n liten historia om mitt första möte med en stalinist brukar jag berätta när Stalin kommer upp till diskussion. Den utspelade sig 1979 då kampen mellan två olika linjer för fullt pågick inom den så kallade kunskapsrörelsen. De mest framträdande i organisationens styrelse var skolkritiska socialdemokrater, bl a en mycket ordentlig och bildad folkhögskolelärare på Gripsholms folkhögskola. Namnet kan göra detsamma. Vi satt båda i styrelsen och hade ett gemensamt problem med några styrelseledamöter som inte ville ansluta sig till vår – som vi ansåg – förträffliga linje.
En kväll ringde denne socialdemokrat upp mig i Östhammar och undrade om jag som ”kommunist” – han visste att jag var medlem i SKP – kände till hur Stalin gjorde sig av med oliktänkande i ledningen för partiet eller dess sidoorganisationer…
”…han var ju bra på sånt. Du kanske har något man kan läsa om det att rekommendera?”
Jag blev helt ställd då jag visste mycket lite om Stalin vid den tidpunkten, säkert mycket mindre än min kamrat socialdemokraten.
Alltså, så kallad ”stalinism” (i vid mening) var/är säkerligen mycket mer förekommande i maktpartier som t ex socialdemokraterna än i det dåvarande lilla SKP. Jag har också läst Daniel Suhonens tjocka bok om Juholtaffären, som visar hur en obekväm förtroendevald kan omintetgöras. Det blev en nyttig erfarenhet. Nå jag vet, han hamnade dock inte i Lubjanka.
Klämd mellan ytterligheter
Redaktören för denna sida – d v s undertecknad – kläms nu mellan två ytterst lättsårade krafter; å ena sidan de som menar att Josef Stalin inte kan nämnas utan att man själv bedyrar sin avsky för ”denne kallblodige folkmördare”, och å andra sidan de som tvivlar på att bilden i Västerlandet sedan det kalla kriget möjligen är onyanserad eller t o m grovt propagandistisk. Det finns också en tredje grupp; de som tror att Stalin gjorde allt rätt och att allt tal om Stalins brott är lögn. De är dock mer sällsynta, men kanske ändå likt den blinda hönan kan finna ett korn.
Själv vacklar jag. Å ena sidan är jag övertygad om att vår gängse mediebild av Josef Stalin är starkt påverkad av ”Västpropaganda”. Å andra sidan har jag inga illusioner om att Stalin (i sin egenskap av Sovjetunionens ledare) sedan 1930-talet kan göras ansvarig för tusentals oskyldiga människors död. Hur många har jag däremot ingen aning om. Jag har faktiskt läst Arthur Koestlers Natt klockan 12 på dagen och Arnost Kolmans Den vilseförda generationen.
Lämpliga folkmördare
Vad jag också vet är att man i Västvärlden under lång tid mycket selektivt valt vilka politiska ledare som ska utses till ondskans representanter huvudsakligen utifrån egna politiska utgångspunkter. De statsledare efter andra världskriget som gynnats av detta är de som är/var västvänliga (antikommunistiska) och omvänt för dem som varit Väst/USA-kritiska. Detta propagandaspel är förstås svårt att helt frigöra sig ifrån, men man måste ändå försöka och inte väja för frågans komplexitet.
Adolf Hitler (och Förintelsen) har annars varit den självklara förebilden för den mänskliga ondskan, vilket blockerat all nyanserad diskussion om Palestinafrågan efter den judiska staten bildades 1948 t ex, och faktiskt jämnat vägen för ännu ett folkmord.
Schablonartade propagandabilder fördummar sinnena och snedvrider den politiska utvecklingen även i Sverige just nu. Propagandabilden av Stalin underlättar t ex för våra svenska borgerliga partiledare att – genom att upprepa gamla mantran från kalla kriget – placera Jonas ”Stalin” Sjöstedt i den stalinistiska/fascistiska skamvrån tillsammans med Jimmie ”Hitler” Åkesson. Vem tjänar på det? Jo Jimmie Åkesson förstås.
Ordet är fritt
Ända sedan mina egna trevande försök att förstå dessa frågor på tidigt 70-tal, inte minst i oändliga diskussioner med trotskister på Rådhustorget i Umeå med FiB/K i handen, har jag personligen intagit en vacklande hållning. Jag har, liksom de flesta andra, inte läst alla de tjocka böckerna och kommer inte att på min kammare kunna mejsla fram en välgrundad uppfattning om Josef Stalin. Jag och många andra är således beroende av att några gräver i arkiven, läser de tjocka biografierna och redovisar sina resultat i rimligt gripbara format.
Eftersom dessa diskussioner mycket sällan förs på andra håll tycker jag det finns en poäng att föra dem här, trots att läsekretsen till ganska stor del kanske består av min egen generations vänstermänniskor. Kanske just därför förresten. Dessa frågor har aldrig retts ut på ett begripligt sätt – utan att den ena sidan anklagar den andra för intellektuell ohederlighet eller ännu värre saker.
Det är därför jag kommer att publicera fler inlägg i frågan bland annat av Anders Persson, men också gärna av Mats Parner och andra, som kanske ogillar vad han eller någon annan skriver. Välkommen alltså i en debatt som kanske kan räta ut några hårnålar. Men inga avhandlingar tack!
Jag håller till stora delar med Mats Larsson vad gäller hållningen till Stalin i dagens Ryssland. Den grundar sig i huvudsak på att Sovjetunionen under hans ledning besegrade Hitlertyskland.
Men då ska vi komma ihåg att denna seger inte bara berodde på vad som den sovjetiska statsledningen under Stalin gjorde under kriget, utan vad som gjordes innan. Inget vad Stalin sade eller skrev illustrerar detta bättre än hans berömda tal 1931 där han försvarade den hektiska takten i femårsplanen:
”Att sakta ner tempot skulle innebära att halka bakefter. Och de som halkar efter blir slagna. Men vi vill inte bli slagna. Nej, vi vägrar att bli slagna! Det gamla Rysslands historia bestod bland annat däri, att länder på grund av sin efterblivenhet ständigt blev slaget.”
De allierade i väst besegrade Nazityskland men löpte aldrig risk att bli förslavade under nazismen som folken i Sovjetunionen, som slogs för sin fysiska överlevnad. Det förklarar och försvarar de stora offren.
Perioden efter Lenins död präglades av hårda politiska motsättningar inom Partiet. Först var det Trotskijs ”permanenta revolution” mot Stalins, Bucharins, Sinovjevs och Kamenevs ”socialism i ett land”. Trotskijs linje, som tycktes innebära socialismens oundvikliga nederlag i Sovjet, led ett förkrossande nederlag i partistriden.
Sedan klev Sinovjev och Kamenev fram och tog märkligt nog över Trotskijs dödsdömda linje och led också nederlag mot Stalin och Bucharin.
Senare uppstod politiska motsättningar mellan Bucharin och Stalin, där Bucharin stod för en högerlinje gentemot de rika bönderna. Bucharin förlorade partistriden.
”Vänsteroppositionen” bestående av Trotskij, Sinovjev och Kamenev gick sedan ihop politiskt med Bucharins högergrupp. I och med enpartisystemet och förbudet mot fraktioner inom partiet (på förslag av Lenin ursprungligen) är det inte osannolikt att den samlade oppositionen började diskutera illegala, och t o m terroristiska metoder.
Därför är det kanske ändå inte så konstigt att alla dessa “gamla bolsjeviker” erkände i Moskvarättegångarna. De hade knappast varit spioner för Tyskland och Japan men de var som Bucharin sa, “politiskt skyldiga”.
Problemet var nog inte Stalin som person, utan det politiska system som han ärvt från Lenins tid och som omöjliggjorde en öppen politisk opposition utanför Partiet och kvävde den innanför, i och med fraktionsförbudet.
En av de viktigaste personerna under hela Sovjetunionens existens var Josef Stalin. Vilka är det mest framträdande kännetecken för denna person och hans tid?
1. Stalin var den främste företrädaren för den nya härskande klassen. Under denna tid var arbetarklassen rättslösa lönearbetare.
2. Stalin maskerade den nya klassens förtryck och utsugning av arbetarklassen med tal om socialism och röda fanor.
3. Efter andra världskriget ledde Stalin Sovjetunionens underkuvande av Östeuropa.
4. Politiskt har Stalin dragit allt vad som förknippats med socialism i smutsen.
5. På det personliga planet är Stalins största tillkortakommande upptakten inför andra världskriget 1939 och förberedelserna inför Tysklands angrepp på Sovjetunionen 1941. Sovjetunionen lyckades besegra Nazi-Tyskland inte tack vare, utan trots Stalins alla misstag.
Arne N!
Jag förstår mycket väl dina fem punkter, och det är svårt att invända mot dem, tagna en i taget. Om vi tar punkt 5), så har amazon.com/Stalins-Folly-Tragic-First-Eastern beskrivit i ingående detalj de första tio dagarna av kriget.
Såvitt jag vet har ingen politisk ledare i världshistorien avrättat 90% av sin mest kompetenta militära ledning utan att det förelåg någon som helst anledning. Ledarna för de mest kritiska militärdistrikten (Vitryssland och Ukraina) försvann, och Minsk intogs av tyskarna efter en vecka, några månader senare innebar kollapsen i Kiev Röda arméns största nederlag. Totalt överskred Röda arméns förluster inledningsvis med råge Nikolaj II:s katastrofer 1914. Detta
var helt och uteslutande Stalins ansvar.
Vinsten i kriget har lämnat stolthet men också bitterhet. Viktor Suvorov [sic] har fångat upp detta. (Sovjetiska) vänner frågar: vi vann, men till vilket pris? 27 miljoner.
Jag måste tyvärr rätta vad Knut L skrev mot slutet av artikeln. Det lät som om jag innehade rollen som försvarare av Stalin, med Mats Parner och andra som möjliga opponenter.
Låt mig därför säga att jag har ingen egen uppfattning om Stalin. Jag vet vad man, utifrån vad som skrivits från höger och vänster, bör anse om honom. Men själv har jag ingen uppfattning.
Detsamma gällde förresten ryska revolutionen fram till i förfjol. Jag visste vad man borde tycka utifrån vad som publicerats. Men det var först efter att jag själv dykt ner i materialet som jag kunde redovisa en egen uppfattning, som redovisades för bloggens läsare.
Vad sedan gäller att ogilla eller gilla Stalin måste jag förbereda er på att om jag kommer fram till att jag ”ogillar” Stalin kan det vara av andra skäl än de som normalt redovisas. Detsamma om jag kommer fram till att jag ”gillar” honom.
Det som jag är så d-lt trött på är kulturen att definiera sig själv genom att tala om vad man ogillar (Stalin, SD…)
Både Anders Persson och Sven-Eric Holmström och kanske någon mer har helt riktigt påpekat att Stalin, naturligtvis, inte var allsmäktig. Den populära författaren Simonov berättade i sin memoarbok 1977 från ett möte på 50-talet som gällde nominering av Stalin-pristagare – då efter en stund Stalin tog fram en mapp om en författare som han presenterade som inte så alldeles renlärig men ändå intressant och kanske värd ett pris. Det ska då ha uppstått en renlärig dov tystnad tills en vid bordet tog mod till sig och sa: ”Kamrat Stalin, han sitter i finkan.” Det resulterade genast i att Stalin lade tillbaka mappen.
Denna film fångar i den inledande sekvensen Stalins roll i det Stora Fosterländska Kriget. Notera särskilt frontsoldatens utpräglade ukrainsk-ryska.
Jag länkade samma film i ett tidigare tillfälle, och skribenten Bengt Svensson reagerade negativt mot filmen. Helt naturligt, men den som inte förstår de första 5 minuterna har inte riktigt förstått Stalins roll i det Stora Fosterländska Kriget.
Angående Anders Perssons kommentar: ”Jag måste tyvärr rätta…”
Min formulering var så här: ”Det är därför jag kommer att publicera fler inlägg i frågan bland annat av Anders Persson, men också gärna av Mats Parner och andra, som kanske ogillar vad han eller någon annan skriver.”
Där står alltså ingenting om just Anders Perssons som ”försvarare av Stalin”. Det står tydligt ”bland annat av…” och ”Mats Parner och andra”, vilket ytterligare understryker att ingenting gäller bara AP och MP, inte heller vem de tycker vad om Stalin.
Jag skrev också att redaktören ”för denna sida – d v s undertecknad – kläms nu mellan två ytterst lättsårade krafter; å ena sidan de som menar att Josef Stalin inte kan nämnas utan att man själv bedyrar sin avsky för ’denne kallblodige folkmördare’, och å andra sidan de som tvivlar på att bilden i Västerlandet sedan det kalla kriget möjligen är onyanserad eller t o m grovt propagandistisk.”
Som redaktör balanserar jag förstås på slak lina i denna mycket heta fråga. Kanske är det så att det faktiskt inte går att diskutera Stalin på någon ”vänstersajt”. Vi får se…
Jag accepterar Knut L:s rättelse. Men visste kan man diskutera Stalin, eller vad som helst, på en ”vänstersajt”. Men det kräver att inläggen tar upp nya fakta eller har nya infallsvinklar, och att de som kommenterar håller sig till ämnet och inte bara tar tillfället i akt att vädra sina personliga animositeter.*)
Men tyvärr har vi, som jag påpekat tidigare, en kultur av ”botgörelse” där man pekar ut syndare och försäkrar att man minsann inte har den minsta sympati för eller anknytning till dem.
Men erfarenheten visar att en människa som i hela sitt liv kraftfullt fördömt all diktatur och framhållit demokratins värden, när det kommer till kritan, inte nödvändigtvis är någon att hålla i handen.
Den förste som fäste vår uppmärksamhet på detta var den norsk-danske dramatiske författaren Ludvig Holberg i komedin ”Den politiske kannstöparen” (1722).
*) Detta har varit, och bör i fortsättningen vara, ”lindelof.nu:s” adelsmärke!
Anders P!
Du skriver: ”Men visste kan man diskutera Stalin, eller vad som helst, på en ’vänstersajt’. Men det kräver att inläggen tar upp nya fakta eller har nya infallsvinklar”. Men vad är ”nya fakta” och ”nya infallsvinklar”? Är kravet att dessa fakta aldrig har publicerats över huvud taget? Eller gäller det bara att de inte har publicerats i Sverige eller på lindelof.nu? Med lite fingerfärdighet går det att refusera i det närmaste vad som helst med hänvisning till att ett inlägg inte tillför några ”nya fakta” eller ”nya infallsvinklar”. Eftersom det är Knut Lindelöf som äger denna sajt är det han som bestämmer vad som skall publiceras. Detta är en god ordning.
Mats L!
Menar du att Stalin misstrodde ledarskapen i Vitryssland och Ukraina, och det med fog, och att det var därför som Minsk och Kiev föll så lätt. Och var kan man i så fall läsa om detta?
Mats L!
Jag har inte läst Pleshakovs bok men bara det faktum att han upprepar dravlet om att Stalin planerade anfalla tyskarna sommaren 1941 är tillräckligt för att hissa varningsflagga. En ännu sämre källa är Suvorov som av både ryska och västliga krigshistoriker totalsågats.
Segern vanns till priset av 27 miljoner döda. Sant. Men alternativet hade varit total utplåning.
Anders Persson hade en välskriven och intressant artikel här den 21/1 under rubriken ”Varför detta intresse för Stalin?”. På den följde naturligt en diskussion om Stalin, som var artikelns ämne. Då splittrade redaktören upp diskussionen genom att, redan dagen därpå, skriva ovanstående artikel under rubriken ”Bör man – och kan man – diskutera Stalin?”
Vad skulle svaren på de i rubriken ställda frågorna kunna vara annat än, ”ja och javisst”?
Redaktörens ovanstående artikel ger mig intrycket att han tycker sig behöva försvara att han på bloggen tillåter en diskussion om Stalin, där ju även positiva omdömen framförs. Bigott i överkant i så fall, enligt min mening.
Diskussionen borde ha fått fortsätta under Anders Perssons artikel. Se mitt eminenta förslag därom idag under nämnda bloggartikel.
Arne Nilsson!
Jo, det är Redax som ”äger denna sajt” och det är han som bestämmer vad som skall publiceras. När jag skickar in någon artikel eller gör någon kommentar, så anstränger jag mig därför att inte bara bli accepterad av Redax utan också att intressera läsarna eller åtminstone inte tråka ut dom.
Det försöker jag göra genom att komma med nya fakta, inte ”nya” i den meningen att de aldrig har publicerats förut, men ”nya”, som jag tror, för läsarna. Om fakta inte är ”nya” för läsarna söker jag ge dem en ny, ibland kanske provocerande tolkning.
Så t ex hade jag i tankarna en liten skröna om Stalins födelsedag. Det kanske är en bagatell, men inte helt ointressant. Jag var ändå lite rädd för att texten, om den blev publicerad, skulle provocera långa tirader i kommentarspalten om utrensningar, arbetsläger, MR-pakten osv.
Men jag utgick från att var och en skulle inse att den unge Josef Vissarionovitj Dzjugasjvili inte skulle kunna lastas för detta. Jag är mindre säker nu.
Bo P!
Såg inte din fråga förrän nu. De mest kritiska militärdistrikten i väst vad de som omfattade Vitryssland och Ukraina. Självklart försvagades dessa militärdistrikt som ett resultat av att 90% av de högsta militärerna avrättades, bara 3 av 5 marskalkar, alla veteraner från inbördeskriget.
Albert Axells bok ”Stalin’s war, through the eyes of his commanders” fokuserar som framgår av titeln på Stalins roll som militär ledare.
Anders P!
Är helt överens med dig att ”nya fakta” bör betyda att du/jag tror att de fakta vi presenterar är okända för den potentiella läsaren eller att vi presenterar dessa fakta i ett nytt sammanhang.
Men merparten av kommentarerna kring Stalin och Stalintiden är metakommentarer, kommentarer om hur debatten bör föras; om man över huvud taget bör föra denna diskussion med tanke på andra och viktigare frågor.
Ingen verkar vilja ta i kärnfrågan då det gäller Stalin: vilken klass företrädde han? Arbetarklassen eller nomenklaturan.
Ack om man man kunde lita på att folk förblev vad de var.
Vår egen hjälte från sjöslaget vid Svensksund 1790, den högst kompetente amiralen Cronstedt, kapitulerade helt i onödan för ryska trupper vid Sveaborg 1808.
Under 2:a världskriget var den ledande franske samarbetsmannen Phillipe Pétain krigshjälte från Verdun 1915. Det franska nederlaget 1940 skylldes till viss del på militärt kompetenta men defaitistiska generaler.
Andrej Vlassov, generallöjtnant för 20:e armén i det historiska avvärjningsslaget utanför Moskva i december 1941, valde efter sitt tillfångatagande att bli chef för de tre divisioner som utgjorde ”Ryska Befrielsearmén” under tyskt överkommando.
De höga sovjetiska officerare som avrättades 1937 hade nog velat försvara sitt land mot Hitlertyskland, men vi bör inte utgå från det som en absolut sanning.
Intressant diskussion. Själv vill jag helst ta EN fråga i taget. Här Katyn:
Finner det egendomligt att Goebbels-versionen är den dominerande också i dag. På ockuperad mark i nazistisk regi genomfördes en ”undersökning” av området, som då hade varit ockuperat i nästan två år. Plötsligt blir lögnens fader, Goebbels, ett sanningsvittne.
En inte alltför svår fråga till mina meddebattörer kommer här: Vem yttrade, 1945, följande: ”Det är ingen blomstersmyckning eller överdrift när jag säger att marskalk Stalins liv är vår dyrbaraste skatt.”
”I kväll hade vi alla lunch med Stalin i Yusupov Palace. Tal som levererades vid middagen tecknades ner och kan återges här. Bl a sade jag:
– Jag tillgriper inte överdrift eller blomstrande komplimanger när jag säger att vi anser Marskalk Stalins liv att vara den mest värdefulla skatten för våra förhoppningar och våra hjärtan. Det har funnits många erövrare i historien. Men bara ett fåtal av dem var statsmän, och de flesta av dem stod inför de svårigheter som följde av deras krig, de förlorade frukterna av sina segrar.
Jag hoppas verkligen att marskalkens liv kommer att bevaras för Sovjetunionens folk och kommer att hjälpa oss alla att komma närmare mindre tråkiga tider än de som vi nyligen har upplevt. Jag rör mig i världen med mer mod och hopp när jag inser att jag står i vänlig och nära förbindelse med den här stora mannen, vars berömmelse har gått inte bara över hela Ryssland utan över hela världen.”
Winston Churchill, ur sista delen av hans sexbandsverk om andra världskriget.
När jag skrivit ovanstående gjorde jag, som den samvetsgranne källkritiska historiker jag försöker vara, en dubbelkoll.
Jo, detta publicerades bla. i LIFE 9 november 1953 i deras följetong från Churchills memoarer. Men när samma stycke skulle återges i Herbert Tingstens Dagens Nyheter den 8 december 1953 fick de svenska läsarna läsa något annat:
Så den ”selektiva journalistiken” fungerade redan på den tiden. Konstigt bara att amerikanarna, mitt under McCarthy-tiden, ansågs kunna läsa dessa lovord över Stalin, medan de inte ansågs lämpliga för svenska själar.
Tord L!
För att friskriva den sovjetiska statsledningen från skuld för morden på cirka 22.000 polska militärer och inaktuell i början av 1940 skriver du: ”Plötsligt blir lögnens fader, Goebbels, ett sanningsvittne.” Detta brukar kallas ”Guilt by association”, skyldig genom beröring.
Katyn har diskuterats tidigare på denna blogg och finns utförligt beskrivet på Wikipedia.
Anders P!
Blir du inte lite tveksam inför Churchills skriverier? Tycker du att hans beskrivning verkar adekvat?
Arne N!
Eftersom jag aldrig träffade Stalin och än mindre deltog i Jaltamötet, så kan jag inte avgöra om Churchills karakteristik är ”adekvat”.
Det som dock förvånar mig, och som gör att jag finner Churchills ord intressanta, är att han ännu 8 år efter mötet anser det värt att återge de uppskattande orden.
Att han 1945, i slutet av 2:a världskriget, säger en del översvallande artigheter hade inte varit så konstigt. Men åtta år senare?
Jag har inte allt vad Churchill skrivit om Churchill i huv’et, men jag har för mig att han i andra sammanhang uttryckte sig uppskattande om Stalin som person.
Min enda förklaring är att Churchill, när han skrev sina minnen efter kriget, insåg att han i Stalin hade framför sig en världshistorisk personlighet. Att då i memoarerna komma med massa opportunistiskt ”skitsnack”, som inte var ärligt menat, skulle, på sikt, dra ner hans egen ställning och anseende som stor statsman, historiker och författare.
Något också för andra att tänka på…
Mats L!
Ja, jag kanske formulerade min fråga lite oklart. Men det jag ville veta var om en av förklaringarna till att Minsk och Kiev så lätt föll för den tyska offensiven kunde vara att det i såväl Vitryssland som Ukraina var lite si och så med försvarsviljan. Om det finns någon diskussion om detta.
Idag ingår varken Vitryssland eller Ukraina i det ryska riket och man har väl där aldrig varit direkt störtförtjusta i Ryssland.
Anders P!
Du skriver: ”Eftersom jag aldrig TRÄFFADE Stalin och än mindre DELTOG i Jaltamötet, så kan jag inte avgöra om Churchills karakteristik är ’adekvat’.” (mina versaler)
Om du med detta menar att man måste ha TRÄFFAT en människa eller DELTAGIT på ett möte för att det skall vara möjligt att ha en uppfattning om människan och vad som hände på ett möte lär det inte vara möjligt att skriva historia.
Jag tror att det ligger närmare till hands att Churchill i Stalin såg en själafrände och like.
Tack Anders P för Dina kompletteringar till Churchills vackra lovord till Stalin. Och tack också Arne N för Ditt tips om tidigare Katyn-diskussion.
I dag är det ju den 27 januari, den dag 1945, då ”amerikanarna befriade Auschwitz” som vår tidigare statsminister Göran Persson sa. Viktigt att inte snedvrida historien utan alla, ja alla offer för nazismen måste vi minnas och hedra.
Arne N!
Ställ frågan så här i stället och fundera på svaret: ”Bör man och kan man diskutera frågor inom historievetenskapen?” – Och så kollar vi hur många som vågar svara ’nej’ på det!
En fascinerande sak med vetenskaper är att de utgör komplex av flöden och mer eller mindre fastslagna sanningar, att data tillkommer, data försvinner, tolkningar blir omtolkningar över tiden. Under diskussionens gång kan hårddata och logik hjälpa till att reda ut olika fakta eller åtminstone vad som kan vara rimligt i olika situationer, olika hypoteser kan testas. Det är lite annat än att ha en ideologisk linje som inte får kritiseras (och som ibland – om man ser till ex.vis historiska frågor – gör den verkliga historiska processen näst intill obegriplig.)
Bo P!
Det jag känner till är att attityden i den del av Ukraina som införlivades i Sovjetunionen 1939 var annorlunda mot de delar som tillhört Sovjetunionen sedan bildandet 1922 och innan dess det ryska riket. Det finns beskrivet i Hitler mot Stalin av Niclas Zetterling, s. 246–47. Men beskrivningen där gäller när Röda armén återerövrade Ukraina.
I Vitryssland var ju partisanverksamheten högt utvecklad, något som kostade civilbefolkningen många tyska hämndaktioner.
Även på Facebook har diskussionen ifrågasatts…
Mats Örbrink och jag var goda bekanta när det begav sig på 70-talet, så jag ringde upp honom och vi hade ett trevligt samtal.
Det är nämligen inte riktigt sant, som MÖ påstår, att lindelof.nu är den enda plats i världen där man diskuterar om ”Stalin ändå inte var ganska bra”. De böcker som kommit efter många arkiv öppnades i Ryssland efter 1992 har nämligen givit en mer nyanserad och mindre demoniserande bild av Stalin. Och vi har alla intresse och nytta av korrekt och icke-demoniserande historieforskning.
Så t ex har bilden av en obildad, grovhuggen slugger givet plats för en bild av en högt intelligent, välutbildad man som hade stort bibliotek, stor läshunger och med talang både för poesi, sång och musik.
Detta kan då, i det svenska enkelriktade debattklimatet, uppfattas som att man vill rehabilitera Stalin, att han ”ändå var ganska bra”.
MÖ bekräftade också att Jan Stenbäck, när det begav sig, ansett att det varit en merit att ha varit ”maoist”…