Jag är en van och erfaren bilförare. Fick mitt körkort samma dag som John F Kennedy sköts i Dallas, alltså den 22 november 1963. Har alltså kört bil i mer än 50 år. Det låter nästan osannolikt, men så är det. På 60-talet var farten fri utom i tättbebyggda samhällen där det var 50.
1963 körde drygt 1,5 miljoner bilar på Sveriges vägnät och 1217 dog i trafikolyckor. 2013 (50 år senare) körde mer än 5 miljoner bilar på de svenska vägarna, men bara 270 dog. Det är en häpnande utveckling. Jag (vi) levde betydligt farligare som bilist 1963 än vad jag (vi) gör idag. Dessutom var jag en mycket sämre bilförare då än vad jag är nu. Jag krockade tre gånger första året om jag minns rätt.
Idag körde jag från Ljungdalen i Härjedalsfjällen ner till Uppsala. De elva första milen till Åsarna var lugna, men mellan Åsarna och Ytterhogdal tätnade det betydligt. Andelen vettlösa höghjulingar var markant. Det var Åreklientelet på väg hem till Stockholm. De var dem vi nu skulle samsas med på vägen.
Jag satte farthållaren på högsta tillåtna hastighet, vilket ledde till långa slingrande köer av ilsket grymtande höghjulingar i backspgeln. Vid minsta lilla raksträcka passerade de med ett vrål, som om jag gjort något fel. Jag stålsatte mig. Inte ska jag behöva köra olagligt för att Årelkientelet har råd att betala hur mycket fortkörningsböter som helst.
Det här pågick hela vägen förbi Bollnäs och Kilafors ända ner till Tönnebro, där man kommer in på E4-an. Där tillkommer så resten av Åreklientelet, de som valt vägen över Sundsvall. Biltrafiken blir nu så tät att polisen har infört omkörningsföbud ända till Gävle, trots att det är en så kallad 2+1-väg. Stora blinkande skyltar gör klart för alla vad som gäller. Man får vara helt blind om man ska missa budskapet.
Trots detta blev vi omkörda flera gånger den första biten på E4-an av tidigare nämnda höghjulingar, innan trafiken tyglades och inrättade sig i ett lugnare och mindre stressat tempo. En seger för demokratin och ordningsmakten!
Dagens samhälle speglas i påsktrafiken på ett närmast komiskt sätt. Riskkapitalisterna och deras ansvarslösa entreprenörssvans beter sig på vägen som vore de ute och härjade i den offentliga sektorn utan hänsyn till vad folk ska säga om deras framfart. Lagen gäller bara töntar, sjuka och pensionärer. Har man inte vett att ta för sig får man finna sig i att komma på efterkälken. That´s life! Den nya klassen glassar omkring utan hänsyn till allt i ett allt högre tempo.
Frid och fröjd råder alltså inte i trafiken. Sannerligen inte! Vi har enorma problem som jag ser det. Förutom att trafikmoralen (liksom samhällets dito) sjunkit långt under skamgränsen, håller de mer än 5 miljoner bilarna på att tränga undan människorna från snart sagt alla ställen där människor (i vanlig mening) tycker om att vara. Dessutom förpestar de luften och förbrukar de sista dropparna fossila bränslen.
Så, det var farligare (men roligare) att köra bil förr. Möjligen förde detta det goda med sig att de allra flesta kunde enas om att det var förståndigt att ta det lite försiktigt. Nu klarar man kanske livhanken, men bara om man sitter i bilen och om man inte tänker på att barn och barnbarn behöver lite frisk luft, rent vatten och lite grönt som växer.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: bilism, bilkörning, hastihetsgränser, klassamhället, trafik, trafikmoral, trafikdöd
Men vad var bilarnas topphastighet på den tiden. Jag minns att i mitten av 50-talet, när vi var ute på långresa och pappa körde, så var 70 km/tim den normala marschhastigheten, trots den fria farten.
1958 åkte jag med mamma mellan Stockholm och Södertälje, i en ny Opel Rekord, på den nybyggda motorvägen och rätt som det är säger mamma andäktigt: Vet du hur fort vi kör nu?
– Nä.
– 100 km/t.
Det var stort.
En person som absolut vill vara anonym skriver följande kommentar:
”Så du ligger medvetet i vägen för dina medtrafikanter utan att hjälpa de som kör fortare än du att komma förbi på ett smidigt och säkert sätt. Och så ger du dem nedsättande benämningar och klumpar ihop dem i en klasstillhörighet du inte gillar. Det är faktiskt bättre att försöka hjälpa varandra i trafiken. En del kör fortare än du gör, hjälp dem att göra säkra omkörningar. En del kör saktare än du och vi får hoppas att de är lika hjälpsamma om du vill köra om. Du har rätt att välja den fart du vill hålla och om vi hjälps åt är det inte något problem för någon. Vi är alla olika och alla och får försöka respektera varandra så gott vi kan.”
Det här är ett mycket gammeldags synsätt på biltrafikantskap. Så resonerade man och undervisade i körskolor på 60-talet när vägnätet ännu hade mest fri fart. ”Visa hänsyn, anpassa hastigheten efter omständigheterna, släpp fram dina medtrafikanter, lämna plats åt dem som vill köra fortare än du, underlätta omkörningar” etc.
Men den tiden är förbi. Vägarna är idag ofta fullproppade och alltid fartbegränsade. Mellan Tönnebro och Ljungdalen förekommer fartbegränsningarna 40, 50, 60, 70, 80, och 90. Ofta är det svårt att förstå varför man ibland måste köra 80 på en stor bred väg, men 90 på en krokig och smal. Men så är det bestämt och då är det bara att anpassa sig. I det mest glestrafikerade inlandet kan man möjligen förlåta en omkörning, men på de stora hårdtrafikerade vägarna är det associalt att köra om när trafiken flyter i högsta tillåtna fart, eller när det är bilköer. Alltså håller jag högsta tillåtna hastighet, ska omkörningar inte förekomma (utom av utryckningsfordon, då jag förstås kör åt sidan och lämnar plats).
Det är lätt att bli nostalgisk. Själv fick jag mitt körkort i juni 1964, så det är nästan lika gammalt som ditt. Jag minns vid tiden för högertrafikomläggningen att man räknade kallt med 100 döda varje månad, varav många var nya körkortsinnehavare.
Kerstin!
Bilarna kunde nog köra rätt fort då också men vägkvalitén var inte den bästa och det höll ner hastigheten. Bilarna drog mycket bensin också. Min far fick en tjänstebil 1956 (Volvo Duett) och vad jag minns så drog den minst 1 liter per mil, men det ansågs ganska snålt då.
Ibland var inte ens riksvägarna asfalterade. Vi åkte riksväg 4 (Norrköping mot Kalmar) i mitten av 50-talet och den var bara grusbelagd långa sträckor.
Till anonym vill jag säga att man själv avgör om man vill köra åt sidan och släppa fram trafiken. Alla som försöker preja en av vägen genom att ligga några meter bakom och blinka visar en otrolig hänsynslöshet och brist i trafikvett.