“Bobby the Poet” 1967 – innan allt blev tragiskt

skivomslag-wild-thing

Jag sitter med en gammal LP framför mig. “BOSTON SOUL”. Jag köpte den på vintern 1967-68 och spelade den ändlöst. Det var tre unga amerikaner Bill Minkin, Dennis Wholey och Steve Baron, som fått idén att imitera några kända politiker genom att låta dem spela in poplåtar på skivor (EP). Presidentvalet 1968 stod för dörren och den sittande presidenten Lyndon B Johnson var den store favoriten. Han utmanades dock av den (föregivet?) radikale Robert “Bobby” Kennedy.

Som konservativ motvikt hade man “bjudit in” den stockkonservative republikanske senatorn Everett McKinley Dirksen.

Skivans innehåll kan ni se här.

wild-thing

Skivan sålde mycket bra och några av inslagen verkar ha lanserats som EP, bland annat Robert Kennedy sjungande “Wild thing” med studiomannens råd i hörlurarna.

På en annan EP söker den konservative Dirksen samsas med Kennedy kring låten “Mellow Yellow”. Titeln lär alludera på ett rykte att man kunde röka torkade bananskal.

Det roliga, för amerikanska “insiders” här är att Dirksen (den riktige) givit ut några skivor med sina tal och recitationer av egna dikter). Överhuvudtaget är skivan full av alluderingar som gick en icke-amerikan förbi.

white-c-b-the-poet

Men höjdpunkten kommer i slutet när “Bobby the Poet” dras in för att ge ett mer ungdomligt inslag till Kennedys kampanj genom att ge sin tolkning av “White Christmas”.

Gruppen kallade sig “Hardly Worth it Players” och deras bakgrund kan du läsa om här och här en liveinspelning i början på deras karriär.

Så barnsliga var vi “68-or”, åtminstone i början av året. Det började också bra med Têt-offensiven i Vietnam och sedan L B Johnsons deklaration att han inte skulle söka bli president på nytt. Men sedan mördades först Martin Luther King i april och sedan Robert Kennedy i juni.

Därmed var “Boston soul”-LP:n inte lika rolig längre. Och sedan kom invasionen av Tjeckoslovakien, varvid hoppet om “socialism med mänskligt ansikte” dog. Och mot årets slut valdes Richard Nixon till USA:s president.

När man skrattar åt oss “68-or” så vet man inte, eller har glömt, hur oerhört dramatiskt det året var. Det var inte bara “Kårhusockupation”…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.