Bidens längtan efter krig

USA för krig mot Ryssland utan ett kongressbeslut och i strid med fördrag som kräver FN:s samtycke, skriver tidigare domaren vid The Superior Court of New Jersey, Andrew Napolitano, på Consortium News 21 november 2024. Här i översättning av Henrik Linde.

Kriget i Ukraina är ett amerikanskt krig, för vilket den amerikanska regeringen borde skämmas och klandras.

Det initierades av president Joe Biden och den dåvarande brittiske premiärministern Boris Johnson, som båda förklarade för Ukrainas president Volodymyr Zelensky att, om han avvisade det fredsavtal som hans egen regering hade förhandlat fram med Ryssland 2022, så skulle Ukraina tas upp som medlem i Nato.

Avtalet var mer än ett hundra sidor långt, där varje sida hade godkänts av bägge parter, och dess innehåll hade accepterats av både Kreml och Kiev – innan Biden och Johnson avrådde från det.

Deras huvudsaklig råd var att lita på deras militära stöd, tillräckligt starkt för att stå emot Rysslands intrång i östra Ukraina samt befria Kiev från att behöva göra eftergifter till Kreml. De använde Zelensky som en marionett, eftersom deras mål inte var motiverat av fred eller empati eller rättvisa, utan av hat mot allt vad Ryssland står för.

Så USA och Storbritannien uppmuntrade blodsutgjutelse i stället för fred. Konfrontation i stället för kommunikation. Och USA:s kongress började betala för ett krig utan att förklara krig.

Motiverat av åratal av anti-Rysk chauvinism, utan hänsyn till sina konstitutionella skyldigheter, förkastande minst tre fördrag som ratificerats av Senaten – som tillåter krig bara när USA eller en allierad är allvarligt hotad – så tillät Kongressen Biden att starta ett obegripligt krig mot ett land som inte utgör något som helst hot mot USA:s nationella säkerhet.

Det här är historien bakom det hela.

Kriget började år 2014 när USA:s utrikesdepartement och CIA utförde en kupp mot den folkvalda och neutralitetsinriktade regeringen i Ukraina.

Flertalet av de rysktalande och kulturellt ryskorienterade i Ukraina ogillade kuppen. De amerikanska och brittiska kuppmakarna installerade då en marionettregim som verkligen började attackera ryska ukrainare i östra Ukraina.

Området i östra Ukraina, där våldet ägde rum, har varit kulturellt, religiöst och språkligt ryskt sedan långt före den amerikanska revolutionen. De amerikanska och brittiska kuppmakarna hade inte förväntat sig det motstånd som kuppen orsakade. Ändå tittade de åt ett annat håll när Ukrainas regering attackerade sitt eget folk för att de bestämt demonstrerade sin samhörighet med Moskva, och så beslutsamt att provinsen Krim i en folkomröstning röstade överväldigande för att återgå till Ryssland.

En person, som inte tittade åt ett annat håll, var Rysslands president Vladimir Putin. Vem kan kritisera honom för det? USA har vetat sedan tidigt 1990-tal att Ryssland motsatt sig Natos expansionen österut.

George H W Bushs administration lovade den ryske presidenten Mikhail Gorbatjov detta som villkor för en fredlig befrielse av östra Europa och särskilt för Tysklands återförening. Trots detta blev Västvärldens ondsinthet särskilt uppenbar när Polen blev medlem i Nato. Västvärldens avsikter blev tydliga när Nato – och dess tunga beväpning – rörde sig allt närmare Moskva.

Förargad över att hans företrädare hade tillåtit allt detta, förskräckt över att samma mentalitet som drivit fram statskuppen 2014 nu styrde Nato, kom Putin till de ryska ukrainarnas undsättning. När USA och Storbritannien lyckades spräcka den preliminära rysk-ukrainska överenskommelsen i Istanbul och lockat Zelensky med ett ukrainskt medlemskap i Nato, var Putins enda möjlighet att motstå Natos expansion och den ukrainska militarismen att använda rysk styrka.

Vem kan klandra Putin för det? Hur skulle en amerikansk president agera inför hotet om kinesiska offensiva vapen i Mexico?

Jag vet att detta inte är en populär historieskrivning i USA, eftersom medierna liksom populärkulturen och regeringens skolor har demoniserat Ryssland sedan det kalla krigets slut. Denna demonisering gjorde det möjligt för Biden att lova Zelensky ”allt vad han önskade och så länge det behövdes”. Under sina nära fyra år i Vita huset har Biden vägrat förklara vad ”allt han önskar sig så länge det behövs” betyder.

Bidens krig har kostat de amerikanska skattebetalarna nära 240 miljarder dollar och Ukraina 600.000 döda soldater. Kongressen förklarade inte krig. Det hela möjliggjordes av många amerikaner – militär med eller utan uniform, underrättelsepersonal och försvarsentreprenörer – på marken i Ukraina. Mycket av den militära utrustning som USA har sänt till Ukraina – det mesta från amerikanska lager, inte från dess överskott – behöver amerikansk trupp och annan personal för att träna ukrainska soldater i dess användning.

Men förra veckan så auktoriserade Biden – vars presidentskap just har blivit grundligt förkastat av de amerikanska väljarna – användningen av offensiva vapen som kan nå 300 kilometer in i Ryssland och som endast kan hanteras och styras av amerikansk personal. När detta skrivs har amerikanska vapen attackerat och förstört ett förrådshus som ligger 110 km innanför Rysslands gräns.

Vem avfyrar USA:s offensiva vapen?

Det finns ingen tvekan längre om att USA för krig mot Ryssland – utan ett beslut i kongressen, utan samtycke från Förenta nationerna (som USA är skyldigt att ha enligt ett fördrag som USA har skrivit under) på helt egen hand.

Jag skriver ”på helt egen hand” eftersom de vapen som förstörde det ryska militära förrådshuset kräver hemlig amerikansk satellitteknologi vid användningen och amerikansk personal med topphemliga säkerhetsprövningar för att rikta och avfyra. Det skulle vara spioneri att tillåta ukrainarna att göra detta.

Krig är politik med andra medel, men mycket farligare, förstörelsebringande och svårstoppade. Krig måste alltid vara den allra sista utvägen. USA:s konstitutionen separerade avsiktligt makten över att förklara krig från makten över själva krigföringen. Konstitutionens författare James Madison argumenterade mycket tydligt att om presidenten både kunde välja en fiende och bekämpa denne, så skulle en sådan person vara en prins och inte en president.

Joe Bidens presidentskap har varit ett stort misslyckande, men han förstår det inte själv. Han när förmodligen ett perverst hopp om att historien kommer att belöna honom, så han låter dödandet fortsätta till den siste ukrainaren samtidigt som han riskerar ett ännu mer omfattande krig. Måtte vi få ett presidentskap för fred mycket snart?