Bildaktivisterna, aktioner i bild, svenskt 1960- och 1970-tal

Författaren till denna artikel är lätt igenkännbar – stående i mitten, med halsduken elegant om halsen.

---

Det kom en avi i min postlåda. Jag hade ett paket att hämta på ICA. Det visade sig vara en bok i A4-format på tre kilo och tusen sidor. Den heter Bildaktivisterna, aktioner i bild, svenskt 1960- och 1970-tal. Tre kilo! Det var som att bära hem ett nyfött barn.

Aktivist! Javisst!

Aktivister och aktioner, vilken titel. Man anar lukten av gnistan som ska tända präriebranden. Jovisst, vi var verkligen aktivister. Utan att ha läst alla grundtexterna av Marx kände vi i våra tonårskroppar att det inte dög att bara sitta på skolbänken och tolka världen. Nej, ”det gäller att förändra den”. Utan att ha läst särskilt mycket, knappast något, av Gramsci agerade vi utifrån hans idéer om hegemoni. Vi kände att överheten, borgerligheten, de vuxna lagt en blöt filt över vad som skulle tänkas, tyckas och kännas. Vi visste inte att det kunde kallas hegemoni, men vi anade att vi, i Gramscis efterföljd, skulle kämpa på i löpgravarnas ställningskrig, aldrig ge upp, utan kämpa på, kämpa på och skapa en kollektiv vilja, ett folkets tänkande, de undertrycktas tänkande, ett nytt ungt förnuft, en ny hegemoni – en annan värld är möjlig.

Och vi visste, precis som alla unga vet, att vi var på väg – att vi var på rätt väg. Visst var vi aktivister.

Vietnamveckan i Gävle

Och nu är det våren 1969 och vi i Gävle FNL-grupp är mycket flitiga. Vi tar emot och packar upp lådorna från tryckeriet i Stockholm lägger ut de ännu inte hopsatta sidorna av nya Vietnambulletinen, vi lägger dem i rätt ordning runt bordet, tar fram häftapparaterna, börjar vandra och blada och häfta sidor till färdig tidning; ett slags politisk rundpingis. Vi skriver flygblad och trycker fram dem på stencilapparaten; vi spikar ihop plakat, textar plakat, förstärker banderollerna. Vi ringer till de inbjudna talarna. Vi gör en plan för hela veckan, skriver upp programmet på affischerna, sätter upp affischerna runt om i staden, kontaktar biblioteket: Vilket rum får vi låna? Vi möter upp talarna på Centralstationen, förbereder den stora demonstrationen, ordnar uppställningen: FNL-flaggan i täten! Vi marscherar genom staden, vi ropar: Leve leve leve FNL, USA ut ur Vietnam, Bekämpa USA-imperialismen. Vi samlas på Rådhustorget, lyssnar på talen, applåderar (särskilt det där med luftvärnskanon till Barcelona). Vi sjunger Befria Södern och säljer Bullen: Vietnambulletinen en krona!

Så minns jag att det var.

Bilderna

Och nu får jag hjälp att minnas. På drygt 20 sidor och ett femtiotal bilder ser jag in i den där veckan i Gävle våren 1969. Där är vi på bilderna: Lasse, Monika, Ola, Niklas, Lars, Ulf, Lotta, Gunilla, CH, Jan, Jan, Sven och Dag och jag, och alla som jag inte minns namnen på. Jag minns knappt att denna vecka blev avbildad, men nu ser jag och läser jag att det var så. Det fanns bildaktivister bredvid oss.

De som tog bilderna.

Den tjocka boken är till för att minnas, inte bara, och kanske inte ens allra mest, aktionerna som fotograferades. Nej, bokens syfte är i första hand att minnas historien – ”historieseras” är det begrepp som används – om de som fotograferade: Bildaktivisterna.

Sommaren 1968 bildades gruppen Bildaktivisterna av fotograferna Tommy Tommie, Björn Myrman och Bengt O Nordin. De vill förnya fotografin ”som samhällsskapande kraft”. De ville vara en del av ”den aktivism som grydde i slutet av 1960-talet. De ville inte vara åskådare. De ville påverka: ´Aktioner i bild´ där solidaritet och människovärde, inte lönsamhet är ledstjärnor /…/ Till allmänheten förmedla alternativ information som motvikt till den borgerliga indoktrineringen.”

Nu var det 1968. Och aktionerna var många och bildaktivisterna var där. Och så där såg deras manifest ut.

Stoppa mässan

På hösten ordnades Teenage Fair för en numera köpstark ungdomsgrupp. Och motkraften var genast där: ”Stoppa mässan, inte ett öre, inte ett handtag till lyxkonsumtionen”. Silk screen-trycken pressades fram ur sina ramar, stormöten, demonstrationer, polisuppbåd, dans och teater, debatter. Bildaktivisterna är där hela tiden. I boken kan vi därför återse alla kreativa plakat och affischer: ”Teenage fair är ett medium för kommersiellt snusk.” ”Tonårsmässans syntetiska värld skyddas av polis.” ”Åk gratis med Röda Bussen till antimässan.”

Lusten att besöka Teenage Fair avtog och den gick efter ett tag i konkurs. En annan värld är möjlig! Och bildaktivisterna drog sitt strå till stacken i kampen för en annan hegemoni.

I bokens skildras utförligt även den gryende handikapprörelsen, aktivismen kring Alternativ jul och Alternativ samhälle.

Norrlandsbulletinen

”Patrasket spelade Pappas pjäs i byn vid älven. När det var över och folk hurrat och gråtit och skrivit under upprop så drog man hemåt mot det nedlagda stationshuset. Pappa och mamma svävade /…/ Här är älven! Och Morjärv.”

Så skriver Gunnar Ohrlander i sin bok Åsas journal (1986). Mitt nästa nedslag i den tjocka fotoboken blir det där stationshuset i Morjärv.

Mot norr! Mot norr!

Bildaktivisterna som organisation blev en kortvarig historia. I början av 1970-talet var sagan all. Kvar var bildaktivismen! Tommy Tommie reste norrut och hamnade på folkhögskolan i Kalix. Norrbotten var ett Mecka för unga aktivister från städerna i söder: Gruvstrejken 1969! Pjäsen om Norrbotten (som citatet ur Åsas journal ovan handlar om) 1971.

I orter som Luleå, Gällivare, Malmberget, Pajala fanns under 1970-talets en nästan mytisk magnetism. Och Norrlandsbulletinen var dess visuella uttryck. Och bakom Norrlandsbulletinen fanns denne vår Tommy Tommie. Och det gamla stationshuset i Morjärv blev navet i Norrlandsbulletinen och andra aktionsgrupper som dök upp i norr. Det interna begreppet för detta nav var ”Bygget”. Maoisterna i Stockholm ville gärna se Bygget i Morjärv som motsvarigheten till Maos gerillabaser på landsbygden i Hunan på 1920-talet. ”I Morjärv rör sig kamraterna bland folket som fisken i vattnet”, minns jag att man sade. Må vara hur det vill med det.

Redaktionen och folket kring Norrlandsbulletinen skapade i alla lägen en imponerande produktionsapparat och fungerande distributionskanaler. Och i boken beskriver författarna, Magnusson, Grönberg, hur det gick till. För den som var med (som undertecknad) är det en njutning att se de fantastiska omslagen till Norrlandsbulletinen. Det fanns i detta magasin ett eget och tydligt aktivistiskt bildspråk. Det liknande det bildspråk som utvecklats nere i de småländska skogarna av det nystartade förlaget Ordfront. I Norrlandsbulletinens reportage ler jag igenkännande åt kamrat Bror på järnverket i Luleå och åt kamrat Sixten från gruvan i Kiruna. Och bilderna på alla tanter och farbröder! De som stolta bär fram fanor och banderoller som ropar ut att de vill bo och verka här i norr.

Sedan, förstås, de självklara bilderna av gruppmöten på redaktionen, tryckpressarna och den för den tiden speciella koreografin runt bordet när bulletinen skulle bladas och häftas.

Så var det med aktivismen på den tiden och varken förr eller senare (i all synnerhet inte senare) har små orter som Kåbdalis, Lillpite, Koskuskulle, Överkalix och Byske fått stråla som hoppfulla himlabloss för en bättre värld. Men bildaktivisterna runt Tommy Tommie skapade genom sina bilder denna strålglans, detta hopp.

Myrman och Nordin

Boken lyfter förstås också fram de andra grundarna till Bildaktivisterna, exempelvis Björn Myrman och dennes arbete med romer i Sverige och Finland, samt hans reportagen från Colombia och Sydamerika.

Boken innehåller även historiska tillbakablickar kring socialistiska bildtidningar som AIZ i Tyskland och USSR im Bau. Den resonerar även kring de svenska bildtraditionerna i STF:s ”Årets bilder”. Särskilt uppmärksammas övergången i dessa årsböcker från vackra enstaka bilder av svenska natur till mer sammanhängande sociala bildreportage (där nämnde Björn Myrman spelade stor roll). Även den tredje grundaren av Bildaktivisterna Bengt O Nordin lyfts fram genom hans reportage Skönhet till salu, också det i STF:s ”Årets bilder”.

Slutord

Som sagt, boken väger dryga tre kilo. Den är på 1.000 sidor varav ungefär hälften är bilder. Det finns mycket som jag inte skriver om, mycket som gick mig förbi då på den tiden, och en del som jag inte riktigt greppar nu heller. Det finns med andra ord en hel del kvar för den bildintresserade aktivisten i denna mycket speciella skattkista.

Det som hela tiden slår mig när jag rör mig i den tjocka boken är att det runt vår aktivism på 1960- och 1970-talen fanns ett slags meta-aktivism. Det fanns ett gäng som samspelade med oss på arbetsplatser, på gator och torg. Det fanns ett gäng som gav visuell form, ett språk kanske man kan säga, åt det som hände. Vi som var mitt i aktivismens innehåll kanske inte såg det, kanske inte förstod, kanske inte med respekt kunde ge den delen av aktivismen ett rättmätigt tack. Men idag när jag läser och tittar i boken kan jag väl passa på att säga: Tack för att ni var där. Tack för att jag fick vara med i bilderna från Vietnamveckan i Gävle våren 1969.