Vad ska hända nu? Före detta brittiske diplomaten Alastair Crooke försöker i denna artikel på Strategic Culture den 9 juni svara på frågan. Översättning till svesnka av Redax.
Björnarnas tystnad är snart över, varpå vi kommer att veta mer om den ryska beslutsamheten.
Ryska ledningen är ännu i ”konklav” för att bestämma sig för sitt svar.
Trump har hållit tyst i två dagar, vilket aldrig skett tidigare. Under de senaste dagarna har Ukraina och dess medhjälpare försökt utföra en massiv attack mot Rysslands strategiska kärnvapenstyrka, lyckats förstöra två broar som kollaps över civila tåg på väg till Moskva, attackera Kertjbron och mörda en rysk general med hjälp av en kroppsbomb.
Som Clausewitz noterade för två hundra år sedan är poängen med militär makt att framtvinga ett resultat: alltså att få en motståndare att äntligen göra vad som önskas av honom. Så, när det gäller militära äventyr, finns det behov av tydlighet i tanken från början. Den måste ha ett politiskt mål som har rimlig utsikt att kunna uppnås.
Vad var då målsättningarna bakom dessa ”spretiga” attacker? En var uppenbarligen rent demonstrerativ, en PR-övning för att göra klart att Ukraina och dess allierade fortfarande är kapabla att med specialstyrkor hitta på och genomföra oväntade operationer, och därför förtjänar fortsatt stöd. Som överste Douglas Macgregor varnar:
”För det mesta var det ett PR-trick för att försöka förmedla intrycket att Ukraina är kapabelt att fortsätta kriget. Allt du kommer få höra från västerländska medier … är förmodligen osant eller åtminstone grova överdrifter … Vi skadade oss själva och vår relation – det som återstod av den – med Moskva … det är de verkliga konsekvenserna av detta.”
Nå, men PR-tricks är inte strategi, och attackerna ger inte heller någon möjlighet att ändra det övergripande strategiska militära tillståndet. Det innebär inte att väst eller Ukraina plötsligt upptäckt en ny politisk strategi gentemot Ryssland. Så är det inte. Det mesta vi kommer att få höra från otaliga västerländska uttalanden kommer vara en rena fantasier.
Den andra målsättningen hade kanske ett tydligt strategiskt mål, och som dessutom har visat sig genomförbart, alltså att framtvinga ett önskat resultat: De olika attackerna har tvingat in Trump i den obekväma situationen att som president inte ha kontrollen över USA:s utrikespolitik. Den samlade Djupa Staten har genom detta klargjort den saken.
Som general Mike Flynn har varnat:
”Den Djupa Staten agerar nu utanför vår nations valda lednings kontroll … personerna i vår Djupa Stat är engagerade i en avsiktlig ansträngning för att provocera Ryssland till en större konfrontation med väst, inklusive USA”.
I själva verket är det generalerna Keith Kellogg och Jack Keane, med sina naiva förslag om mer och mer påtryckningar tills det gör riktigt ont, så kommer Putin (som alltid antas vara svag) tvingas att acceptera en frysning av konflikten i förhoppning att kunna undvika ett förnedrande amerikanskt nederlag i Ukraina.
Britterna under andra världskriget trodde på liknande sätt att naziregimen var svag och skulle kunna störtas genom strategiska bombningar, och på så sätt åstadkomma det tyska samhällets kollaps. Idag förespråkar general Kellogg att man ska ”bomba” Ryssland med sanktioner, vilket speglar den brittiska föreställningen att denna taktik ”kommer att knäcka tyskarnas stridsmoral”.
Trumps råd från sina generaler uppfyllde inte kriterierna för politisk realism – eftersom de baserades på fantasier om en begynnande rysk kollaps och en hopplös misstolkning av Ryssland och dess armé. Eller kanske var det så att Trumps rådgivare – oavsiktligt eller avsiktligt – ”lyckades svänga” Trumps agenda för normalisering av relationerna med Ryssland.
Vad kommer Trump att nu säga till Putin? Att han verkligen var förvarnad (glöm inte hans skriftliga uttalande för bara några dagar sedan om att ”hemska saker – om det inte vore för mig – jag menar RIKTIGT HEMSKA saker redan skulle ha hänt Ryssland”) och hävda att hans rådgivare inte informerat om alla detaljer; eller kommer han öppet att erkänna att de lurade honom? Alternativt, kommer han att inta ståndpunkten att CIA bara agerade efter en gammal ”presidentlinje” som godkände attacker djupt av in på ryskt territorium?
Alla tänkbara svar bevisar att Trump inte har kontroll och att han och hans europeiska allierade (som Storbritannien) inte är att lita på.
Hur som helst måste Trumps rådgivare ha förstått att Zelenskyj och i förlängningen hans Nato-medarbetare utnyttjade SALT/START-fördragens sårbarhet – för att använda dolda drönare, gömda i civila containers, för att attackera just de bombplan som omfattas av USA-Rysslands fördrag: Artikel XII i START-fördraget kräver specifikt ”uppvisning i det fria av alla tunga bombplan inom flygbasen”. Denna bestämmelse var en förtroendeskapande handling (synlig övervakning) för att skydda sig mot en överraskande ”förstaslags-kärnvapenattack”.
START 1 minskade långdistans- eller strategiska kärnvapenarsenalerna med 30–40 procent. Nya START minskade ansvariga strategiska vapen med ytterligare tre fjärdedelar. År 2021 förlängde presidenterna Biden och Putin Nya START till februari 2026.
Naturligtvis förstod dessa anonyma verkställare i kulisserna allvaret i att attackera den strategiska kärnvapenstyrkan av den stora rivalen bland kärnvapenmakterna.
Hur skulle USA svara om en motståndare (kanske en icke statlig aktör) riktade en attack mot deras strategiska långdistansbärande kärnvapenbombare i USA med billiga lättillgängliga drönare gömda i containers? Vi befinner oss i en ny riskabel era – en där personsökare och mobiltelefoner kan beväpnas som bomber – och av ”sovande” drönare som kan fjärraktiveras för att attackera flygfält, antingen civila eller militära.
Larry Johnson har observerat att efter den japanska attacken mot Pearl Harbor i december 1941, som syftade till att förstöra de amerikanska hangarfartyg. Den japanske amiralen Yamamoto sa enligt uppgift följande i efterdyningarna av Japans stora seger i Pearl Harbor: ”Jag befarar att allt vi har gjort är att väcka en sovande jätte och fylla honom med en fruktansvärd beslutsamhet … Vi har vunnit en stor taktisk seger i Pearl Harbor och därmed förlorat kriget”.
Björnarnas tystnad är snart förbi och vi kommer att veta mer om den ryska beslutsamheten; men ett förhållande där Trump uppfattas som att ”mena vad han säger och göra vad han säger” sannolikt är förbi. Ryssarna är rasande.
Vad som händer härnäst är okänt.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Alastair Crookes text framför en teori om att det är möjligt att ”den djupa staten” i USA, genom att medverka i Ukrainas nyligen genomförda drönarattack mot ett antal ryska flygplan avsedda som kärnvapenbärare – antingen har skett utan Trumps vetskap, eller med hans tysta godkännande/medgivande, i trots mot New SALT-avtalet, förlängt från år 2021.
Textförfattaren lutar sig på Mike Flynn, som är av åsikten att Trump förmodligen inte har kontroll över hela den amerikanska krigsmaskinen.
Den demokratiskt valde överbefälhavaren är alltså inte den som ytterst styr, eller har i vart fall inte i full kontroll. I vilket fall är det illa och artikelförfattaren påstår i artikelns avslutande meningar att ryssarna är rasande, (vars nästa steg, när björnarna vaknar, vi följaktligen kan ha stor anledning att frukta).
Min åsikt är att föreställningar om att Ryssland militärt (med robotar eller på annat sätt) skulle angripa något Nato-land som hämnd är mindre sannolikt. Putin har upprepade gånger sagt sig vilja undvika en direkt konfrontation med Nato, även om man från rysk sida samtidigt vid olika tillfällen pekat på omständigheter som gör att man ser Nato som en integrerad part, på Ukrainas sida, i kriget. Men man är inte intresserad av att eskalera.
Den legitima vedergällning man från rysk sida kan anse sig ha rätten att utdela, skulle i så fall vara riktad mot USA som både är den part som via sin kommunikationsinfrastruktur, främst i form av satelliter och satellitnavigering givit Ukraina möjligheten att genomföra drönarattacken, samtidigt som det, vilket också påpekas i artikeln, är USA som haft mest att tjäna på att dess värste konkurrent på kärnvapenområdet, fått ta emot detta slag.
Men ryssarna, som hela tiden visat försiktighet och som visserligen givit gensvar på en del händelser är lika lite benägna till överdrivna reaktioner som tidigare. Man låter istället, som så många gånger tidigare, Dmitri Medved bombasiskt uttala sina hotfulla besvärjelser och domedagsprofetior. Men man anser nog inte att man bör nöja sig vid det.
Ryssland funderar säkerligen på ett lämpligt svar, men ser samtidigt stora begränsningar i vad och hur man kan svara.
Man är nämligen lika medveten som västs alternativa röster är, att man har med den amerikansk/brittiska djupa staten att göra, det militärindustriella komplexets dolda sida, som man har att handskas med Zelenskyj och Trump.
Det är uppenbart att drönaroperationen är en provokation, som syftar till eskalering. Men eftersom ”den djupa staten” i USA är likgiltig för människoliv, men drivs av den girighet som är roten till allt ont, så kommer man (Ryssland) att vara ännu mycket försiktigare än man tidigare varit och placera den eventuella hämnden där en eskalation är som minst trolig, alltså i Ukraina. Man anser det amerikanska militärindustriella komplexet ansvarigt, men man kommer trots det, inte att rikta några åtgärder någon annanstans än inom Ukrainas gränser.
Putin pratade bara om ”ukrainska terrorattackerna” mot broar i Briansk oblast och som dödade ett antal civila, och i en offentlig Youtube kanal. Attackerna mot de militära flygfälten är av annan karaktär och militära mål. Varför inte Putin nämnde de militära målen är troligtvis att om civila dödas i Ryssland och av ukrainska attacker blir opinipnseffekten hårdare m o t Putin och ryska förmågan att hindra såna attacker! Det går också att se att drönare mot flygfält och plan är så pass pinsamt för Putin att det enda som kan göras är hämndattacker i stor skala, och som kan blida opinionen i Ryssland.