Joe Biden hyllar Gorbatjov som en ”sällsynt ledare som gjorde världen tryggare […] ”som gav mer friheter för miljoner människor.”
Aasmund Willersrud, tidligere utenrikssjef i Aftenposten: ”Historien vil gi ham et positivt ettermæle. Vi europeerne kan i dag ikke annet enn hylle hans minne. Han lot Øst-Europa gå fri uten å løsne et skudd.
”Han gav det ryska folket hopp om frihet och en bättre framtid, och världen en förespegling om samarbete och fred. Nu har allt det tragiskt nog raserats” skriver Carl Bildt på Twitter.
”De var dock – var och en – den ledare som Sovjetunionen/Ryssland behövde i en given situation och gjorde de insatser som då behövdes, även om de inte alltid kunde fullfölja dem.” skriver Sven Hirdman i en artikel på alliansfriheten.se om Michail Gorbatjov, Boris Jeltsin och Vladimir Putin.
Den forne Sovjetledaren tilldelades av ”Den Norske Nobelkomite, i 1990 Nobels fredspris.”
Vi kan lugnt konstatera att statsledare, journalister m fl i den mindre delen av världen, den del som i kolonial hybrisstil brukar kalla sig själv omvärlden, i stort sett är eniga om bara positiva eftermälen.
Men det finns en annan uppfattning. Den kommer till exempel klart fram i en bok där Vijay Prashad samlat ett antal artiklar av skilda författare. Boken heter Red October.
En artikel av Prakash Karat (tidigare generalsekreterare för ’the Communist Party of India (marxist)’). Artikeln har rubriken ”Gorbatjovs reformer: Avveckling av kommunistpartiet (1991)” PK skriver (s 103) ”Mihail Gorbatjov, tidigare generalsekreterare för SUKP, tillbringade den 7:e november 1991, 75-årsdagen av oktoberrevolutionen, ensam i Kreml. Han deltog inte i den traditionella paraden på Röda torget, för det fanns ingen parad; han deltog inte i något partifirande, för partiet existerade inte. Det hade blivit förbjudet och olagligt”. Han konstaterar också (s.108) ”Vid ingen tidpunkt i SUKP:s historia, förutom under den tidiga perioden under Stalins ledning, gjordes så många förändringar i ledarskapet på alla nivåer. Det kan vara nödvändigt i olika skeden av ett partis historia att radikalt förändra dess ledande personal, för att klara de nya uppgifterna, genom att föryngra partiorganisationen. Frågan är vad förändringarna är till för? Det blev snart uppenbart att ”omstruktureringen av partipersonalen” inte var till för att övervinna den byråkratiska trögheten. Gorbatjov var inställd på att rensa partiet för att övervinna motståndet mot borgerliga reformer och socialdemokrati.”
En artikel, av Sitaram Yechury (generalsekreterare för ’the Communist Party of India (marxist)’) har rubriken ”Ekonomi: Reformer för att återupprätta kapitalism (1991)”. SY skriver bland annat (s.136): ”Den systematiska nedmonteringen av de socialistiska ekonomiska grunderna, är en av de nyckelfaktorer som leder till socialismens kollaps och början på återupprättandet av kapitalismen i Sovjetunionen. Under loppet av de sex åren av perestrojka har många viktiga frågor väckts. Varför satte den relativa ekonomiska stagnationen in i slutet av sjuttiotalet? Beror detta bara på felaktigheter i det förflutna? Var det därför oundvikligt att socialismen var tvungen att kollapsa någon gång? Fanns det något annat sätt att omstrukturera ekonomin och samtidigt bevara socialismen? Dessa, tillsammans med många teoretiska och ideologiska frågor, utmanar marxismen-leninismens revolutionära grundsatser och socialismens historiska erfarenheter.” “Det skulle vara en underdrift att konstatera att den sovjetiska ekonomin idag är i spillror. Inom loppet av sex år i detta en gång mäktiga ekonomiska bålverk mot imperialismen har den reducerats till total kaos och anarki.”
Därefter går SY igenom en mängd fakta om utvecklingen bland annat att Financial Times påpekar att inflationen nu (1991) är 7 procent per vecka, att Sovjetunionen blir ett brödsädimporterande land efter att tidigare ha exporterat, och att man nu i Sovjetunionen pratar om hunger och svält. (Sådana kommentarer ser jag allt oftare nu i olika medier i Europa.)
På sidan 141 skriver SY ”Tyvärr fick Sovjetunionen inte bygga upp den socialistiska ekonomin utan någon inblandning från omvärlden. Socialismen tilläts inte lyxen att tålmodigt omvandla den småvaruproducerande bondeekonomin till en socialistisk sådan genom att använda den ’gränsdragning’ som Lenin talade om. Kapitalistiska väpnade interventioner, inbördeskriget, inringningen, den växande vissheten om ett [kommande] världskrig, allt detta krävde, för socialismens själva överlevnad, att takten i det socialistiska bygget skulle ökas.”
Både Prakash Karat och Sitaram Yechury gör alltså en mycket noggrann genomgång av vad som hände under de år Gorbatjov var president. Så nog finns det skäl till att jag mer förlitar mig på vad analytiker med stor erfarenhet av klasskamp i det ”Globala Syd” har att förmedla.
De nio artikelförfattarna, är väl förankrade i det som vi numer ofta kallar Det globala Syd. Boken är uppdelad i tre avdelningar ”The Revolution”, ”The Fall” och ”The Present”. Den kom först ut som ett offsettryck i delstaten Kerala i Indien år 2017. De artiklar jag översatt från finns naturligtvis i den mellersta delen som på svenska blir ”Fallet”. Första delen ”Revolutionen” består av två artiklar av författarna Irfan Habib och Amar Farooqui. Den förre är historieprofessor (emeritus) vid Aligarh Muslim University i Indien den senare historieprofessor vid universitetet i Delhi. Tredje delen ”The Present” har fyra artiklar där den sista har rubriken ”Marxism, feminism & Revolution” och är skriven av en kvinna som på Wikipedia presenteras så här: ”Shahrzad Mojab född 1954 i Shiraz, i Iran, är en iransk-kanadensisk forskare och författare som är verksam vid University of Toronto. Hon har bland annat givit ut boken Violence in the Name of Honour (2004). Hennes forskning rör sig kring ämnena kvinnostudier, feministisk teori, immigrerade kvinnor och krigs påverkan på kvinnor.”
Den här anmälda boken är ett utmärkt komplement till Anders Carlssons bok Resa in i det okända med undertiteln ”Oktoberrevolutionen och den sovjetiska erfarenheten”.
Den indiska analysen verkar vettig, socialismen hade kunnat räddas. Det skulle vara oerhört intressant att läsa de två indiska marxisternas analysera den väg Kina gått – Dengs reformväg. Var den nödvändig för att rädda socialismen i Kina, är det rätta vägen eller raserar den socialismen?
Däremot förstår jag att Gorbatjov är populär i Östeuropa, de länder som tidigare lydde under Sovjet. Som jag skrivit tidigare på lindelof.nu så var Sovjets herravälde över dessa länder en ohållbar situation vilket Jan Myrdal kraftfullt skrev om under sena 70-talet. Därför är det så viktigt att freden i kriget i Ukraina inte leder till en rysk lydregim. Ukraina är en egen nation insåg Lenin vilket Anders Persson beskriver i sin bok Ryssland 1917, s 37: ”och det skulle vara lika absurt att inte erkänna legitimiteten i förtryckta nationers krig mot sina förtryckare … till exempel … Ukraina mot Ryssland”.
När vi ändå håller på att gräva i den kommunistiska historien och räknar upp alla sätt att på olika vis ”återupprätta” kapitalism och kriget som världens normaltillstånd funderar jag lite vidare på detta tema.
Finns böcker som på detta vis söker se om Kina fortfarande är kommunistiskt och i vilka avseenden? och Vad tycker kineserna själva? och Vad tycker kommunistpartiet?
Mig veterligen finns det ryska kommunistpartiet i varje fall kvar och hamnar ständigt på 2:a plats i de ryska parlamentsvalen. Var hamnar det kinesiska?
Dennis Z!
Precis sån bok jag efterlyser. Jag har läst bl a Mobo Gaos bok Striden om Kinas förflutna och Minqi Li: The Rise of China and the demise of the capitalist world men de handlar inte om det du efterlyser. Möjligen boken The transformation of Chinese Socialism av Lin Chun som kom ut 2006, men den har jag inte läst.
Det jag under de senaste par åren lärt mig om socialismens utveckling som jag tidigare inte tillräckligt förstått, är när det gäller Sovjetunionen följande. ”Tyvärr fick Sovjetunionen inte bygga upp den socialistiska ekonomin utan någon inblandning från omvärlden. Socialismen tilläts inte lyxen att tålmodigt omvandla den småvaruproducerande bondeekonomin till en socialistisk sådan…” skriver Sitaram Yechury. Ligger kanske en stor del av Stalins handlande i detta? Sovjetunionen var några år före och under andra världskriget tvunget att ledas med hårda kommandometoder för att inte förgöras. Inga eventuella kritiska synpunkter fanns det tillräcklig med tid till att diskutera. Allt som bromsade var ett existentiellt hot. Detta drabbade även vetenskapsmän. Stalins stöd till genetikern Lysenko är ett sådant tragiskt exempel. (Jag har sedan ett år en bokanmälan av https://www.bokus.com/bok/9789177899846/den-stora-frostolden-svalt-plundring-och-mord-i-vaxtforadlingens-arhundrade/ på gång).
Vad beträffar socialismen i Kina kan man konstatera, att man från kinesiskt håll numer är oerhört mån om att säga och skriva ”socialism med kinesiska förtecken”. D v s ”Så här gör vi” inte ”Så här måste en äkta kommunist göra”. Wikipedia lämnar nog en korrekt beskrivning av Komintern i följande: ”Internationalen bildades under ledning av Grigorij Zinovjev i Moskva 2 mars 1919, och upplöstes av Josef Stalin 1943. Högkvarteret var placerat i Moskva, och den mest långvariga av dess ordförande var den bulgariske kommunisten Georgi Dimitrov (1934–1943). Målsättningen med organisationen var att med alla tillgängliga medel, inklusive militärt, nedkämpa bourgeoisien, att med sovjetiskt understöd föra revolutionen vidare och upplösa nationalstaterna en efter en och omvandla dem till en internationell socialistisk sovjetrepublik (rådsrepublik). Organisationen, vilken var hårt centraliserad, beskylldes för att stå under stort inflytande från Sovjetunionens kommunistparti i Moskva.” Lägg särskilt märke till ”att med sovjetiskt understöd föra revolutionen vidare och upplösa nationalstaterna en efter en och omvandla dem till en internationell socialistisk sovjetrepublik”. Det vill säga att göra ungefär det som är VEF:s mål i ”the Great Reset” eller nu senast i ”the Green Reset” att avskaffa nationalstaterna och skapa en unipolär världsordning, i kapitalistisk anda, en världsordning fast inte för det globala proletariatet utan för ”the stakeholders” alltså för kapitalisternas toppskikt.
Under Mao Zedong fanns det fortfarande kvar en anda av ”så här måste en äkta kommunist göra”. Det märktes tydligt i konflikten mellan Kina och Sovjetunionen vid slutet av 1960-talet. Maoiströrelsen i Sverige var ett resultat av detta. (Jag hade själv klara sådan böjelser.) Det är borta nu. Xi Jinping har både goda förbindelser med V Putin och ledaren för Rysslands kommunistparti, Gennadij Ziuganov. KKP har också goda förbindelser med TVÅ kommunistpartier i Nepal, för att nu ta några exempel på en ny utrikespolitik sedan ett par årtionden.
Det jag också noterar i Kinas nuvarande politik är betoningen av att det är en lång och komplicerad process att komma till det kommunistiska samhället. Den övergångsperiod som man nu befinner sig i, socialistisk marknadsekonomi, kommer att vara länge. Från 1972, då Mao och Nixon möttes, fram till Trumps presidentskap, hade Kina det som Sitaram Yechury skriver att Sovjetunionen inte hade, tid att i lugn och ro utveckla landet. Och vilken utveckling!
Kina hade ju också partiförbindelser med både SKP (KFML) och VPK. I början endast förstnämnda. Förbindelserna med VPK bröts tror jag i samband med kulturrevolutionen på 60-talet men återupptogs under 80-talet. Kommer dock inte ihåg exakt vilket år det skedde.