Den Putintrogna 1:a majdemonstrationen i St Petersburg skulle, från Plotchad Vosstaniya (Upprorsplatsen), torget vid Moskvastationen, marschera uppför Nevskij Prospekt till det gamla 1700-talsvarauhuset Gostiny Dvor, en promenad på en halvtimma sisådär.

Den ickeputintrogna skulle ta en dubbelt så lång marsch som de Putintrogna. Först skulle de marschera nerför från Vosstaniya Ulitse (Upprorsgatan) till Plotchad Vosstaniya, sedan uppför större delen av Nevskij Prospekt och först nästan framme vid Eremitaget vika av till vänster in på Bolshaya Morskaya Ulitse (Stora havsgatan) till den stora platsen framför St Isaackatedralen.

St-P-demo-II-1
Stråken för de Putintrognas demonstration (grön pil) och de ickeputintrognas demonstration (röd pil). På kartan har jag också markerat några andra intressanta platser i St Petersburg – av många tusen!

Vädret var soligt och varmt och stämningen god. Det var som min ungdoms 1:a majdemonstrationer: 80% av deltagarna var ungdomar, en del med småbarn i vagn, eller kånkandes på ryggen. Slagorden avlöste varandra, ofta frammanade av röststarka karlar med megafoner. Jag begrep inte allt, men ord som ”kapitalist”, ”borgare” och ”arbetare” kunde jag identifiera och var därför förvissad om att det var en fullödig 1:a majdemonstration.

St-P-demo-II-2
Barnvagnar var inte ovanliga att se i demonstrationstågen, som denna i den officiella kommunistiska delen. Fotot är en panoramabild, därav krökningen, som alltså inte motsvara någon krök i Nevskij Prospekt.

Min ”marxistiske” följeslagare A, som var med bara för att hans flickvän ville gå bland ”feministerna” hade sin egen demonstration: han gick nämligen halvvägs mellan själva tåget och trottoaren. För att freda sitt ”marxistiska” samvete kunde han säga till sig själv att han egentligen inte deltagit.

St-P-demo-II-3
Ryska hamnarbetarnas avdelningen i den ickeputintrogna demonstrationen. Denna och andra bilder är hämtade från sajten https://www.searchenginejournal.ru/politika/mitingshestvie-v- sankt-peterburge- 1-maya-fotovideo-pervomaj/ som visar demonstrationen 2012. Vädret och stämningarna i bilderna är mycket detsamma som jag själv upplevde 2016.

Inskränkningar i demonstrationsrätten
Jag höll mig till A:s feministiska flickvän. När tåget då och då stannade till och slagorden gjorde en paus förklarade hon för mig lite av demonstrationens förhistoria.

Alla politiska grupper i St Petersburg kunde delta i demonstrationen, med två inskränkningar. För det första måste de välja mellan den Putintrogna som leddes av partiet ”Ett enat Ryssland” eller den ickeputintrogna med ”Ryska Federationens Kommunistiska Parti” i spetsen. Inga egna demonstrationståg var tillåtna. Kanhända, tänkte jag, var detta ett uttryck för den i Sverige omtalade ”ofriheten” i Ryssland. Å andra sidan, om alla dessa smågrupper fått tillstånd att ha sin egen demonstration hade även jättestaden St Petersburg blivit helt igenkorkad och trafiken lamslagen.

Det andra förbehållet var att inga ”hbtq” grupper fick uppträda öppet med egna banderoller eller avdelningar. Här verkar myndigheterna också haft stöd av fackföreningarna. Men det var inte otillåtet att måla sig i regnbågens färger på kinden, jag såg flera som gjort det. Och på en del plakat hängde fransar av tygremsor i regnbågens alla färger. Jag fick alltså det här förklarat för mig, men jag är inte säker på att jag förstod allt.

Poliser och militär
A:s flickvän var lite generad över dessa inskränkningar i mötes- och demonstrationsfriheten. Jag tröstade henne med att mitt problem när jag kom tillbaka till Sverige var att få folk att tro att denna ickeputintrogna demonstration överhuvudtaget hade kunnat äga rum. Ryssland är ett land som i svenska medier betecknas som en ”diktatur av sovjettyp” med Putin som ”en ny Stalin”.

St-P-demo-II-4
I demonstrationen fanns också en avdelning för ”djurälskare”. Enligt minna vänner proklamerade ett plakat ”All makt åt djuren”.

Sant är att längs den flera kilometer långa marschvägen, med 7-8 meters mellanrum, stod poliser och ordningsvakter. De senare kallas ”Ochana”, vilket leder tankarna till den tsaristiska hemliga polisen, men ”OXPáHa” är nu det ryska ordet för ”vakt”. Dessa räckte dock inte utan var förstärkta med något som liknade militärpoliser och unga militäraspiranter. Detta kan man tolka på olika sätt, och SvD och DN har givetvis sina.

Men man ska man ha i minnet att Ryssland inte tillhör Al-Qaidas eller IS:s bästa vänner och att risken är stor att St Petersburg blir platsen för ett liknande bombdåd som drabbade en manifestation i Boston för en del år sedan. Hur som helst gjorde polis och militär inget hotfullt intryck och några av de yngre aspiranterna såg snarare lite skrämda ut inför den ”revolutionära flodvåg” som strömmade längs Nevskij Prospekt.

Motstridiga känslor?
Trottoarerna var fulla av folk, i synnerhet efter det att Putinhängarna avslutat sitt möte vid Gostiny Dvor och börjat röra sig hemåt nerför Nevskij. Inte heller de ingav, på mig åtminstone, något fientligt intryck. Jag såg aldrig, vilket jag upplevt i Sverige, att någon eller några motdemonstranter hötte med nävarna eller skrek glåpord. Jag tror därför inte att Putinanhängarna nödvändigtvis sympatiserade med slagorden eller plakaten, men kanske hade motstridiga känslor.

Medan Gorbatjov behandlas med förakt, Bresjnev med löje, Krusse med likgiltighet och Stalin med en blandning av respekt och rädsla, så verkar Lenin ha ett stort anseende hos ryssarna. Åren före och efter 1917 är fortfarande mytomspunna. I förra veckan var jag och såg Prokofievs opera ”Semyon Kotko”, ett mycket ”sovjetkommunistisk” verk från 1939 med motiv från inbördeskriget. Till min förvåning var den överväldigande delen av publiken inte av min generation utan ungt folk i 20-30-årsåldern. I Ryssland är Lenin inte bara en politisk gestalt, utan också en nationell.

St-P-demo-II-5
Från Mariinskyoperans pågående uppförande av Sergei Prokofievs 1938 verk ”Semyon Kotko”. Lägg märke till den stiliserade hammaren och skäran i bakgrunden.

Kanske tänkte en och annan åskådare på trottoaren att det å ena sidan är en samling löjliga människor som går därute på Nevskij, men å andra sidan – var det inte så det började en gång i tiden? Det var ju när de ryska progressiva i slutet av 1800-talet övergick från att kasta bomber på kungligheter och högre tjänstemän och började demonstrera, bland annat på St Petersburgs gator, som saker och ting började hända i det gamla Ryssland.

Oro i leden
När demonstrationen hade nått halvvägs uppåt Nevskij, blev det oroligt i leden. En grupp började plötsligt veckla ut en hbqt-regnsbågsfärgad banderoll. Lite grand ”Stig-Helmerskt”, anslöt jag mig till hamnarbetarna framför mig. Jag ville inte hamna i något slagsmål med poliser eller motdemonstranter. Nu ordnade det hela upp sig. Jag tror inte det var polisen som ingrep utan några av de andra demonstranterna.

St-P-demo-II-6
Regnbågsflaggor vid en tidigare 1:a majdemonstration. Vid årets demonstration sågs på sin höjd en flagga, men en del småvimplar och en hel del ansiktsfärgningar.

Incidenten med den regnbågsfärgade banderollen var den enda jag noterade under hela marschen. Alla andra plakat, bilder av Lenin (och ett och annat av Stalin) och skanderade rop om ”klasskamp” och ”arbetarnas rätt” o s v ledde inte till några problem. Inte heller de plakat som bytt ut symbolen för ”Ett Enat Ryssland”, en björn, med en elak, hungrig tjuvaktig råtta.

Två plakat innehöll inga kyrilliska bokstäver, utan bara latinska och för mig därför helt begripliga. Dessa plakat förbannade IKEA för ledningens ovilja att uppgradera lönerna i takt med inflationen. Dessa protester var alltså helt skrivna på engelska med latinska bokstäver så att eventuella svenskar skulle ta notis – vilket undertecknad alltså gjorde.

Tsarryssland tillbaka?
Framme vid St Isaaksplatsen delade halva demonstrationen upp sig. Några större grupper höll egna manifestationer medan den andra halvan (”marxister”, trotskister, anakosyndikalister o s v) bara drev omkring. Bland de större grupperna fångades mitt intresse av en grupp med massor av röda fanor med hammaren och skäran, men också vit-gul- svarta fanor.

Detta var det gamla Tsarrysslands färger och gruppen, som kallar sig ”Imperialisterna”, vill alltså återupprätta det gamla tsaristiska Rysslands imperium. Vad de hade att göra i ett vänsterinriktat 1:a majtåg kunde mina vänner inte riktigt förklara.

St-P-demo-II-7
En egendomlig blanding av tsaristiska svart-gul- vita flaggor och bilder av Josef Stalin i de ultranationellas del av demonstrationståget. Eller kanske inte så egendomligt…

I vimlet presenterades jag för en mängd andra ”revolutionärer” med mer eller mindre goda kunskaper i engelska. Det var därför svårt att avgöra om de var hel-, halv- eller trekvartstrotskister. En av dem var klippt och klädd som Lenin med rysk skjorta som gick nedanför midjan.

Men naturen gjorde sig gällande. Vi var nu ett halvt dussin både kissenödiga och törstiga f d demonstranter. Men vart skulle vi nu styra kosan?

Ryssar som svenskar – enligt finnarna?
I sin bok från 2008 De är inte riktigt kloka, de där RYSSARNA gör Anna-Lena Laurén (på sidorna 118-19) iakttagelsen att ”den ryska kollektivismen” innebär att alla gemensamma projekt genomförs demokratiskt, och därmed ”oerhört kaotiskt och ineffektivt… under högljutt parlamenterande och livfulla gräl”. Ryssarnas, enligt hennes finländska syn, överdrivna vurm att fatta gemensamma, demokratiska beslut liknar svenskarnas. Men ryssarna är inte lika organiserade som svenskarna. ”Däremot är de mer underhållande, eftersom ryssarna inte är konflikträdda”. De tar utan tvekan fajten om de t.ex. anser att någons val är åt skogen. ”Det gör naturligtvis beslutsprocessen ännu mer långdragen och ineffektiv, men desto festligare.” Så efter mycken debatt, som jag bara förstod tack vare Anna-Lena Lauréns bok, hamnade vi till slut på en närbelägen ”kneipe”, d v s tysk ölstuga.

Att referera allt vad vi diskuterade där om historia, politik och kultur skulle spränga ramarna för lindelof.nu. Låt mig bara berätta att jag i ett skede drog en lans för ”svensk feministisk utrikespolitik” genom att, när någon oroade sig för vem som skulle ta över efter Putin en gång i tiden, föreslog att det kunde bli en kvinna!

St-P-demo-II-8
Typisk stark, rysk kvinna: Valentina Tereshkova. Skulle inte någon liknande kvinna väl kunna to över efter Vladimir Putin? Bli en rysk Margret Thatcher eller Angela Merkel?

Styrdes inte Ryssland efter Peter den Store till största delen av kraftfulla kvinnor: Katarina I, Anna, Elisabeth och Katarina II?
– Har ni inte ett ordspråk som säger att mannen är familjens huvud men kvinnan halsen som bestämmer åt vilket håll huvudet ska vridas?

Mina hel-, halv- och trekvartstrotskistiska vänner reagerade starkt: ”Du måste skämta!” Jag sökte stöd hos den feministiska flickvännen. Men värmen och ölen hade gjort sitt, och hon hade somnat.

Missade du första delen?

Föregående artikelBland demonstranter i St Petersburg (I)
Nästa artikelDet gömda kriget

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.