Boken OPERATION Z utgiven av Karneval förlag år 2022.

Den tidigare schweiziske översten Jacques Baud har i boken OPERATION Z gjort en mycket väldokumenterad genomgång av bakgrund och händelseförlopp för Ukrainakriget med hänvisningar till använda källor i nedre kanten på textsidorna. Med mer än ett par centimeter i fin stil på så gott som varje sida är antalet referenser imponerande och visar att författaren är väl påläst i ämnet.

Så använder han till exempel trettiosex sidor för att presentera program och symboler för de högerextrema organisationer som är verksamma i Ukraina. Vilka – att döma av den totala frånvaron av information om dem i svenska massmedia – anses icke ens existera eller åtminstone inte förtjäna att nämnas.

Vid min läsning fastnade jag genast för den noggranna genomgången av vad som historiskt hänt i relationerna till halvön Krim. Mellan det tidigare Sovjetunion och dess socialistiska rådsrepublik Ukraina liksom mellan länderna Ryssland och Ukraina.

Tabell över händelser som påverkat Krims status. Sid 65 i boken OPERATION Z.

Rysslands parlament Duman godkände den 18 mars år 2014 anslutningen av Krim till Ryska federationen. Sedan dess har det rått delade åsikter om denna anslutning utfördes folkrättsligt korrekt. Google-artikeln om Krim säger till exempel att den folkomröstning – som föregick anslutningen – av internationella organisationer anses vara olaglig. När anslutningen kommer på tal i svenska nyhetsmedia och i debattartiklar tycks också råda en rörande enighet om att anslutningen var olaglig och bör fördömas.

Jacques Baud går i sin bok i detalj igenom händelseförloppet från att Krim år 1954 överläts till Ukraina, förmodligen motiverat av Chrusjtjovs personliga intresse och behov av Ukrainas stöd i politbyrån. Denna överlåtelse uppfattades inte som legitim av befolkningen på Krim som aldrig tidigare hade stått under Kievs överhöghet.

Den 20 januari 1991 – alltså före Ukrainas självständighet och före Sovjetunionens upplösning – ombads Krimborna att välja mellan att stanna kvar under Kiev eller att administreras av Moskva. Detta var den första folkomröstningen om autonomi i Sovjetunionen och 93,6 procent av Krimborna röstade för att förvaltas av Moskva.

Den autonoma sovjetiska socialistiska republiken Krim – som hade avskaffats år 1945 – återupprättades således den12 februari 1991 av Högsta sovjet i Ukrainska SSR.

Den 17 mars år 1991 ordnade Moskva en folkomröstning om bevarandet av Sovjetunionen vilket Ukraina röstade för. Därigenom bekräftade Ukraina Krims status av att lyda under Moskva och inte längre under Kiev.

Först i december 1991 organiserade Ukraina sin folkomröstning för självständighet och den 23 december 1991 upplöstes Sovjetunionen.

Den 17 mars 1995 upphävde Ukraina Krims konstitution, skickade sina specialstyrkor för att avsätta Krims president Jurij Mesjkov med våld och annekterade republiken Krim. Befolkningen gick ut på gatorna för att kräva en återförening med Ryssland. En händelse som knappast noterades av medier i väst. Krim styrdes sedan på ett auktoritärt sätt genom dekret från Kiev.

Genom statskuppen i Kiev den 23 februari 2014 kom inte bara nya myndigheter, som inte var konstitutionellt utsedda eller valda, till makten. Krimborna gick ut på gatorna för att kräva den återgång till Ryssland som de hade uppnått redan 1991. Den 6 mars 2014 beslutade Krims parlament att anordna en folkomröstning som skulle avgöra om Krim skulle stanna kvar i Ukraina eller begära införlivning med Ryssland. Med stor majoritet valdes det senare alternativet.

Den 9 oktober år 2019 publicerade den kanadensiska journalisten Eva Bartlett en artikel i Mintpressnews från ett drygt veckolångt besök på Krim, som hon inledde den 22 augusti 2019. En mycket läsvärd ögonvittnesskildring som komplettering till faktauppgifterna i Jaques Bauds bok.

Även för dem som flitigt följt utvecklingen i Ukraina är boken en viktig kunskapskälla. Det finns alltid kunskapsluckor att fylla och genom sin systematiska genomgång av vad som hänt – ända fram till ett tillagt kapitel för den svenska upplagan skrivet i oktober 2022 – kan den tjäna som ett uppslagsverk för den intresserade läsaren, då den vid behov kan ge nödvändig uppdatering av vad som hänt.


Vinjettbild: Bad i Svarta havet vid Alushta augusti 2019. Foto: Eva Bartlett.

Föregående artikelHur länge ska vi stå ut med detta vanvettiga krig?
Nästa artikelJOHN MEARSHEIMER OCH CARL BILDT: UKRAINA, RYSSLAND KINA OCH VÄST
Henrik Linde
Henrik Lindeär ingenjör, uppfinnare och medgrundare till företaget Leine & Linde i Strängnäs. Politiska engagemanget startade på 60-talet i FNL-rörelsen och fortsatte i Folket i Bild/Kulturfront.

11 KOMMENTARER

  1. ”Boken som kanske kan få bort våra skygglappar om Ukrainakriget”. Vilka personer syftar ”våra” på? Vanliga svenskar som bara läser en dagstidning, ser nyheter på TV och lyssnar något på radio? Ja på dem kan det stämma. Men den kommer inte att påverka debattdeltagarna på denna blogg. Den debatten är nu så nerkörd i djupa spår att den är totalt ointressant.

    Igår funderade jag på att följa följande: How will the war in Ukraine and other geopolitical crises impact the global security order, and what do they mean for the power of deterrence?

    Panel: John J. Mearsheimer and Carl Bildt
    Moderator: Cecilie Hellestveit
    Organizer: The Holberg Prize

    Men en 2,75 timmars debatt i ämnet? Fast här skulle kanske ”vanliga svenskar” kunna hämta något. Men de brukar inte följa sådana.

  2. Bertil C!
    Som jag framhållit flera gånger, försöker jag skriva även till ”vanliga svenskar som bara läser en dagstidning, ser nyheter på TV och lyssnar något på radio”. Inte först och främst till de mest trogna läsarna och det globala syd. Jag försöker nå mina grannar.

  3. Henrik Linde skrev:
    ”högerextrema organisationer som är verksamma i Ukraina. Vilka – att döma av den totala frånvaron av information om dem i svenska massmedia – anses icke ens existera eller åtminstone inte förtjäna att nämnas”

    Sveriges kanske största massmedium, Aftonbladet, har under det senaste decenniet ihärdigt upplyst allmänheten om högerextremism i Ukraina, och om enskilda grupperingar som Svoboda och Högra sektorn. Den mesta informationen i Aftonbladet är ej bakom betalvägg, eller publicerades ursprungligen ej bakom betalvägg.

    I år valde Aftonbladet att taga in TT-artikeln ”Azovregementet: Ukrainas ökända militärförband”.

    Aftonbladet har haft reportage som ”Här tränas ukrainska barn för att döda – i nationalismens namn”, med citat som ”Vi räknar inte [rysksinnande] separatister som människor”.

    Dåvarande kulturredaktören Åsa Linderborg skrev med rätta: ”[Aftonbladets skribent] Martin Aagård har i sammanhanget skrivit om Svoboda under en längre tid.”

    Mycket av Aftonbladets information publicerades flera år före kriget, det är sant. Men medborgare som läser ordentligt minns troligen det mesta av Aftonbladets texter.

    Svenska Dagbladet skrev i år: ”Västliga debattörer brukar förklara att högerextrema grupper i Ukraina inte får mer än någon ynka procent av väljarkårens stöd i allmänna val, och inte ens har någon representation i parlamentet i Kiev. Men det är väldokumenterat att högerextremister från hela världen sedan den ryska annekteringen av Krimhalvön 2014 och separatistkriget i östra Ukraina har anslutit sig till ukrainska fränder för att slåss i paramilitära, väpnade grupper, till exempel. En del av dessa grupper har haft åtminstone regionalt stor makt i Ukraina.”

  4. Jag tycker det är synd att delar av kommentarsfälten upptas av grammatiska frågor och andra petitesser. Det kan nog få läsare att avstå från att kommentera artiklarna. Vi är ju många som kämpar med dessa förbenade bokstäver som aldrig vill samarbeta. Censuren av ryska medier och våra mediers försök att vitmena västsidans eviga krig mot mänskligheten, nu senast mot Ryssland i Ukraina, är ju bara ett led i den fördumning som genomsyrar västerlandet. Med Hollywoods storartade beskrivning av USA:s ursprungsbefolkning som mall. På senare tid har vi kuvöser, Viagra och nervgiftet Novichok för att nu nämna några karaktärsskapande attribut.

    Efter freden år 1945 har västvärldens demokratier haft 77 år på sig att bygga välmående och trygga samhällen för sina medborgare. Resultatet är att alla är skuldsatta upp över öronen? Framtiden för kommande släktled tycks vara att födas in i världen med livsuppgiften att betala räntor.

    Något har gått otroligt fel och vem eller vilka är borgenärerna som lånat ut dessa berg av pengar?

  5. Ja det gör du Knut L; och så gör jag. Och det är det jag funderar över, funderar över att ”vi” idag är så extremt olika. Nyss pratade jag med min yngsta syster om det. Vissa saker går bara inte att säga när man är i vissa umgängen.

    Men visst når du ut Knut L. Jag fick igår med posten ”Julerbjudande från, (just det), KARNEVAL FÖRLAG – halva priset på hela utgivningen!” I det häftet hänvisar man till lindelof.nu. Inte illa!

  6. Tack Bertil C för länken till diskussionen mellan John Mearsheimer och Carl Bildt. Jag har inte lyssnat igenom hela diskussionen, men en hel del av den.

    För att lyfta fram ett par intressanta aspekter. John Mearsheimers beskrivning av Japans angrepp på Pearl Harbor i december 1941 (fast han råkar i hastigheten säga 1949). Jag har i samtal med japaner hört samma uppfattning som Mearsheimer för fram, nämligen att det var USA:s agerande som tvingade fram detta nästan desperata agerande från Japans sida (förlusten mot Sovjetunionen vid Chalchin-Gol 1939 tror jag också spelade en viktig roll, men tas inte upp av Mearsheimer).

    Carl Bildts analys av Ryssland instämmer jag helt i. Knut L skrev i en annan tråd att Ryssland är ett land (tillsammans med Kina och Indien) som tillhör den uppstigande delen av världen. Jag håller inte alls med om detta, primärt baserat på många och långa diskussioner med ryska vänner, både i och utanför Ryssland, samt naturligtvis resor över hela Ryssland.

    Frågan som Carl Bildt ställer är vad som kommer att hända i framtiden, när vi har en svag och instabil granne med kärnvapen. Bildts bedömning, som sammanfaller med Sven Hirdmans, är att Putins dagar är räknande, men vi vet inte vad som kommer efter.

    Bildts bedömning, att det finns inflytelserika personer i Putins närhet som nu anser att det är dags att avsluta kriget, stämmer också med signaler jag fått från personer med lång erfarenhet av politiken i Moskva.

  7. Många gånger har jag skrivit om den läsande medborgarens stora problem: man måste av tidsskäl vraka 99 procent av texterna man ser om en politisk fråga, och välja att läsa 1 procent. Den kloke provar att läsa det som man gissar att man inte håller med om.

    När Knut L i ett epostmeddelande skrev till mig att Operation Z av Jacques Baud skulle recenseras, läste jag därför flera texter om boken och om författaren, och en intervju med honom. Sedan skulle jag välja: Köpa boken? Kostnaden i daler räknat är måttlig, men tidskostnaden för att läsa den vore desto större.

    Jag avstår. Även i välvilliga källor framstår Jacques Baud bara som ännu en av dessa grånade farbröder som hamnat i ett bubbla av ensidiga och självbekräftande tankar, faktasamlande och skrivande. Henrik Lindes text ändrar inte på det intrycket. Låt oss se på kolumnen ”En del av historien dold av västerländska medier”. I kolumnen nämns vissa händelser rörande Krims konstitution och president Mesjkov 1995 (det slarviga förlaget stavar tydligen president ”Mechkov” på franska). Jag jämför nu den kolumnen med några pressklipp:

    FOLKOMRÖSTNING PÅ KRIM I MAJ Simferopol (TT-AFP) Det ryssdominerade parlamentet på halvön Krim beslöt på tisdagen att hålla folkomröstning den 25 juni om den lokala författning som det ukrainska parlamentet ogiltigförklarade i mars. Krim tillhör Ukraina men två tredjedelar av invånarna är av rysk börd. De får ta ställning till två frågor: ”Godkänner ni den författning som Krim antagit och som ensidigt ogiltigförklarades av det ukrainska parlamentet 17 mars?” samt: ”Stöder ni Den ukrainska lagen av 17 mars 1995 gällande ’autonoma republiken Krim’?” Den lagen berövade Krim både den egna författningen och den lokala presidentposten. (SvD 26 april 1995)

    KRIMS ”PRESIDENT” FÅNGE I PARLAMENTET Av MICHAEL WINIARSKI DN:s korrespondent SIMFEROPOL. Sedan snart fyra veckor har president Jurij Mesjkov i republiken Krim inte lämnat sitt kansli […] därför att parlamentet i Ukraina beslutat att avskaffa hans ämbete. […] Han stannar på sin post för att kunna vädja till omvärlden att protestera mot att Kiev ingripit mot den autonoma republiken Krims självstyre.
    – Jag är vald till president av folket på Krim. Kiev kränker internationella normer för mänskliga demokratiska rättigheter, säger han. För ett år sedan röstade 73 procent av halvöns väljare för ryssen Mesjkov. Det motsvarar ungefär andelen ryssar på Krim. De övriga är i huvudsak ukrainare och krimtatarer. Många av Mesjkovs anhängare hoppades att han skulle uppfylla sina löften om att bryta loss Krim från Ukraina och närma halvön till det ryska moderlandet. Från den ryska erövringen 1783, under kejsarinnan Katarina II, till 1954, då Sovjetledaren Nikita Chrusjtjov skänkte Krim till Ukraina var halvön i rysk ägo, och många ryssar anser i djupet av sitt hjärta att Krim är helig rysk jord. För centralregeringen i Kiev är den man som envist sitter kvar i det eleganta kabinettet bara ”medborgare Mesjkov”. Beslutet som fattades av det ukrainska parlamentet den 17 mars betydde att det enligt Ukrainas grundlag inte existerar någonting sådant som en president för landsdelen Krim. Samtidigt upphävde parlamentet Krims egen författning. Någon vecka senare släckte Ukrainas president Leonid Kutjma det sista hoppet om en autonom status för halvön; enligt ett dekret ska Krims regering i fortsättningen utses av Kiev. Därefter kom de resoluta åtgärderna slag i slag: Först klipptes alla Mesjkovs tjänstetelefonlinjer av. Sedan togs hans bilar och chaufförer ifrån honom. Hans personliga livvakter avväpnades. Till och med Mesjkovs två egna tjänstevapen beslagtogs. Och under natten kom polisen och skruvade bort den stiliga plåtskylten där det stod Republiken Krims president. (DN 16 april 1995).

    DN bevakade alltså detta med utsänd korrespondent, som opartiskt beskrev fakta, och beskrev hur rysksinnade på Krim upplevde Ukrainas ”ingripande mot den autonoma republiken Krims självstyre”.

    Det är sant att de utförliga beskrivningarna av händelserna 1995 inte har UPPREPATS i tidningarna om och om igen. I den meningen är de ”dolda”.

    Låt oss gå vidare i tabellen till 2014. Att händelserna 2014 skulle vara ”dolda” är ett konstigt påstående. Det har publicerats många rapporter som inte fördömer Krims rysksinnades och Rysslands agerande, utan bara beskriver hädelserna rakt upp och ner, som SvD 20 maj 2016:

    JUBEL I RYSSLAND NÄR [VENETO] ERKÄNNER KRIM. På onsdagen röstade regionfullmäktige i [Venento] ja till att erkänna Krim som ryskt territorium och häva sanktionerna mot Ryssland. […] Krim annekterades av Ryssland 2014 och blev en del av landet efter en folkomröstning. Kiev fortsätter att betrakta regionen som tillfälligt ockuperat territorium, medan Moskva anser att en återförening av Krim med Ryssland överensstämmer med internationell rätt.

    Om Henrik Lindes recension kan man sammanfattningsvis säga två saker. HL, Knut L och många andra vill göra gällande att högerextremism i Ukraina är en otillräckligt känd, och för hela Ukrainafrågan avgörande sak. Det stämmer inte, men det är ingen mening att anföra sakskäl i den diskussionen.

    Den andra saken är att HL, KL och deras meningsfränder har en principlös inställning i Krimfrågan. Den dominerande uppfattningen i världsamfundet (inklusive det Globala Syd och icke-västliga länder) är att gränser skall respekteras även om bakgrunden till gränsers dragning är olycklig, orättvis, opraktisk, orättfärdig, löjlig, våldsam, odemokratisk, påtvingad eller folksplittrande. Tänk vilken oreda Förenta staterna kunde skapa i det Globala syd om Förenta staterna finge möjlighet att börja så konfliktfrön om gränser. Nästan alla länder har sitt egen Krim. Men det bryr sig HL och KL inte om.

  8. Jan Arvid G!
    Ibland låter du som en antites till Groucho Marx: Det här är våra principer. Om Ni inte gillar dom har vi andra!

    Och så är det naturligtvis. Alltid har vi några principer att hålla oss till. Att därför beskylla oss för att vara ”principlösa” är en kvalificerad förolämpning. Möjligen vore det riktigt att beskylla oss för att ha ANDRA principer än de som Jan Arvid förfäktar, t ex ”gränser skall respekteras”.

    Just den principen är ett tydligt exempel på Jan Arvid G:s snedtänkande. Givetvis står den i skarp motsättning till RTP, en annan ”princip” vi diskuterat många gånger tråd här på lindelof.nu. Ibland kan det bli alltför mycket ”principiella” överväganden i den ena eller andra frågan. Då är det kanske enklare att bara, givetvis utifrån de rent mänskliga förutsättningarna, se vem som har rätt eller fel i frågan.

    En föredömligt pedagogisk fransk dokumentär utifrån detta perspektiv är denna, som sändes i SVT2 i går kväll och finns på SVTPlay.

  9. Dennis Z, du påtalar med skärpa mina misslyckade formuleringar.

    Du har rätt att där finns olika principer och att ingen därför blir principlös. Men ibland formuleras principer som medborgarna uti alla stater gör bäst i att försvara ända därhän att de blir emotionellt försvarade grundsatser. Yttrandefriheten hör hit. Så även gränsers okränkbarhet. Europas stater kom i Helsingfors överens om att gränser bara kan ändras genom överenskommelse. Så borde det ha förblivit, i Kosovo och på Krim.

  10. Jan Arvid G!
    Tack för ditt mothugg. Det klarnar en hel del. Om yttrandefriheten är vi naturligtvis fullständigt överens. När det gäller ”gränsers okränkbarhet” ser jag betydligt fler och större problem med en sådan ”princip” än med en mera adhoc-baserad inställning. För gränser finns det ju alltid och i alla sammanhang, såväl skrivna som oskrivna. Att just nationsgränser (som jag förstår ditt resonemang) skulle vara höjda över andra typer av gränser har jag litet svårt att se. Även dessa kan ju se ut på högst olika vis. Ta t ex skillnaden mellan stats- och delstatsgränser i olika former av förbundsstater (och även statsförbund) runt om i världen.

    Har du sett den franska dokumentären om ”ostasiens” aktuella problem, som jag länkade till i mitt förra inlägg? I all sin enkelhet än hyllning till yttrandefriheten och rätten till ”fri” (så gott det nu går) åsiktsbildning. Och möjligen även en liten påminnelse om ”Bamses lag”, som vi språkade om i en annan bloggtråd.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.