Bland demonstranter i St Petersburg (II)

Den Putintrogna 1:a majdemonstrationen i St Petersburg skulle, från Plotchad Vosstaniya (Upprorsplatsen), torget vid Moskvastationen, marschera uppför Nevskij Prospekt till det gamla 1700-talsvarauhuset Gostiny Dvor, en promenad på en halvtimma sisådär.

Den ickeputintrogna skulle ta en dubbelt så lång marsch som de Putintrogna. Först skulle de marschera nerför från Vosstaniya Ulitse (Upprorsgatan) till Plotchad Vosstaniya, sedan uppför större delen av Nevskij Prospekt och först nästan framme vid Eremitaget vika av till vänster in på Bolshaya Morskaya Ulitse (Stora havsgatan) till den stora platsen framför St Isaackatedralen.

St-P-demo-II-1

Stråken för de Putintrognas demonstration (grön pil) och de ickeputintrognas demonstration (röd pil). På kartan har jag också markerat några andra intressanta platser i St Petersburg – av många tusen!

Vädret var soligt och varmt och stämningen god. Det var som min ungdoms 1:a majdemonstrationer: 80% av deltagarna var ungdomar, en del med småbarn i vagn, eller kånkandes på ryggen. Slagorden avlöste varandra, ofta frammanade av röststarka karlar med megafoner. Jag begrep inte allt, men ord som ”kapitalist”, ”borgare” och ”arbetare” kunde jag identifiera och var därför förvissad om att det var en fullödig 1:a majdemonstration.

St-P-demo-II-2

Barnvagnar var inte ovanliga att se i demonstrationstågen, som denna i den officiella kommunistiska delen. Fotot är en panoramabild, därav krökningen, som alltså inte motsvara någon krök i Nevskij Prospekt.

Min ”marxistiske” följeslagare A, som var med bara för att hans flickvän ville gå bland ”feministerna” hade sin egen demonstration: han gick nämligen halvvägs mellan själva tåget och trottoaren. För att freda sitt ”marxistiska” samvete kunde han säga till sig själv att han egentligen inte deltagit.

St-P-demo-II-3

Ryska hamnarbetarnas avdelningen i den ickeputintrogna demonstrationen. Denna och andra bilder är hämtade från sajten https://www.searchenginejournal.ru/politika/mitingshestvie-v- sankt-peterburge- 1-maya-fotovideo-pervomaj/ som visar demonstrationen 2012. Vädret och stämningarna i bilderna är mycket detsamma som jag själv upplevde 2016.

Inskränkningar i demonstrationsrätten
Jag höll mig till A:s feministiska flickvän. När tåget då och då stannade till och slagorden gjorde en paus förklarade hon för mig lite av demonstrationens förhistoria.

Alla politiska grupper i St Petersburg kunde delta i demonstrationen, med två inskränkningar. För det första måste de välja mellan den Putintrogna som leddes av partiet ”Ett enat Ryssland” eller den ickeputintrogna med ”Ryska Federationens Kommunistiska Parti” i spetsen. Inga egna demonstrationståg var tillåtna. Kanhända, tänkte jag, var detta ett uttryck för den i Sverige omtalade ”ofriheten” i Ryssland. Å andra sidan, om alla dessa smågrupper fått tillstånd att ha sin egen demonstration hade även jättestaden St Petersburg blivit helt igenkorkad och trafiken lamslagen.

Det andra förbehållet var att inga ”hbtq” grupper fick uppträda öppet med egna banderoller eller avdelningar. Här verkar myndigheterna också haft stöd av fackföreningarna. Men det var inte otillåtet att måla sig i regnbågens färger på kinden, jag såg flera som gjort det. Och på en del plakat hängde fransar av tygremsor i regnbågens alla färger. Jag fick alltså det här förklarat för mig, men jag är inte säker på att jag förstod allt.

Poliser och militär
A:s flickvän var lite generad över dessa inskränkningar i mötes- och demonstrationsfriheten. Jag tröstade henne med att mitt problem när jag kom tillbaka till Sverige var att få folk att tro att denna ickeputintrogna demonstration överhuvudtaget hade kunnat äga rum. Ryssland är ett land som i svenska medier betecknas som en ”diktatur av sovjettyp” med Putin som ”en ny Stalin”.

St-P-demo-II-4

I demonstrationen fanns också en avdelning för “djurälskare”. Enligt minna vänner proklamerade ett plakat ”All makt åt djuren”.

Sant är att längs den flera kilometer långa marschvägen, med 7-8 meters mellanrum, stod poliser och ordningsvakter. De senare kallas ”Ochana”, vilket leder tankarna till den tsaristiska hemliga polisen, men ”OXPáHa” är nu det ryska ordet för “vakt”. Dessa räckte dock inte utan var förstärkta med något som liknade militärpoliser och unga militäraspiranter. Detta kan man tolka på olika sätt, och SvD och DN har givetvis sina.

Men man ska man ha i minnet att Ryssland inte tillhör Al-Qaidas eller IS:s bästa vänner och att risken är stor att St Petersburg blir platsen för ett liknande bombdåd som drabbade en manifestation i Boston för en del år sedan. Hur som helst gjorde polis och militär inget hotfullt intryck och några av de yngre aspiranterna såg snarare lite skrämda ut inför den “revolutionära flodvåg” som strömmade längs Nevskij Prospekt.

Motstridiga känslor?
Trottoarerna var fulla av folk, i synnerhet efter det att Putinhängarna avslutat sitt möte vid Gostiny Dvor och börjat röra sig hemåt nerför Nevskij. Inte heller de ingav, på mig åtminstone, något fientligt intryck. Jag såg aldrig, vilket jag upplevt i Sverige, att någon eller några motdemonstranter hötte med nävarna eller skrek glåpord. Jag tror därför inte att Putinanhängarna nödvändigtvis sympatiserade med slagorden eller plakaten, men kanske hade motstridiga känslor.

Medan Gorbatjov behandlas med förakt, Bresjnev med löje, Krusse med likgiltighet och Stalin med en blandning av respekt och rädsla, så verkar Lenin ha ett stort anseende hos ryssarna. Åren före och efter 1917 är fortfarande mytomspunna. I förra veckan var jag och såg Prokofievs opera “Semyon Kotko”, ett mycket “sovjetkommunistisk” verk från 1939 med motiv från inbördeskriget. Till min förvåning var den överväldigande delen av publiken inte av min generation utan ungt folk i 20-30-årsåldern. I Ryssland är Lenin inte bara en politisk gestalt, utan också en nationell.

St-P-demo-II-5

Från Mariinskyoperans pågående uppförande av Sergei Prokofievs 1938 verk “Semyon Kotko”. Lägg märke till den stiliserade hammaren och skäran i bakgrunden.

Kanske tänkte en och annan åskådare på trottoaren att det å ena sidan är en samling löjliga människor som går därute på Nevskij, men å andra sidan – var det inte så det började en gång i tiden? Det var ju när de ryska progressiva i slutet av 1800-talet övergick från att kasta bomber på kungligheter och högre tjänstemän och började demonstrera, bland annat på St Petersburgs gator, som saker och ting började hända i det gamla Ryssland.

Oro i leden
När demonstrationen hade nått halvvägs uppåt Nevskij, blev det oroligt i leden. En grupp började plötsligt veckla ut en hbqt-regnsbågsfärgad banderoll. Lite grand “Stig-Helmerskt”, anslöt jag mig till hamnarbetarna framför mig. Jag ville inte hamna i något slagsmål med poliser eller motdemonstranter. Nu ordnade det hela upp sig. Jag tror inte det var polisen som ingrep utan några av de andra demonstranterna.

St-P-demo-II-6

Regnbågsflaggor vid en tidigare 1:a majdemonstration. Vid årets demonstration sågs på sin höjd en flagga, men en del småvimplar och en hel del ansiktsfärgningar.

Incidenten med den regnbågsfärgade banderollen var den enda jag noterade under hela marschen. Alla andra plakat, bilder av Lenin (och ett och annat av Stalin) och skanderade rop om “klasskamp” och “arbetarnas rätt” o s v ledde inte till några problem. Inte heller de plakat som bytt ut symbolen för “Ett Enat Ryssland”, en björn, med en elak, hungrig tjuvaktig råtta.

Två plakat innehöll inga kyrilliska bokstäver, utan bara latinska och för mig därför helt begripliga. Dessa plakat förbannade IKEA för ledningens ovilja att uppgradera lönerna i takt med inflationen. Dessa protester var alltså helt skrivna på engelska med latinska bokstäver så att eventuella svenskar skulle ta notis – vilket undertecknad alltså gjorde.

Tsarryssland tillbaka?
Framme vid St Isaaksplatsen delade halva demonstrationen upp sig. Några större grupper höll egna manifestationer medan den andra halvan (“marxister”, trotskister, anakosyndikalister o s v) bara drev omkring. Bland de större grupperna fångades mitt intresse av en grupp med massor av röda fanor med hammaren och skäran, men också vit-gul- svarta fanor.

Detta var det gamla Tsarrysslands färger och gruppen, som kallar sig ”Imperialisterna”, vill alltså återupprätta det gamla tsaristiska Rysslands imperium. Vad de hade att göra i ett vänsterinriktat 1:a majtåg kunde mina vänner inte riktigt förklara.

St-P-demo-II-7

En egendomlig blanding av tsaristiska svart-gul- vita flaggor och bilder av Josef Stalin i de ultranationellas del av demonstrationståget. Eller kanske inte så egendomligt…

I vimlet presenterades jag för en mängd andra “revolutionärer” med mer eller mindre goda kunskaper i engelska. Det var därför svårt att avgöra om de var hel-, halv- eller trekvartstrotskister. En av dem var klippt och klädd som Lenin med rysk skjorta som gick nedanför midjan.

Men naturen gjorde sig gällande. Vi var nu ett halvt dussin både kissenödiga och törstiga f d demonstranter. Men vart skulle vi nu styra kosan?

Ryssar som svenskar – enligt finnarna?
I sin bok från 2008 De är inte riktigt kloka, de där RYSSARNA gör Anna-Lena Laurén (på sidorna 118-19) iakttagelsen att “den ryska kollektivismen” innebär att alla gemensamma projekt genomförs demokratiskt, och därmed “oerhört kaotiskt och ineffektivt… under högljutt parlamenterande och livfulla gräl”. Ryssarnas, enligt hennes finländska syn, överdrivna vurm att fatta gemensamma, demokratiska beslut liknar svenskarnas. Men ryssarna är inte lika organiserade som svenskarna. “Däremot är de mer underhållande, eftersom ryssarna inte är konflikträdda”. De tar utan tvekan fajten om de t.ex. anser att någons val är åt skogen. “Det gör naturligtvis beslutsprocessen ännu mer långdragen och ineffektiv, men desto festligare.” Så efter mycken debatt, som jag bara förstod tack vare Anna-Lena Lauréns bok, hamnade vi till slut på en närbelägen “kneipe”, d v s tysk ölstuga.

Att referera allt vad vi diskuterade där om historia, politik och kultur skulle spränga ramarna för lindelof.nu. Låt mig bara berätta att jag i ett skede drog en lans för “svensk feministisk utrikespolitik” genom att, när någon oroade sig för vem som skulle ta över efter Putin en gång i tiden, föreslog att det kunde bli en kvinna!

St-P-demo-II-8

Typisk stark, rysk kvinna: Valentina Tereshkova. Skulle inte någon liknande kvinna väl kunna to över efter Vladimir Putin? Bli en rysk Margret Thatcher eller Angela Merkel?

Styrdes inte Ryssland efter Peter den Store till största delen av kraftfulla kvinnor: Katarina I, Anna, Elisabeth och Katarina II?
– Har ni inte ett ordspråk som säger att mannen är familjens huvud men kvinnan halsen som bestämmer åt vilket håll huvudet ska vridas?

Mina hel-, halv- och trekvartstrotskistiska vänner reagerade starkt: “Du måste skämta!” Jag sökte stöd hos den feministiska flickvännen. Men värmen och ölen hade gjort sitt, och hon hade somnat.

Missade du första delen?

  11 kommentarer for “Bland demonstranter i St Petersburg (II)

  1. Sven-Eric Holmström
    2016-05-04 kl. 6:49

    Synen på några av de här personerna känner jag igen från de gånger jag själv varit till Petrozavodsk. Gorbatjov var föraktad, Jeltsin hatad, medan både Lenin och Stalin var aktade. Jag är heller inte förvånad att de flesta besökarna på den här operan var unga människor. Vid guidningen i Petrozavodsk var det en ung kvinna som med viss stolthet i rösten pekade på Leninstatyn och sa: “Det här är våran gubbe.”

    Rädslan för Stalin tror jag kan ha att göra med “jezhovshinan” 1937-1938. Dryga 85 procent av alla avrättningar ägde rum under de här åren och där det nu är klarlagt att NKVD-chefen Jezhov i maskopi med lokala partiledare agerade bakom ryggen på regimen.

  2. Martin Kullberg
    2016-05-04 kl. 7:32

    Den vit gul svarta fanan. Ryska nassar som jag kallar dem, då det grundar sig i liknande tankar om den egna nationens förträfflighet och det egna folket som skapelsens krona, “dom andra” är ett hot. Men i Ryssland balanserar nassen på en knivsegg, gå för långt i sin chauvinism och det är öppen jaktsäsong på dig för OMON. För mig är det en viss tillfredsställelse att se videos på youtube/rutube på hur Ryssland handskas med sina nassar, där deras demonstrationer emellanåt handlar om att springa för allt man är värd från batongviftande OMON. Lite som antifascister har det i Sverige.

    Ja, den hemska trögheten i beslut är ju fasansfull. Det gör det ju omänskligt svårt med projekt som kränker ett stort antal människor. Anna-Lena som mellan varven tänker på sin förfader som slogs i fortsättningskriget, tänker sig kanske en värld där makten är mer patriarkal, som kan genomföra obekväma projekt “för folks bästa”. För det första steget emot diktaturen är ju “folk är idioter”.

    Situationen för HBTQ-människor i Ryssland är verkligen beklämmande. Men som jag diskuterat med ryska vänner och kommit fram till att det är inte sannolikt att någon annan kan nå makten i Ryssland utan stöd av den Ortodoxa kyrkan, så förändringen är inte så enkel som att rösta bort homofobin. Man kunde i den senaste Lavrov intervjun med DN, se vilket inflytande den Ortodoxa kyrkan har i Ryssland och vilken makt den besitter.

    När man inser det så inser man att få förbättrade villkor för HBTQ-grupper inte är så enkelt som att byta ut ledarskapet. De har en lång och svår kamp framför sig och med statsmakten i opposition. Äldre svenska HBTQ-personer kan vittna hur lång och svår den kampen är, för även om jag inte är så värst gammal så kan jag minnas en tid då svenska HBTQ-personer hade liknande situation i Sverige.

  3. Anders Persson
    2016-05-04 kl. 8:44

    Nu måste jag, igen, försvara Anna-Lena Laurén: finländare överlag, både svensk- och finsktalande, anser att rikssvenskar är alltför “demokratiska”. Vad som gäller för finländare, är att någon militäriskt pekar med hela handen och andra följer.

    På finsk-svenska Stora Enso utredde man detta och fann att svenska arbetsgrupper trots allt kom “i mål” lika snabbt som finska. Rent finska arbetsgrupper kom snabbt igång, men hamnade snart i oenigheter och oförutsedda komplikationer. De svenska grupperna satt och diskuterade “i all evighet”, men när de väl kommit igång gick det snabbt och smärtfritt.

    I den finländske konstnären Albert Edelfelts berömda gravyr av Döbeln vid Jutas är det ingen tvekan om vem som är chefen, medan i rikssvensken August Malmströms version från ungefär samma tid som Döbeln är “en i gänget”.

  4. Anders Persson
    2016-05-04 kl. 10:57

    Från den glada förstamajdagen påminner jag mig nu ett skämt från en av de ryska vännerna, som varit i Stockholm: “Pakistan, Afghanistan, Uzbekistan, Kirgizistan, Kazakstan, Turkmenistan och Gamla Stan!”

  5. Martin Kullberg
    2016-05-04 kl. 16:41

    Måste ge mig på AP av ohejdad vana. Så här på senare tid har jag väl tänkt att jag kanske skulle gett mig på Maria PL istället, men delat fokus blir trubbigt, i den postmoderna världen handlar det om att sända “signaler”.

    Jo, den svenska Sovjetmaskinen i storbolagen är en makalös maskin. Visst, den vill inte gärna göra saker, men när den väl sätter igång och arbeta är det en makalös maskin.

    Demokratisk var väl ett illa valt ord. Det handlar väl mer om det svenska konsensus-sökandet, i en arbetsgrupp i Sverige kör man inte över hälften, vilket skulle vara demokratiskt, man går ofta längre i att nå enighet i frågor. Man vill ju inte ha dålig stämning! 🙂 I den arbetsgrupp jag är nu, så grälar vi oss fram till konsensus.

    Grälet inom vidare vänstern, ser jag lite som så här. Nu när vi byggt maskinen, vad fan skall vi göra med den?! När striden som svetsade de olika delarna samman vunnits, uppstår förvirring, kaos och oenighet om vad som skall göras härnäst. Grälet lär fortsätta tills man syntetiserat en bra idé som alla kan ställa sig bakom med stoltheten i behåll. Hur är det med såna projekt? Finns det verkligen en annan metod än den svenska för att lyckas riktigt bra?

  6. Martin Kullberg
    2016-05-05 kl. 22:40

    Nej, jag ångrar inget. Maria PL, Anna-Lena L och gänget är samma skit. Kritiken mot en gäller emot alla. Lite läsande på nätet och man råkade snubbla in i rysslands-korrespondent-kotteriet och mycket skall man läsa innan ögonen får cancer.

    Bara för att illustrera att Rysslandskorrar inte är det folk tror journalister är, så delar jag med mig två illustrativa bilder över hur snacket går i detta kotteri. Här diskuterar Maria PL, Anna-Lena L och Fredrik W andra journalister som rapporterar om Ryssland. Vi kan förutsätta att de vet vad de talar om givetvis, det handlar om hur journalister köps och säljs, med mera. Inget anmärkningsvärt i det alls faktiskt, journalist är ett arbete och det man skapar en produkt är väl den triviala marxistiska analysen.

    Det anmärkningsvärda, det är deras betraktelse om en journalists personliga politiska ståndpunkt, som överordnad arbetet. De kan helt enkelt inte förstå hur en journalist, Andrej Nekrasov, som tidigare varit så framstående aktivist emot Putin, kunde göra en dokumentär som det samlade kotteriet anser vara Putinvänlig. Observera att sanningshalten i dokumentären är helt ointressant för dessa journalister, det viktiga är aktivismen emot Putin och att detta skall komma först. Att misslyckas i sitt värv som aktivist emot Putin är det som de tycker är anmärkningsvärt. Detta avslöjar dem själva som aktivister för/mot en sak först och främst, de är helt ointresserade av sant eller falskt, det viktiga är vem man riktar udden i sin penna emot, det är så de värderar sina kollegor och därmed så de värderar sig själva.

    Journalistkotteriet i rysshatarträsket, del 1, del 2.

  7. Anders Persson
    2016-05-06 kl. 10:06

    Varför måste jag alltid rycka ut till försvar för Anna-Lena Laurén? Av de två snuttarna framgår att hennes reaktion är att “jag måste kolla upp det här”. Vad är det för fel i det?

    Dessutom varvar hon sina politiska reportage med småroliga betraktelser från livet i Ryssland, här ett exempel.

  8. Anders Persson
    2016-05-06 kl. 11:33

    Vad är det nu som förorsakat uppståndelsen mellan Maria Persson Löfgren, Fredrik Wadström och Anna-Lena Laurén? Jo, en dokumentär
    av en tidigare som “putinkritisk” filmare Andrej Nekrasov, men som nu till “allmän förskräckelse” skulle ha “bytt sida” förmodligen “mutad av Putin”. Men Anna-Lena vill som sagt kolla saken.

    När jag Googlade på honom hittade jag en dokumentärserie som han gjorde i fjol om Ryssland för Al Jazeera. Har bara hunnit se första delen men den ger på mig ett helt realistiskt och balanserat intryck. Inget av vad jag ser i den strider emot mina egna upplevelser här i St Petersburg och vad jag kan ana i andra delar av Ryssland.

    Andra avsnitt, som jag inte hunnit se (ska till jobbet snart), finns på avsnitt 1, avsnitt 2, avsnitt 3 och avsnitt 4.

  9. Martin Kullberg
    2016-05-07 kl. 0:15

    Det är naturligtvis helt korrekt att i en intentionstolkning vara generös. Men risken är förstås att man kan bli betraktad som naiv. Intentionstolkningen av gamla döingar är en sak. När det gäller detta gäng, så väljer jag att inte vara generös, anledningen är enkel, de är inte generösa i sina tolkningar av andra och det gäller Anna-Lena också. I diskussionen jag citerar har du naturligtvis helt rätt i att Anna-Lena är den minst onda.

    Tack för länkarna, skall bli intressant att se vad det är som sticker så i ögonen på Maria PL.

  10. Mats Larsson
    2016-05-07 kl. 21:39

    Anders P!
    I dessa dagar, i början av maj, har Pervyj Kanal storsatsat med ett kvällsprogam på bästa sändningstid med de skådespelare som fortfarande finns livet från “Sjutton ögonblick” alla tiders mest berömda sovjetiska TV-serie.

    Du har nu en dag på dig att lära dig att sjunga “Den Pobedy”, ett absolut
    måste till 9 maj.

  11. Anders Persson
    2016-05-08 kl. 14:24

    Mats L!
    Nja, jag får nog plugga mer ryska. Firandet startade för övrigt redan i torsdags när jag var på en två timmars minneshögtid på det hydrometeorologiska universitetet. Först en massa utdelningar av medaljer till veteraner, d v s de som upplevt kriget och i synnerhet belägringen. Till dessa räknades uppenbarligen också de som var småbarn vid den tiden.

    Sedan en massa andra utdelningar av ärebetygelser och certifikat, som inte verkade ha direkt med kriget att göra. Sedan sjöng universitetets kör och en rysk bas från musikhögskolan. Sist framfördes en allegorisk teaterpjäs som skildrade 2:a världskriget i symboliska akter.

    Allt var mycket fosterländskt. Trots att det verkade lite tråka ut den yngre halvan av publiken brister de inte i sin beundran för sina far- och morföräldrar. En av mina medarbetare berättade stolt om sin ännu levande 95-årige farfar som 1941-44 låg vid fronten här utanför, och sin pigga 93-åriga mormor som slet med försörjningen av trupper och civilbefolkning.

    I går (lördag) var jag med när St Petersburgs alla motorcykelknuttar vrålade nerför Nevskij Prospekt från Palatstorget (vid Eremitaget). Kolla själva här, fullt med eggande videosnuttar. Jag uppskattade att fem motorcyklar passerade i sekunden och eftersom det tog 20 minuter för alla att passera så var det mer än 5000 motorcyklar. Så kanske inte bara hela “Leningrad oblast” var där, utan också killar och tjejer från Pskov, Novgorod och Karelen?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.