Bokmässan 2017

Kjersti Rekve besökte Bokmässan i Göteborg för första gången. Uppgiften var att sprida kännedom om boken Generalens Son, som hon översatt till svenska. Hon ger här sina intryck från detta möte.

Kersti Rekve delar ut sin reklambroschyr utanför bokmässan.

Mitt första besök någonsin, på den årligen återkommande Bokmässan i Göteborg, skedde fredagen den 29 september 2017. Syftet för mitt besök var i första hand att marknadsföra den bok som jag i egen regi översatt och gett ut – nämligen Generalens Son; en israels resa genom Palestina, skriven av Miko Peled.

Bokmässan öppnade för allmänheten kl 14.00 på fredagen. Torsdagen och halva fredagen var reserverad för branschfolk. När dörrarna slogs upp kl 14.00 var kön vid huvudentrén lång och många ivriga bokälskare väntade.

Jag, som var där för att marknadsföra min bok och hade en idé om att dela ut broschyrer om boken vid entrén, drabbades av blygsel och ängslan inför denna folkmassa. Vad göra? Jag drog mig undan från den stora entrén och traskade vidare tills jag hittade en mindre entré och där kunde jag samla ihop mig och erbjuda min broschyr om boken till intresserade mässbesökare.

Kl 16.30 var jag inbokad i förlaget Recitos monter för, ska vi kalla det ett 10 minuters reklaminslag om min bok. När jag kom in i mässhallarna var det första som slog mig – ljudnivån. Den var överväldigande. Och en överväldigande mängd människor. Jag
letade mig fram till Recitos monter och skärskådade deras lilla podium där jag skulle stå. Podiet var placerat framför en kafeteria, där människor kanske var mer intresserade av att äta än av att lyssna på mig.

Nåja, det var bara att ta tjuren vid hornen! Inhämtade lite tips från Recitos personal och så var det bara att köra!

Och vad ville jag ta tillfället i akt att berätta? En del av det som jag ville ta upp vid detta tillfälle har jag tidigare skrivit om här på bloggen. Om boken, mitt översättningsprojekt och slutligen att jag gav ut boken på svenska helt i egen regi och därmed också själv tar den ekonomiska risken med detta projekt.

Men jag vill också berätta om ett än mer personligt skäl till varför jag ville översätta boken och det skälet blev än mer aktualiserat med händelserna i Göteborg på lördagen den 30 september.

Jag växte upp i en familj som präglats av erfarenheter av hur det är att leva under en ockupationsmakt. Min familj kommer från Norge och min pappa och mamma var födda 1923 och 1925 och var således unga vuxna under den tyska/nazistiska ockupationen av Norge under åren 1940–1945. Min pappas familj var under dessa år i större och
mindre grad engagerade i den norska motståndsrörelsen. Min pappa fängslades av tyskarna på sin 19-årsdag i januari 1942 och satt tre veckor i fängelse för att han vägrat göra tjänst åt tyskarna. Min farfar fängslades i januari 1945 och frigavs inte förrän vid krigsslutet fem månader senare.

Min farmor, som var en fenomenal historieberättare, berättade när vi var barn om tyskarnas ockupation och vi tyckte det var så spännande att höra! Det var som spännande sagor. När vi nu sedan länge vuxit upp (och både farmor och farfar förstås är borta sedan länge och inte kan berätta längre) så förstår vi att för dem som tvingades leva under ockupation så var det inget äventyr – det var dödligt allvar.

En historia som vi (alla barnbarn) minns att farmor berättade var om den hemliga radion. Att inneha privata radiomottagare var strängt förbjudet under den tyska regimen. Mina farföräldrar lämnade laglydigt in radion till de tyska myndigheterna i början av ockupationen men snart nog skaffade de sig en ny på illegal väg. Det var naturligtvis tvunget att denna mottagare hölls väl gömd. De bodde i hyreshus och de gömde radion än på vinden än i källarutrymmet. Och vi fick berättat att de i skydd av mörkret smög upp på vinden och pejlade in de norska radiosändningarna från England. Nyheterna som förmedlades därifrån skrevs ner, stencilerades och spreds – illegalt förstås.

I slutet av 1944 var det någon som tipsade tyskarna om att en radio fanns i huset och det företogs en razzia. Både lägenhet, vind och källare genomsöktes noggrant. Det var bara min farmor hemma vid tillfället, och när tyskarna närmade sig stället där radion var
gömd fick hon ett välregisserat svimningsanfall och lyckades rädda radion. Strax därefter arresterades ändå min farfar, som jag skrev ovan, och han satt fängslad ända till krigsslutet – det råder dock lite delade meningar om han satt hela tiden i Oslo, i fängelset på Möllergaten 19, eller om han också satt en period i det norska
koncentrationslägret Grini. Vad som dock står fullständigt klart är att hans liv räddades av krigsslutet, han hade inte överlevt länge till i fängelse.

Norge led under en olaglig ockupation under en jämförelsevis kort period – 5 år. Palestina lider ännu idag under en olaglig ockupation och har gjort så under flera decennier. Vad som gör boken Generalens Son så viktig är att den på ett insiktsfullt och hoppfullt sätt beskriver människors vilja att skapa fred och rättvisa i regionen.

När jag delade ut broschyrer om Generalens Son utanför Bokmässan i fredags fick jag frågan av en kvinna om Miko Peled är pro-Israel eller pro-Palestina för hon själv “höll på” Israel. Men är inte det fel utgångspunkt? Det är inte direkt någon fotbollsmatch där man kan “hålla” på ett lag…

Min personliga uppfattning är att Miko Peled i första hand är pro fred, pro mänskliga rättigheter, pro rättvisa – är inte detta det absolut viktigaste? Att arbeta för fred för alla, mänskliga rättigheter för alla, rättvisa för alla. Och om detta just nu innebär att man är pro-palestinier så beror det på att det är palestiniernas land som är ockuperat och
palestinierna som lider under en olaglig ockupationsmakt.

Och jag skulle vilja avsluta med att citera ett stycke ur boken som lyder:

Min berättelse handlar om en israelisk pojke, en sionist, som insåg att hans sida av historien inte var den enda sidan och som valde att odla hoppet i en situation som de flesta kallar omöjlig. Jag känner att mina resor och de politiska insikter jag fått från min fars sida kan erbjuda en modell för försoning, inte bara i Mellanöstern, men var som helst där människor upplever rädsla för de ‘andra’ istället för vår gemensamma mänsklighet.

Kjersti Rekve

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.