Återger här ett Facebookinlägg av Birger Schlaug som tillsänts mig. Texten är ovanligt för att han kritiserar krigshetsen, vapenfixeringen och Västvärldens politiker, samtidigt som han håller vederbörlig distans till båda Ryssland och USA. Han talar nog för allt fler idag.
Det ryska, allt mer vulgära, anfallskriget i Ukraina går in på sitt femte år. Och ser ut att fortsätta.
En miljon, två miljoner, tre miljoner… de allra flesta blir sorterade i Excelkolumn för döda och invalidiserade soldater trots att de nyss varit civila pappor, söner, bröder, grannar som levt sina liv.
Nya soldater tillförs för att ersätta de döda. I ett flöde som liknar ett löpande band. In kommer, frivilligt eller genom tvång, människor i ena ände och ut kommer lik i den andra.
Att kräva ”rättvis fred” – det vill säga att Ryssland ska ge sig av från såväl Krim som östra delarna – låter fint. Men det innebär också att kriget kommer att pågå år efter år – till glädje för vapenindustrin, begravningsbyråer och de som eventuellt avskyr levande skogar, rent vatten och jordbruksmark utan minor.
In på det femte året
Det var nog inte många som trodde att det stora ryska anfallskriget skulle pågå i fyra år när det inleddes. Krim hade man redan, olagligt, annekterat. De flesta på Krim var ointresserade av att vara del av Ukraina så den folkrättsvidriga annekteringen gick fort.
Västvärlden reagerade förvånansvärt måttligt på detta, även om Sverige – av någon bisarr anledning – skickade några stridsvagnar till Visby ty svenska toppolitiker meddelade att Gotland minsann var hotat eftersom Krim annekterats.
Men i sak visade västvärlden måttligt intresse för att försvara Ukraina. Vars regering på den tiden inte var rumsren. Vilket inte minst svenska tidningar skrev om.
Det nazistiska partiet Svoboda hade flera ministerposter och till råga på allt posten som riksåklagare. Vilket utnyttjades av Putin som i sin retorik kunde hävda att Ukraina borde ”avnazifieras”. Vilket medborgarna i Ukraina själva gjorde i nästkommande val.
Kreml utnyttjade förstås också att befolkningen i östra Ukraina var mer förtrogen med Ryssland medan man i västra Ukraina var mer förtrogna med västvärlden och EU. Vilket inte minst visade sig i presidentval. Konflikter uppstod. Om språk inte minst.
Man kan lägga allt möjligt till denna bild men – och det är centralt – det gav inte Ryssland rätt att skicka in sin förbannat långa orm av stridsvagnar och driva ett allt mer brutalt krig. Vilket nu pågått i fyra långa, allt mer vulgära, år.
Moral, idealism och realism
Nato öppnade upp för kommande medlemskap för Ukraina. Bidrog det till Rysslands agerande? Debatt om detta pågår förstås. Även tunga amerikanska personer som inte har med Trump att göra uttalar sig.
Inte minst har Amanda Sloat, som varit ansvarig för Europafrågor vid USA:s nationella säkerhetsråd, reflekterat över hur pratet om Ukraina som Natomedlem påverkade krigsutbrottet. Hur hade USA, med vilken president man än haft, reagerat om Mexiko gått med i en militärallians med Kina?
Det finns idealistisk moral och det finns realism. Geopolitisk säkerhetsanalys bör innefatta också realism. Idealet vore – i vart fall på vissa sätt – att varje land inte bara har rätt utan också skulle kunna agera som om omvärlden inte fanns.
Som om maktambitioner, stormakten och kapitalintressen inte existerade. Men så ser världen inte ut. Har nog aldrig gjort. USA har intressesfärer, Kina har det, Ryssland har det. Trist, men så är det.
Det är, för att uttrycka det diplomatiskt, inte helt fel att ta hänsyn till hur världen ser ut, särskilt inte i en tid när drönare kan vara autonoma, kärnvapen står på dagordningen och större nationer styrs av äldre män som med fog beskrivs som despoter respektive clownaktiga psykopater.
Världen är inte vacker. Den är för jävlig. Vilket inte minst de dryga sjuttio procent av Ukrainas befolkning som accepterar att kriget avbryts vid nuvarande frontlinjer inser. Övriga inser det också förstås.
Den som agerar som om världen vore vacker identifierar sig kanske som idealist med god moral. Fint. Men dumt.
Insikten finns trots allt
Nu inser ju de flesta att det inte kommer att bli en rättvis fred. I den svenska debatten hörs dock fortfarande röster från partiledarhåll och liknande att allt utom rättvis fred är otänkbart. Har hört det från röda, blåa och gröna ledande politiker.
En del menar till råga på allt en fred inom några skulle leda till att Ryssland flyttar sina överlevande soldater norrut och hota Sverige. Så fred nu är inte så bra…
Dels är den åsikten cynisk – hundratusen döda och lemlästade ukrainare får betala. Dels är den föga realistisk. Den bygger nämligen på att Ryssland, som efter fyra år med hundratusentals döda och skadade soldater inte kunnat lägga Ukraina under sig, skulle gå till angrepp på ett Natoland och därmed riskera att mer eller mindre utplånas som land.
Varför inga följdfrågor?
Lite tragikomiskt är att samma personer, som nu hotar med att Ryssland ska angripa Sverige, som motiv för medlemskapet i Nato meddelade att ett sådant var en sorts försäkring mot att bli anfallet av just Ryssland.
Argumentationen svänger hej vilt utan att en enda journalist från de större medierna har tagit sig för att ställa följdfrågor… Allra minst den säkerhetspolitiska reporter på SVT som ägnar sig åt samma sak som lata lokalredaktörer som omvandlar särintressens pressmeddelande till nyhetsartiklar.
Utan förhandlingar kan Ryssland fortsätta
Utan förhandlingar kan Ryssland fortsätta att plåga och döda tills USA tröttnat och EU splittrats och Ukraina upphört att existera. Den risken är uppenbar.
En hårdför regim som den ryska kan få fram soldater till det krig man redan sjösatt. Svårare för såväl Ukraina, där många i vapenför ålder flytt till EU-länder, som för EU-länder som inte vill skicka egna medborgare till kriget av flera, inte minst inrikespolitiska, skäl.
Att tvångsutvisa ukrainare till kriget blir förhoppningsvis inte aktuellt.
Flödet av soldater till kriget måste hela tiden fortgå för att ersätta de döda och skadade med nya som om människorna vore saker. Som ett löpande band där man kommer in som frisk och åker ut som död.
Detta accepteras och uppmuntras. Det totala vanvettet.
Så hellre vapenvila och fred, än krav på den ouppnåeliga ”rättvisa freden”. Jag menar på fullt allvar att de som fortfarande kräver ”rättvis fred” i själva verket, mot sin egen vilja förstås, fungerar som Putins ”duktiga idioter” även om de i vanliga fall inte alls är idioter.
Må vi inte sitta på våra bakar om ännu ett år och diskutera frågan. Må det alltmer bisarra dödandet och den förödande miljöförstöringen ta slut.
Må i vart fall det gröna partiet fundera över krigets påverkan på klimat, skogar, vatten, djur och människors möjlighet att få leva istället för att låta som de andra i sitt prat på ”rättvis fred” som i realiteten är fortsatt krig, fortsatt förödelse.
Allt mer vapen lotsas in, Ukrainas svar på det ryska angreppen är anfall inne i Ryssland som svarar med allt mer vulgära bombningar av bland annat Kiev som bemöts med ukrainska drönare än längre in i Ryssland som bemöts med…
Så där håller det på. När blir en ukrainsk vapentillverkning i ett EU-land anfallet av ryska drönare? Hur svarar ”vi” på det? Och hur blir det ryska svaret i sin tur? Allt under reell ledning av en despot och en psykopat?
I svensk TV står en man…
Efter denna långa harang citerar jag ur en artikel jag skrev i ETC för snart tre år sedan:
”I svensk TV står en uniformsklädd man – expert på krig – och talar som om doften av ruttnande kött inte fanns utan bara siffror. I sjukhusen ligger de. Kirurger sorterar. Prioriteringar sker. Journalister träffar de som säger sig vilja åka tillbaka till skyttegravarna.
De där som gråter, är förtvivlade, tappats ur på livet ska inte visas upp. Det kan skapa tvivel på det som anses vara det rimliga, det anständiga, det nödvändiga i det som sker. Det sker i Ryssland, det sker i Ukraina, det sker i Sverige. För nu lever vi i krigskultur med dess retorik och dess urval av sanningar och skapande av lögner.
I världen talas om förhandlingar för att få slut på detta vansinne. I Sverige medför sådant tal våldsamma angrepp. Den som vågar nämna ordet förhandlingar angrips för att gå Putins ärende. Ett effektivt sätt att tysta samtalet. Ett effektivt sätt att skrämma.
Som hämtat från auktoritära stater, som hämtat från Putinregimens Ryssland.
Jag berättar för vänner i andra länder om den svenska offentliga debatten och de förvånas. Vi vet ju alla att det till slut blir förhandlingar. De flesta anar också att ingen kommer att gå vinnande ur detta krig.
Allt fler vapen, att mer avancerade vapen pumpas in i kriget, så trappas det upp, steg för steg medan liv släcks och gravarna blir fler. Men ändå anses det som något skamligt att i vårt land tala om förhandlingar.
Ursäkta, men det är bisarrt. Allt medan döda, fysiskt lemlästande, psykiskt skadade, barn som förlorat sina föräldrar snart sorteras in under den poetiska rubriken ”våroffensiv”. En offensiv som kommer att fortsätta i sommar, i höst, i vinter i det här förbannade kriget utan vinnare förutom vapenindustrin.
Men ändå: Prata inte om förhandlingar, prata inte om att rädda liv, prata inte om att få slut på massakrerna.
Då anses du vara naiv. Av de cyniska.” Slut citat.
Ett jävla tjat om fred
Imorgon påbörjas det femte året av detta vanvettiga, bisarra krig som fått pensionsfonderna att satsa på aktier i vapenindustrin. Undrar om alla hinner få ut sin pension innan det totala helvetet bryter ut och gör frågan om pension eller inte till en icke-fråga.
I min bok Ett jävla tjat om fred har jag steg för steg beskrivit hur också Sverige hamnat i en krigskultur och utan demokratisk debatt sitter på det sluttande planet där nu också kärnvapen diskuteras. Här ett kort utdrag:
”För tjugo år sedan tror jag inte det varit möjligt för Försvarsmakten att lägga ut filmer där en ung kvinnlig soldat skjuter pansarskott till tonerna av Ave Maria. Inte heller att på nätet lägga ut en filmserie på temat När kriget kommer. Inte om det kommer.
Jag tror inte heller att det varit möjligt för någon, som i vart fall anses vara expert, att uttala att vi riskerar att ’få kriget snabbare än vi vill'”.
Vill!
Den som uttrycker sig så är Patrick Oksanen, säkerhetspolitisk expert vid tankesmedjan Frivärld och dessutom knuten till Försvarshögskolan. Det är onekligen en normförskjutning.
Lägg till det att det som i vanliga fall är något självklart i vår liberala samhällsmodell – nämligen hygglig debatt – inte längre är det. En försvarsminister som meddelar att den som kritiserar närmandet till Nato skulle vara någon sorts fiende som går andras ärende är inte heller något som gått an för tjugo år sedan.
Det som triggat igång allt detta är Rysslands militära – lika våldsamma som fiaskobetonade – angrepp på Ukraina. Det är som om en hel kader legat och lurat på att få chansen att träda fram och bli del av den norm som ätit sig in. Med Ave Maria och tesen ”är du inte med oss så är du mot inte bara oss utan Sverige och Europa”.
Jag upplever att vi rusar iväg som i en tunnel, som ett lämmeltåg, ropande utan att låta ropen gå vägen genom hjärnan. Det är min upplevelse av mycket som sägs, skrivs och tycks.
Min bok har titeln Ett jävla tjat om fred. Jag fick idén till namnet på en tågresa där två mycket engagerade män, men vitt skilda uppfattning om krig och fred, talade allt högre. Till slut sa den ene: Det var ett jävla tjat om fred.
Jag hävdar med en dåres envishet att vi behöver ”ett jävla tjat om fred”.
Tack för att du läst ända hit!
Om du tänker kommentera så vore jag tacksam om det skedde i god samtalston.
Birger Schlaug
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Maj en månad i fredens tecken
I samband med Natos utrikesministermöte i Helsingborg i maj kommer fredsrörelsen i Skåne arrangera ett alternativt toppmöte som en motvikt till krigshets som idag präglar Sverige.
Varje lördag i maj månad kommer det att hållas torgmöte med musik, sång och korta tal av fredsorganisationerna.
Två kvällar under maj talar Birger Schlaug, Gudrun Schyman och Gabriella Irsten om militariseringen av Sverige och de krigshot som våra makthavare utsätter vårt land för genom Nato-medlemskap och amerikanska baser och kärnvapenhotet.
Mariakyrkan i Helsingborg kommer ordna ett möte om Ja till fred och nej till krig.
Enhetsgruppen kommer i sitt antikvariat hålla ett möte med en talare från Aktion rädda Vättern. Hotet mot sjön som vattentäkt har ökat med Sveriges medlemskap i Nato då försvaret vill utöka skjutningarna.
Maj, en månad i fredens tecken arrangeras av Enhetsgruppen i Helsingborg, Föreningen Nej till Nato, Helsingborg, Jordens vänner, Helsingborg, Kristna Fredsrörelsen i Helsingborg, Svenska Freds och Skiljedomsföreningen i Landskrona och Svenska Fredskommittén i Lund.
Är jag naiv då jag tycker mig se en omsvängning hos Knut L då han publicerar Birger Schlaugs artikel och i ingressen påpekar att Birger Schlaug: ”håller vederbörlig distans till båda Ryssland och USA”.
Jag menar att följande felaktiga analyser har funnits och finns förmodligen fortfarande hos flera av de som skriver och kommenterar på lindelof.nu:
• Man tror att det finns en huvudfiende i världmåttstock och det är USA
• Man menar att allt som försvagar huvudfienden är av godo
• Man menar därför att Rysslands angrepp på Ukraina försvagar USA och skall därför stödjas
• Man vägrar att inse att Ryssland bedriver en imperialistisk politik mot Ukraina
• Man förstår inte att dagens Ukrainakrig handlar om vilken stormakt, USA eller Ryssland, som skall ha kontrollen över Ukraina.
Kom nu inte dragande med bakgrunden till Ukrainakriget för att slippa diskutera de punkter jag tar upp.
Arne N!
Viktiga frågor att fundera på. Att för alltid låsa sig fast vid en position i en förändrad verklighet är kanske den minst vettiga. Så varför angrep Ryssland Ukraina 2022?
Nedan följer min lista över möjliga orsaker till att Ryssland angrep Ukraina. Alla är ett brott mot folkrätten men många av skälen är förståeliga.
Rysslands säkerhetsbehov har upprepats i 35 år och är säkert inget påhitt. Små stater tvingas ofta acceptera att leva under upplevt hot, stora stater däremot har aldrig accepterat det. Att delar av Ukrainas befolkning har kultur, religion och språk gemensamt med Ryssland har säkert varit ett motiv, vissa är dessutom ryska medborgare. USA t ex ingriper omedelbart om deras medborgare hotas.
Militärstrategiskt kommer Ryssland sannolikt aldrig acceptera att åter bli landlocked, d v s instängda i Östersjön eller Svarta Havet. Västliga politikers och thinktanks ständiga upprepande om att vilja stycka Ryssland har säkert påverkat.
Några fler punkter:
1. Förhindra att Ukraina blir medlem i Nato.
2. Skapa en buffertzon mot västliga militära installationer
3. Putin beskriver ryssar och ukrainare som “ett folk” vilket möjligtvis öppnar upp för att sträva efter en enda stat. Å andra sidan har även Putin uttryckt att han respekterar att delar av samma folk väljer sin egen väg.
4. I Donbass och Krim finns också ryska medborgare som blev utsatta efter 2014 av Kievs angrepp.
5. Säkerställa landkorridoren till Krim, (rysk marinbas sedan 1793) genom att kontrollera Donbass och samtidigt förhindra att Krim blir en Nato-marinbas
6. Förhindra att Ukraina återtar separatistkontrollerade områden med befolkningar som i viss okänd utsträckning inte vill tillhöra Ukraina
7. Inte förlora kontroll över Svarta havets kust (hamnar, sjöfart).
8. Kontroll över energitransit och inflytande över gasinfrastruktur.
9. Felkalkyler om att Ukrainas regering snabbt skulle falla och Västs svar skulle bli begränsat och att intern ukrainsk splittring skulle underlätta en snabb seger.
Arne Nilsson!
1) Ja, USA är det det största hotet för närvarande. De senaste trettio åren har USA varit hegemon och fört flera krig helt i strid med FN-stadgan. Bara kriget mot terrorismen har kostat miljontals människor livet, oskyldiga såväl som stridande.
2) Nej. Det viktiga är att USA överger sin inställning att vara hegemonen och istället söker samarbete och slutar med ideliga hot mot andra stater (Venezuela, Danmark, Iran, m fl)
3) Se punkt 2.
4) Om Ryssland har imperialistiska ambitioner vet jag inte, men alla stormakter skapar sina intressesfärer. Det tycks oundvikligt. Ryssland, Kina och USA har sina. Vi ska heller inte glömma Europas strävan att söka skapa intressesfärer genom utvidgning av EU med nära koppling till Nato.
5) Kriget i Ukraina är en konfrontation mellan USA/Nato och Ryssland där Ukraina är ett bondeoffer.
Sven Andersson!
Angående din kommentar 2026-02-27 På 23:45.
När det är besvärligt att diskutera vissa frågeställningar är det ett välkänt förhållningssät att skifta fokus; börja skriva om något annat. Det var därför jag avslutade min förra kommentar på följande sätt.
”Kom nu inte dragande med bakgrunden till Ukrainakriget för att slippa diskutera de punkter jag tar upp.”
Detta blir en kommentar som inte direkt anknyter till Schlaugs artikel, men eftersom jag nedtecknat den under mina tankar om krigets vansinniga meningslöshet, kan det tänkas att den är lämmplig som en sammanhållande länk för freden. Som sagt, ett väl slitet och tjatigt ord vi aldrig får sluta använda i vardagen även om krigsmaktens röst kan låta bedövande.
Och i dag skriver vi den 28 februari 2026. En dag som förändrade världen för 40 år tillbaka, där fred dessvärre ställdes på undantag.
Men som bekant finns det en fantastisk urkraft i människans förmåga att verka i gemenskap. Och utan detta sammanhållande ord, omvandlat i praktisk mening, blir det inget samhälle i dess rätta betydelse.
Krig är ett förödande tillstånd som ingen människa någonsin skall behöva utstå. Ändå tvingas vi gång på gång bevittna hur krafter bortom vår kontroll underblåser konflikter som sliter sönder oskyldiga människors liv och deras strävsamt uppbyggda samhällsstruktur.
Inom en relativt nära tid har vi sett detta ske i forna Jugoslavien liksom under den pågående tragedin mellan Israel och Palestina, och nu senast i Ukraina. Det är som om historiens mörka moln ständigt drar in över oss, trots att vi lovat att aldrig göra om misstagen.
När historia berättas i vardagen förhåller vi oss i regel till det korta perspektivet. Möjligen beror detta på utifrån givna omständigheter. Och med det vill jag mena att vi människor har en gräns för vår förmåga, som innebär att förhålla oss till tre – max fyra-generationer, vilket är vad vi faktiskt förmår att överblicka med hjärna och hjärta. Det är inom det tidsspannet våra rötter finns lagrat i minnet, och då tänker jag våra far–, morföräldrar och framtida drömmar med tanke på barnbarnen. I det tidsutrymmet formas vår verkliga identitet utifrån ett överblickbart tidsbegrepp.
Visst är det av betydelse att äga sin historia även i ett längre perspektiv och därmed vårda den. Men när makthavare lyfter fram gamla urkunder som ligger till grund flera hundra år tillbaka i tiden, för att rättfärdiga mänskliga övergrepp och skövling av väl uppbyggda samhällen, då har vi lämnat samförståndets väg. Som exempelvis; för mig som Skånepåg skulle det bli orimligt att plötsligt byta nationalitet och bli Dansk enbart för att någon hänvisar till ett fördrag från 1600-talet. Det stämmer naturligtvis inte överens med min självklara vardagsupplevelse eller den egna överblickbara identiteten. Ändå är det just den typen av föråldrad logik som i detta nu används för att dela upp länder och fördriva människor från sina hem.
Det mest oroväckande tecknet i vår tid är när vårt gemensamma skydd mot krig börjar ge vika. Då tänker jag FN som är vår enda globala fredsorganisation av omfattande betydelse. Dessvärre framstår denna humanistiskt grundade organisation alltmer tandlös. När så denna institution, som skall förebygga fred i världen, inte längre förmår hindra den starkes brutalitet, då brister alla fördämningar. Då blir det återigen maktens krigiska hotbilder som avgör vår framtid och den enskilda människans trygghet tvingas stå tillbaka när våldet och rädslan brukas av angriparens hänsynslösa metoder.
Det kan låta klyschigt, men orden ”Från mörkret stiga vi mot ljuset” är kanske de enda bärande ledord vi har kvar. De påminner oss om att vi måste inse att det är tillsammans vi bygger motståndet. Om vi slutar tro på den gemensamma möjligheten med dess förmåga och dess betydelse – ja då är vi illa ute.
Men genom att hålla fast vid detta medmänskliga perspektiv – det som ryms inom våra få överblickbara generationer av levt liv, kan vi vägra att låta oss dras med i mörkret. Frågor som bär ett existentiellt värde som är större än en enskild individ och att den måste inlemmas i hur vi bygger samhällen, som i grunden berör vårt förhållande till livets mening. Vi visar detta mycket fint då ett nytt liv kommer till världen och när det är dags att lämna den efter ett förtjänstfullt verksamt deltagande. Men samma värdiga respekt mot detta liv skall vi visa under resans gång mot det framförvarande målet.
I det sammanhanget är ordet ”rörelse” en fantastik urkraft som människan äger och inrymmer i sig självt, inte minst att också göra något av värde ”tillsammans” för ett ständigt pågående samhällsbygge.
Två enkla ord som betyder oerhört mycket för att göra livet meningsfullt i den mest hopplösa situation utifrån att vara en stödjande medmänniska.
Det mest intressanta i nuläget (om vi bortser från frågan om fred, som medborgare i alla de länder, vilka på olika sätt dragits in i Ukraina-frågan, har begränsat inflytande på) ser jag frågan om imperialismen.
Arne N räknar upp ett antal ”felaktigheter” och bland dessa att ”man vägrar att inse att Ryssland bedriver en imperialistisk politik mot Ukraina”. Jag är nog själv en som drabbats av sådan avsaknad av ”insikt”! Däremot skulle jag gärna vilja höra hållbara argument från de som tydligen insett denna ”imperialistiska” grund för den ryska politiken, eller ”kriget” kanske man ska säga.
Naturligtvis går det inte att hänvisa till gamla argument, som hördes från Vietnamkrigets tid. Då var frågan om ”vem” eller ”vilka” som ”hade i Vietnam att göra”. Men nu rör det sig om grannländer med en betydande gemensam landgräns och dessutom en gemensam historia under betydande tidsrymd. Så vänligen förtydliga det imperialistiska i situationen, tack!
De militaristiska undertonerna hörs redan tydligt i sakkunniga finländska forskares analyser av det av västmakterna sponsrade ukrainska proxykriget mot Ryssland. Forskarna ställer sig skeptiska till en europeisk dialog med Putin, då de anser sig veta mer än tillräckligt om vad Ryssland vill uppnå.
Forskare i Sverige utgår för sin del från att de pågående fredsförhandlingarna är slöseri med tiden, då Ryssland inte har något ärligt intresse av att få ett slut på kriget. Då finns det ingen anledning för Ukraina att ge upp så länge västmakterna fortsätter att sponsra kriget.
Det förefaller som om våra skeptiska forskare ser det ukrainska proxykriget mot Ryssland som ett västeuropeiskt krig mot Ryssland. Vilket det i själva verket redan varit i fyra år.
Rysslands avsikter är – som sagt – hur kända som helst. Då stormakterna känner sig hotade tar stormakternas nationella säkerhetsintressen över. De som ansvarar för stormaktens nationella säkerhet agerar såsom de förväntas agera inför de rådande hotbilderna.
Forskarna i Finland och Sverige svarar sällan för stormakternas nationella säkerhet, men det är givetvis möjligt att de militaristiska undertonerna bidrar till akademisk legitimitet.
Kärnvapenalliansen Natos expansion österut utgör det huvudsakliga skälet till den djupa misstron mellan västmakterna och Ryssland. Så gott som alla amerikanska, västtyska, franska och brittiska politiska ledare under åren 1990–93 deklarerade i samtal med Sovjetunionens och Rysslands ledare, att de inte hade för avsikt att utvidga Nato österut.
Det visade sig, att västmakterna enbart utnyttjade Sovjetunionens och Rysslands dåvarande nationella svaghet genom att visa upp en samarbetsvillig fasad.
Västmakternas ukrainska proxykrig mot Ryssland har utvecklats till ett utnötningskrig likt det första världskriget. Kriget avgörs inte genom snabba, avgörande slag, utan genom en utdragen process där målet är att tömma motståndarens resurser.
I Sverige har forskare pekat på den moderna krigstekniken i form av drönare och andra obemannade system. De har bidragit till en obalans mellan försvar och anfall och skapat en s k dödszon kring fronten, där det är nästan omöjligt att gå in utan risk för stora förluster.
Första världskriget tog slut när de tyska resurserna och viljan att kämpa kollapsade under tyngden av den långvariga utnötningen. Min far, som var där, berättade för mig att folk gick omkring och skar köttbitar av hästar som låg döda på småstädernas torg.
Och sedan frågar man sig varför Hitler kom till makten.
USA:s tidigare president John F Kennedy betonade att fred inte är så dramatiskt som krig, men att det är en nödvändig strävan. Han såg krigshistorien som en cykel som mänskligheten måste bryta. För att undvika en tredje kärnvapenbaserad konflikt.
Arne N!
Behöver lite hjälp när det gäller hur jag skall gå tillväga när jag svarar dig. En sorts manual med andra ord. Så kan du berätta för mig hur jag svarar utan att nämna bakgrund när det gäller frågorna nedan? När blir svaret en bakgrund? Ingen av dina frågor har ju aktualiserats i samma ögonblick som du skrev ditt inlägg, utan har var och en sin historia. Men hjälp mig snälla! Eller vill du ha ja/nej svar? I så fall blir det ja, ja, ja, ja,ja.
”Man tror att det finns en huvudfiende i världmåttstock och det är USA
• Man menar att allt som försvagar huvudfienden är av godo
• Man menar därför att Rysslands angrepp på Ukraina försvagar USA och skall därför stödjas
• Man vägrar att inse att Ryssland bedriver en imperialistisk politik mot Ukraina
• Man förstår inte att dagens Ukrainakrig handlar om vilken stormakt, USA eller Ryssland, som skall ha kontrollen över Ukraina.”
Crister Olsson!
Med anledning av vad du skrev 2026-02-28 På 08:30.
Noterar att du inte ansluter dig till teorin om USA som huvudfienden i världsmåttstock och att därmed allt som försvagar huvudfienden är av godo. Jag ser inga tecken på att USA frivilligt är berett att avstå från rollen som den ledande stormakten i dagens värld.
Du skriver:
”Om Ryssland har imperialistiska ambitioner vet jag inte”.
Anfallskriget på Ukraina med annektering av Krim och delar av fyra regioner i östra Ukraina borde tillsammans med uttalanden från den ryska statsledningen om Ukrainas framtida status vara tillräckliga bevis för att Ryssland bedriver en imperialistisk politik mot Ukraina.
Sven A!
Du har svarat fem JA på fem utsagor om lindelof.nu-skribenter. Grammatiskt är det lite svårtolkat. Jag tolkar det som att du säger å dina egna vägnar ”Ja, jag (Sven A) menar att Förenta staterna är huvudfienden, att allt som försvagar huvudfienden är av godo, att Rysslands angrepp på Ukraina skall stödjas, att Ryssland icke bedriver en imperialistisk politik, och slutligen håller jag (Sven A) icke med om att Ukrainakriget handlar om vilken stormakt som skall ha kontrollen över Ukraina.”
Oavsett hur dina JA skall tolkas drager jag slutsatsen att du inte längre är ovillig att svara JA eller NEJ på frågor. Då kan du väl besvara mina gamla JA/NEJ-frågor, och inte be mig besvara dem å dina vägnar?
Mina frågor gällde denna sak: Du publicerade utdrag ur en felaktig version av Ukrainas konstitution. Jag drog slutsatsen att det var en förfalskning gjord i syfte att vända opinionen mot Volodymyr Zelenskyj, som framstod som illegitim om man läste förfalskningen.
Skrev du av den felaktiga versionen ur en källa? Om JA, vilken källa?
Om NEJ, gjorde du den felaktiga översättningen själv? Om JA, med vilken förlaga?
Orsaken att jag frågar rör principerna för publicering av skrifter som har en redaktion. Publikationen lindelof.nu har en redaktör och beskriver sig som en ”politisk webbtidning”, och är att jämföra med dagstidningar och tidskrifter. Om en text som innehåller desinformation, kanske producerad av en stat, publicerats i lindelof.nu, måste det redas ut. Detta är en oavvislig följd av att vara en redigerad publikation; dessa ord riktar jag till redaktören.
Jag är förvånad över att kommentarerna inte också handlar om Sverige och svensk säkerhets- och utrikespolitik. En stor del av Schlaugs inlaga tar upp svenska mediers följsamhet till etablissemangets narrativ och drevet mot de som har en annan åsikt. Detta har förvisso diskuterats tidigare på lindelöf.nu men det behövs mer. Det är ju svensk politik vi ffa kan påverka.
Nu är jag själv part i målet men Jan F tar ju upp att flera olika fredsorganisationer i Skåne har kunnat samlas kring en gemensam aktion mot Natomedlemskap och amerikanska baser i Sverige. Med en starkare fredsrörelse vågar kanske fler ”dissidenter” komma fram i media med ifrågasättande av säkerhetspolitikens inriktning där uppslutningen kring Nato/USA är total – trots vad som sker internationellt.
Vad som hittills kommit fram, ska det också ske olika aktiviteter runt om i Sverige i samband med Natomötet i Helsingborg.
Sven Andersson!
2026-02-28 På 18:05 ber du om min hjälp. Du skriver:
”Behöver lite hjälp när det gäller hur jag skall gå tillväga när jag svarar dig.”
Du bör ta ett steg tillbaka och grundligt granska dina mer övergripande politiska och ideologiska utgångspunkter. Jag rekommenderar att du börjar med att ifrågasätta teorin om att det skulle finnas en huvudmotsättning och därmed en huvudfiende i världsmåttstock. Därvid kan Mao Zedong essä Om motsättningar från 1937 vara till stor hjälp. Mao skriver ingenting om en huvudmotsättning eller en huvudfiende världsmåttstock. Mao skriver bland annat om när huvudmotsättningen i ett halvfeodalt land förändras:
”När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant [halvfeodalt] land kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen. Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet i fråga huvudmotsättningen”.
Maos teori beskriver när huvudmotsättningar i ett enskilt land förändras. Det är inte en teori för att analysera situationen i världsmåttstock.
Dessutom bör du skaffa dig en genomtänkt uppfattning vad du menar med termen imperialism. För egen del utgår jag från följande;
Imperialism är statlig politik, utövandet eller förespråkandet, för att utvidga makt och herravälde, särskilt genom direkt territoriellt förvärv eller genom att få politisk och ekonomisk kontroll över andra områden, ofta genom att använda hård makt (ekonomisk och militär makt), men också mjuk makt (kulturell och diplomatisk makt).
Med denna definition av imperialism som utgångspunkt borde det inte vara svårt att inse att Ryssland idag bedriver en imperialistisk politik mot Ukraina.
Med utgångspunkt från hur du formulerar dig är jag tveksam till om du kommer att ta till dig den hjälp jag försöker tillhandahålla. Men man skall aldrig säga aldrig. Om någon ber om hjälp skall man göra så gott man kan för att hjälpa till.
Arne N!
Angående ”du bör ta ett steg tillbaka och grundligt granska dina mer övergripande politiska och ideologiska utgångspunkter”. Låter på mig som ”bakgrund” vilket ju var förbjudet. Och eftersom du just förbjuder ”bakgrund” så kan du inte förstå varför Rysslands position gentemot Ukraina har förändrats sedan 1991, 2014, 2022 och fram till 2026.
Mao skulle ha uttryckt det som att det finns många motsättningar i ett samhälle och i världen. En är huvudmotsättning i varje konkret historisk situation. Denna kan förändras över tid. Mao som var marxist-leninist utgick då från de fyra grundläggande motsättningarna d v s mellan arbete vs kapital, imperialistiska stater emellan, imperialism vs koloniala folk och
socialism vs kapitalism. Under och före 2:a världskriget ledde denna analys till att utse Hitlerfascismen och axelmakterna som huvudfiende och försök att bygga en antifascistisk allians.
Trotskismen som du verkar ha inspirerats av hävdade istället att all imperialism var lika stor fiende och tjänade på så vis objektivt Hitlers ansträngningar att sabotera en antifascistisk allians men med radikala fraser. Marxist-leninister byggde istället sin analys på Lenins analys av imperialismens ojämna utveckling.
USA har nu nyligen via Marco Rubios tal deklarerat sin strävan att återgå till gamla tiders kolonialism, angrepp igår Iran, mördade 250 miljoner shiamuslimers ledare, invaderade Venezuela, försöker svälta ut Kuba, deltar i mördandet av kanske hundratusentals palestinier, vill lägga under sig Amerika enligt Monroe-doktrinen plus oräkneliga attacker eller hot om attacker runt om i världen från sina 900 baser.
Samtidigt hävdar du då att teorin om de fyra grundläggande motsättningarna och Maos analys av huvudmotsättningen inte är en teori för att analysera situationen i världsmåttstock. Ryssland som må vara imperialistiskt men är också bara en lokal spelare som bortsett från hypoteser om imperialistiska ambitioner försöker säkra sina gränser gentemot en imperialistisk världsmakt som USA, som sedan länge uttalat målet att de vill fortsätta uppstyckningen av Ryssland.
Hittills efter 4 år har Ryssland avancerat ett tiotal mil och huvudsakligen tagit ett område som varit utsatt för ett folkmord (enligt den klassiska definitionen antagen av FN 1948) och giltig i internationell rätt. D v s folkmord är handlingar som begås med avsikt (dolus specialis) att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässig eller religiös grupp som sådan.
I det här fallet är det den ryska minoriteten som både lagligt och praktiskt förnekas sina rättigheter till språk, kultur och religion. Ukrainas nya minoritetslag förnekar t o m att det finns en rysk etnisk minoritet i Ukraina eftersom de redan har ett land, Ryssland. På samma sätt resonerar sionismen, palestinier existerar inte, de är bara araber och araber har ju redan sina länder.
Ursäkta att jag bröt mot förbudet mot att titta på bakgrunden, men det lät som om det var tillåtet efter att du citerat Mao från 1937. Att bara hänge sig åt ögonblicksbilder är ungefär som Rumi berättar om ett antal blinda män som för första gången får känna på en elefant.
Den som rör snabeln säger: “Det är en orm.”
Den som rör benet säger: “Det är en pelare.”
Den som rör örat säger: “Det är en solfjäder.”
Den som rör sidan säger: “Det är en mur.”
Den som rör svansen säger: “Det är ett rep.”
Var och en har delvis rätt, ingen ser helheten och Ryssland är enbart en imperialistmakt.
Sven Andersson!
Med anledning av vad du skrev 2026-03-01 På 14:13.
Du återger inte på ett korrekt sätt min uppfattning då du skriver: ”Samtidigt hävdar du då att teorin om de fyra grundläggande motsättningarna och Maos analys av huvudmotsättningen inte är en teori för att analysera situationen i världsmåttstock.”
Jag har på denna tråd inte berört vad du kallar ”de fyra grundläggande motsättningarna”. Vad jag har lyft fram i den här diskussionen är om det finns en huvudmotsättning i världsmåttstock och därmed en gemensam huvudfiende till all världens folk. Eftersom de som förespråkar den uppfattningen har feltolkat Mao Zedong hänvisade jag till hans essä Om Motsättningar.
Ingenstans förfäktar Mao Zedong att det finns en huvudmotsättning i världsmåttstock och därmed en gemensam huvudfiende till all världens folk. Korrigera mig gärna med ett relevant citat och en kontrollerbar källa.
Med hänvisning till andra världskriget skriver du: ”Under och före 2:a världskriget ledde denna analys till att utse Hitlerfascismen och axelmakterna som huvudfiende och försök att bygga en antifascistisk allians.”
Detta är ett felaktigt påstående.
• Mellan 1931 och 1945 var huvudmotsättningen i Kina den mellan det kinesiska folket och de japanska angriparna. Det var med andra ord inte de tre axelmakterna, Japan, Italien och Tyskland, tillsammans som var den främsta fienden till Kinas folk. Det var Japan.
• Mellan 1941 och 1945 var det inte de tre axelmakterna som var den främsta fienden till Sovjetunionen. Den främsta fienden var Tyskland med bistånd från bland annat Italien. Japan var under denna period inte i krig med Sovjetunionen.
• Däremot kan man nog betrakta de tre axelmakterna som USA:s främsta fiende mellan 1941 och 1945.
Din hänvisning till att en analys skulle vara utförd av en ”marxist-leninist” är mer ett sänke än ett flöte. Ungefär på samma sätt som när kristna hänvisar till Bibeln. Du har dina funderingar kring min ideologiska hemvist: Du skriver: ”Trotskismen som du verkar ha inspirerats av”.
Detta har jag fått höra tidigare på lindelof.nu då mina uppfattningar inte gått att bemöta i sak. Då jag har med trotskister att göra heter det att jag ”bär på ett maoistiskt idéarv”. Från en clartéist blev jag stämplad som anarkist och från socialdemokrater får jag hör att jag är kommunist. Jag ser denna etikettering som ett uttryck för att det är besvärligt att i sak bemöta mina åsikter
Att enbart hänvisa till erfarenheter från andra världskriget och kampen mot nazism och fascism lämnar en allvarlig ideologisk blotta. Jag avser Andra Internationalens kamp i början av 1900-talet mot det kommande kriget och hur de flesta av Internationalens partier svek sina ideal och ställde upp på de härskande klasserna sida och sände ut arbetarklassen i de olika länderna att döda varandra. Då, 1914, fanns det inte någon imperialistmakt som kunde pekas ut som huvudfiende i världsmåttstock och som man till varje pris måste besegra. Jag tycker nog att dagens värld mer liknar upprinnelsen till första än till andra världskriget. Men i grunden skall man akta sig för historiska jämförelser. Varje tid har sina särskilda kännetecken.
En diskussion kring teorin om huvudmottsättningen i världen och därmed en gemensam huvudfiende till världens alla folk kan vid första påseende vara en strid om påvens skägg. Så är inte fallet. Teorins tillämpning kan få förödande konsekvenser som i fallet Sven A. Han hamnar i knät på en stormakt, Ryssland, då denna stat anfaller en annan stat, Ukraina, för att rycka loss denna stat från USA:s intressesfär och skaffa sig egen kontroll över landet.
Det är synnerligen viktigt att diskutera bakgrunden till dagens Ukrainakrig. Detta har också gjorts här på lindelof.nu. Att förstå är en sak, men här på lindelof.nu har att FÖRSTÅ glidit över till FÖRSTÅELSE och LEGITIMERING av Rysslands anfall på Ukraina. Men ibland, som i det här fallet, blir talet om att berätta allt av bakgrunden till Ukrainakriget en förevändning för att slippa diskutera de mer principiella frågor som jag reste i en tidigare kommentar. Jag menar att den viktigaste frågan gällande bakgrunden till dagens Ukrainakrig är Natos expansion österut.
Arne Nilsson!
Vladimir Vladimirovitj Putin, Sergej Viktorovitj Lavrov och Arne W Andersson är överens om att den viktigaste bakgrunden till dagens Ukrainakrig är Natos expansion österut.
Jag förstår den ryska statsledningens redovisade skäl till att gå in militärt i den formellt suveräna staten Ukraina.
Jag har förståelse för beslutet och handlingen utifrån vad jag själv skulle gjort om jag varit ansvarig för den Ryska Federationens alla folks säkerhet och för Rysslands existens som suverän stat.
Vi som inte bär detta ansvar kan fördöma krigshandlingarna utifrån det fruktansvärda lidande kriget innebär.
Sannolikheten är stor för att Arne Nilsson skulle orsakat ofantligt mycket större mänskligt lidande om han ansvarat för säkerheten.
En relevant jämförelse är vad konsekvenserna för oss alla blivit om Sovjetunionen inte – med senkommet bistånd från övriga allierade – besegrat de tyska nazisterna.
Tack för bra artikel Birger!
”Kollektiva Studier” är en studiegrupp som i över två år undersökt hur Sverige förfallit från ett anständigt land till någon slags auktoritär liberalism. Vi har bland annat funnit att inrikes- och utrikespolitik i stora delar är sammanflätade. Det gäller inte minst synen på Nato-, DCA-avtalen och kriget Ryssland och Ukraina. Här följer en analys kring dessa frågor.
År 2022 startade en fascistoid autokratisk oligarkistyrd stat, Ryssland, ett anfallskrig mot en annan fascistoid autokratisk oligarkistyrd stat, Ukraina. Försvar av Ukraina stöds med vapenhjälp av stora delar av globala nord inklusive Sverige med oöverskådliga konsekvenser. Många länder i globala syd betraktar konflikten som regional och europeisk. Det folkliga stödet för en aggressiv krigspolitik har under år 2024-25 avtagit, som olika typer av val i närtid visat. Extremhögern vinner mark i Europa med olika varianter av skepticism till Ukrainastöd. Vänstern i Europa har under tre år spelat en liten marginell roll, i många fall opportunistisk. De socialdemokratiska partierna har varit desto aktivare med vapenstöd till Ukrainas regering och anammat borgerlig krigshets. I Tyskland har en stor krigsskeptisk opinion dock formats i SPD. ”Diplomati nu” har blivit ett allt vanligare krav också inom andra progressiva organisationer. De stora nationerna i Europa avser satsa 3-5 procent av BNP på upprustning, inte minst Tyskland, eller som en tysk general uttryckte det: “Är ni medvetna om att Tyskland då kommer att ha en militärmakt som överträffar den som Adolf Hitler förfogade över.” Och det i ett land där fascismen har 20 procent av riksdagsplatserna.
Den svenska regeringen och alla åtta partier i riksdagen talar redan om 5 procent av BNP. Det kan diskuteras om svensk vapenhjälp till Ukraina inte är ett direkt deltagande i ett proxykrig? Konsekvenserna av detta engagemang kan lätt gå över styr och ur folklig kontroll. Var finns konsekvens- och omvärldsanalysen?
Bakgrunden till kriget är lång och snårig, där många historiska händelser under decennier eller århundraden spelar in, liksom de post-sovjetiska ländernas utveckling efter Sovjetunionens fall 1991. De post-sovjetiska staternas olika och långvariga problem visar också att restaureringen av kapitalismen inneburit extra många konflikter och blodiga krig. Historien har också lärt oss att ställningstagande för den ena eller den andra av kapitalistiska stater i krig skall ske med stor försiktighet. Ändlösa krig är aldrig en långsiktig lösning för folkmajoriteten.
Människors befogade rädsla för Rysslands brutala krigshandlingar utnyttjades blixtsnabbt enligt analysen i chockdoktrinen för att Sverige skulle ansluta sig till Nato. Efter det ryska överfallet på Ukraina skyndade sig våra politiker att göra sig av med de sista återstående formella delarna av alliansfriheten. Nu ingår vi i större globala planer. De högsta militära cheferna talar om Östersjön som Natos innanhav, försvarspolitiker vill se Sverige kasta sig in i kampen om Nordkalotten och Arktis, och statsministern lovar att vi ska ställa upp om USA vill ha hjälp borta i Asien. Med DCA-avtalet rusar Sverige vidare mot avgrunden som ett av USA:s militära verktyg.
Den svenska högern har nu nått sitt stora mål alltsedan andra världskrigets slut, att bli en del av det amerikanska imperiet. 200 års mycket framgångsrik svensk freds- och neutralitetspolitik har övergivits för en USA-ledd militärallians. Blir det ett tredje världskrig ska Sverige absolut vara med ansåg tydligen en stor majoritet i riksdagen. Endast två partier i riksdagen stod fast vid alliansfriheten och röstade hedervärt emot.
Rysslands invasion den 24 februari 2022 kan uppfattas som ett uttryck för en politik att utvidga landets autokratiska regim vidare över Europa, såsom de ”Västkapitalistiska” länderna i sin retorik hävdar. Huruvida det är helt riktigt, fullständigt nonsens eller något däremellan kan ingen med säkerhet veta. Detta kan också bli självuppfyllande, då paragraf ett i säkerhetspolitikens handböcker säger att hur fientliga krafter uppfattar motparten, oavsett ”objektiva” fakta, tenderar att eskalera båda sidors militära motåtgärder. Vilket i sin förlängning kan föra världen till krig och ytterst till apokalypsen kärnvapenkriget.
Listan över 17 militärbaser och övningsområden som omfattas av det svenska DCA-avtalet kan i efterhand utvidgas – utan riksdagsbeslut. USA kan också utan begränsningar lagra vapen och upprätta utrymmen med exklusivt tillträde på baserna. Dess styrkor får ”resa in i, resa ut från och röra sig fritt på svenskt territorium”, och fordon, fartyg och luftfartyg får inte bordas eller kontrolleras utan USA:s samtycke. Och inte förvånande har Ryssland ofta sedan Nato-inträdet talat om ändrade ”militärtekniska åtgärder” i allmänhet och även direkt riktade mot Sverige.
Sverige har redan nu militär i Lettland, flygvapnet i Polen och planerar för militär närvaro i östra Finland. Dessa operativa steg tillsammans med de tänkta 5 procentiga BNP-satsningarna, de 17 USA-baserna i Sverige samt de många Nato-övningarna i och runt Östersjön, även kärnvapenflyg, ökar inte det svenska folkets säkerhet, utan vårt land riskerar att bli ett prioriterat kärnvapenmål i händelse av krig. Allt detta kommer sannolikt att tolkas som ett offensivt tänkt hot mot Ryssland oavsett svenska avsikter.
Rysslands invasion av Ukraina och annekteringen av de ockuperade östra ukrainska territorierna utgör en preliminär kulmen på aggressiv och expansionistisk utrikespolitik som förs av Putins regering. Under de senaste 15 åren har Ryssland genomfört ett stort antal militära ingripanden (Georgien, Syrien, Kazakstan) för att säkra sin intressesfär och sina egna uppfattade säkerhetsintressen. Försök att förklara övergången till en aggressiv utrikespolitik har till övervägande del begränsats till den ryske presidentens personlighet eller hans personliga intressen och ibland att ryssarna har opålitligt DNA. Den generella anklagelsen om rysk imperialism klargör att politiker och forskare inte har gjort tillräckliga ansträngningar för att analysera orsakerna till rysk invasion. Detta leder till förlusten av den analytiska kärna som begreppet imperialism ursprungligen besatt, vilket reducerar den till en kliché av moralisk upprördhet.
Någon diskussion har inte förts om vilka eventuella rättmätiga säkerhetskrav Ryssland, som alla nationer, kan ha. Resonemang förs främst utifrån att “eftersom Ryssland är aggressivt, expansivt, tyranniskt” eller vilket epitet man nu använder, så blir frågan om säkerhetskrav ointressant eller t o m anses verklighetsfrånvänt, s k ”Putinversteher”.
Allt detta får långtgående konsekvenser, eftersom det försvårar möjliga vägar för att få slut på kriget.
Arne W Andersson!
Med anledning av vad du skrev 2026-03-03 På 15:11
För mitt vidkommande saknar din metafor där du och jag var för sig skulle utgöra statsledningen för Ryska Federationen relevans. Vad som är mer relevant är att den ryska statsledningen inte var tvingad att besluta att Ryssland skulle anfalla Ukraina den 24 februari 2022. Eftersom kontrafaktisk historieskrivning är en besvärlig sysselsättning är det omöjligt att sia vad som hade hänt i förhållandet mellan Ryssland å ena sidan och USA, Nato, EU och Ukraina å den andra sidan vid ett uteblivet anfall. Från en humanitär utgångspunkt bör man reflektera över att cirka 2 miljoner ukrainska och ryska soldater har dödats eller sårats i vad Putin kallar en speciell militär operation. Man skulle kunna parafrasera USA:s tidigare utrikesminister Madeleine Albright när hon kommenterade att USA politik hade medfört att 500.000 irakiska barn hade dött på grund av USA:s politik: ”Vi tycker att priset är värt det.”
Du skriver avslutningsvis:
”En relevant jämförelse är vad konsekvenserna för oss alla blivit om Sovjetunionen inte – med senkommet bistånd från övriga allierade – besegrat de tyska nazisterna.”
Det var länge sedan jag såg en sådan missvisande jämförelse. Inför Tysklands angrepp på Sovjetunionen i juni 1941 stod mer en 3 miljon soldater beredda anfalla Sovjetunionen. I februari 2022 hade Ukraina i bästa fall 400.000 soldater till sitt förfogande och detta hade knappast räckt särskilt långt för att anfalla Ryssland.
Den krigskultur som härskar i i Sverige och som Birger S skriver om visar hur feltänkt den är med tanke på det fullskaliga anfallet på Iran. Nu bör svenska politiker förstå hur farligt det är med amerikanska baser i Sverige när de ser hur USA/Israels krig mot Iran utvecklas. Gulfstaterna har ur egen ficka betalat och byggt USA-baser på landområden de ställt till förfogande i syfte att själva bli skyddade. Dessutom har de sett till att amerikanerna fått allt understöd de behövt.
Den politiken har lett till att de nu kommit skottlinjen när Iran håller på att slå ut baserna med drönare och missiler. De skjuter sönder den radaranläggning som skulle vara till deras beskydd.
Fredsrörelsen har hela tiden påpekat att USA-baserna per automatik blir mål för fienden (Ryssland) även i ett krig där vi själva inte är inblandade. Nu finns klara bevis för hur det kan gå när man blandar sig in i amerikanska intressen i tron att man ska bli skyddad. Både ÖB och försvarsdepartement borde få sig en rejäl tankeställare.
Snart ska politikerna rösta i riksdagen om de amerikanska baserna. Svaret borde bli en omedelbar uppsägning av DCA-avtalet för vår egen säkerhets skull.
Till min namne Hr Nilsson:
Ja, inte apan, utan den andre. Att bortse från den avgörande orsaken till en motsättning gör analysen till en kontrafaktisk övning.
Det är ju inte möjligt att förstå en motsättning genom att ta hänsyn till enbart den ena sidans argument.
Din analys, med efterföljande åsikter, förnekar att Ryska federationen stod och står, inför ett – av motståndarna öppet deklarerat och i handlingar verkställt – existentiellt hot. Därav jämförelsen med Sovjetunionens situation under andra världskriget.
För övrigt måste ju varje empatisk människa intämma i: ”Bellum etiam justum detestandum”, (även ett rättvist krig måste förbannas). Vilket även det ryska folket och de ryska soldaterna i hög grad gör.