Bör man – och kan man – diskutera Stalin?

Djävul eller helgon?

n liten historia om mitt första möte med en stalinist brukar jag berätta när Stalin kommer upp till diskussion. Den utspelade sig 1979 då kampen mellan två olika linjer för fullt pågick inom den så kallade kunskapsrörelsen. De mest framträdande i organisationens styrelse var skolkritiska socialdemokrater, bl a en mycket ordentlig och bildad folkhögskolelärare på Gripsholms folkhögskola. Namnet kan göra detsamma. Vi satt båda i styrelsen och hade ett gemensamt problem med några styrelseledamöter som inte ville ansluta sig till vår – som vi ansåg – förträffliga linje.

Redaktören

En kväll ringde denne socialdemokrat upp mig i Östhammar och undrade om jag som “kommunist” – han visste att jag var medlem i SKP – kände till hur Stalin gjorde sig av med oliktänkande i ledningen för partiet eller dess sidoorganisationer…

“…han var ju bra på sånt. Du kanske har något man kan läsa om det att rekommendera?”

Jag blev helt ställd då jag visste mycket lite om Stalin vid den tidpunkten, säkert mycket mindre än min kamrat socialdemokraten.

Alltså, så kallad “stalinism” (i vid mening) var/är säkerligen mycket mer förekommande i maktpartier som t ex socialdemokraterna än i det dåvarande lilla SKP. Jag har också läst Daniel Suhonens tjocka bok om Juholtaffären, som visar hur en obekväm förtroendevald kan omintetgöras. Det blev en nyttig erfarenhet. Nå jag vet, han hamnade dock inte i Lubjanka.

Klämd mellan ytterligheter
Redaktören för denna sida – d v s undertecknad – kläms nu mellan två ytterst lättsårade krafter; å ena sidan de som menar att Josef Stalin inte kan nämnas utan att man själv bedyrar sin avsky för “denne kallblodige folkmördare”, och å andra sidan de som tvivlar på att bilden i Västerlandet sedan det kalla kriget möjligen är onyanserad eller t o m grovt propagandistisk. Det finns också en tredje grupp; de som tror att Stalin gjorde allt rätt och att allt tal om Stalins brott är lögn. De är dock mer sällsynta, men kanske ändå likt den blinda hönan kan finna ett korn.

Själv vacklar jag. Å ena sidan är jag övertygad om att vår gängse mediebild av Josef Stalin är starkt påverkad av “Västpropaganda”. Å andra sidan har jag inga illusioner om att Stalin (i sin egenskap av Sovjetunionens ledare) sedan 1930-talet kan göras ansvarig för tusentals oskyldiga människors död. Hur många har jag däremot ingen aning om. Jag har faktiskt läst Arthur Koestlers Natt klockan 12 på dagen och Arnost Kolmans Den vilseförda generationen.

Lämpliga folkmördare
Vad jag också vet är att man i Västvärlden under lång tid mycket selektivt valt vilka politiska ledare som ska utses till ondskans representanter huvudsakligen utifrån egna politiska utgångspunkter. De statsledare efter andra världskriget som gynnats av detta är de som är/var västvänliga (antikommunistiska) och omvänt för dem som varit Väst/USA-kritiska. Detta propagandaspel är förstås svårt att helt frigöra sig ifrån, men man måste ändå försöka och inte väja för frågans komplexitet.

Adolf Hitler (och Förintelsen) har annars varit den självklara förebilden för den mänskliga ondskan, vilket blockerat all nyanserad diskussion om Palestinafrågan efter den judiska staten bildades 1948 t ex, och faktiskt jämnat vägen för ännu ett folkmord.

Schablonartade propagandabilder fördummar sinnena och snedvrider den politiska utvecklingen även i Sverige just nu. Propagandabilden av Stalin underlättar t ex för våra svenska borgerliga partiledare att – genom att upprepa gamla mantran från kalla kriget – placera Jonas “Stalin” Sjöstedt i den stalinistiska/fascistiska skamvrån tillsammans med Jimmie “Hitler” Åkesson. Vem tjänar på det? Jo Jimmie Åkesson förstås.

Ordet är fritt
Ända sedan mina egna trevande försök att förstå dessa frågor på tidigt 70-tal, inte minst i oändliga diskussioner med trotskister på Rådhustorget i Umeå med FiB/K i handen, har jag personligen intagit en vacklande hållning. Jag har, liksom de flesta andra, inte läst alla de tjocka böckerna och kommer inte att på min kammare kunna mejsla fram en välgrundad uppfattning om Josef Stalin. Jag och många andra är således beroende av att några gräver i arkiven, läser de tjocka biografierna och redovisar sina resultat i rimligt gripbara format.

Eftersom dessa diskussioner mycket sällan förs på andra håll tycker jag det finns en poäng att föra dem här, trots att läsekretsen till ganska stor del kanske består av min egen generations vänstermänniskor. Kanske just därför förresten. Dessa frågor har aldrig retts ut på ett begripligt sätt – utan att den ena sidan anklagar den andra för intellektuell ohederlighet eller ännu värre saker.

Det är därför jag kommer att publicera fler inlägg i frågan bland annat av Anders Persson, men också gärna av Mats Parner och andra, som kanske ogillar vad han eller någon annan skriver. Välkommen alltså i en debatt som kanske kan räta ut några hårnålar. Men inga avhandlingar tack!

... är läst 940 gånger!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.