat VG eller MVG. Detta hände titt som oftast. Blev jag desillusionerad? Ja, otvivelaktigt.

90-talets pedagogiska reformiver, läraryrkets devalverade status och, inte minst, avregleringen av det svenska undervisningssystemet är några av de faktorer som ligger bakom den permanenta skolkrisen. Alla dessa faktorer samverkar intimt. Kommersialisering, marknadsanpassning och kundtänkande har bildlikt talat segrat på knockout.

Vårterminen 1998 glömmer jag inte i brådrasket. Den blev för mig en vattendelare.

Just denna vårtermin engagerades alla lärare på mitt Komvux i obligatoriska projektarbeten på kvälls- eller sen eftermiddagstid vid sidan av den ordinarie verksamheten. Vi delades in i grupper med fem à sex deltagare i varje och ålades i nästa fas att fördjupa oss i ämnen som – eller snarare i modetrender av typen… – elevaktiva arbetsmetoder, lärande organisationer och livslångt lärande, problembaserad undervisning etc., etc. Själv hamnade jag i ett kotteri med elevdemokrati som huvudtema och speciell nisch. Resultaten av det utförda arbetet skulle redovisas skriftligt (eller på annat lämpligt sätt) i slutet av terminen och ligga till grund för eventuella lönepåslag.

Ett väl genomfört projekt gav en förhöjd lön på 500 sek i månaden – eller sammanlagt 150 000 sek till den som hade 25 år kvar till pensionen – och gruppens samtliga medlemmar premierades likformigt.

Här bör två ting observeras: dels att löneförhöjningarna inte baserades på lärarnas goda eller mindre goda insatser i själva undervisningen, dels också att det redan i startfållan stod klart vad vi egentligen skulle ”komma fram” till. Lät man antyda att, t ex, problembaserade metoder och elevaktiva arbeten kanske inte alltid eller i alla sammanhang är genvägen till encyklopediska kunskapsnivåer, så blev det inget extra löneklirr i kassan.

Fortsättningen på vår elevdemokratiska projekthistoria innehåller både lätt komiska och tragikomiska inslag. Jag har tidigare återgett skeendet i olika texter och då i korthet sagt bland annat detta:

Faktum är att vår grupp lade ner hela projektet efter fyra-fem veckor! Vi hade varken tid eller lust att engagera oss i ett problem till vilket facit i princip var givet. Nej, vi tänkte inte anpassa oss.

En månad före deadline fick jag emellertid par i kalla fötter. Det kändes smått ovärdigt att tjafsa med skolledningen och gymnasienämnden genom att leverera blankt intet, och därför slog jag mig ner på baken och började författa – på de övriga gruppmedlemmarnas inrådan och med dessas goda minne.

Det resulterade i en exposé över Pedagogikens historia på cirka 35 000 tecken från och med Sokrates och Platons akademi till och med pionjärerna Elsa Beskows, Anna Whitlocks, Charlotte Mannheimers och Alva Myrdals strävanden. Till lärandets lov blev titeln på min text.

”De elevdemokratiska strömningarna kommer inte från skyn”, skrev jag. ”De har sina djupaste rötter i de aktiviteter som en gång bedrevs av Erasmus av Rotterdam, Amos Comenius, J J Rousseau, Johann Heinrich Pestalozzi, John Dewey, Ellen Key och många andra. Allt tal om elevdemokrati riskerar att bli meningslöst, om vi som lärare inte kan vår egen historia.”

En förargelseväckande tes? Kanske det!

En dag fann jag så ett litet brev i mitt lärarfack. ”Jag är mycket imponerad av ert projektarbete”, läste jag till min förvåning. Avsändare var en av skolans biträdande rektorer.

De auktoriserade bedömarna var dock andra och belönade uppsatsen med ett lönelyft på 0 sek/mån. i exakta tal. Det har sagts mig att domarkollegiet aldrig tog del av de presenterade tankarna. Det blev för mastigt, och ämnet skulle ju heller inte teoretiseras eller politiseras…

Den svenska skolans problem handlar inte om mobiltelefoner, om mössa på/mössa av eller om betyg i 4:an eller 6:an, inte primärt. De egentliga problemen är strukturella, och de är förmodligen omöjliga att lösa, i varje fall på kortare sikt. Det är bra att försök görs, men det vore bättre om man tänkte rätt och inte enbart fritt.

  2 kommentarer for “Betygsättning och annan bedömning

  1. Lars Jansson
    2016-10-25 kl. 11:02

    Denna artikel påminner mig om avsnittet i Strindbergs Röda rummet, som handlar om Kollegiet för utbetalande av Ämbetsmännens löner. Den historia du berättar skulle vara ganska rolig om det vore satir. Men den blir istället tragisk när man inser att så här ser verkligheten ut.

  2. Leif Strandberg
    2016-10-25 kl. 15:16

    Tack för en fin men sorglig berättelse om skolan. Roligt att du fick med både Elsa Beskow och Anna Whitlock.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.