Björn Söder – numera vikarierande partiledare för SD och vice talman i Sveriges riksdag – har i en DN-intervju häromdagen försökt förklara hur han ser på bland annat nationalitet, medborgarskap och svenskhet. I sitt sökande efter argument för minskad invandring hamnar de i en inskränkt provinsialism, som om invandringen gick att stoppa med enkla beslut i Sveriges riksdag.
Men, samtidens stora migrationsvågor drivs av den globala kapitalismen och imperialismen i dess tjänst. Den rikaste promillen av världens befolkning roffar åt sig allt mer av de sinande naturresurser som behövs för att producera säljbara varor och tjänster världen över. Utsugningen har blivit nästan obegriplig. Den rikaste promillen kontrollerar snart sagt allt vi behöver och kan följa spåren efter var och en av oss i minsta detalj i sina kristallmottagare. Vem tror att de kan stoppas med BSS´ fantasyromantik? Nej, det krävs organisering av människor världen över och lokalt i kamp för sociala reformer för rumänska romer såväl som för svenska vårdbiträden.
Och stopp för krigen!
Alla av FN erkända stater har mer eller mindre blandade befolkningar av olika nationaliteter, religioner, etniciteter och kulturer. För svenskar har det i modern tid varit bekvämt och enkelt att tänka att svenskar är svenskar. Våra nationella minoriteter har varit så få och grupperna så relativt små att de kunnat glömmas bort av majoriteten. Men så har det ju inte alltid varit. Samerna dominerade hela norra delen av det nuvarande Sverige långt innan den svenska kungamakten successivt trängde undan urbefolkningen och tog kontrollen och etablerade nya näringar. Samerna har haft mycket svårt att få sina legitima intressen tillgodosedda och rovdriften på deras ursprungsland pågår som bekant än. Läs Linnés Lapplandsresan. Jag nöjer mig med detta svenska ”indianexempel”.
I Sverige har vi fem nationella minoriteter; samer, judar, romer, sverigefinnar och tornedalingar samt minoritetsspråken samiska, jiddisch, romani chib, finska och tornedalsfinska – vid sidan om huvudspråket svenska. Vi gör således en klar distinktion här för att undvika trampande på dessa våra minoriteters rättigheter till sitt språk och sin kultur, de har alltså en särställning bland alla våra minoriteter. Men vi äro alla svenskar med lika medborgerliga rättigheter. Tack vare detta fungerar samexistensen, dock ej utan problem. Dock är det medborgartanken som gjort nationalismen möjlig att hantera och gjorde det möjligt att skapa ekonomiskt fungerande stater med befolkningar bestående av olika nationaliteter, religioner, etniciterer och kulturer.
Men det är alltså inte denna – den förnuftiga nationalismen – som Björn Söder och SD gör sig till tolk för. Det är något mycket grumligare. De nyodlar alltså en romantisk föreställning om att varje ”folk” med sin särskilda ”folksjäl” ska kunna avskilja sig inom säkra naturliga gränser i ett slags sagoland där fåglarna kvittrar, rågen och potatisen växer och ”folksångerna” ljuder, där solen går upp bakom skogen i öster och ner bakom bergen i väster och där konungen och den enkle bonden tillhör samma klass (nationen). Vad som därutöver finns – bortom synranden – ska inte behöva beröra någon i den trygga nationella folkgemenskapen.
De har dammat av den romantiske 1700-talsfilosofen Johann Gottfried Herder och mjölkat honom på lockande tankar och oneliners. Man vantolkar honom också, eftersom han faktiskt var en förespråkare för en slags ”mångkultur”. SD söker sig tillbaka till samhälleliga tankemönster från före medborgartanken och idén om en fritt tänkande människa och försöker applicera det på dagens Sverige, vilket till slut landar i en fantasyromantisk ”Sagan om ringen”-värld.
Det kan tolkas välvilligt som om de vore drömmare. Men det kan även ses som provokationer och underminering av vår politiska demokrati. Och även om man är missnöjd med de övriga sju riksdagspartierna och vill se något nytt, så är SD absolut inget att hålla sig till för förnuftiga människor. För de vill väl ha rättvisa och anständiga levnadsförhållanden även för ”jordens fördömda”. Läs här även den förre FiB-redaktören Lars Linders artikel i DN 2014-12-16.
SD har även skaffat sig en förebild i staten Israel, vars konstitution håller sig just med ett graderat medborgarskapsbegrepp, där judisk identitet ger fullständigt medborgarskap medan palestinier, druser och kristna har reducerade andra klassens medborgarskap. Onekligen är detta en komplikation även i den nu uppkomna diskussionen om vad som gör svensken svensk.
När Håkan Holmberg i UNT 2014-12-15 förfasar sig över Björn Söders apostrofering av ”nationen judar inom Sverige” och samtidigt refererar till Lena Posner Körösis (ordförande i Judiska Centralrådet i Sverige) reaktioner, blir jag betänksam. För vad hon säger i en DN-intervju 2014-12-14 är långt ifrån entydigt. Å ena sidan blir hon med rätta upprörd av att Björn Söder över huvud taget talar om hur judar själva kan se på sin identitet, men å andra sidan talar hon om att ”det finns integrationsproblem i Sverige som måste angripas. … Vi måste våga ta den diskussionen, … det borde ligga ett missnöje bakom att väljare strömmat till SD och gjort det till ett 13-procentsparti.” Min förmodan är att Israel faktiskt är ett föredöme för både Björn Söder och Lena Posner Körösi i dessa frågor.
Staten Israel är alltså ett mycket dåligt exempel på hur en demokratisk stat bör hantera medborgarfrågorna. Därför finns här risken att Sverigedemokraterna lyckas slå in en kil bland demokratiskt sinnade svenska medborgare eftersom liberala Israelvänner i Sverige (Håkan Holmberg m fl) kommer att få svårt att distansera sig från Israel och därmed från Sverigedemokraterna.
Om du missat förgående avsnitt …
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Björn Söder, Håkan Holmberg, Israel, SD, minoritetsspråk, nationella minoriteter, Lena Posner Körösi, Lars Linder, Johann Gottfried Herder
Knut!
Ligger inte i förlängningen av mångkulturtänket skapandet av fler/nya nationella minoriteter? Vad tror du?
Bo!
Det tror jag inte. Nationella minoriteter går ej att sopa bort med riksdagsbeslut, då faller den svenska nationalstaten samman. Många från främmande länder har invandrat genom åren – många fler än samer, judar, finnar … – utan att det blivit långsiktiga problem. Våra nationella minoriteter är en del av den svenska nationalstatsbildningen sedan själva uppkomsten. Så är det inte med tyskar, fransmän, valloner, italienare, jugoslaver, kurder, palestinier och andra. Dessa blir ändå fullvärdiga svenska medborgare, men blir inte ”nationella minoriteter”. Om jag uppfattat saken rätt? Ja det är krångligt det här.
Knut!
Men ”nationella minoriteter” som du använder det uttrycket och som också idag är den officiella användningen står ju för något rättsligt. Är alltså just en skapelse av riksdagen och det faktiskt så sent som 1999.
Så varför skulle inte riksdagen kunna dubbla eller tredubbla eller tiodubbla eller hundradubbla antalet nationella minoriteter jämfört med det antal vi har i dag. Och är det inte det de mångkulturella vill.
Det är klart att det skulle gå åt fanders med Sverige som en modern statsbildning. Men är det något som bekymrar våra mångkulturella?
Bo P ställer en helt berättigad fråga. De som invandrade som arbetskraft på 60-talet och 70-talet assimilerades. De anpassade sig till svenska förhållanden och är idag ”svennar”. (Jag känner för övrigt hur många som helst).
Stora delar av dem som idag kommer till Sverige och trängs ihop i förorten, har ingen önskan om att bli svenskar. De vill leva i och med sina invanda kulturer. I den mån de vill bli ”svennar”, har de ofta ett otal hinder att passera. Således skapas idag parallella samhällen i rask takt, vilket t ex Nalin Pekgul förtjänstfullt varnat för.
Det är också det det handlar om vad beträffar SDs framgångar. Svenskarna har inte plötsligt blivit rasister, de gillar inte parallella samhällen med egna lagar och regler. Man gillar inte heller Arbetsförmedlingens särskilda regler för att underlätta för invandrare att komma in på arbetsmarknaden.
Därför är det meningslöst att diskutera vad Björn Söder sagt eller inte sagt. Det enda som kortsiktigt kan desarmera SD, är att svensk arbetarrörelse (främst sossarna) återtar taktpinnen från den nyliberala partiledningen och för socialdemokratisk politik. Där en restriktiv invandringspolitik självklart blir en naturlig del.
Vill man inte inse detta är spelet förlorat och SD kan vara landets största parti inom fem år.
Detta är det bästa jag läst i ämnet hittills.
Det är nästan så jag börjar tro att Janne Bjernefeldt har rätt. Om några år kan SD vara Sveriges största parti.
SD:s stora grej är ju att göra politik av svenskheten. En sådan etnifiering av politiken är inte alltid ett framgångsrecept men i SD:s fall har de andra partierna bäddat för att den skall bli det. Och varje dag krattar de på nytt manegen för dem. Tänk bara på deras egen etnifiering av politiken. Arma land!
SD, KD och några till deltar i ett spel som förekommer i hela Europa. De menar att kostnaden för flyktingar är för hög och sneglar på ersättningsnivåer som ligger en bra bit under vad socialbidragsnormen var 1996. Varför sneglar man på den lilla kostnaden? Det finns ju andra saker som kostar, det är spelet vi spelar i Europa.
Resten av Europa och då särskilt södra Europa har valt att gentrifiera sina länder genom att ha extremt låga ersättningar. Det vittnar alla asylsökande om som jag talar med. Europa är på väg in i ett race till botten i hanteringen av flyktingar. Man tävlar i att genom kapat stöd till flyktingar, genom allmänt dålig behandling och ibland ren förföljelse dirigera flyktingströmmar bort från sig själv. När man ekonomiserar frågan och kallar det för kostnad så garanterar man i vilken riktning den tävlingen kommer gå. Tävlingens logiska ändpunkt är givetvis att man gör sitt land till ett land folk flyr ifrån.
Spelet i sig självt är ett medel för att nå detta mål! Sverige skall inte spela med, Sverige skall läsa lusen av svinen!
Björn Söders tal, kan inte den gräns som han postulerar för hur många minoriteter man kan ha, ha med föreningsstöd att göra. Jag ser inte hur det kan vara en gräns för kulturföreningar annars. Om alla blir minoritetsgrupper och får samma kulturföreningsstöd/riksförbundsstöd o s v som sådana organisationer kan få, då finns det definitivt en gräns. Söder är givetvis sur för att det inte finns nån svensk kulturförening som kämpar för hans kultursvenska intressen, så han ser SD som den ”svenska” motsvarigheten till den samiska nationen. Skillnaden är att han inte kämpar för svenskens rättigheter i opposition till staten, utan han kämpar för att staten skall vara svenskhetens kulturförening.
Hade han hållit på med en kulturförening för att främja svensk kultur, hade han fått mina applåder men nu gör han anspråk på statsmakten. Om den samiska nationen, eller judiska organisationer gör anspråk på statsmakten för sin kultur, då slår vi ned dem också.
Minoriteter vare sig det är judar eller samer, eller kanske något eget som inte uppfunnits än, får och bör organisera sig för gemensamma intressen, för att inte bli trampade på av staten eller andra institutioner. Det finns givetvis ingen begränsning på hur många sådana grupper en land klarar (finns kanske en gräns hur mycket kulturstödet klarar dock), det har inte presenterats någon mekanism med vilken den begränsningen skulle uppstå, den magiska gränsen som bara vissa har kunskap att bedöma när den är, märklig företeelse.
Söder har inte kommit så långt ifrån den han var 1991 när han hängde med gamla SS-soldater i SD. Något mindre hår, typ.
Martin Kullberg!
Det ligger säkert något i att SD ser staten som svenskhetens kulturförening, ungefär som du själv uppenbarligen ser staten som något slags allmän välgörenhetsinrättning. Från den ena villan till den andra alltså!
Staten, och då avser jag dagens territorialstat, är den i särklass mest universella rättsliga organisation som vi hittills har haft i historien. Världen är uppdelad i territorialstater och i Förenta Nationerna har dessa stater sin medlemsorganisation. Förenta Nationerna är alltså inte en organisation för världens alla kulturföreningar och inte heller en organisation för världens alla välgörenhetsinrättningar.
Bo!
Det är Björn som vill göra staten till en kulturförening. Inte jag.
Staten är inte en välgörenhetsförening, det är en våldsorganisation, våldsmonopolet är det mest utmärkande draget för organisationen. SD är en kulturförening som söker tillgång till våldsmonopolet för att främja sin kultur. Där har du skillnaden och det är ingen bagtell.
Martin!
Vad menar du? Det är klart att staten inte är en välgörenhetsinrättning. Men idag agerar ju det politiska etablissemanget som att den var det. Och man spelar roulett med den svenska statsbildningen som insats också på många andra sätt. Skolans förfall, EU-anslutningen, multikulturalismen, Nato-anammandet. Och så vidare.
Och det är just detta som gjort Sverigedemokraternas antediluvianska* diskurs till ett sådant framgångsrecept.
* före syndafloden