Bildningsdebatten och frågan om en litterär kanon

Ebba Busch-Thor och Emmanuel Macron

I SVT:s Aktuellt 15/11 kunde inte Ebba Busch Thor själv ange vilka författare som skrivit Gösta Berlings saga, Giftas eller Gentlemän, trots att hennes parti (KD) föreslagit en kanonlista över läsvärd litteratur. Sådana här gånger får jag tillstå att TV – emellanåt – sprider information. Busch Thor blev verkligen beslagen med tom retorik, alltså ord utan mening. Möjligen fanns det en avsikt bakom, men det vet jag inte; en svensk litteraturkanon kan ju användas som klubba, för att till exempel slå nya invandrare i skallen med.

I Danmark infördes en ”kanon”, med listor över litteratur och bildkonst, vilka skolelever ansågs borde känna till. Det var mycket ståhej när den lanserades, men sedan blev det tyst. Någon skribent har angett att hemsidan nu är nedlagd. Så var det med denna ”kanon”.

Det pågår en debatt i media om vad bildning är, och i det sammanhanget kommer frågan om kanon upp. Debatten är förstås inte ny; det har skrivit hekatomber av litteratur och artiklar i frågan. Bara nyligen kan nämnas antologin Bildning – då, nu, sen (bokförlaget Atlas, 2016), och i somras kom Carl-Göran Ekerwalds Om bildning: tio dagböckers vittnesbörd på Karneval förlag. Under hösten släpptes dessutom boken Bildningen på barrikaderna på Weyler förlag, skriven av Thomas Steinfeld och Per Svensson, den senare journalist på Expressen och nu på Sydsvenska Dagbladet. På bokmässan i år i Göteborg hölls ett välbesökt seminarium om just bildning, där bland andra Per Svensson och Lena Andersson deltog.

Så hur är det med kanon då? Skall vi ha en sådan? För det första finns det redan en kanon, och för det andra behövs det ingen officiell proklamation, a la Danmark. Alla svensk-/litteraurlärare har bedrivit och bedriver en form av kanonundervisning. Den har förvisso ändrats sedan jag gick i realskolan i skiftet mellan 1950- och 60-tal, men den finns där idag. Kanon är kort och gott vad som anses vara bra litteratur, framför allt av ”kulturfolk” (i vid mening) – författare, medier, skola och universitet.

Postmodernismen (PM)
Är denna kanon bra eller dålig, rätt eller felaktig? Med denna mening spetsar jag till det. Orsaken är att jag nu kommer in på postmodernismen (PM), denna intellektuella pestsmitta som härjat i kulturvärlden och vid universiteten sedan nyliberalismen gick segrande fram i Västvärlden. PM är en bred strömning, där vi kan utskilja ytterligheter, i form av en mjuk och hård tolkning. I den mjukare varianten anammas den av de flesta, på ett intuitivt sätt, vad gäller tycke och smak. Jasså, du gillar sushi och biff tartare? Nej, det gör inte jag. Och ingen har rätt eller fel; det är bara en smaksak, s k preferenser. Vår store svenska filosof Axel Hägerström bidrog till att rensa upp bland bråten av föreställningar om värdeomdömen, även om vissa invändningar från Arnold Ljungdal (i Nihilismens filosofi, 1943) fortfarande är relevanta.

Problemet med PM är när den hårdras till ideologi, med relativism som mantra: klass är förlegat och nu är det identitet som gäller – fritidsvanor, kön, religion och etnisk eller kulturell bakgrund. Anything goes, välj vad du vill. Tal om kapitalism, klass och utsugning är förlegat – det är ju sådant där 1960-talsflum! Till och med personer som kallar sig vänster anammar teserna. Rätt eller fel finns inte i PM-världen, det är bara fråga om olika perspektiv, och som sagt, anything goes.

Det finns rätt och fel!
Men naturligtvis finns det rätt eller fel, framför allt inom naturvetenskapen. Inom samhällsvetenskap och humaniora blir det lite svårare, men även här finns relativt stora öar av rätt-fel, d v s sanningsanspråk. Vi är biologiska varelser, i mångt och mycket men ej i allt, präglade av evolutionen. Vi talar till exempel om den maslovska behovstrappan: Vi måste ovillkorligen ha föda, skydd för väder och vind, i form av kläder och boende, ingå i en social gemenskap (den kan se olika ut, men familj-släkt dominerar), röna uppskattning för att kunna växa upp, få överförd kunskap för att kunna förstå omvärlden, kunna försörja oss etc. Mycket mer kan sägas om detta, men bara denna blygsamma uppräkning pekar på att det finns en objektiv sanning om vissa mänskliga behov. Med objektiv menas här, att när du och jag är borta, finns synsättet på primära mänskliga behov kvar.

Trots PM:s rökridåer lever vi ett klassamhälle, där skillnaderna (de sociala klyftorna) ökat mycket kraftigt under nyliberalismens era. Beroende på vilket trappsteg vi står på i klassamhället kommer vi att uttrycka olika åsikter om till exempel stora privategendomar, profitjakten, arbetslösheten, beskattningen, offentlig sektorn, och välfärden. Nu när medierna varje dag dundrar ut en blandad kompott, och med hjälp av ”falska profeter” (läs: SD, bl a) blir folk på de nedre trappstegen ibland bländade och tror att de kan få sitta med vid överklassens bord.

Avvisa PM!
Det ligger därför i folkflertalets intresse att vi talar om sant och falskt, och avfärdar relativismens högborg – postmodernismen. För visst finns det bra litteratur, som är bättre än till exempel deckargenren om mord och poliskommissarier, eller många amerikanska TV-serier. I det avseendet finns det en värld att upptäcka för dem som aldrig fick privilegiet att se den. Och den världen rymmer mycket av det vi menar med kanon. Däremot får vi inte låta oss toppridas av besserwissers (pratglada åsiktsförtryckare) och de som använder kanon som vapen för att slå i huvudet på dem som ej upptäckt kanon.

Och bildning är i sig ingen garanti för vett, sans, social förståelse, och rättvisa. Den franske presidenten Emmanuel Macron kunde i en intervju i Der Spiegel diskutera den inte helt lättläste tyske filosofen Hegel. I det avseendet var onekligen Macron bildad, men knappast på politikens område, där han förespråkar former av nyliberalism, till exempel med ”avreglering” av arbetsmarknaden, och ett starkt överstatligt EU. Bevare oss för den typen av briljant bildning.

  6 kommentarer for “Bildningsdebatten och frågan om en litterär kanon

  1. Bo Persson
    2017-11-19 kl. 16:45

    Måste vi kanske tänka helt annorlunda. Obligatoriskt i skolan blir bara träningen i de olika instrumentella färdigheterna. För övrigt blir det självbildningsprogram. Var det inte i en sådan skola som JM gick under sina skolår i USA?

  2. Knut Lindelöf
    2017-11-19 kl. 17:07

    Man måste i skolan läsa ett antal böcker gemensamt för att ha något att tala om. Lärare måste således välja lämpliga sådana böcker. Kanon i praktiken. Denna kanon är idag lärarens privatsak.

    Diskussion om vad som är viktig litteratur förekommer säkert på bra skolor. En sådan diskussion måste ständigt pågå. Och ”kanon” förändras över tid så klart.

    Men vi förmår idag inte fatta ett gemensamt beslut om en sådan kanon p g a att PM i snart 30 år legat som en våt filt över hela bildningsfrågan. Men jag saknar ”min” lista på 50 böcker som alla svenska skolbarn skulle ha läst (och sagt något om) för godkänt i Svenska. Men min lista är inte längre den svenska skolans lista. Det är problemet idag.

  3. 2017-11-19 kl. 17:40

    Rökstenen borde vara grunden i litteraturlistan. Bellman obligatoriskt någonstans på väg mot nutiden.

  4. Bengt Svensson
    2017-11-19 kl. 21:29

    I USA talas (läs bråkas) det mycket om ”the litterary canon”. High schools och universitet har listor på vilka böcker deras elever/studenter som blivande bildade amerikaner ska läsa. Men det är rekommendationer, inte lag. Dock provocerar de fram protester, nästan alltid av identitetspolitiskt slag. En typisk rubrik och slutkläm från en artikel i Slate förra året:

    ”The canon of English literature is sexist. It is racist. It is colonialist, ableist, transphobic, and totally gross.” (ableism = fördomar och diskriminering mot handikappade).

  5. Björn Johansson
    2017-11-19 kl. 21:57

    Ebbas obildning är väl ett bevis på att det kanske behövs en kanon i skolan. Hade det funnits hade hon förvisso kanske inte tagit Klas (Klättermus) generationsroman men de andra två hade hon kanske kunnat nämna.

  6. Jan Arvid Götesson
    2017-11-20 kl. 9:06

    Där ai ingen schwänsker lettraturkanon. Djösta Bergling, Geftas o aent, dä ai noj gôtt o väl o läsa’t sôm vi läsem Henrik Ibsen ella annra böcker pau oitt främmat maul, men doi ai ente vaur lettraturkanon, fo doi ai ente skrevna pau vaura maul. ”Reksschwenskena” ella ”standardschwenskena” ai ente Schwärijes maul; dä ai oitt ”Dachsprache” (”takspråk” pau schwänske Wikipeida) sôm han Heinz Kloss kalla’t. Äss vi vellem ha oina lettratur o oin lettraturkanon faunn vi lôv te o lära vaura maul idjoin sôm juarna ha lärt hebreiska maulet. Doi schwänske lettraturna o doi schwenska maulen hann vi öat au djenom kultureller autogenocid, sau nu hann vi warken maul ella kultur ella lettratur.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *