Jag har alltid kunnat skilja mellan vänster och höger. I mitten av 1970-talet sällade jag mig följaktligen till den försvinnande minoritet som tyckte mycket bättre om tennisekvilibristen John McEnroe än om grus- och gräsroboten Björn Borg.
Liksom föregångarna Frédéric Chopin, Albert Einstein och Leonardo da Vinci hanterade McEnroe sina trollspön med vänstra handen och det gjorde ett bestående intryck på mig. Men det handgreppet var inte hans enda särdrag: under hela sin exempellösa karriär förlorade ”Macken-Ro” – som Bengt Grive envisades med att säga – besinningen ungefär en gång i kvartalet, lågt räknat, och pulvriserade då allt inom racket-, räck- och slag-håll. Samtidigt skällde han som en rabies-smittad blodhund på domaren i den mån han inte ylade likt en svulten polarräv på skarsnö.
Rent moraliskt gick det naturligtvis inte att försvara sådana utbrott. Ändå undgick man – eller snarare jag – inte att fascineras.
Till bilden hörde dessutom att McEnroe så gott som alltid spelade drömtennis i omedelbar anslutning till sina brisader. Hans regelbundna urladdningar var i praktiken en form av andlig och mental doping.
Men ibland ställs alla invanda begrepp på huvudet:
Ja, i Masters-slutspelet i New Yorks Madison Square Garden 1980 inverterades rollerna helt oväntat, den gången med Borg som den besinningslöse och oregerlige. Åskådarna trodde inte sina ögon. Men vid ställningen 2–0 till den, vanligtvis, så iskalle svensken i det andra setets tiebreak skulle en vinklad linjeslickare från den alltid lika lättantändlige amerikanen – Mc Enroe – ha dömts ut enligt Borg, som i samma ögonblick vägrade att återgå till sin ordinarie plats bakom linjen. Ursinnigt fräsande, grälande, skränande och spottande tvingades han umgälla sitt osportsliga beteende med sex poäng i matchvite – dvs i böter – och förlorade därmed setet på klandervärt uppträdande.
Stackars McEnroe stod som fallen från skyarna, skamlöst bestulen på sitt vanliga paradnummer mitt i den egna lejonkulan.
***
Lennart ”Nacka” Skoglund kom till världen på Allmänna BB i Stockholm julaftonen 1929, fostrades av mindre bemedlade föräldrar på Katarina Bangata 42 söder om slussen och blev en av vårt lands mest omsusade idrottslegendarer och upptågsmakare under det förra seklet. Liksom McEnroe utvecklades makarna Skoglunds frejdige glytt till ett bollfenomen långt utöver det vanliga. Precis som ”John-John” använde Nacka uteslutande vänstra handen – och bara vänsterfoten – under hela sin karriär och bröt för jämnan mot de flesta lagar, både skrivna och oskrivna.
Jag vill påstå att myten om Nacka föddes redan med hans sagolika genombrott. Från början en snabb och tekniskt driven kantlöpare i Hammarbys division IV-lag under senare hälften av 40-talet värvades han, senhösten 1949, till ost-älskarna i AIK och fick tämligen omgående hänga med sina nya kamrater till England för att spela en serie vänskapsmatcher. Nacka gjorde kolsäcksdebut mot Birmingham City (2–2), fick lysande kritik och fann sig väl tillrätta. På väg till Wembley några dagar senare hade Anton Karas, av alla människor, tagit plats i spelarbussen och framförde Harry Lime Theme ur film-klassikern Den Tredje Mannen på sin nerviga cittra till Nackas och de andra resenärernas andliga vederkvickelse. Stor och äkta magi!
Med början en strålande vårdag 1950 steg sedan den blott 20-åriga Skoglunds-raketen till väders i tre perfekt avvägda steg med några månaders intervaller:
Först blev den nye AIK-aren uttagen till Pressens Lag mot svenska landslaget utan att dessförinnan ha spelat en enda allsvensk match i sitt unga fotbollsliv. Den gamle trotjänaren Sten Stabben Ahlner från Hammarby bokstavligen tjatade in Nacka i presslags-kedjan efter att Jönköpings Eidefjäll blivit skadad i sista minuten, vilket beredde vägen för Söders irrationelle linlugg och linslus – som tog de 34 000 på Råsundaläktarna med storm. Landslaget besegrades med 3–0, Nacka gjorde två mål och kanonsuccé, var planens bäste och lyste av äkta spelglädje. MFF:s Kjell Rosén fladdrade nästan ur prästbetyget ute till vänster och förvandlades genom Nackas artisteri till en helt vilsekommen sparka- och springfigur.
Detta ledde i nästa vända till att den impulsive UK-chefen, Rudolf ”Putte” Kock, utan att darra på vare sig rösten eller manschetten nominerade stjärnskottet ”11 Lennart Skoglund” till det blågula landslag som i juli begav sig till ett 40-gradigt Brasilien för att delta i tidernas fjärde världsmästerskap i fotboll. I sin första match ställdes Sverige i Sao Paulos bastu-värme mot Gliazzurri, således mot de regerande världsmästarna från Italien, och vann mycket överraskande med uddamålet av fem (3–2). Nacka och Kalle Svensson, nr 11 och nr 1, ansågs ha räddat de våra, och efteråt hedrades Söder-gamängen med sitt illustra nom de guerre: ”Vajande majskolven”.
Efter 2–2 mot Paraguay var Sverige hastigt och lustigt klart för slutspel och kom sedermera på tredje plats, trots halsbrytande 1–7 mot ”de chokladfärgade världsartisterna från kaffelandet” (Putte Kock). Men bronsmedaljerna präglades som sagt i blått och i gult efter imponerande 3–1 mot Spanien, och succén var ett faktum. Proffsagenter från Italien sneglade redan mot Nackas känsliga vänsterfot med tindrande lire-ögon.
Helt följdriktigt skrev Vajande majskolvens far – eftersom kolven själv alltjämt var omyndig – kontrakt med det potenta topplaget Inter(nazionale) från Milano i september, och sonen flög söderut mot nya mål i oktober. Söndagen den 5 november debuterade Nacka i Serie A. Ett skräckslaget Sampdoria fick respass med 5–1, Skoglund briljerade i välkänd stil och kunde bokföra ännu en seger. I nästa omgång stod de rödsvarta lokalkonkurrenterna i AC Milans stjärnelva för motståndet på klassiska San Siro, ett möte som artade sig till Nackas verkliga elddop. Exakt så blev det: nr 11 svarade för en ny praktmatch och gjorde två mål, bland annat matchavgörande 3–2, och blev norra Italiens förklarade gunstling på kuppen och på nolltid.
Framgångarna tycktes inte ha någon ände. Nacka tog den sicilianska skönhetsmissen Nuccia Zirelli till äkta (1952), fick två söner, blev dubbel ligachampion med Inter och var under första hälften av 1950-talet en av världens bästa i sitt gebit. På träning lade Skoglund då och då upp bollen på mittlinjen och prickade sedan ena målribban – åtta gånger på tio försök i snitt. Snabbhet, teknik, spelsinne och äkta improvisationsförmåga var hans adelsmärken. Tro mig; jag har sett honom live vid två olika tillfällen.
Men som alla vet kom Nacka-sagan att utvecklas till något av ett ödesdrama.
Vid tiden för VM i Sverige, sommaren 1958, hade Skoglundssolen redan passerat sitt majskolvs-zenit, men turneringen blev ändå rena klang- och jubelevenemanget, inte minst för Nacka själv. Men tyvärr led sötebrödsdagarna obönhörligen mot sitt slut. Olyckorna följde nu slag i slag, och förvisningen ned till Palermo gick nr 11 hårt till sinnes.
Nacka var aldrig den som spottade i glaset, och han slutade sina dagar som blandmissbrukare i något som med största sannolikhet var en överdos tisdagen den 8 juli 1975, vid 45 års ålder. Då var familjen sedan länge splittrad, ekonomin i ruiner och självförtroendet i botten. Djupt deprimerad och rädd för allting, i synnerhet för andra människor, drog sig ”gubben Skoglund” fram på avslutningsvarvet likt en skuggfigur i samhällsmarginalen.
Att det gick så illa hade många orsaker. Dit hörde att Nacka i praktiken bestals på sin verbala identitet – sitt autentiska språk. En föga nogräknad journalist och dryckespolare, Åke Linder, fungerade i åratal som ’Den vajandes’ manager/PR-konsult och skrev mängder av krönikor med s k Nackasnack i DN och andra tidningar. Dessa tillrättalagda, och aldrig särskilt humoristiska, dumdrygheter skadade allvarligt hans protegé. Till saken hörde också att Nackas självkänsla ingalunda – ens under framgångsperioden – var så uppdriven som många gärna föreställde sig. Därav hans omvittnade ”snällhet”, hans naivitet, hans troskyldighet, hans bristfälliga omdöme … samt det faktum att han var påtagligt beroende av en lyckad start för egen del i matcherna. Gick första dragningen hem, så var Nacka ohejdbar.
Till kvinnorna hade Nacka alltid ett gott öga eller oftast två. I 16-årsåldern knöt han sin första kontakt med det motsatta könet och inledde en ca halvårslång förbindelse med en 204 dygn yngre jänta, som också skulle gå en högst tveeggad framtid till mötes. Hon skrev sig Doris Signe Hopp, avancerade med åren till bordellmamma och blev ett känt namn under Geijeraffären.
Nr 11 Skoglund blev strängt taget aldrig vuxen. Han var en svårhanterlig och udda existens, ett typiskt naturbarn med polyfon och polygam läggning, och hans själ hörde ungdomen till.
Hans konstnärskap var emellertid äkta. Följaktligen trivdes han alltid bäst till vänster.
En spin-off till ”Nacka” och ”GreNoLi” var Red Tops väldigt spännande bok Högt spel i Mazzaro från 1951 som alla vi som inte blev värvade till Italien läste med förtjusning.
Bollgeniet Nacka Skoglund naturligtvis oförglömlig, framför allt för den fenomenale vänsterytter han verkligen var. Hans teknik och snabbhet och balans och skaplig målgörare dessutom.
Hans naivitet och patteglyttiga personlighet i kombinationen med spritgenerna gör att han liksom många rockstjärnor blir legendarer med sitt sorgliga slut i ensamhet.
Välförtjänt staty har han på Södermalm i huvudstaden och fortfarande finns han i mångas hjärtan, hos mig bland annat. Filmen som gjordes kring honom och de spontana reaktioner från personer som intervjuades decennier efter hans tid i Italien var oerhört starka. Glädje och tårar om vartannat och detta efter så lång tid.
Den vajande majskolven må han vila i frid.
Jag såg Nacka spela två gånger. Den första gången spelade han med Inter på Arosvallen i Västerås. Det måste ha varit 1956 eller 57 och Inter gjorde en sommarturné i Sverige och spelade mot VSK som låg i allsvenskan på den tiden. Om jag minns rätt vann Inter med 3-1 och Nacka gjorde två mål.
Sedan såg jag honom på Råsunda då han spelade för Hammarby. Det måste ha varit 1965 och jag minns inte vilka motståndaren var. Då var han mer framspelare än målskytt.
Många framstående fotbollspelare är vänsterfotade. De i mitt tycke bästa genom tiderna Maradona och Messi t ex. Jag tvivlar på att Maradona gjorde något mål med högerfoten men jag kan ha fel. Messi däremot kan däremot göra mål med högern, men det händer inte så ofta.
Jag delar din uppfattning om Borg och McEnroe. Någon kommentator sa att Borg hamrar sönder sina motspelare medans McEnroe dissekerar dem. Jag tycker att Stefan Edberg spelade bättre och framför allt vackrare tennis än Borg.
Det finns de som påstår att kreativitet och bollsinne är vanligare bland vänsterhänta än högerhänta, men visst finns det undantag. J O Waldner är högerhänt och kanske Sveriges enda bollgeni. Möjligen kan bandyspelaren Pelle Togner i sina bästa stunder även han betraktas som ett sådant.
Vi från de gamla danska provinserna minns gärna ”Skånes Nacka”, dvs Hasse Persson (1929-2001).
Nacka gick bort i juli 1975. Det slumpade sig så att jag strax efteråt liftade till Italien. Reaktionen var ständigt densamma, oavsett om jag träffade vänner eller gjorde nya bekantskaper, som fick reda på var jag kom ifrån: ”Vi hörde att Nacka gått bort, det var
mycket tråkigt att höra”. Några var så pass unga att de knappast kan ha sett Nacka spela. Han var ett stort namn i Italien.