Bör man – och kan man – diskutera Stalin?

Djävul eller helgon?

n liten historia om mitt första möte med en stalinist brukar jag berätta när Stalin kommer upp till diskussion. Den utspelade sig 1979 då kampen mellan två olika linjer för fullt pågick inom den så kallade kunskapsrörelsen. De mest framträdande i organisationens styrelse var skolkritiska socialdemokrater, bl a en mycket ordentlig och bildad folkhögskolelärare på Gripsholms folkhögskola. Namnet kan göra detsamma. Vi satt båda i styrelsen och hade ett gemensamt problem med några styrelseledamöter som inte ville ansluta sig till vår – som vi ansåg – förträffliga linje.

Redaktören

En kväll ringde denne socialdemokrat upp mig i Östhammar och undrade om jag som “kommunist” – han visste att jag var medlem i SKP – kände till hur Stalin gjorde sig av med oliktänkande i ledningen för partiet eller dess sidoorganisationer…

“…han var ju bra på sånt. Du kanske har något man kan läsa om det att rekommendera?”

Jag blev helt ställd då jag visste mycket lite om Stalin vid den tidpunkten, säkert mycket mindre än min kamrat socialdemokraten.

Alltså, så kallad “stalinism” (i vid mening) var/är säkerligen mycket mer förekommande i maktpartier som t ex socialdemokraterna än i det dåvarande lilla SKP. Jag har också läst Daniel Suhonens tjocka bok om Juholtaffären, som visar hur en obekväm förtroendevald kan omintetgöras. Det blev en nyttig erfarenhet. Nå jag vet, han hamnade dock inte i Lubjanka.

Klämd mellan ytterligheter
Redaktören för denna sida – d v s undertecknad – kläms nu mellan två ytterst lättsårade krafter; å ena sidan de som menar att Josef Stalin inte kan nämnas utan att man själv bedyrar sin avsky för “denne kallblodige folkmördare”, och å andra sidan de som tvivlar på att bilden i Västerlandet sedan det kalla kriget möjligen är onyanserad eller t o m grovt propagandistisk. Det finns också en tredje grupp; de som tror att Stalin gjorde allt rätt och att allt tal om Stalins brott är lögn. De är dock mer sällsynta, men kanske ändå likt den blinda hönan kan finna ett korn.

Själv vacklar jag. Å ena sidan är jag övertygad om att vår gängse mediebild av Josef Stalin är starkt påverkad av “Västpropaganda”. Å andra sidan har jag inga illusioner om att Stalin (i sin egenskap av Sovjetunionens ledare) sedan 1930-talet kan göras ansvarig för tusentals oskyldiga människors död. Hur många har jag däremot ingen aning om. Jag har faktiskt läst Arthur Koestlers Natt klockan 12 på dagen och Arnost Kolmans Den vilseförda generationen.

Lämpliga folkmördare
Vad jag också vet är att man i Västvärlden under lång tid mycket selektivt valt vilka politiska ledare som ska utses till ondskans representanter huvudsakligen utifrån egna politiska utgångspunkter. De statsledare efter andra världskriget som gynnats av detta är de som är/var västvänliga (antikommunistiska) och omvänt för dem som varit Väst/USA-kritiska. Detta propagandaspel är förstås svårt att helt frigöra sig ifrån, men man måste ändå försöka och inte väja för frågans komplexitet.

Adolf Hitler (och Förintelsen) har annars varit den självklara förebilden för den mänskliga ondskan, vilket blockerat all nyanserad diskussion om Palestinafrågan efter den judiska staten bildades 1948 t ex, och faktiskt jämnat vägen för ännu ett folkmord.

Schablonartade propagandabilder fördummar sinnena och snedvrider den politiska utvecklingen även i Sverige just nu. Propagandabilden av Stalin underlättar t ex för våra svenska borgerliga partiledare att – genom att upprepa gamla mantran från kalla kriget – placera Jonas “Stalin” Sjöstedt i den stalinistiska/fascistiska skamvrån tillsammans med Jimmie “Hitler” Åkesson. Vem tjänar på det? Jo Jimmie Åkesson förstås.

Ordet är fritt
Ända sedan mina egna trevande försök att förstå dessa frågor på tidigt 70-tal, inte minst i oändliga diskussioner med trotskister på Rådhustorget i Umeå med FiB/K i handen, har jag personligen intagit en vacklande hållning. Jag har, liksom de flesta andra, inte läst alla de tjocka böckerna och kommer inte att på min kammare kunna mejsla fram en välgrundad uppfattning om Josef Stalin. Jag och många andra är således beroende av att några gräver i arkiven, läser de tjocka biografierna och redovisar sina resultat i rimligt gripbara format.

Eftersom dessa diskussioner mycket sällan förs på andra håll tycker jag det finns en poäng att föra dem här, trots att läsekretsen till ganska stor del kanske består av min egen generations vänstermänniskor. Kanske just därför förresten. Dessa frågor har aldrig retts ut på ett begripligt sätt – utan att den ena sidan anklagar den andra för intellektuell ohederlighet eller ännu värre saker.

Det är därför jag kommer att publicera fler inlägg i frågan bland annat av Anders Persson, men också gärna av Mats Parner och andra, som kanske ogillar vad han eller någon annan skriver. Välkommen alltså i en debatt som kanske kan räta ut några hårnålar. Men inga avhandlingar tack!

  66 kommentarer for “Bör man – och kan man – diskutera Stalin?

  1. Kenneth Lundgren
    2019-01-23 kl. 13:03

    Jag har inte varit någon trogen anhängare till Stalin. En hel del av vad jag läst av honom verkar förnuftigt medan annat har varit fel. Exempel på det senare finns det i Sovjetunionens kommunistiska partis historia där det refereras vad Stalin sa på Sovjetunionens andra Sovjetkongress alldeles efter Lenins död. “Vi kommunister är människor av särskild resning. Vi är skurna av särskilt virke. Vi är det, som bildar den store proletäre strategens, kamrat Lenins armé. Intet är högre än äran att tillhöra denna armé. Intet är högre än kallet att vara medlem av det parti, vars grundare och ledare kamrat Lenin är … ”. (sidan 338)

    Det kanske är förståeligt att han sa så men det är sakligt fel. Kommunister är inga undantagsmänniskor utan de är också underkastade sanningen att den sociala existensen bestämmer det sociala och politiska tänkandet.

    Sovjetunionen under Stalin röstande i FN för staten Israels upprättande detta var ur ett antiimperialistiskt perspektiv helt fel.

    Den kult som fanns kring Stalins person i KFML och SKP på 70- talet var mig främmande. Vi som beskylldes stå till höger i partistriden i SKP inför 1976 års kongress blev slagna i skallen med Stalin. Men lika kritisk som jag är till denna förgudning av Stalin lika kritisk är jag till den totala demoniseringen av honom som det västerländska etablissemanget har gjort. I nr 2 av Clarté 2010 finns en artikel, Fimpa monarkin av Daniel Cederqvist och Olle Josephson. De diskuterar, bland annat med utgångspunkt frän en artikel av Paul Cockshott, socialismen och demokratin.
    Cederqvist och Josephson skriver:

    ”Mer okänt är Stalins försök i samband med att den nya grundlagen skrevs 1936. I en intervju hävdade han att han ville införa hemliga val med flera kandidater från olika organisationer. Målet var, enligt historikern Grover Furr, som är Cockshotts källa, att utveckla en mer demokratisk stat och bekämpa tendensen att partiet blev en stat i staten. Centralkommittén röstade dock ner förslaget med motivet att folket kanske skulle välja kontrarevolutionärer.”

    Om detta är sant så hade Stalin inte all makt i sina händer Jag blev nyfiken så jag letade efter Grover Furr på nätet. Och jag hittade två artiklar av honom om Stalins försök att införa demokratiska reformer i partiet, Den första handlar om Stalins misslyckande i samband med den nya grundlagen skrevs 1936. Den andra handlar om Stalins försök att förändra partiets roll i staten inför partiets kongress 1952 och hur partibyråkratin lyckades förhindra detta efter Stalins död. Om Grover Furr har rätt hade Stalin inte den totala makten varken i partiet eller staten.

  2. Benkt Lundgren
    2019-01-23 kl. 13:13

    Anders Perssons senaste inlägg ger en koppling till vad jag hade tänkt skriva nu. Hur förklarar dagens Stalinvurmare Chrustjevs (ursprungligen hemliga) inlägg på partikongressen 1956? Avsikten var naturligtvis att lägga all skuld på Stalin och frikänna hans många medlöpare, av vilka Chrustjev själv varit en av de högljuddaste. Men ovedersägligen gav han en tämligen sanningsenlig bild av den skräck och terror som präglat Stalins regim. Om han ägnat sig åt lögn eller våldsamma överdrifter (som KKP och svenska SKA sa då och Sven-Eric Holmström antagligen säger i dag), så skulle han rimligtvis ha gjort bort sig totalt och snabbt blivit avpolletterad. Men nu visste alla som varit med att han talade sanning, och därmed bidrog talet till att han befäste sin maktställning, som varade i åtta år.

  3. 2019-01-23 kl. 13:57

    Ta dessa tre: Hitler, Churchill och Stalin. Vem var det som inte använde giftgas för massdödande – en skall bort!

    Borgerligt själsliv efter öppnande av sovjetiska arkiv på 1990-talet: “Jaså, Stalin lät inte avrätta miljontals människor, då svarar jag med surmulen tystnad eller pratar om något annat. Det här innebär ju att allt mitt prat om likhögar i olika länder kan ifrågasättas … på rimliga grunder visserligen, men de är ju ett politiskt kapital för mej!” Annars kunde man ju vara glad att offren var färre…

    Orsaker till borgerlig surhet: Sovjets femårsplaner och segern över fascismen. Femårsplanerna nämns tydligen som “byråkrati” här, och det är klart att om man tror att stålverk, alfabetiseringskampanjer etc uppstår av sig själva så… . När Sovjet reste sig på 30-talet härjade depressionen i väst. Västfronten föll ihop på sex veckor 1940. Efter sex veckor 1941 retirerade östfronten men höll och vände kriget. Detta måste pratas bort!

  4. Hans Andersson
    2019-01-23 kl. 14:34

    Stalins historiska gärning var 70 procent rätt och tveksamheter och avgörande misstag 30 procent. Myrdals yttrande har jag för mig.

    Meningslöst och ointressant om huruvida han var en ond kraft om man strävar att tolka Stalins gärningar. Bilden av såväl ryska revolutionen och Stalin drevs fram inte minst av Hearsts medieimperium såväl gällande hungerkatastrofen (som skulle ha orsakats av politiskt genomförd kollektivisering av privatägd jord. Den var i själva verket orsakad av extrem torka.

    Molotov/Ribbenrop-avtalet gav möjlighet att flytta det kommande helt givna tyska angreppet till en senare tidpunkt och den ryska industirn och vapentillverkning kunde i relativt lugn och ro säkerställa upprustningen. Detta avgjorde andra världskriget, då den militära sovjetiska kraften säkerställde kontrollen av oljan i Baku.

    Stalins var i detta historiska skede avgörande för andra världskrigets utgång.

  5. Arne Nilsson
    2019-01-23 kl. 15:40

    Sven-Erik H!
    Du skriver: “Om vi börjar med rättegångarna så är det en myt att allt bara baserade sig på erkännanden.” Om man går till protokollen från de tre rättegångarna så presenterar åklagaren ingen annan bevisning än just de åtalades erkännanden.

    Du skriver: “Eftersom de erkänt sig skyldiga fanns ingen anledning till någon stödbevisning.” Detta går stick i stäv med de rättegångsregler som fanns i Sovjetunionen vid tiden för rättegångarna där det slås fast att ett erkännande är inte det viktigaste beviset på att en åtalad är skyldig och vittnesutsagor skall värderas med försiktighet.

    Man kan bara spekulera i varför förundersökningsmaterialet inför rättegångarna fortfarande är hemligt. Ett skäl kan vara att de visar att de åtalade var oskyldiga och detta skulle inte tas emot med blida ögon av de som vurmar för Stalintiden. Inte heller Putin skulle känna sig helt tillfreds med tanke på att han har en viss förkärlek för denna epok.

  6. Arne Nilsson
    2019-01-23 kl. 16:19

    Varken de som försvarar Stalin eller hans belackare är bredda att sätta in personen Stalin i ett bredare sammanhang.

    Det finns inga diktatorer. Det finns inga envåldshärskare. De som får dessa etiketter är den främste företrädare för större grupper av individer som har särskilda intressen. “Diktatorn” kan inte agera mot deras intressen. Då åker han bort.

    Stalin var den främste företrädaren för den nya klassen/nomenklaturen/byråkratklassen i Sovjetunionen där de som försvarar Stalin och Stalintiden inte kommer runt den mest väsentliga beståndsdelen i ett socialistiskt samhälle; nämligen det arbetande folkets kontroll över produktionsmedlen och därmed produktionsresultatet. För att det skall vara möjligt krävs det:
    • yttrandefrihet
    • organisationsfrihet
    • pressfrihet
    • fria och hemliga val
    • flerpartisystem
    • rättssäkerhet

    Inget av detta fanns i Sovjetunionen.

  7. Arne Nilsson
    2019-01-23 kl. 16:40

    Anders P!
    Tycker att du blandar bort korten då du skriver: “Kanske kan man vända på resonemanget och hävda att miljontals offer är vad som inträffar när stora saker står på spel.” Får intrycket att du menar att 1,5 miljoner oskyldigt dödade i anslutning till den Stora Utrensningen får man ha överseende med. Historien rullar på och när man skall göra omelett måste man krossa ägg. Hoppas jag läser dig fel!

    Du skriver vidare: “Dagens idealister lägger all skuld på Stalin för att därmed upprätthålla illusionen om ‘det ädla folket’”. “All skuld” torde betyda 100%. Hur mycket skuld skall läggas på Stalin 1% eller 99,9% eller någonstans mitt emellan. Men hela diskussionen om skuld skymmer vad som är väsentligt; beskrivningen av det sovjetiska klassamhället.

  8. Sven-Eric Holmström
    2019-01-23 kl. 16:41

    Arne N!
    Anledningen till att förundersökningsmaterialet är hemligt att de åtalade skulle vara oskyldiga kan avfärdas rakt av. Den ryska regeringens inställning idag är att de åtalade var oskyldiga. De hade haft all anledning att frisläppa allt material om så vore fallet. Det här är ett material som inte ens de mest rabiat antikommunistiska historikerna i Ryssland och annorstädes tillåts se. Den sista som tilläts läsa rättegångsprotokollen i Tuchatjevskij-processen är den inte okände översten Viktor Alksnis i början av 2000-talet och det på grund av att hans farfar satt med i krigsrätten. Alksnis ändrade uppfattning efter att ha läst protokollen och hans uppfattning var att de var skyldiga.

    Det är snarare så att en del material som i början av 90-talet frisläpptes på nytt hemligstämplades. Hit hör bl a material från krigsrätten mot Tuchatjevskij.

    Du har fel då du påstår att åklagaren inte presenterade någon annan bevisning än erkännandena. Viss dokumentarisk bevisning las även fram.

  9. Sven-Eric Holmström
    2019-01-23 kl. 16:44

    Benkt L!
    Det är klarlagt nu att Chrusjtjov ljög om i princip varenda en av de anklagelser han riktade mot Stalin 1956, totalt 61 till antalet med undantag för en mindre som varken går att bekräfta eller dementera med dagens bevisning.

    Chrusjtjov hade säkrat sin maktställning innan 1956. Ditt påstående att han skulle blivit avpolletterad om han inte sagt sanningen saknar helt verklighetsförankring.

  10. Sven-Eric Holmström
    2019-01-23 kl. 16:51

    Kenneth L!
    Nej, Stalin var inte allsmäktig, långt därifrån. Men det är en myt som både kommunister och antikommunister har odlat.

    Bra att du nämner Grover Furr. Hans ytterst gedigna och detaljerade forskning är ett pionjärarbete som förtjänar oerhört mycket mer uppmärksamhet. Själv hade jag förmånen att korrekturläsa hans bok om Katyn-massakern och har förhoppningen att också få vara med på ett hörn i en kommande bok om MR-pakten.

    Jag fick i dag veta att hans bok som sågar Kotkin del 2 kommer inom några veckor och tack och lov även på engelska Amazon. Titeln på boken är Stalin … waiting for the truth – Exposing the falsehoods in Stephen Kotkin’s ‘Stalin waiting for Hitler, 1929-1941. Därefter har han lovat att korrekturläsa min egen bok om Moskva-rättegångarna.

  11. Arne Nilsson
    2019-01-23 kl. 18:16

    Sven-Eric H!
    Du skriver: “Du har fel då du påstår att åklagaren inte presenterade någon annan bevisning än erkännandena. Viss dokumentarisk bevisning las även fram.” Tar gärna del av ALL den bevisning i form av citat med källhänvisning.

  12. Arne Nilsson
    2019-01-23 kl. 20:09

    För en del kan det verka som VM i navelskådning att diskutera Sovjetunionens klasskaraktär. Om det vore så väl kunde diskussionen omedelbart avslutas. Men, så länge delar av den utomparlamentariska vänstern håller fast vid att Lenin, hans medresenär Trotskij, hans efterföljare Stalin och deras skapelse Sovjetunionen har något med socialism att göra kommer dessa personer och grupper vara helt irrelevanta för den svenska arbetarklassen.

    Det är inte oväsentligt att diskutera Moskvarättegångarna, MR-pakten, Katyn m m, men om detta görs på bekostnad av att man bortser från att Sovjetunionen redan från början av 1930-talet behärskades av den nya klassen/nomenklaturan och arbetarklassen var rättslösa lönearbetare hamnar man helt fel.

  13. Anders Persson
    2019-01-23 kl. 21:00

    En, för mig, viktig bok om Stalin kom ut i slutet på 70-talet, The Embattled Stalin (Den omstridde Stalin eller Kampen om Stalin), där författaren jobbade utifrån den fruktbara och realistiska premissen att Stalin inte bestämde allt. Recension (på engelska) finns här.

  14. Mats Larsson
    2019-01-23 kl. 22:21

    Min uppfattning är att diskussionerna om Stalin kör fast i en massa detaljer som egentligen inte är avgörande. Ryssland är vårt grannland, och att vi måste göra vårt bästa för att försöka förstå och relatera oss till detta grannland.

    Till Stalin:

    1) Sovjetunionen hade inte kunnat vinna kriget mot Hitlertyskland utan Stalin. Detta var Averell Harrimans uppfattning, den person från väst som antagligen kände Stalin bäst.

    2) Det var Sovjetunionen som avvecklade Stalin. Hans statyer försvann, hans grav flyttades, t o m Hjälte-staden Stalingrad måste numera heta Volgograd. Vi har alltså den paradoxala situationen att platser och stadsdelar i Västeuropa får heta Stalingrad, men inte Hjältestaden nr. 1.

    3) Trots Stalins popularitet, enligt Levada, så är han påtagligt frånvarande i Putins Ryssland. Dagens Ryssland svämmar över i TV av sovjetnostalgi under varje långhelg, men i dessa filmer finns Stalin inte med.

    “Koroleva benzokolonki” (1963) är ett bra exempel på statlig rysk helg-TV.

  15. Benkt Lundgren
    2019-01-23 kl. 23:09

    Sven-Eric Holmström är konsekvent, det får man medge. Alla påstådda dokument som talar till Stalins fördel är autentiska, alla som talar till hans nackdel är förfalskningar. Och alla som talar illa om Stalin är lögnare. Det är naturligtvis skönt med sådan trosvisshet, men särskilt trovärdigt för oss andra är det inte. Bara en enkel fråga: Om t o m Chrustjevs hemliga tal på partikongressen 1956 bara bestod av lögner – vad var avsikten med dessa förmenta “lögner”? Det brukar inte vara särskilt fruktbart att komma med en massa lögner, särskilt inte inför personer som rimligtvis i många fall kände till bakgrunden lika väl som Chrustjev själv.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.