Hur ska man tänka om denna märkliga bok från Albert Bonniers Förlag? Vad är meningen? Vad tror man sig åstadkomma med dess utgivning? Alva Myrdal, Gunnar Myrdal och Jan Myrdal är alla döda. Ingen kan tala för sig längre. Vi har bara vad de en gång skrivit att hålla oss till. Och det är lindrigt talat en hel del.

De var mamma, pappa och en älskad förstfödd son i 35-40 år. Men de var också en mycket märklig familj (tillsammans med två yngre systrar). Alla tre mycket speciella på sitt vis. Alva och Gunnar framstående offentliga personer under hela lille Jans barndom och Jan så småningom en frustande unghingst till författare med ambitioner att slå sig fram trots allt upplevt motstånd.

Att där uppstod konkurrens och till slut ren fiendskap, att den lille gossen Jan med sin speciella begåvning orienterade sig bort från föräldrarnas socialdemokratiska samhälleliga ingenjörskonst är knappast förvånande.

Men, de blev inte älskade på det sätt som de kanske önskat sig. Alva och Gunnar älskades och hyllades av sin samtid för sina stora samhälleliga insatser, men oälskades av sin son. Jan blev nästan sönderälskad av sin mamma och av delar av sin ungdoms samtid, ignorerad av sin pappa och oälskad eller t o m hatad av samhället på sin ålders höst. Det innebar förstås stora personliga problem för dem alla tre. Men vem har inte haft personliga problem här i världen? De lyckades ju ganska bra alla tre, eller hur?

Varför då denna bok? Jag ser den som några efterlevandes ensidiga ställningstagande i konflikten för föräldrarna emot den oppositionelle och samhälleligt hatade sonen. Hur klyftigt är det? Vad tror man sig egentligen veta om deras mycket speciella förhållande?

Visst kan man förstå att de där breven var lockande att publicera. Alva hade undanhållit dem från Jan och i smyg givit dem till sin dotter, som lovade gömma dem för Jan tills dennes död. De anses ju kunna ge den bild av föräldrarna som dessa efterlevande (och den socialdemokratiska rörelsen) vill förmedla till eftervärlden. Alltså, att Jan arbetade med lögnen som metod i sitt författarskap och tillsammans med högerkrafterna svärtade ner de ikoniska socialdemokratiska gestalterna Alva och Gunnar Myrdal. Det gäller framför allt Jans tre självbiografiska böcker Barndom, En annan värld och Tolv på det trettonde : en berättelse. De hemliga breven försöker också sudda ut bilden av Alva som iskall och beräknande, kleta antisemitism på Jan M och antyda att han ska ha utsatt sin lillasyster för sexuella övergrepp.

Men kommer man lyckas med allt detta? Enligt många recensioner i de stora tidningarna är svaret ja. (Åsa Linderborg i Aftonbladet är ett lysande undantag). Efter de storas recensioner väntade jag mig det värsta.

Efter att nu ha läst boken måste jag säga att jag inte tror att de kommer att lyckas. Boken är en tydlig partsinlaga, men en mycket försiktig sådan. Bosse Lindquist som skriver den långa inledningen är bara just lång och saklig. Breven är bitvis tråkiga med alla sina ekonomiska redovisningar. Alvas brev är inställsamma, försiktiga och ansträngt uppskattande av sonens förehavanden, knappast ärliga. Jans tidiga brev uppfattar jag som ungdomligt friska, glada och arga om vartannat. Allt annat än inställsamma, en mycket tydlig kontrast till Alvas alltså. Senare blir han djärvt politiskt provocerande och också krävande. Han är då en curlad ung man som vet sitt värde och ber inte om ursäkt för sig. Han till och med skriver om sig själv som det lysande geniet, vilket jag tror att Alva också ville se honom som. Det här ser jag dock som ett klart obehagligt och osympatiskt drag. Jag uppfattar det som att tre snillen tampades om vem som var mesta snillet. Av sådant uppstår säkert mycket knepiga relationer.

Ett långt efterod skrivs av Jans son Janken Myrdal. Där upprepar sig mönstret med sonen som tar heder och ära av en förälder, om än i lite mindre skala. Vad kan jag säga om detta, annat än att nicka och säga, jaha, så upplevde alltså du det. Jankens förment vetenskapliga hållning till faderns ljugande är knappast övertygande. Det är förresten inte heller första gången jag träffat på professorer och forskare som har svårt att hålla isär förnuft och känsla, eller har svårt att inse att de också alltid är människor.

Man kommer säkert att fortsätta kivas om familjeförhållandena i familjen Myrdal, men det är inte därför man ska läsa Jan Myrdals böcker. De ska läsas för att de har mycket att säga oss och säkert också kommande generationer.

Föregående artikelJEFFREY SACHS VITTNAR I FN:S SÄKERHETSRÅD
Nästa artikelOlustig och självcensurerande
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

5 KOMMENTARER

  1. Knut!
    Tack för läsvärd recension.

    Jo, det är en märklig bok, en kioskroman som hade kunnat heta ”Hämnden är ljuv” och vara skriven av en Maria Lang-epigon. Titeln är dessutom falsk, de där breven är inte särskilt hemliga, de har ju varit i ropet sedan länge. Kaj Fölster har viftat med dem i snart 40 år. Och JM själv har skrivit om breven och dessutom föregripit estimerad kritik i både artiklar och skriftställningar. Allt är redan sagt. Och det mesta borde inte ha publicerats.

    Den erkände dokumentärfilmaren Lindquist slarvar dessutom med årtal och annat. Och Jankens efterord ligger verkligen inte i klass den spännande författare och historiker han brukar vara.

    Som sprungen ur norrbottnisk och västerbottnisk mylla, med kronotoprare, gruvarbetare och bönder i det sociala arvet, kan jag finna ett visst intresse att få en liten inblick i borgarklassens diskreta charm. Det är ju rena science fiction för en annan. Men så är det ju. Härskarklass är härskarklass. Och visst såg jag då och då denna ”charm” lysa fram även hos JM. Så är det. Arvet!

    Boken har ett syfte. Barnbarnsbarnen ska tydligen få en korrekt bild av Gunnar och Alva Myrdal. Härskarna säkrar eftermälet. Det hade varit bättre med ett dokument i Vita arkivet, kan jag tycka.

    Knut, Jag håller inte med dig om att JM var emot den samhälleliga ingenjörskonsten. Jag menar att det var hans röda tråd i (nästan) allt. Läs hans bidrag i Stalins fotografer, eller varför inte hans Meccano-bok.

    Men som sagt. Läsvärd recension av icke läsvärd bok. 269 kronor åt helevete.

  2. Leif S!
    Vad han skrev till Alva i sin ungdom var mycket protest mot hennes byråkratiserade socialdemokrati. Tänk bara på ”Myglaren”. Men med åren blev även JM på många områden något av en gråsosse och försvarade även mycket av den samhälleliga ingenjörskonsten. Det håller jag verkligen med dig om.

  3. Knut!
    Mest tyckte JM om ingenjörskonst i sovjetiskt 1930-tal. Stålverk, storjordbruk och kraftverksdammar! Han hade till och med en del gott att säga om (de dödsdömda) ”masugnsprojekten” under Det stora språnget i Kina. Förnuftigt och stort skulle det byggas. Särintresse – vik hädan!

    Men ibland var han emot en sådan sak som pastörisering! Då var det inte längre tal om folkhälsan och de stora perspektiven. Nej, då var det gourmeten (franska ostar av opastöriserad mjölk) från ”The Topside” som talade. Så var han. Men det stora med JM var ändå att han lärde en hel ungdomsgeneration att läsa mycket: Gå till källorna! Men han behövde ju för den skull inte rota i gamla porrblaskor för att tro sig hitta en före detta hustru. Kan jag tycka. Redaktörerna på Norstedts gjorde inget bra jobb med den boken (Ett andra anstånd). Men Bonniers är nog nöjda med Brev-boken. Hämnden är som sagt ljuv.

  4. Knut L:s recension tycker jag är aningen snål. Och den missvisande titeln har, som Leif påpekar drag av bondfångeri.

    Men breven är onekligen läsvärda. Även om läsningen får smak av nyckelhålstittande. Mycket av detta hade ju JM själv bäddat för, inte bara i och med jagromanerna, utan också genom alla biografiska notiser i hans övriga produktion. Och då gäller det att få fakta att stämma för att de i slutändan inte ska komma och bita författaren i svansen.

    Jankens slutord tycker jag är det mest intressanta. Speciellt det han skriver om autofiktionens principiella problem.

    Jag har läst det mesta av det JM publicerat. Kritikernas recensioner har oftast varit skäligen ointressanta. Jankens kommentarer om faderns författarskap utgör däremot en intressant kritik. Knapphändig, men hård och exakt.

    Instämmer i omdömet om Åsa L artikel.

  5. En rätt rolig bild. Familjen håller på att stiga av eller på ett tåg. Någon har gett dem blommor. Jan med blomsterkvasten i handen och hans mamma tittar in i kameran. Pappa Gunnar tittar neråt på sina bortklippta döttrar. Jag tittar på deras näsor. Jan är mamma upp i dagen. Någon likhet med Gunnar ser jag inte, ej heller senare i livet. Deras kynnen verkar också olika. Så varför skriver då JM i Ett andra anstånd (tror jag det var) att Alva ”antagligen” är hans mor? Jag saknar tillgång till boken och citerar ur minnet.

    Det var det som väckte mitt intresse för fotot av familjen. Här är min tes: Alva kvittrade sig i säng med någon poetisk typ hösten 1926, och det gick som det gick. Gunnar hade viktigare saker att ägna sig åt än oäkta ungar, och svalde förtreten. Makarna lovade varandra att aldrig mer nämna saken. Enligt Kaj Fölster i De tre löven så var det en son Gunnar ville ha, när hon föddes. Som om han inte redan hade en! Sonen skulle heta Kaj, men nu blev det alltså dottern som fick namnet.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.