En pionjär och äkta bildstormare inom medicinen var Andreas Vesalius. Född blott hundratalet meter innanför Bryssels stadsmurar nyårsaftonen 1514 och tillhörig en högt ansedd läkarsläkt hamnade han som student först i Louvain och senare i Montpellier och Paris, där han enligt tidens oskick utspisades med den legendariske anatomen Galenos’ upptäckter, irrläror och kanoniska skrifter, alltihop från en svunnen tids Grekland.
Omsider var det inom just anatomin som Vesalius fann sin kallelse.
Troligen var det också på det anatomiska slagfältet som den antikverade Galenos (130 – 200 e Kr) var enklast att övervinna. När Galenos levde och verkade, gick det nämligen inte an att dissekera kroppar från avlidna människor – ämnet var tabu – varför man som anatom fick nöja sig med grisar, apor och döda hundar. Följden blev att Galenos tvangs härleda människans anatomi från sina mer eller mindre plågsamma djurförsök; det resulterade för homo sapiens del i en sorts ombudsanatomi. Ja, i Galenos’ värld blev den mänskliga kroppens sammansättning bokstavligen svinaktig.
Andreas Vesalius ingick i de aktiva studenternas skara och led av ständig kunskapstörst. Under mörka nätter samlade han skelett ifrån benhus och kyrkogårdar, och en gång skar han ned och fraktade hem kvarlevorna av en dömd illgärningsman på galgbacken helt nära sin egen bostad, allt förvisso i ädlaste studiesyfte. Men trots dessa hoppingivande nedslag i verkligheten traskade han länge runt i Galenos’ upptrampade fotspår. Några andra fotspår existerade inte.
Det välförtjänta genombrottet kom vid det framstående universitetet i italienska Padua, där Vesalius installerades som professor i anatomi och kirurgi i september 1537 – ännu inte 23 fyllda.
De kommande sex åren påbörjade och slutförde han i princip hela sitt livsverk med väldig effektivitet, oavbrutet verksam under dygnets alla vakna timmar och besatt av en helig vilja att till varje pris tjäna vetenskapen.
Vesalius arbetade både som pedagog och forskare. De offentliga dissektionerna vid universitetet förvandlades, under hans ledning, till formliga skådespel med Vesalius själv i samtliga roller: det var han som producerade, regisserade, klippte, klistrade, karvade och skar, inte längre i döda hundar men väl i mans- och kvinnokroppar från bårhusen och exekutionsplatserna.
En mänsklig anatomi började med ens ta form, och den ena benbiten lades till den andra. Sakta men säkert vidgades klyftan till Galenos. Enorm succé gjorde de av Vesalius presenterade och, i många fall, egenhändigt tecknade planscherna och tavlorna. Nästan på nolltid ersattes de gammalmodiga katekes- och textstudierna vid anatomiska institutionen av nymodiga bilder och illustrationer.
Allt bar mästarens signum.
Det enda som förföll var Andreas Vesalius imposanta skelettsamling. Numera använde han de mörka nätterna till att sammanställa sitt magnum opus, anatomins bibel, där sanningen, hela sanningen och ingenting annat än sanningen skulle uppenbaras.
En dag blev det vidlyftiga manuskriptet slutligen klart. I det läget beslöt Vesalius, till allas bestörtning, att förkasta grannstaden Venedig – ”Adriatiska Havets drottning” – som tryckort. Hans val föll i stället på det långväga Basel, norr om Alperna, där den fingertoppskänslige specialisten Johannes Opporinus ägde ett toppmodernt tryckeri. Opporinus lovade att bistå sin ”käre Vesalius” från bittida till sent och utnyttja tryckeriets samlade resurser till bristningsgränsen.
Orden följdes av handling. I augusti 1543 kunde De Humani Corporis Fabrica – Om människokroppens byggnad – efter åtskillig möda publiceras. Det var en storartad och vackert tryckt foliant, mättad med teckningar och träsnitt, hela 663 sidor lång och avfattad på konstfullt latin av den ännu blott 28-årige professor Vesalius.
Av och till har det sagts att Fabrica skulle vara det mest respektingivande verket genom tiderna i den medicinska litteraturen. Det är troligen en överdrift; det finns skavanker och defekter också i Fabrica, även bland illustrationerna, låt vara att bristerna kom att spela en underordnad roll.
Symptomatiskt är att Vesalius gamle anatomilärare, Jacob Sylvius i Paris, gick till våldsam attack emot Fabrica.
Sylvius ställde sig med självklar automatik på Galenos’ sida. I en stridsskrift döpte han om sin tidigare favoritelev till ”Vaesanus” – den vanvettige – kedjade fast honom vid skampålen och varnade sedan i bryska ordalag hela menigheten. Kartan är principiellt viktigare än terrängen, framhöll Sylvius: när de ’galenska’ strukturerna skiljer sig ifrån de ’vaesanska’, så måste man dra slutsatsen att den mänskliga kroppens byggnad har förändrats under årens gång. Ja, människan har helt enkelt degenererat sedan antikens och Galenos’ dagar.
Sylvius kritik var dock föga representativ. Publiceringen av Fabrica innebar en seger för förnuftet och på samma gång ett grundskott mot ett antal hävdvunna sanningar. Med William Harveys upptäckt av blodomloppet 1628 led de ortodoxa ännu ett nederlag, och än fler motgångar skulle följa.
Den senare hälften av sin korta tid på jorden tycks Andreas Vesalius ha levt på sparlåga. Han lämnade professuren, övergav sitt forskningsarbete och tog tjänst som livmedikus först hos kejsaren Karl V och därefter hos Filip II av Spanien. Han avled på den lilla ön Zante den 15 oktober 1564 vid knappt 50 års ålder på hemväg från en pilgrimsresa till Jerusalem.
