Bio-grafiska notiser om evighetsmaskinen Riefenstahl

En 22-år gammal Leni Riefenstahl med en då mycket framgångsrik politiker.

Hon föddes i Berlin fredagen den 22 augusti 1902 och begåvades med tre stilrena förnamn av lyckliga föräldrar: Helene Bertha Amalie. Hennes enda syskon, brodern Heinz, dog på östfronten i världskriget bara 38 år gammal.

Fredagen den 29 februari år 2000 var det kolossalt nära att Helene Bertha Amalie återförenades med sin bror uppe i de saligas boningar eller, kanske än mera sannolikt, på ett helt annat ställe. Den dagen kraschade nämligen hennes film-helikopter i Saharas torra ökensand, vilket mänskligt att döma borde ha släckt den gamlas liv för alltid. Men det enda som släcktes, eller snarare knäcktes, var sju eller åtta av hennes revben. Efter vederbörlig likbesiktning på ett lasarett i München återgick hon ganska snart, 97 på det 98:e, till det dagliga kneget.

Som Leni Riefenstahl blev hon filmstjärna på 1920-talet och i nästföljande skede ett världsnamn även som regissör – en av de få kvinnliga i förkrigstidens Tredje rike.

Men att hon blev känd och vida berömd är en sanning som faktiskt inte är alltigenom sann; hela tiden var hon ökänd och illa beryktad i de olika motståndarlägren. Närmare sett berodde såväl det ena som det andra på hennes enastående kompetens. Virtuositeten kom i själva verket att bli hennes öde.

Vid ca 30 års ålder debuterade Leni Riefenstahl som regissör och producent med Das Blaue Licht (Det blå ljuset). Samtidigt gestaltade hon ”alpflickan Junta” i paradrollen och spelade med utsökt talang på den bergsmystik och på de Blut und Boden-stämningar som fått allt större genklang under nazismens framryckningar. Tysklands nye rikskansler, Adolf Hitler, blev omåttligt förtjust i både filmen och i dess huvudaktris – ja, så till den grad begeistrad att han omedelbart gav henne uppdraget att i kortfilmens form dokumentera partidagarna i Nürnberg 1933.

Resultatet överträffade Hitlers allra högst ställda förväntningar och fick det officiella namnet Sieg des Glaubens (Trons seger). I det läget beordrade der Führer en långfilm om 1934 års partidagar och drog sig inte för någon kostnad alls; i det närmaste obegränsade resurser kom Riefenstahl till del. Med den åtgärden skrevs film- såväl som partihistoria.

Leni R leder sina trupper

I spetsen för 120 specialister av olika fack, därav hela sexton fotografer med vidhängande assistenter, skred Leni R till verket utan hämningar och förvandlade större delen av Nürnberg till inspelningsplats: broar anlades, ramper uppfördes, en 30 meter lång brandstege restes och ett 40 meter högt kamera-torn med elektriskt driven hiss monterades upp vid SS- och SA-truppernas start- och målfålla. Strängt taget var det inte Adolf Hitler och NSDAP som iscensatte 1934 års partidagar; det var Riefenstahl. Sist och slutligen var det hennes viljeyttringar som manifesterades och nedgjorde allt motstånd i Triumph des Willens (Viljans triumf).

Det råder inte minsta tvivel om att denna triumfatoriska viljefilm är rena orgien i patetik, känslopjunk och maktfullkomlig chauvinism men samtidigt, väl att märka, en orgie med ytterligt få motsvarigheter på det fotografiska, klipptekniska och organisatoriska planet. Masscenerna har än i dag, 84 år senare, en förbluffande suggestionskraft. Egentligen är filmen inte dokumentär i första hand. Fastmer är den en exposé över nazismens idéer på en rad vitala punkter.

Vid filmfestivalerna i Venedig och Paris 1935 triumferade Viljan och tillerkändes både guldmedalj och grand prix.

Av Internationella Olympiska Kommittén (IOK) gavs Riefenstahl nu hedersuppdraget att dokumentera de olympiska sommarspelen i Berlin 1936.

Fest der Völker

Det ledde till att kraftsamlingen från Nürnberg upprepades om än i väsentligt större skala: längs med banorna inne på Olympiastadion lades räls för kameravagnar och i simstadion uppfördes kameratorn. Dolda kameror opererade i publikhaven, automatiska handkameror sändes upp i små ballonger (som ett slags flygande garanter för höghöjdsperspektiv), medan själva invigningsceremonin filmades ifrån luftskeppet Hindenburg; de sexton fotograferna hade nu ökats ut till sextio. Med slow motion-teknik, exklusiva undervattensbilder och speciella ljudeffekter fullföljdes det olympiska uppdraget, oavbrutet med Leni Riefenstahl i rollen som kvinnlig fältherre.

Allt som allt producerades drygt 400 kilometer film med en sammanlagd speltid på cirka 500 timmar. Under tjugo månaders intensivt redigeringsarbete klipptes detta väldiga material ner till två separata filmer – Olympia: Fest der Völker och Olympia: Fest der Schönheit – om totalt 3,50 timmar. Premiären ägde rum i Berlin på Adolf Hitlers födelsedag den 20 april 1938.

Till Sverige, Stockholm och Royal kom filmen den 5 juli samma år.

För kalenderbitarna blev Olympia delvis en besvikelse men för kamerafolk och inbitna cineaster en av livets stora höjdpunkter. Resultat och tävlingsmoment spelar underordnade roller i filmen. Tonvikten – som ytterst är politisk – har i stället lagts på den fysiska rörelsen som ett samlat uttryck för livskraft, viljemässig energi och ungdomlig vitalitet. Sekvenserna från de manliga resp. kvinnliga simhoppen ter sig, om något, som ett orgiastiskt fyrverkeri av trimmade kroppars harmoniska och tillsynes tyngdlösa flykt över stilla bassängvatten: Kraft durch Freude.

Fest der Schönheit

Även Olympia vann ett antal festival-priser och medaljerades av IOK. Josef Stalin, av alla, skickade ett entusiastiskt telegram. Till allt detta kom särskilda utmärkelser från regeringarna i Frankrike, Belgien, Grekland – och Sverige.

Efter världskriget dalade Riefenstahls stjärna av lätt insedda skäl. Till följd av sitt intima samröre med Hitler och nazisterna placerades hon i husarrest i närmare fyra år av först amerikanerna och sedan av fransmännen. Under en kortare period spärrades hon även in på mentalsjukhus.

Som regissör hade Leni R i praktiken bränt sina skepp. I stället kom hon från och med nu, och i åratal, att ägna sig åt stillbildsfotografering med Sudan, Tanganyika och Kenya som nya arbetsfält. I perioder levde hon mitt bland afrikanska infödingsstammar och rapporterade i bokform om sina erfarenheter i uppmärksammade fotoessäer: The Last of the Nuba och The People of Kau.

Vid 72 års ålder inledde Riefenstahl karriären som havsdykare och pysslade sedan med undervattens-fotografering en bit in på 1990-talet. Hennes 669-sidiga självbiografi – A Memoir – utkom på engelska 1995 och på tyska två år tidigare.

Leni R kan givetvis inte äras för sin politiska hållning under storhetstiden på 1930-talet; hennes starka sympatier för nazismen är och förblir ett faktum. Dock bör vi hålla i minnet att hennes olika mått och steg var nog så typiska under Tredje rikets första år. På den tiden, och även senare, slöt en påfallande stor andel av tyskarna upp bakom Adolf Hitler – bevisligen en klar majoritet. De som marscherade var sällan några lömska varelser.

Om Riefenstahl varit en dussinfigur, så hade hon troligtvis denazifierats, fått syndernas förlåtelse och kunnat fortsätta sin karriär inom filmen ganska omgående. Men nu var hon ingen genomsnittlig Leni, utan en av de verkligt stora konstnärerna och en långlivad sådan.

Stillbildsfotografen Leni R i Afrika

Först under sitt 102-a levnadsår tog hon farväl av det jordiska.

  2 kommentarer for “Bio-grafiska notiser om evighetsmaskinen Riefenstahl

  1. Anders Persson
    2018-09-05 kl. 9:29

    Enligt David B. Hinton’s bok The films of Leni Riefenstahl (s. 59) skickade Stalin efter prisbelöningen i Venedig 1938, ett telegram till sin ambassadör i Berlin med uppdrag att inbjuda Riefenstahl till Sovjetunionen. Uppgiften verkar författaren ha fått från Riefenstahl personligen, som dock förlorat kopian av detta brev.

    Jag tror dock att uppgiften är riktig. Stalin var mycket intresserad av film och Simon Sebag ger i sin totalt nergörande biografi Stalin – the Court of the Red Tsar på sidorna 168–69 honom ett inte helt negativt eftermäle som “movie-buff” (filmfantast).

    Vi har ju på dessa sidor tidigare påpekat samma sak i artikeln “Vad tyckte Stalin om den här filmen?”

    Stalin ville troligen bjuda in Riefenstahl för att hans egna filmskapare skulle lära av hennes konstnärlighet. Stalin verkar ha haft samma konstsyn som Jan Guillou, d v s att ett verk inte är dåligt bara för att de “breda massorna” tycker om det.

  2. Bertil Carlman
    2018-09-05 kl. 11:31

    Bäste Mats!
    Då jag väl tillhör ungefär samma generation som du så vet jag hur lätt det är att använda de härskandes/överklassens språk. “Infödingsstammar” är ett sådant ord. Dock vill inte jag heller sudda i historien, så det händer att jag sjunger med i en del Taubevisor med “dåliga” ord. Mina döttrar gör inte gärna det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.