Jag sitter aldrig vid mitt skrivbord. Dessutom numera belamrat med diverse prylar, bland dem guldrovan med inskriptionen ”För nit och redlighet i rikets tjänst”. Trettio år tjänade jag staten. Nitiskt och redligt? Tja. Snarare statligt avlönad organisationsdissident. Men rovan fick jag.

Sittandes denna stund med min Mac i knäet – laptop gu´bevars – i min hårt slitna fåtölj i ena hörnet av rummet. Min ordentligt insuttna skrivfåtölj. Törs inte, vidskeplig som jag är, göra mig kvitt den. Vet inte vad som skulle riskera hända. Så den får tills vidare stanna kvar.

Jag har alltid undvikit skrivbord, förknippar dem med tunga förväntningar att prestera och helst något enastående. Jag förlamas av att slå mig ned vid dylika, går i stå. 

Under min Uppsalatid fann man mig med min mekaniska Facit i ett skrymsle i Carolinas källare, trots att jag tilldelats ett forskarbord. Förpliktigande sådant, bör tilläggas. I det ärevördiga universitetsbibliotek som sett stora elefanter inte dansa, men FORSKA. 

Blickar riktas från två män mot min position i hörnet. Två för mig mycket betydelsefulla personer. Existentiella inspiratörer vad gäller hur leva sitt liv som samhällsvarelse. Nå, Che´s blick förlorar sig snett åt sidan. 

Gert, däremot, möter under lugg och vita ögonbryn min blick. Fotot användes vid minnesceremonin på Konstepidemin i Göteborg den 13 september 2017. Jag befann mig i Durban, förhindrad närvara för att tillsammans med andra minnas legendaren.

Gert Nilson. One of a kind. Den oförtröttlige projektmakaren. Den maniskt kreative. Författaren till egensinniga böcker. Förläggaren på Korpen, ett Göteborgsförlag överskridande gränsen mellan konst och vetenskap. Så viktigt för sökande, odogmatiska samhällsvetare. 

Där fanns den lysande stilisten Johan Asplund, Sveriges främste sociolog. Korpen gav även ut några böcker ur min hand. Medborgarlönsböckerna framförallt, Beuysboken. 

Att hävda att revolutionshjälten Ernesto Che Guevara – i min trebetygsuppsats i sociologi, framlagd vårterminen 1970, om den kubanska revolutionen spelade han vid sidan om Fidel Castro en central roll – varit viktig som inspirationskälla? Det framkallar omedelbart fördömanden. 

Hur kan du ens nämna en sådan som Che Guevara? Blod på sina händer. Hård och oresonlig. Kompromisslös och oförsonlig. Är du revolutionsromantiker? Våldsförespråkare?

Jag brukar svara, det kan låta både platt och patetiskt: – Han gjorde skillnad under sin vandring på jorden, gör DU det? Skillnad för andra. 

Knut Lindelöf begick häromdagen en viktig text där han, åberopande Carl-Göran Ekerwald, betonade samvetets roll. Det individuella ansvarstagandet när ”världen ser dig” som Göran Palm uppfordrande skrev.

Stämmer till eftertanke. På vilket sätt gör JAG skillnad under min jordavandring? Tar jag mitt ansvar?

Av någon anledning, som jag i hastigheten har svårt att röna ut, har jag en längre tid undvikit fåtöljen och de outgrundliga blickarna. När jag nu återupptar fåtöljsittandet far de genast som pilar emot mig genom rummet.

Vad läser jag in i dem? Om ändå blickar kunde tala. Kanske vill jag inte höra.

Föregående artikelSVEN HIRDMAN OM RYSSLANDS KRIG I UKRAINA – OCH EFFEKTERNA AV DET SVENSKA NATOBESLUTET
Nästa artikelZelensky–Bush:s krigsmobiliseringar
Lasse Ekstrand
Född och uppvuxen i Sandviken i skuggan av järnverket. Fångades av 70-talets vänstervåg, studerade i Uppsala, gjorde akademisk karriär och undervisade i sociologi på högskolan i Gävle.

2 KOMMENTARER

  1. Jag vet ingen som sammanfattat Ches revolutionsgärning lika pricksäkert som Anders Ehnmark: ”Några tiotal studenter smygande i bergen /…/förtrycket skapar en publik som bara väntar på signal för att göra uppror. Signalen var på Kuba dessa rörelser i skogen. I Kongo och Bolivia räckte det inte.” Anders Ehnmark, Che Guevaras gåta, 2007.

    Den som allra bäst gestaltat dessa ”rörelser i skogen” är den svenskättade filmregissören Steven Soderbergh i filmen ”Che – gerillaledaren” (2008). Under dryga två timmar får vi följa Che och hans gäng meter för meter i Bolivias skogar och berg, ända till slutet i tvättstugan i Vallegrande.
    Filmen är baserad på Ches dagböcker.

  2. Björn Kumm sökte sig till Vallegrande och Che Guevaras bår, rapporterade om det. Under min och hustruns resa till Havanna 2009 passade vi på att med buss ta oss till Santa Clara, där Che´s reliker förvaras. Från bussfönstret kunde vi se Grisbukten där ett invasionsförsök slogs tillbaka. Jag var ett tag medlem i Svensk-kubanska vänskapsföreningen. Men det var länge sedan. Och hamnade, det var efter mitt medlemskap, i onåd sedan jag skrivit kritiskt om Kuba. Besöket 2009 tillät oss att se den krassa verkligheten bakom retorik och revolutionsmytologi. Till en stor del måste USA med sitt embargo ta på sig skulden, men inte hela. Det realsocialistiska systemet präglas av flaskhalsar, seghet och omständlig byråkrati. Efterhand har privatisering, om än begränsad, skett. Gamla Havanna är värt en resa!

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.