Blåsningen

Då jag är född år 1936 har mitt arbetsliv förlöpt parallellt med ATP-systemet. Jag fick min första fasta anställning 1960, samma år som ATP infördes, och gick i pension år 2001, tre månader efter att ATP-systemet ersatts av ett nytt system. Jag uppfyller de två kraven för att få maximal ATP-pension. Trettio arbetsår med pensionspoäng och femton år med maximala 6,5 poäng. Jag har dock inte ägnat många tankar på den pension jag får. Inser att jag är privilegierad och får, tillsammans med några tusenlappar tjänstepension från Alecta, gott och väl vad jag behöver för mina levnadsvanor.

Inga-Lisa Sangregorios Blåsningen, Karneval förlag 2018

Inga-Lisa Sangregorio, årsbarn med mig, har skrivet en intresseväckande bok om ATP-systemet och vad som följde efter det. Hon börjar med en kort redogörelse för vad som hänt med hennes makes ATP-pension. Mellan år 1995 och 2016 har den ökat från 14.169 kronor i månaden till 17.889 kronor. Med inflationen borträknad har den ökat med 190 kronor. Detta jämför hon med riksdagsledamöternas arvoden som under samma tid ökat från 26.500 kronor per månad till 63.800 kronor. Med inflationen borträknad en höjning med 30.700 kronor.

Grunden för ATP-systemet var att det skulle följa prisutvecklingen och inte löneutvecklingen. Kombinerat med något som kallas bromsen, vilket till exempel fick min pension att minska mellan år 2010 och 2011. Men även målsättningen att följa prisutvecklingen ses numera som alltför generös för dem som inte längre kan sätta någon makt bakom sin talan. Därför finns inbyggt i det nya pensionssystemet att pensionsbeloppet för varje pensionär minskar automatiskt varje år.

Inga-Lisa Sangregorio ger en drastisk beskrivning av hur pensionssystemet kom till och ser likheter med Norrmalmstorgsdramat och Stockholmssyndromet för förhållandena under vilka den lilla expertgruppen arbetade. Gruppen leddes av Bo Könberg (Fp) och hade också ledamöter från (S), (M), (C), (Fp), (V), (Kd) och (Nd). Snart uteslöts representanten från (V) för att inte enigheten skulle störas. Varje partirepresentant skulle bevaka sitt partis intressen och ingen information släpptes ut om vad som diskuterades.

Sangregorio menar att varje parti fick acceptans för en av sina hjärtefrågor och sedan blev enigheten utåt total. Ingen utomstående vet alltså vem som drev vissa linjer, men hela gruppen var rörande enig om att de skapat ett robust och vackert system som reglerade sig självt. Bland annat genom att de enskilda utbetalda pensionsbeloppen automatiskt minskar med 1,6% per år.

Startnivån för pensionerna skulle komma att hamna lägre än för det gamla ATP, vilket inte såg bra ut. Därför höjdes nivån till att bli lika med ATP:s, utan att motsvarande täckning i intäkterna fanns. Men det skulle ju snart avhjälpas med den årliga minskningen av pensionsbeloppen som för varje enskild pensionär uppgår till drygt 37% efter tjugo år. Det får mig att tänka på att jag redan nu kvitterat ut min siffermässigt sakta ökande ATP-pension under sjutton år. Och att det enda som tycks säkert i vår oroliga tid är att medellivslängden sakta stiger.

En stor förändring i det nya pensionssystemet är att pensionärerna uppmanas att spela på börsen med sin del av vad som kallas premiepensionen. Den intensiva propagandan fick många att prova på detta. Men när det visade sig att de statligt förvaltade andelarna växte snabbare avtog intresset. Förtroendet för de privata pensionsförvaltarna stärks inte heller av att Pensionsmyndigheten kräver bolaget Allra på 190 miljoner med motiveringen att de ”på ett högst utstuderat och otillåtet sätt har agerat för att tillgodogöra sig fondmedel på bekostnad av pensionsspararna”.

Socialdemokraternas affisch från ATP-omröstningen år 1957

Inga-Lisa Sangregorios bok är intressant och välskriven med sin blandning av personliga erfarenheter och en omfattande genomgång av tankarna bakom pensionssystemen och de beslut som tagits. Jag sträckläste den och förskräcktes över hur man kan utforma ett pensionssystem som kommer att göra merparten av befolkningen till fattigpensionärer. Målsättningen REJÄL PENSION på SAP:s affisch från ATP-omröstningen är sedan länge glömd och begraven.

Nu gäller i stället ”Ty jag säger eder: åt hwar och en som har skall warda gifwet, men från den som icke har skall tagas äfwen det han har”. (Lukas 19:26)

  2 kommentarer for “Blåsningen

  1. Bertil Carlman
    2018-07-31 kl. 9:29

    Det finns idag så många politiska beslut som klart och tydligt visar att socialdemokraterna inte på minsta sätt slår vakt om underklassens (löntagarnas) intressen, att om man röstar på S bör man tillhöra överklassen. Varför? Jo S är det parti som effektivast bromsar Sveriges oundvikliga ras ner mot ett läge liknande Greklands och vidare utför. Det vore t.ex. inte förvånande om pensionerna skulle komma att sänkas mycket efter denna heta sommar. Motivering? “Vi” måste satsa på ett effektivare brandförsvar och en ökad självförsörjningsgrad. “Vi” kommer då definitivt inte att omfatta överklassen, för den har inget parti längre någon kraft, eller vilja, att på allvar utmana. I varje fall inte i detta höstens val.

    Men var finns det en påtaglig motkraft? När jag umgås med mitt treåriga barnbarn tänker jag ofta: “Älskade lilla du, hur blir din framtid?”

  2. Bertil Carlman
    2018-07-31 kl. 13:22

    Det är väl ingen som funderar på Vänsterpartiet som en motkraft, eller är det? Denne kan då läsa detta inlägg på jinge. Artikeln rör visserligen utrikespolitik, men visar på en total oförmåga att bedöma imperialistiska krafter. Vänsterpartiets ordförande är ett bra exempel på skämtet “Vi lär av historien att vi inget lär av historien”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.