BJÖRNHETSNING FÖRBJÖDS FÖR länge sedan som barbarisk. Dock praktiseras än i dag en version mot hela nationer i en gigantisk internationell skala.
På drottning Elisabeth den förstas tid roade sig brittiska hovcirklar med att se på hur aggressiva hundar plågade en fängslad björn för nöjes skull. Björnen hade inte gjort någon något ont men hundarna var tränade till att provocera den fängslade besten och sporra den till att gå till angrepp. Blodet som strömmade från de upphetsade djuren förnöjde åskådarna.
Denna grymma vana har sen långt tillbaka förbjudits som inhuman.
Men trots detta praktiseras en form av björnhetsning dagligen mot hela nationer i en gigantisk internationell skala. Den kallas Förenta staternas utrikespolitik. Den har blivit en regelbunden vana för den absurda internationella sportklubb som kallas Nato.
Förenta staternas ledare, säkra i sin arrogans som ”den oumbärliga nationen”, känner inte mer respekt för andra nationer än vad elisabethanerna hade för djuren de plågade. Listan är lång på målgrupper för USA:s björnhetsning, men Ryssland framstår som det primära exemplet på ständiga trakasserier. Och detta är inte en tillfällighet. Hetsen planeras medvetet och noggrant.
Som belägg vill jag fästa uppmärksamheten på en rapport år 2019 från företaget RAND till stabschefen för U.S. Army med titeln ”Extending Russia”. Egentligen är studien från RAND i sig ganska försiktig i sina rekommendationer och varnar för att många svekfulla trick kanske inte fungerar. Men jag ser blotta existensen av denna rapport som skandalös, inte så mycket för dess innehåll men för att detta är vad Pentagon betalar sina toppintellektuella för att göra. Att fundera ut metoder för att locka andra nationer in i svårigheter som USA:s ledare kan utnyttja.
Den officiella amerikanska åsikten är att Kreml hotar Europa genom sin aggressiva expansionslusta. Men när strategerna samtalar inbördes är historien helt annorlunda. Deras mål är att använda sanktioner, propaganda och andra metoder för att provocera Ryssland till att vidta åtgärder (”överdrifter”) som USA kan utnyttja till Rysslands skada.
RAND:s studie förklarar dess målsättning:
”Vi undersöker en rad av ickevåldsamma åtgärder som kan utnyttja Rysslands aktuella sårbarheter och oro som ett sätt att stressa Ryssland militärt och ekonomiskt och regimens politiska ställning i hemlandet och utomlands. De steg vi undersöker kanske varken har försvar eller avskräckning som sitt primära mål, fastän de kan bidra till båda. Snarare är dessa steg uttänkta som steg i en kampanj för att få motståndaren i obalans. Att leda Ryssland in till att tävla på områden där USA har ett konkurrenskraftigt övertag, och få Ryssland att överbelasta sig militärt eller ekonomiskt och få regimen att förlora sin prestige och sitt inflytande i hemlandet eller internationellt”.
Det är tydligt att man i inflytelserika kretsar i USA ser detta som ett ”normalt” uppförande precis som retsamhet är normalt för skolgårdens översittare och nålsticksoperationer är normala arbetsmetoder för korrupta FBI-agenter.
Denna beskrivning passar precis in på USA:s operationer i Ukraina, avsedda att ”utnyttja Rysslands sårbarheter och oro” genom att flytta fram en fientlig militär allians till dess tröskel, samtidigt som man beskriver Rysslands helt förutsägbara reaktioner som ogrundad aggression. Diplomati innebär att man förstår den andre partens läge.
Men verbal björnhetsning kräver att man helt vägrar att förstå den andre. Och konstant medvetet missförstår vad den andre säger eller gör.
Vad som är verkligt djävulskt med detta är att medan man oavlåtligt anklagar den ryske björnen för att planera att expandera, är hela politiken inriktad på att sporra den att expandera! Eftersom då kan vi utfärda straffande sanktioner, öka Pentagons budget ytterligare några snäpp och dra åt Natos försvarsmunkorg ytterligare kring våra dyrbara europeiska ”allierade”.
Under en generation har ryska ledare gjort försök utöver det normala för att bygga ett fredligt partnerskap med ”västvärlden”, organiserad som Europeiska unionen och Nato. De trodde ärligt att slutet på kalla kriget skulle skapa ett fredsälskande europeiskt grannskap. Men USA:s arroganta ledare avvisade, trots motsatta råd från deras bästa experter, att behandla Ryssland som den stora nation det är, och föredrog att behandla det som en trakasserad björn på en cirkus.
Natos expansion var en form av björnhetsning, en tydlig väg att förvandla en potentiell vän till en fiende. Det var den väg som valdes av USA:s tidigare president Bill Clinton och följande administrationer. Moskva hade accepterat självständigheten för tidigare medlemmar av Sovjetunionen. Björnhetsningen bestod i att man hela tiden anklagade Ryssland för att intrigera för att ta dem tillbaka med våld.
Rysslands gränsland
Ukraina betyder som ord gränsland, egentligen gränsländerna mellan Ryssland och områdena väster därom, som ibland var Polen, Litauen eller Habsburg. Som en del av Sovjetunionen expanderade Ukraina till att omfatta delar av dessa. Historien hade skapat mycket olika identiteter i landets delar vilket resulterade i att det Ukraina, som 1991 blev en oberoende nation, var starkt uppdelat från start. Och från början sökte Washingtons strateger i maskopi med en stor, hyperaktiv antikommunistisk och antirysk diaspora i USA och Canada, att utnyttja bitterheten i Ukrainas uppdelningar till att försvaga först Sovjetunionen och sedan Ryssland. Miljarder dollar investerades i att ”stärka demokratin” – det vill säga att stödja den provästliga västra delen av Ukraina mot dess halvryska östra del.
Den av USA uppbackade statskuppen år 2014, som störtade president Viktor Janukovytj, vilken hade ett solitt stöd av landets östra del, förde till makten provästliga krafter fast beslutna att ansluta Ukraina till Nato. Ett Nato vars val av Ryssland som sin huvudfiende hade blivit allt mer uppenbart. Detta resulterade i ett möjligt framtida övertagande av Rysslands stora marinbas Sevastopol på Krim av Nato.
Eftersom Krims befolkning aldrig hade velat vara en del av Ukraina avvärjdes faran genom att man organiserade en folkomröstning i vilken den överväldigande delen av befolkningen röstade för ett återförande av Krim till Ryssland, från vilket det hade blivit avskuret av ett enväldigt beslut av Chrusjtjov år 1954. Västvärldens propagandister fördömde obevekligt detta beslut om självbestämmande som en ”rysk invasion” förebådande ett program av en rysk militär erövring av sina västerländska grannar – en fantasi som byggde varken på fakta eller på motiveringar.
Förskräckta av kuppen som störtat den president de röstat på, av nationalister som hotade att göra det ryska språk de talade olagligt, utropade folken i Donetsk och Lugansk sin självständighet.
Ryssland stödde inte detta steg, de stödde i stället Minsk-överenskommelsen, undertecknad i februari 2015 och godkänt av en resolution i FN:s säkerhetsråd. Kärnpunkten i denna överenskommelse var att behålla Ukrainas territoriella integritet genom en federaliseringsprocess som skulle återföra de republiker som brutit sig ut. Men med lokalt självbestämmande.
Minsköverenskommelsen ställde upp några steg för att lösa den interna krisen i Ukraina. För det första skulle Ukraina omedelbart anta en lag som garanterade självbestämmande för de östliga regionerna (i mars 2015). Nästa punkt var att Kiev skulle förhandla med de östra regionerna om regler för lokala val hållna samma år under övervakning av OSSE. Sedan skulle Kiev genomföra en konstitutionell reform som garanterade de östliga staternas rättigheter. Efter valet skulle Kiev ta full kontroll över Donetsk och Lugansk inklusive gränsen mot Ryssland. En allmän amnesti skulle gälla för soldaterna på bägge sidor.
Trots att Kiev har undertecknat dokumentet har man aldrig genomfört någon av dessa punkter och vägrar att förhandla med rebellerna i öster. Efter det så kallade Normandiavtalet skulle Frankrike och Tyskland sätta press på Kiev att acceptera denna fredliga lösning men inget hände. I stället har västmakterna anklagat Ryssland för att ha misslyckats med att genomföra avtalet vilket är meningslöst då det är Kievs skyldighet att genomföra det, inte Moskvas. Kievs tjänstemän upprepar sin vägran att förhandla med rebellerna samtidigt som man begär mer och mer vapen från Nato för att kunna hantera problemet på sitt eget sätt.
Under tiden har partierna i den ryska Duman och allmänna opinionen i Ryssland uttryckt sin oro för den ryskspråkiga befolkningen i de östliga provinserna som har lidit av brister på förnödenheter och av militära attacker från regeringen i Kiev under åtta år. Denna oro tolkas naturligtvis som en upprepning av Hitlers drivkraft att erövra grannländer. Som vanligt är emellertid den oundvikliga analogin till Hitler grundlös. Ryssland är alltför stort för att behöva erövra lebensraum.
Ni behöver en fiende? Nu har ni fått en!
Tyskland har funnit den perfekta formeln för västliga relationer till Ryssland: Är du eller är du inte en ”Putinversteher”, en ”Putinförståsigpåare?” Med Putin menar de Ryssland eftersom västerns standardpropagandatrick är att personifiera mållandet med namnet på presidenten. Vladimir Putin är naturligtvis en diktatorisk autokrat. Om du känner ”förståelse” för Putin eller Ryssland är du djupt misstänkt för illojalitet med västvärlden. Så allesammans nu, låt oss bekräfta att vi INTE FÖRSTÅR Ryssland!
Ryska ledare säger sig känna sig hotade av medlemmarna av en stor fientlig allians som regelbundet håller militära övningar på deras tröskel? De känner sig illa till mods då kärnvapenbärande raketer riktas mot deras territorium från närbelägna Natostater? Men varför det? Det är bara paranoia eller tecken på sluga, aggressiva, avsikter. Det finns inget att förstå.
Så västmakterna har behandlat Ryssland som en hetsad björn. Och resultatet blir en atomvapenbeväpnad, militärt stark motståndarnation, ledd av människor som är mycket mer genomtänkta och intelligenta än de medelmåttiga politikerna i tjänst i Washington, London och några andra platser.
Amerikas president Joe Biden och hans Djupa stat ville aldrig ha en fredlig lösning i Ukraina eftersom ett problemfyllt Ukraina tjänar som en permanent barriär mellan Ryssland och Västeuropa och garanterar amerikansk kontroll över det senare. De har använt år till att behandla Ryssland som en motståndare och Ryssland drar nu den oundvikliga slutsatsen att väst accepterar dem bara som en fiende. Tålamodet har tagit slut. Och detta utgör en vändpunkt (game changer).
Första reaktionen: Väst kommer att straffa björnen med sanktioner! Tyskland stoppar certifieringen av naturgasledningen Nord Stream 2. Tyskland vägrar därigenom att köpa den gas de behöver för att vara säker på att Ryssland inte i framtiden ska ha möjlighet att stänga av den gas de behöver. Det är ett smart trick. Eller hur? Och under tiden, medan bristen på gas tilltar och priserna stiger, har Ryssland inga problem med att sälja sin gas på annat håll i Asien.
När ”våra värderingar” omfattar vägran att förstå, är det ingen ända på hur mycket vi kan misslyckas med att förstå.
När Rodney Atkinson (Rowans bror) skriver att ”Krigets första offer är sanningen” skriver han något som sagts många, många gånger tidigare. Och när jag nu under pågående krig i Ukraina, lyssnar på SR eller tittar på SVT är det så enormt uppenbart. Bägge dessa statligt sponsrade organ offrar utan tvekan sanningen, och de gör det främst genom att hoppas på att vi inte kommer ihåg vad som skett tidigare, och att vår avsky för krig skall få oss att ryckas med i ett fördömande av att ett så tydligt hotat land, björnen, plötsligt säger, eller snarare ryter, att nu får det vara nog och går till motattack.
Björnen går till motattack! Björnen har till hetsarnas förvåning blivit för stor, för stor för att hetsas!
Diana Johnstone tar upp en viktig aspekt av det pågående kriget i Ukraina. Hennes påpekande att Ryssland är en stor nation med en fascinerande historia och en kultur som haft – och har – genomslag på världsnivå är obestridligt. Landet har också länge hört till de ledande inom utpräglat teoretiska vetenskaper som matematik och teoretisk fysik men även inom sådant som rymdforskning m m. Den ryska 1800-talslitterturen med giganter som Turgenjev, Gontjarov, Tolstoy, Dostojeviskij o s v har för mig personligen varit viktiga, även om jag endast kunnat läsa dem i översättning. Jag minns den rysning jag erfor när jag första gången besökte S:t Petersburg och fann att jag promenerade på Nevskij Prospekt. Man bör absolut inte avstå från att turista i Ryssland därför att man råkar ogilla Putins styre.
Diana Johnstone menar att USA medvetet provocerat Putin så att han skulle hamna i en situation, där han gör bort sig och fattar överilade beslut. Helt omöjligt är det inte. USA har genom åren prövat alla slags trick över hela världen och kan förlita sig på att media hos oss mestadels är fullt nöjda med att enögt iaktta vad som pågår. Att chikanera Ryssland hör till den dagliga rutinen på redaktionerna.
Med det sagt kvarstår det faktum att Putins regering genom att invadera Ukraina gör sig skyldiga till ett öppet och överlagt brott mot folkrätten. Hur allvarligt brottet kommer att vara återstår att se. Men för världens länder – i varje fall de som inte är stormakter och utrustade med kärnvapen – är det av största betydelse att beivra alla överträdelser av folkrätten.
Diana Johnstones text är en av de bättre genomgångar av det som faktiskt ägt rum och som gör att man får grepp om händelserna. Steigan.no har också en bra analys av ASOV-gänget och vilka krafter och motiv som vägleder vissa ledande grupper i Ukraina. Krig tenderar att ställa vackra principer åt sidan. Tyvärr. Det betyder ingalunda att dessa principer behöver vara felaktiga. Det viktiga är väl att inte bara åberopa dem ibland och utan sammanhang.
Det är möjligt, ja till och med troligt att Diana Johnstone har rätt. Men det är irrelevant. Putin är ansvarig för beslutet om den pågående invasionen av Ukraina och försöken att fysiskt eliminera den ukrainska statsledningen och det bisarra hotet att tillgripa kärnvapen. Det kan möjligen förklaras, men inte ursäktas, med amerikanska intriger. När man har demonstrerat mot USA:s bombkrig, Sovjets ockupation av Tjeckoslovakien och Afghanistan, Vietnams ockupation av Kampuchea, Nato-bombningarna av Serbien och USA med fleras invasion av Irak känns förståelsesargumenten för folkrättsbrott såväl bekanta som patetiska.
Tre frågor som jag gärna ser svar på:
Hur länge kan Sergej Lavrov underordna sig Putin?
Bör inte det tyska beslutet att skicka pansarvärnsvapen till Ukraina försvaras?
Hur säkra att regeringens korrekta (så vitt jag förstår) hållning inte leder Sverige in i Nato?
Det är riktigt som Per-Olof skriver att Sovjetunionen var ledande inom matematik, teoretisk fysik och rymdforskning, men Ryssland har inte längre samma ledande ställning. Många framstående ryska vetenskapsmän och vetenskapskvinnor är numera aktiva utanför Ryssland.
Preses i den ryska vetenskapsakadmien uttryckte nyligen i Rysslands första TV-kanal i en intervju med den mycket kände journalisten Vladimir Pozner sin oro över att Ryssland höll på att halka efter vetenskapligt. Jag skrev om detta redan 2016 här på bloggen.
Kriget i Ukraina framställs i rysk TV så verklighetsfrämmande att det gränsar till det komiska. Faktiskt mycket likt hur Ny Dag framställde Vinterkriget under dess inledning. Ställer mig precis som Staffan D frågan hur länge Lavrov kommer att vara lojal mot Putin.
En god vän från Iran som bor i Sverige skrev just till mig att människor demonstrerar utanför ryska ambassaden i Tehran och skriker svordomar om Putin.
PS. Irans statliga television [sic] rapporterar sex nedskjutna ryska stridsflyg, med video som visar hur ett ryskt stridsflyg blir nedskjutet.
Det är för mig märkligt att ni är så upptagna av tankar kring ännu obekräftade historiska berättelser och spekulationer om vår nutid. Just nu pågår ett intensivt manövrerande för ett svenskt medlemskap i Nato och en kampanj för att smutskasta den alliansfria linje som Sverige har haft – inte utan framgång – de senaste 200 åren. Denna kampanj är nu lika tydlig som kriget i Ukraina för de flesta av oss. Är ni för en Nato-anslutning? Eller är det så att ni saknar argument emot? Om det ligger den allra minsta kärna av sanning i DJ:s artikel så har ni ju redan där färdiga argument. Det är svårt – nästan omöjligt – att diskutera nutidshistoria och det leder inte till ökad kunskap, enligt min mening och historiska erfarenhet. Det enda som i samtiden leder till ökade kunskaper om de faktiska förhållandena är, som jag ser det, att argumentera för det som är positivt i det som historien har lärt oss – och för all del emot det som vi anser vara negativt.