Den amerikanska tv-serien Clickbait från 2021, visas på Netflix, är både fascinerande och skrämmande för den analogt skolade upphovsmannen till dessa rader. Inhyst i den genomdigitaliserade varjedagsvärlden, spunnen av nätets gränslösa allmakt.
De yngres skärmbeteende närmast hypermaniskt. Inte ens middagsätandet i familjens sköte är fredat från uppkoppling. Alltid ett bevakande öga på ”smartfånen” som apparaten heter i Kalle Anka. Dag som natt, dygnets alla timmar.
IRL, akronymen för verkliga möten mellan människor av kött och blod, hör till undantagen. Dessa blir alltmer obsoleta. Det är på nätet man umgås och relaterar sig till varandra, där sker allt.
En tendens som hemarbetet, allt vanligare under pandemin och som det uppmanades fortsätta med, förstärker.
Informationsteknologin som förmedlare av mellanmänsklig kommunikation sätter spelreglerna. The medium is the message, påstod redan mediagurun Marshall McLuhan. Genast börjar risker och faror dyka upp.
Jag syftar på de manipulationer och förvillelser som tekniken möjliggör. Lek med roller och identiteter, digital kurragömma. Röstförvrängning och maskering. Äldre människor som i god tro lämnar ut bankuppgifter.
En farlig, digital värld avtecknar sig. Du kan inte vara säker på vem du har att göra med, du kan bli dragen vid näsan så in i baljan. Tydligare kunde det inte gestaltas än i denna serie som innehåller mord och självmord i digitaliseringens spår.
I såväl min Mac som i min mobil visar sig varje dag mycket avklädda damer, om det nu inte är fejkade, photoshoppade bilder, med sexuella inviter. Snabbt deletar jag, men de återkommer. Nätet rymmer också förklädda pedofiler och grooming.
Jag ser något annat i Clickbait, bortom digitaliseringens implikationer. Serien ett case, ett fiktivt samtidsdokument, med centrala ingredienser jag också observerat i andra serier. Även filmer.
Ideologisk färgning tränger igenom, lurig att upptäcka när man väl fångats av en medryckande crime story och förlorat sin kritiska blick.
Producenter och regissörer har bara att anpassa sig efter den rådande ideologins krav, annars ingen finansiering. Som i Sverige där Filminstitutets kommissarier, officiellt tituleras de konsulenter, agerar genusperspektivets grindvakter.
Filmer som klarat Bechdeltestet A-märks. Om du inte känner till vad det är, googla (sic!). Även andra tester avgör om filmer och serier är tillräckligt samtidsanpassade. Glöm allt vad konstnärlig frihet heter, om du är beroende av finansiärer.
Kritik bakas in av det som brukar benämnas heteronormativitet. Samkönade relationer allt vanligare i nyproducerade serier och filmer. Interracial relations, intima förhållanden över rasgränserna, framställs allt oftare. Färgade och vita. Aldrig färgade och gula, dock.
Djupt religiösa muslimers framträdande. Interiörer från moskéer med mäns (det ni, filmkommissarierna!) tvagning och bön på den samtida samhällsscenen. Aldrig djupt troende kristna som spelar en huvudroll.
Det är som om vi kristna inte längre finns. Inte i tidsanpassade serie- och filmmakares värld i alla fall.
I Clickbait framställs vita som långhåriga, ovårdade, haschrökande män med aparta jobb. Eller som neurotiska, promiskuösa medelklasskvinnor med svåra alkoholproblem. Vita utgör per definition ett kulturellt problem, ett störningsmoment.
Termer som minoritetsestetik och normalisering infinner sig på min tolkningsradar. Vad kräver dramaturgin, vad kräver ideologin? Hur inverkar den senare menligt på den förra? Framförallt när ideologiska försanthållanden som i Clickbait lindas eller ”smygs” in.
Clickbait och andra samtidsaktuella serier och filmer tarvar ideologikritik, det skulle behövas en Fredrik Böök eller Jan Myrdal.
Ideal blir till norm, göms skickligt i normaliseringens latent övertalande process. Såsom minoriteter lever borde alla leva, vi i majoriteten lever ”fel”.
Undanträngningseffekten påtaglig, En waspare (white anglo-saxon protestant) som undertecknad, lägg till manskön, sjuttioplus och heterosexuell, trängs undan och förmodas inse sin marginalisering. Clickbait riktar sig inte till mig.
Black lives matter, men inte mitt.
Lasse E!
Du är 70+. Jag är 70+. Vi kan gå tillbaka, in i ett liv då vi var fem. Du bodde i Sandviken. Jag i Kungsgården, strax väster om Sandviken. Har man levt till fem, skrev Dag Solstad, har människan tillräckligt med liv att skriva om. De som är fem idag föds in i allt det du skriver om. Dom är födda År Noll. I År Noll är Bruket borta. Husen som Erskine ritade finns kvar såsom stenstatyerna på Påskön. Dessa dagens femåringar av År Noll har ingen möjlighet att känna igen något från våra berättelser: varken kristendomen, arbetarrörelsen eller skolan.
I År Noll är BLM och allt det andra som du skriver om själva normaliteten. Ditt och mitt liv är det mycket onormala och icke-önskvärda. Vi får vandra i skogen som bokläsarna i Fahrenheit 451 och rabbla våra texter.
Trist är det. Men vad bör göras?
Det jag spontant kommer på när det gäller ”Black Lives Matter” är när många fotbollsmatcher som jag ser på TV så börjar man matchen med att knäböja som en gest att vi 22 spelare ställer inte upp på rasismen.
Även dom rikaste stjärnorna har oftast en arbetarklassbakgrund oavsett om dom är vita eller färgade. Anser att fotboll är nog det effektivaste för att inlemma nya medborgare i samhället. Tror att det är omöjligt för en ledare eller spelare att uttrycka rasistiska omdömen. På rak arm kommer jag bara på en ”Liston Söderberg” ledare i bl a Västerås SK.
Här i Sverige ingår i en klar majoritet av alla lag från Allsvenskan till Korplagen på Heden en eller flera med invandrarbakgrund. Det är nog värre bland läktarhuliganerna, där härjar ju s k ”Firmor” som nu senast i derbyt Djurgården–AIK.
Håller på och läser en lånad bok om hur amerikanska uttryck håller på att förstöra vårt svenska tungomål. Snart har vi en situation där imperialisternas språk talas av en majoritet av vår maktelit och vi andra förstår inte varandra.
Då är vi tillbaka till Gustav Vasas tid när makthavarna talade LATIN.
Häromdagen åkte jag pendeltåg Lerum–Göteborg och jag var lite slarvig när jag valde sittplats. Är döv på vänster öra efter ett slaganfall. Men den rappakalja jag och mina medresenärer fick lyssna på i drygt 15 minuter av en kvinna i 30-årsåldern om sin lägenhetsaffär? I varje mening förekom det ord som ”typ, najs, landa i” och liknande. Strindberg
hade vänt sig i sin grav om han hade varit åhörare.
Det är ju inte förbjudet att tala i mobil på tåg, men jag brukar välja tysta platser i första vagnen.
När jag kom hem kom jag på att jag skulle gått fram och frågat om hon kunde hjälpa mig med ett ord jag sökte när jag löste korsord på tåget.
Ja Leif Str, vi får slåss på en massa fronter för att få slut på galenskaperna. Börja med ”Trögfattarföreningen” av GALENSKAPARNA, finns på Youtube. Det blev lite långt. Deltar sällan.
Ett ögonblick, gruppen ’äldre vita herrar’ bör väl med tanke på sin numerär globalt betraktas som en minoritet, och som därmed är värd all vård och skydd!
Tommy S!
Apropå latin.
En av de bra sakerna som Gustav Vasa införde var svenska språket som officiellt språk. Det var ju han och Mäster Olof som såg till att mässan lästes på svenska (det andra språket var ju bara Hokus Pokus). Och att psalmer och sånger fick svensk språkdräkt. Och snart var hela Bibeln på svenska.
Bland annat därför firar vi i dagarna Sverige 500 år.
Tommy S!
Intressant det där.
Att idrott förenar och då kanske fotbollen i synnerhet som är ganska tillgängligt att utöva, kan jag tveklöst hålla med om efter år av deltagande på många plan såväl på som utanför i mindre och större samhällen. Intressant skillnad i mognadsprocessen hos barnen – menar jag – mindre vs större samhälle. Dock inget negativt i den meningen.
Viktigt att poängtera, vårt omfattande föreningslivsarbete är av ovärderlig betydelse för gemenskap och en bra vägledning vidare ut mot vuxenvärlden. Om inte så är det ett bra medel som motverkar segregation med allt vad det för med sig av problem i flera avseende och då inte minst inom skolans värld.
Om nu inte alla pojkar eller flickor blir välbetalda professionella inom sitt idrottsutövande, så är min övertygelse att vara en del i ett socialt sammanhang, vilket blir av oskattbart värde när ”du” som barn kommer utanför den egna familjens gemenskap.
Lasse E!
Jag har en invändning när det gäller ditt val av film. Fib/K hade en krönikör under många år som recenserade
film, oftast film som han inte gillade utan tog som utgångspunkt för sin samhällskritik. Hans Isaksson. Du gör ungefär likadant. Är det inte bättre att recensera något man gillar istället.
Senaste året har jag nog sett 1 film om dagen, antingen som DVD eller på nätet ok.ru t.ex och nu fyller jag snart 74 år i denna månad. Det finns ju människor som säger ”om jag dör”? Man har ju inte så många år kvar i denna
jämmerdal. Så jag har bestämt mig att har jag sett en DVD-film så får det räcka och tagit med den ihop med lättölsburkar, som jag konsumerar för hälsans skull, till återvinningsstationen. Där NN numera har den i sin ägo.
Om du eller Leif Str. vill ha dom istället så lämna adress här på lindelof.nu eller till Knut L för vidarebefodran.
Just nu har jag följande filmer: ”På västfronten intet nytt”/1930-Överste Redl/1985-
Den store badedag/1991-
Padre Padrone/1977-
Look back in anger/ 1959- 3st
Ärans väg/1957+
Spelet är förlorat/ 1956+
Killers kiss/ 1955/
alla av S. Kubrick- The third man/1948+
Touch of evil/ 1958/
båda med Orson Welles- Telegrafisten/ 1992.
Information om filmerna finns på https://www.filmtipset.se/
På SVT-Play kan man nu se ”In the heat of the night”/ 1967
Olle P!
Det är min erfarenhet också, minst 50 procent av dom personer jag lärt känna är genom idrotten. Inte en enda av skränfockarna på supporterläktarna. När Östersund lyckades ta sig till Emirates Stadium så var jag på en sportbar och kom i kontakt med Jonas Holgersson bördig från Oxölesund och känd profil inom bandyn. Vi var överens om att fotboll är ett mycket mer komplicerat än schack där pjäserna är låsta i sitt rörelsemönster. I fotboll t ex kan vänsterbacken agera högerytter, inom en nanosekund hade spelarna, 22 stycken, om man hade gjort en grafik som troligtvis aldrig
kommer att upprepas. Någon matematikkunnig skulle nog kunna räkna ut hur många alternativ 22 spelare kan
åstadkomma på en fotbollsplan 110×50 meter. Intellektuella brukar kalla fotboll för ”det gröna fältets schack” mycket tveksamt.
Tommy S!
Tack för din kommentar och fint med återkoppling om idrottens betydelse som en del i vårt, av stort värde allmänna föreningsliv.
Jo, men visst som fotbollsengagerad fyra generationer, inklusive mig själv, tror jag att ett sådant engagemang generellt är av oskattbart betydelse som skapar sociala sammanhang långt utanför det givna ämnet.
Du nämner det gröna fältets schack, men lite så om man betänker lagspelets betydelse där en rollfördelning sker som någon regisserar. Det vill säga; man måste ha en plan. Där, som exempel, bör bland annat finnas en mittback som håller ihop och skapar stöd i grunden. Någon mitten mitt, liksom en tänkande August med spelförståelse i dirigentrollen. Därutöver skall bollen förpassas i mål av någon som alltid måste vara delaktig i spelet trots att hen sällan äger bollen under spelets gång (inte så enkelt att alltid vara skärpt i den funktionen).
Verkar kanske avancerat men jag tror oavsett utan att någon är jätteduktig i fråga så, ”lek” med boll i alla lagsammanhang, sätter igång positiva processer i betydelsen att samarbeta. Och det gör man medvetet eller omedvetet därför ett bra resultat frammanar gemensam glädje ty då upplever var och en betydelsen att ha bidragit till något att dela med sig.
Om det inte alltid sker, jobba på och öva tillsammans så kommer resultatet. Ty, som vi alla känner till, övning ger färdighet i alla sammanhang.
Därför också viktigt att lära sig lagspelets betydelse i en tid då valfrihet och privata svar på vår gemensamma framtid, har lyckats ta ett starkt fäste i den enskilda människans tänk, som dessvärre inte är slumpmässig arrangerad.
Jag tror att dom sista försvararna av folkhemmet finns i föreningslivet.
1975 besökte jag Wendelsbergs Folkhögskola i Härryda kommun. I en grupp från Trollhättan som i studiecirkelform studerade Folkrörelsernas roll i samhället på arbetstid 2 tim/veckan. Där träffade vi Gunnar Arnborg, lärare och folkbildare, som har skrivit böcker om ”Stenmurar” och ”Potäter” m m och en fantastisk
föreläsare, tror han lever än. Bor i Gråbo, bör närma sig 100 år.
En sak har etsat sig fast i mitt minne. Det är att han var övertygad om att utan FOLKRÖRELSER går vi mot ett fascistiskt samhälle.
För 10 år sedan så fick jag besök av en kompis bördig från Vårgårda men alltjämt boende i Skärholmen. Vi skulle träffa en tredje person men vi diskuterade vad vi skulle göra timmen innan han kom. Då föreslog jag att vi skulle besöka Kurs-och-Tidnings-Biblioteket vid Vasakyrkan i Göteborg. Där satt vi och tittade i Alingsås Tidning på en skärm, mest idrott, från 1960-talet. Kompisen var ju i sjunde himlen, då upptäckte vi bl a att Alingsås hade en egen serie med bandylag, A är ju inte en bandymetropol precis, vilket fantastiskt föreningsliv.