Bland maskrosbollar, nässlor och kastanjer

Lars-Andersson

Författaren Lars Andersson [Bilden från en intervju på YouTube 2012]

Den TV-sända versionen av Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton ser jag med allt större behållning i december varje år. Många av scenerna är lika intagande som avväpnande. I en av dem får en representant för ”samhällets bottenskikt”, kanske en stackars alkis, ta emot vad som möjligen är hans livs första och enda julklapp: Jean-Paul Sartres Les Mots på originalspråket. Bottenskiktsmannen rörs ända in i djupet av sin själ. Passionerat kysser han boken upprepade gånger, medan glädjetårarna strömmar nedför hans fårade kinder.

Själv har jag precis arbetat mig igenom Lars Anderssons Uppenbarelser med tillnamnet Skriverier och porträtt (Förlaget Daidalos, 2014), vilket fått till följd att jag utan svårigheter kan identifiera mig med den nyss beskrivne gåvomottagaren. Dels märker jag att LA:s uppenbarelsetexter, c:a femtio till antalet, så gott som undantagslöst är briljanta, dels att det ibland är nog så knepigt att hänga med i svängarna. Jag inte bara gråter och kysser hans bok; jag tvingas också klia mig i huvudet och mellan varven begära extrainsatt internethjälp.

Men det är helt i sin ordning. Allvarligt syftande författare måste, i likhet med koncisa och hederliga pedagoger, ställa höga krav på sina läsare och sina adepter.

Merparten av Anderssons eftertankar i Uppenbarelseboken är av ganska sent datum, 2005-2013, och bidragens längd pendlar mellan 1 (Sonja Åkesson) och 21 (Birgitta Birgersdotter) sidor. Författar- och konstnärsporträtten dominerar. Tage Aurell, Ernst Brunner, Lena Cronqvist, Bob Dylan, Fröding, Hamsun, Ibsen, Selma Lagerlöf, Joni Mitchell, Tomas Tranströmer, Klas Östergren och många med dem ingår i de uppenbarades skara och blir oftast generöst, därmed också korrekt, bemötta.

Ung man på Hydra är en av mina deciderade favoritessäer. Den handlar om Göran Tunströms första trevande författarsteg på tidigt 60-tal i den grekiska övärlden, där ett färgstarkt menageri av särlingar, äkta bohemer och udda konstnärstyper höll Göran T flytande och, då så behövdes, under armarna. En av dessa hans 60-talsvänner är numera berömd världen över som poet, romanförfattare, kapellmästare och vissångare: Leonard Cohen från Kanada. När Tunström skrev halva Maskrosbollen på Hydra, så arbetade Leonard C med Älsklingsleken på andra sidan bordet. På skivtallriken mellan dem snurrade W. A. Mozart, Ray Charles och Nina Simone, inte livslevande visserligen, men väl i musikalisk tappning. Onekligen häftigt.

I reseboken Fylgja (2004) medger Lars A att Tunström var något av hans guru i åratal. Men även Leonard Cohen torde aspirera på ett slags mentorsroll. Denne åttioårige (21 sept.) magiker från Montreal äger en oöverträffad förmåga att poppa upp i Anderssons böcker. I essäsamlingarna Försöksgrupp (1980) och Väderstreck (1983) blir Cohen både analyserad och utförligt recenserad. I klippboken Från pråmkanalen och blankeberget (1984) nöjer han sig med att njutningsfullt bli lyssnad på (sid. 40). Ja, så vitt jag förstår är Leonard C den rankingmässigt allra första icke-fiktiva karaktären i Lars A:s hela samlade författarskap: i prologen till Brandlyra, LA:s debutroman, är ju Cohen mannen bakom den avslutande versstrofen, låt vara att han inte namnges explicit.

I en text på sid. 129 f i Uppenbarelseboken hälsar jag en gammal bekant välkommen – ”Stallarholms-Mussolini”. Bakom det epitetet döljer (eller dolde) sig en viss C. A. Pettersson, död år 1934 och Jan Myrdals sinnevärldslige farfar. Denne Pettersson var högerman, kommunalpolitiker och ”en bullrande storsvensk nationalist, som drack ihjäl sig”, allt betygat av sonsonen. I originalet, med andra ord i JM:s Den Trettonde (1983), heter det emellertid ”Stallarholmsmussolini” utan bindestreck. (Det är som bekant i detaljerna som Djävulen brukar visa sig …).

Röd stjärna över Indien (2011) är titeln på en av Myrdals senaste utgåvor. Andersson har i likhet med JM vistats många år i Indien och är både ense och oense med Den Gamle – som dock med jämna mellanrum påstås öppna ”ett väldigt, omistligt siktdjup” (sid. 224). Det är över naxaliterna, som den eldröda stjärnan sägs lysa. Kanske är det just så.

Två andra herrar, båda Nobelpristagare, den ene vittberest, den andre mera stationär trots sina jättelika fötter, har förärats mångsidiga porträtt i Lars A:s bok: Harry Martinson och Verner v. Heidenstam. Om Martinson får vi veta att han i sin Kap Farväl! (1933) gav röst åt ”den första icke-koloniala Indienskildringen i svensk litteratur” – och vidare att ljunghedar och bambuväxter låg hans hjärta nära, f ö i likhet med reptilskålar. Ja, ”ormbunken är hos Harry M en emblematisk växt som öppnar in mot en djup, i geologisk skala fantasiförstorande identifikation med en sjunken värld, en urvärld”. Martinson och Heidenstam var ju på intet vis samma andas barn, men Lars A tycker sig ändå spåra ett intimt släktskap mellan de två: Heidenstams berättande 1890-talsspråk kom i hög grad att påverka ”1930-talets autodidaktiska banbrytare”, Harry M inte minst.

Följaktligen hade de nässlor som blommar hos Martinson redan prunkat i Olshammar under Heidenstams egid, låt vara i kastanjeform. Adelsmän befattar sig självfallet inte med simpla brännässlor.

”Jag har en konstant och grundmurad förnimmelse av att leva i en mirakulös värld. En värld som upprätthålls av en skaparkraft större än vad jag kan räkna med att få minimalaste begreppslig bukt med” (sid. 288).

Så lyder ackordet i en av Anderssons sluttampsbetraktelser. Det är väl inte helt uteslutet att Leonard Cohen har åtminstone något (även) med den formuleringen att göra. Om detta vet jag emellertid noll och intet.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , ,

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.