WEBBTIDNINGEN VI SOM bygger landet publicerar bland annat debattartiklar av vanliga arbetande människor som skriver om en verklighet långt borta från proffstyckarnas tangentbord. För en tid sedan delade en busschaufför med sig av sina åsikter om gängkriminalitet och debatten gick varm i kommentarsfälten. Någon tyckte att skribenten borde hålla sig till att köra buss.
Jag tänker på det här nakna klassföraktet när jag läser Jimmy Vulovic Bokstavskamp: Essäer om läsning, litteratur & klass. Han berättar hur det lät från kultureliten när arbetarförfattarna klev in på scenen i början av 1900-talet. Den uppburne kritikern Sven Stolpe varnade för en kulturfientlig demokratisering av litteraturen och tyckte att denna skulle bemötas ”med det skärande föraktets, det bitande hånets och det dödande löjets alla vapen”.
Samma motstånd mötte Axel Danielsson när han i slutet av 1800-talet grundade tidningen Arbetet.
Segrade arbetarlitteraturen?
Trots motståndet blev arbetarlitteraturen en unik och minst sagt framgångsrik litterär strömning i det svenska 1900-talet. och Harry Martinsson delade på Nobelpriset i litteratur 1974.
Men kan man säga att arbetarlitteraturen segrade en gång för alla där och då?
Jimmy Vulovic som är litteraturvetare och själv uppväxt i ett arbetarhem skriver engagerande och träffande om det ”nygamla klassamhällets tystnad”. För honom var bildning och litteratur ett sätt att hitta sig själv, men också ett förräderi och ett smärtsamt uppbrott.
Vulovic efterlyser en djupare förståelse av klass i läsfrämjande insatser. Vi måste inse att det kan vara ett stort steg för en hyreshuskille att säga till sina kompisar, eller till sin pappa, att han hellre stannar hemma och läser.
Framtidstro
Verkligt brännande blir Bokstavskamp när författaren påminner om i vilket politiskt och historiskt sammanhang arbetarlitteraturen och arbetarrörelsens bildningsverksamhet växte fram. Avgörande var framtidstron och de gemensamma målen. Arbetande människor skulle ta ledningen och makten och därför var de motiverade att bilda sig själva och kräva utbildning för sina barn.
Frågan är hur vi återskapar viljan till bildning idag när, som Vulovic uttrycker det, vi inte riktigt vet mot vem våra knutna nävar ska vändas.
Fackföreningstidningarna har sedan länge slutat vara en plattform för ny skönlitteratur och arbetare har över huvud taget svårt att ta plats i det offentliga samtalet. De som når ut med arbetarskildringar har oftast klassresenärens perspektiv.
Förväntas arbeta i tystnad
Samtidigt fortsätter människor varje dag att bygga landet utan inflytande över hur välståndet ska fördelas. De förväntas arbeta i tystnad.
Jimmy Vulovic sätter en del av sitt hopp till de möjligheter som uppstått i samband med digitaliseringen. På samma sätt som den katolska kyrkan tappade sin auktoritet när tryckpressen kom menar han att vår tids jättar utmanas när vem som helst kan publicera sina texter med ett knapptryck.
Själv är jag inte lika optimistisk. Dels för att den digitala tekniken har skapat nya mäktiga monopol, dels för att jag tror att nyckeln finns just i framtidstron. Att läsa och skriva förutsätter, både på det personliga och det kollektiva planet, att vi upplever oss vara i rörelse.
Här kan du läsa mer om Jimmy Vulovic.
Först publicerad på Jenny Tedjezas blogg TEXT & TID
När jag ser meningen ”Vi som bygger landet” så tror jag man menar en arbetarklass, som i min verklighet skapar mervärde åt kapitalet och byggandet är på order uppifrån.
Vill hellre lyfta fram dom folkrörelsekämpar som under andra hälften av 1800-talet och första av 1900-talet. Då nöjde sig inte arbetarklass och lägre medelklass att dansa efter kapitalets pipa, dom hade en egen framtidstro att bygga framtidens samhälle genom Nykterhetsloger, Folkhögskolor, Studieförbund, Folkets Hus och Församlingshem.
Våra tre stora Folkrörelser, (Arbetarrörelsen, Nykterhetsrörelsen och Frikyrkorörelsen) nöjde sig inte med att skriva insändare i dåtida tidningar utan dom lade grunden för Folkhemmet. Finns en massa exempel, när jag bodde i brukssamhället firade man 50-årsminnet av sitt Medborgarhus 1981, man fick inte kalla det för Folkets Hus för att Rydals Väveri var med och betalade bygget men arbetarna byggde och firade.
Ett annat fantastiskt exempel är härifrån Göteborg. 1986 var jag på utomhusteater i samma kvarter som Aftonstjärnans biograf ligger och såg ”Konaljen” av Roland Jansson, som dog 2019, handlade om en Robin Hood i 1930-talets Sjuhäradsbygd och Göteborg. I programbladet stod det att det var ARBETSLÖSA som byggde flera hus i kvarteret på 1930-talet. Smaka på den historien. Skulle man föreslå något liknande idag skulle man väl betraktas som en drömmare.
Man suddar i historieböckerna om arbetarklassens styrka. Det finns en massa exempel från Bohuslän där Syndikalisterna utförde liknande stordåd i stenhuggarsamhällena. Var finns den framtidstron idag?
Nuförtiden har man ju tryckt ner och fördummat arbetarklassen. TV istället för målinriktat bildningsarbete. Bengt Göransson var nog den siste i sitt slag. Den enda uppgiften som beröms är om man skapar värde åt andra och att vara konsumtionsslav, Ullared!
Annars riskerar man att hamna helt utanför. En elektriker sa till mig 1985, när jag berättade att jag hade bara TV 6 månader om året, utan TV har livet ingen mening. När jag bodde i Borås på 1980-talet var jag medlem i en fotbollsförening, där hade en gymnasielärare stort inflytande över vad som var korrekt. Snart förstod han att jag utgjorde ett hot mot hans tankekontroll över spelarna.
Han föreslog en gång efter ett träningspass under ett samkväm att vi skulle ha dagordning för att han skulle styra samtalen in på för han lämpliga banor. Samme person bjöd hem mig på julmiddag, det som blev över från julafton, när jag anlände stod han med öppen dörr och pratade i telefon att han skulle få besök av en socialdemokrat i nedsättande ton. Under den middagen pratade vi om litteratur bl a om en bok av Olof Lagercrantz, då berättade jag om att arbetarlitteraturen hade en stor plats hos mig. Han tyckte att den bör finnas men den får inte ta ”FÖR STOR PLATS”. Där har ni borgerskapets syn.
När Ivar Lo-Johansson skrev ”God natt jord” så gav arbetarrörelsen ut en motbok ”God morgon jord” hur många har läst den, Ivars är en klassiker.
Min fråga är vad byggs idag det som leder till ett mer demokratiskt samhälle? Via datorer eller annan teknik?