Bör man – och kan man – diskutera Stalin?

Djävul eller helgon?

n liten historia om mitt första möte med en stalinist brukar jag berätta när Stalin kommer upp till diskussion. Den utspelade sig 1979 då kampen mellan två olika linjer för fullt pågick inom den så kallade kunskapsrörelsen. De mest framträdande i organisationens styrelse var skolkritiska socialdemokrater, bl a en mycket ordentlig och bildad folkhögskolelärare på Gripsholms folkhögskola. Namnet kan göra detsamma. Vi satt båda i styrelsen och hade ett gemensamt problem med några styrelseledamöter som inte ville ansluta sig till vår – som vi ansåg – förträffliga linje.

Redaktören

En kväll ringde denne socialdemokrat upp mig i Östhammar och undrade om jag som “kommunist” – han visste att jag var medlem i SKP – kände till hur Stalin gjorde sig av med oliktänkande i ledningen för partiet eller dess sidoorganisationer…

“…han var ju bra på sånt. Du kanske har något man kan läsa om det att rekommendera?”

Jag blev helt ställd då jag visste mycket lite om Stalin vid den tidpunkten, säkert mycket mindre än min kamrat socialdemokraten.

Alltså, så kallad “stalinism” (i vid mening) var/är säkerligen mycket mer förekommande i maktpartier som t ex socialdemokraterna än i det dåvarande lilla SKP. Jag har också läst Daniel Suhonens tjocka bok om Juholtaffären, som visar hur en obekväm förtroendevald kan omintetgöras. Det blev en nyttig erfarenhet. Nå jag vet, han hamnade dock inte i Lubjanka.

Klämd mellan ytterligheter
Redaktören för denna sida – d v s undertecknad – kläms nu mellan två ytterst lättsårade krafter; å ena sidan de som menar att Josef Stalin inte kan nämnas utan att man själv bedyrar sin avsky för “denne kallblodige folkmördare”, och å andra sidan de som tvivlar på att bilden i Västerlandet sedan det kalla kriget möjligen är onyanserad eller t o m grovt propagandistisk. Det finns också en tredje grupp; de som tror att Stalin gjorde allt rätt och att allt tal om Stalins brott är lögn. De är dock mer sällsynta, men kanske ändå likt den blinda hönan kan finna ett korn.

Själv vacklar jag. Å ena sidan är jag övertygad om att vår gängse mediebild av Josef Stalin är starkt påverkad av “Västpropaganda”. Å andra sidan har jag inga illusioner om att Stalin (i sin egenskap av Sovjetunionens ledare) sedan 1930-talet kan göras ansvarig för tusentals oskyldiga människors död. Hur många har jag däremot ingen aning om. Jag har faktiskt läst Arthur Koestlers Natt klockan 12 på dagen och Arnost Kolmans Den vilseförda generationen.

Lämpliga folkmördare
Vad jag också vet är att man i Västvärlden under lång tid mycket selektivt valt vilka politiska ledare som ska utses till ondskans representanter huvudsakligen utifrån egna politiska utgångspunkter. De statsledare efter andra världskriget som gynnats av detta är de som är/var västvänliga (antikommunistiska) och omvänt för dem som varit Väst/USA-kritiska. Detta propagandaspel är förstås svårt att helt frigöra sig ifrån, men man måste ändå försöka och inte väja för frågans komplexitet.

Adolf Hitler (och Förintelsen) har annars varit den självklara förebilden för den mänskliga ondskan, vilket blockerat all nyanserad diskussion om Palestinafrågan efter den judiska staten bildades 1948 t ex, och faktiskt jämnat vägen för ännu ett folkmord.

Schablonartade propagandabilder fördummar sinnena och snedvrider den politiska utvecklingen även i Sverige just nu. Propagandabilden av Stalin underlättar t ex för våra svenska borgerliga partiledare att – genom att upprepa gamla mantran från kalla kriget – placera Jonas “Stalin” Sjöstedt i den stalinistiska/fascistiska skamvrån tillsammans med Jimmie “Hitler” Åkesson. Vem tjänar på det? Jo Jimmie Åkesson förstås.

Ordet är fritt
Ända sedan mina egna trevande försök att förstå dessa frågor på tidigt 70-tal, inte minst i oändliga diskussioner med trotskister på Rådhustorget i Umeå med FiB/K i handen, har jag personligen intagit en vacklande hållning. Jag har, liksom de flesta andra, inte läst alla de tjocka böckerna och kommer inte att på min kammare kunna mejsla fram en välgrundad uppfattning om Josef Stalin. Jag och många andra är således beroende av att några gräver i arkiven, läser de tjocka biografierna och redovisar sina resultat i rimligt gripbara format.

Eftersom dessa diskussioner mycket sällan förs på andra håll tycker jag det finns en poäng att föra dem här, trots att läsekretsen till ganska stor del kanske består av min egen generations vänstermänniskor. Kanske just därför förresten. Dessa frågor har aldrig retts ut på ett begripligt sätt – utan att den ena sidan anklagar den andra för intellektuell ohederlighet eller ännu värre saker.

Det är därför jag kommer att publicera fler inlägg i frågan bland annat av Anders Persson, men också gärna av Mats Parner och andra, som kanske ogillar vad han eller någon annan skriver. Välkommen alltså i en debatt som kanske kan räta ut några hårnålar. Men inga avhandlingar tack!

  66 kommentarer for “Bör man – och kan man – diskutera Stalin?

  1. Anders Persson
    2019-01-22 kl. 12:14

    Såvitt jag förstår handlar det inte om att komma fram till om Stalin var “bra” eller “dålig”, utan finna fakta, som antingen bekräftar vad vi visste eller motsäger.

    I min följetong om “1917” spelade Stalin en ganska tillbakadragen roll, det var i alla fall det intryck jag fått. Dock gick jag inte så långt att jag trodde att han var så “grov och obildad” att han inte kunde skriva läsbara texter eller hålla tal.

    Jag har börjat att bläddra i Kotkins bok om Stalin. På sidan 177 berättas att sedan Stalin blev redaktör för PRAVDA sommaren 1917 levererade han “tal efter tal” som ofta sedan publicerades. Lägg därtill “fyrtio ledarartiklar” fram till oktober 1917.

    Kotkin, som läst dem, menar att de “visade en talang för att sammanfatta komplicerade spörsmål på ett sätt som lätt kunde förstås.”

    På sid. 33–34 berättas att Stalin som 16-åring skrev dikter som publicerades i en georgisk lokal dagstidning. Han var dessutom bra i skolan och hade fin sångröst. (s.21)

    Så talanglös var han inte.

  2. Arne Nilsson
    2019-01-22 kl. 12:41

    Förtjänstfullt att du är beredd att lyfta på locket då det gäller en diskussion om Stalin. Men frågan är fel ställd. Det handlar framför allt inte om tre olika förhållningssätt till Stalin: avståndstagande, tveksamhet eller hyllande. Det handlar i grund och botten om synen på klassförhållandena i Sovjetunionen. Det arbetande folket i Ryssland/Sovjetunionen hade aldrig någonsin makten i sina händer mellan 1917 och 1991. Med andra ord så har aldrig Sovjetunionen varit socialistiskt. Stalin var den främste företrädaren för den nya klassen, nomenklaturan, byråkratklassen, som definitivt lade beslag på all makt i Sovjetunionen i början på 1930-talet efter att ha genomfört en framgångsrik kontrarevolution med början i slutet på 1920-talet innehållande tvångskollektiviseringar och forcerad industrialisering.

  3. Benkt Lundgren
    2019-01-22 kl. 17:09

    Först under senare år har jag kommit i kontakt med personer som i varierande grad försvarar Stalin. Jag tycker, liksom Knut verkar göra, att vi kan bortse från den patetiska sekt som fortfarande tror att Moskvarättegångarna 1936–38 var höjden av rättvisa, att Bucharin m fl var verkliga förrädare och imperialistagenter o s v.

    Det politiska parti som alltjämt finns och omfattar dessa åsikter ställde upp i riksdagsvalet 1973 och fick 0,15 procent av rösterna (mindre än vad nazisterna fick under kriget), det säger det mesta.

    Men visst har det frodats en hel del överdrivna siffror på antalet oskyldiga dödsoffer för Stalin-regimen – Solzjenitsyn påstås ha myntat siffran 66 miljoner t ex. Men oavsett antalet offer, så var tveklöst Stalin en ledare som styrde med terror och skräck, och det gäller tyvärr i varierande grad alla kommunistledare som kommit till makten. Att förneka detta är i mina ögon tämligen absurt.

  4. Arne Nilsson
    2019-01-22 kl. 18:49

    Anders P!
    Du skriver apropå Stalin: “Så talanglös var han inte.” Det är bara att hålla med. Stalin befann sig i den högsta ledningen i Sovjetunionen under mer än 30 år. För att klara det får man inte vara tappad bakom en vagn. En av Stalins samtida, en tysk med förnamnet Adolf, var inte heller talanglös då han svingade sig upp till högsta ledningen för Tyskland. Knäckfrågan är hur talangen används.

  5. Sven-Eric Holmström
    2019-01-22 kl. 19:06

    Stalin-epoken är intressant då det är en epok där man i den västerländska historieskrivningen så totalt kastar elementär källkritiska principer överbord. Varför det är så är något som kunde vara föremål för en doktorsavhandling.

    Sanningen är den att i princip allt som skrivs om den här epoken här i väst är felaktigt. Här följer ett axplock av det som på basis av fakta och primärkällor kan slås fast.

    1. Stalin hade ingenting att göra med mordet på Kirov. Kirov mördades av en zinovjevistisk oppositionsgrupp där den faktiske attentatsmannen Nikolajev var medlem i.

    2. De åtalade i Moskva-processerna 1936–1938 inkl. militärrättegången mot Tuchatjevskij m fl var skyldiga till åtminstone det som de erkände sig skyldiga till.

    3. Den berömda Molotov-Ribbentrop-pakten var ingen “allians” utan en utfästelse att man från sovjetisk sida skulle vara neutral i det kommande storkriget.

    4. Katyn-massakern begicks av tyskarna.

    Listan kan göras betydligt längre.

  6. Bo Persson
    2019-01-22 kl. 19:51

    Kan man inte säga att det bara handlar om två olika slag av industrialisering. Den engelska och den franska t ex var av ett slag (“borgerlig”) medan t ex den ryska och den kinesiska var av ett annat slag (“byråkratisk”). Och att ingen av dessa två typer var särskilt “anständig”.

  7. Arne Nilsson
    2019-01-22 kl. 20:45

    Sven-Eric H!
    Det enda du förmodligen har rätt i är att: “Stalin hade ingenting att göra med mordet på Kirov.” I övrigt har du helt fel.

    Bo P!
    Tycker att din iakttagelse om borgerlig och byråkratisk industrialisering är mycket tänkvärd.

  8. Sven-Eric Holmström
    2019-01-22 kl. 20:58

    Vad grundar du det på, Arne Nilsson? Vad har du studerat som gjort att du har den ståndpunkten?

  9. Anders Persson
    2019-01-22 kl. 21:01

    Arne N!
    Hitler var österrikare. Det hade varit värt att nämna om det inte var för att Kotkin i förordet till sin bok om Stalin påminner om att många nationella ledare har det lite sisådär med nationaliteten.

    Stalin var georgier, Napoleon korsikan, d v s “halvitalienare”, Haakon VII av Norge, exilkungen i London 1940–45, var egentligen dansk, Churchill hade amerikansk mor och Mannerheim var svensk-ryss.

    Och den argentinske nationalistledaren Juan Perón var till hälften ålänning, son till en tulluppsyningsman i Degerby.

    Och vår egen Jimmie Åkesson, icke att förglömma, är den förste partiledare sedan mer än ett halvsekel som kommer från de forna danska provinserna.

  10. Benkt Lundgren
    2019-01-22 kl. 22:33

    Sven-Eric Holmström är egentligen meningslöst att diskutera med. Han följer två enkla regler:
    1. Sovjet hade alltid rätt.
    2. Om Sovjet någon gång verkar ha haft fel – återgå till punkt 1.

    Att någon i dag kan påstå att Katyn-massakern begicks av tyskarna är helt häpnadsväckande. Detta var visserligen officiell sovjetisk “sanning” i 50 år, men olyckligtvis har efter landets kollaps arkiven öppnats. Stalinvurmare brukar jubla över att de bevisar att Stalin inte mördade 30-40-50 miljoner, det är sant (och det är få som hävdar det i dag), men det har också bevisats att den sovjetiska ledningen med Stalin och Molotov i spetsen skrev ett dokument att alla tillfångatagna polska officerare skulle dödas 1940. Det var det slutgiltiga beviset på vad seriösa historiker i väst hade framhållit i decennier. Så är det, Holmström.

  11. Arne Nilsson
    2019-01-22 kl. 23:00

    Sven-Eric H!
    Du verkar lite besviken över att jag inte argumenterar mer i detalj. Men låt gå.

    Du skriver: “Kirov mördades av en zinovjevistisk oppositionsgrupp där den faktiske attentatsmannen Nikolajev var medlem i.” och “De åtalade i Moskva-processerna 1936–1938 inkl. militärrättegången mot Tuchatjevskij m fl var skyldiga till åtminstone det som de erkände sig skyldiga till.”

    Trovärdigheten för dessa påståenden baseras på erkännande som framtvingats efter tortyr i samband med Moskvarättegångarna 1936–1938. Ingen övrig stödbevisning framkom under dessa rättegångar. Alla vet att enbart erkännanden som dessutom har framtvingats under tortyr är värdelösa.

    Katyn och MR-pakten har vi tidigare diskuterat på denna blogg.

  12. Arne Nilsson
    2019-01-22 kl. 23:13

    Ander P!
    Du skriver: “Hitler var österrikare.” Du har rätt i att Hitler till sitt ursprung var österrikare både som medborgare i Österrike och av österrikisk nationalitet. Men när han svingade sig upp till makten i Tyskland den 30 januari 1933 och blev utsedd till rikskansler av president Hindenburg var han tysk medborgare.

    Men detta är ju enbart ett sidospår, att diskutera Hitlers nationalitet, för att inte diskutera vad Stalin använde sin talang till.

  13. Sven-Eric Holmström
    2019-01-22 kl. 23:28

    Benkt Lundgren!
    Det har inte på något sätt “bevisats” att Stalin och Molotov skulle ha skrivit något dokument. Det är ett rent påhitt. Det som det handlar om är dokument som Jeltsin lämnade över till den polska sidan i början av 90-talet och som påstås “bevisa” sovjetisk skuld. Det är dels en skrivelse av Beria till Politbyrån daterat 5 mars 1940 där han begär att polackerna ska avrättas. Det är också ett påstått beslut av Politbyrån samma dag där man tillmötesgår Berias begäran. Slutligen är det också en skrivelse från KGB-chefen Shelepin till Chrusjtjov i mars 1959 där han redogör för vad som ska ha hänt polackerna och begär att alla handlingar i fallet ska brännas. De här tre dokumenten ingår i något som kallas “den stängda mappen”. Samtliga dokument där är dock förfalskningar. I vissa fall otroligt klumpiga sådana.

  14. Anders Persson
    2019-01-23 kl. 10:04

    Kanske kan man vända på resonemanget och hävda att miljontals offer är vad som inträffar när stora saker står på spel. Vi är inte mer civiliserade idag än på Djingis Khans tid. USA:s förre utrikesminister medgav att det var helt OK att 1/2 miljon irakiska barn dog för att bli av med Saddam Hussein. Sedan kom Libyen och Syrien, Jemen…

    Debatten om Stalin avspeglar också den gamla vänsteridealismen om ett ädelt “arbetande folk” som, sedan förtrycket i form av adel, kung eller kapitalister störtats kan börja bygga ett jämlikt och rättvist samhälle. Men har de otur så kommer någon buse och sätter sig i toppen…

    Kotkin säger någonstans i sin bok att Stalin, som till skillnad från de flesta andra av hans meningsfränder, kom från de breda folkdjupen, därför hade en illusionslös inställning till “folkets” ädla känslor.

    Dagens idealister lägger all skuld på Stalin för att därmed upprätthålla illusionen om “det ädla folket”.

  15. Sven-Eric Holmström
    2019-01-23 kl. 11:47

    Arne N!
    Nej, jag är inte besviken. Jag var bara genuint nyfiken på exakt vad du grundar din uppfattning.

    Om vi börjar med rättegångarna så är det en myt att allt bara baserade sig på erkännanden. Det finns inte tillstymmelse till bevis att det skulle vara resultatet av någon tortyr. Det är ett trotskistiskt-chrusjtjovistiskt påhitt. Rättegångarna var offentliga med den samlade journalist- och diplomatkåren på plats. De kunde alla vittna om att de åtalade var vid god vigör.

    Eftersom de erkänt sig skyldiga fanns ingen anledning till någon stödbevisning. Det finns ett gigantiskt förundersökningsmaterial i alla de här rättegångarna som är det mest hemliga som finns i de ryska arkiven. Sunt förnuft säger om det funnits något i arkiven som på något vis skulle stödja tesen om “foul play” hade vi sett det för länge sen.

    Lite har dock sipprat ut som entydigt stöder uppfattningen att de var skyldiga. Och som sagt det finns även icke-sovjetisk bevisning.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.