Göran Häggs strålande biografi blev för några år sedan delvis min ögonöppnare. Om den skrev jag sedan och sa i slutet: ”Nu ska jag försöka ta mig lite tid att läsa t ex Giftas”, men så blev det inte. Återkommer till det.
Visst har jag läst de vanligaste skolklassikerna av August Strindberg, men har själv inte riktigt förstått hans storhet i språk och öppenhet. Jag har mest litat på andras omdömen, alltså vad de stora uttolkarna skrivit om den store Strindberg – Titanen. Jag har den kompletta vita nationalutgåvan i bokhyllan sedan många år, som länge uppfordrande bett om att få bli läst. Då och då tar jag ut en bok och bläddrar. Läste I havsbandet för ett par år sedan, men mycket mer har det inte blivit. Ännu.
Men, det blev alltså inte Giftas, utan brevromanen Han och hon, eftersom titeln lockade mig i den situation som jag för närvarande befann (befinner) mig. Den refuserades och utgavs inte förrän efter hans död, så den fick för Strindberg själv tjäna som förarbete till En dåres försvarstal, som liksom Han och hon handlar om hans stormiga äktenskap med Siri von Essen.
Han och hon är en sammanställning av brev mellan Siri och August rakt upp och ner, alltså en direkt inblick i deras eget liv och tankevärld, medan En dåres försvarstal är en fiktionsroman, där mannen (jaget) är Axel och kvinnan Maria. Namnet Maria är knappast en slump. I verkligheten fanns där en viktig Marie i deras äktenskap – med efternamnet David. Hon var en emanciperad dansk högreståndskvinna som attraherade Siri när de 1885 (efter Giftasprocessen) båda vistades i den skandinaviska konstnärskolonin i Grez-sur-Loing i Frankrike. Enligt Strindberg hade Siri och Marie ett lesbiskt förhållande. Detta förhållande varade resten av dessa kvinnors liv.
Romanen En dåres försvarstal gjordes som TV-teater 1976 i regi av Kjell Grede med Gösta Ekman och Bibbi Andersson i huvudrollerna. Finns tyvärr inte i SVT Öppet arkiv. Många författare har återkommit till 1880-talets så kallade ”sedlighetsdebatt” som Stridbergs romaner var en viktig del av.
Det är naturligtvis förmätet att skriva om Titanen och detta centrala verk – av mig som inte likt Stindbergskännarna läst allt och kan påstå sig besitta överblicken. Men när jag nu ändå läst två rejäla romaner i streck och fångats starkt av dess fräschör, tycker jag mig besitta viss rätt att förklara vad jag ser som ganska märkvärdigt med dem efter 140 år!
Det jag just skrev är förstås ett utslag av intellektuellt mindervärdeskomplex, som jag alltså jobbar på. Ja, jag känner till och med viss släktskap med August i hans grubblerier, tvivel och försök att förklara kvinnan, mannen, kärleken och klassamhället. Han ger verkligen sitt liv för detta, och oss läsare – generation efter generation – unika glimtar av den tidens tysta medvetande, som skapade en så våldsam debatt när man nu skrev öppet om saken. Att mycket, ja förbluffande mycket, är sig likt i dessa våra innersta tankar borde intressera de flesta.
Kvinnosaken
Det är emellertid inte vettigt att betrakta Strindberg genom dagens kulturpolitiskt snåla raster? Låt oss ta till exempel ”kvinnofrågan” (eller ”sedlighetsdebatten”) som i denna roman är central och träffar mitt i prick i vår samtid. Romanens manlige berättare – dåren – är mycket ”modern”. Ja förresten, bara det att han kallar Axel för dåre i boktiteln visar att han har ett ambivalent förhållande till dessa frågor. Siri beskyllde honom ofta för galenskap.
Han ser i början fram emot att Marie ska bli en yrkesarbetande skådespelare, att de ska leva varsitt liv – och ha varsitt sovrum – men förenas efter arbetet i ett familjeliv där ändå mannen är den som bär försörjningsansvar och kvinnan den som ansvarar för hem och barn. Det här går förstås inte ihop, utan blir till ständiga konflikter när Maria går utanför Axels ramar och tar sig friheter som han inte kan förstå eller acceptera. Framför allt blir han gränslöst svartsjuk och klandrar Maria som älskar sällskapslivet och de intressanta människorna, vilket han uppfattar som lössläppthet och mot själva naturen. I ett centralt avsnitt utbrister han:
”Att störta skapelsens sanne herre, som skapat civilisationen, kulturens välgärningar, skaparen av stora tankar, konster, yrken, för att istället upphöja de usla kvinnodjuren, som aldrig tagit del i civilisationsarbetet annat än i obetydliga undantagsfall, det innebär i mina ögon en utmaning mot mitt kön. Och vid blotta tanken att se dessa bronsåldersintelligenser, dessa människoapor, halvapor, denna hord av skadedjur komma till makten reser sig hanen inom mig, och märkligt nog tillfrisknar jag från min sjukdom, besjälad av en hatfull vilja att göra motstånd mot en fiende som är underlägsen i begåvning men vida överlägsen genom sin totala avsaknad av moralisk känsla.”
Allt grundar sig i Axels drömska besatthet för Maria. Hur mycket de än grälar försonas de alltid och han låter sig bevekas och underordnas den bedårande kvinnan. Detta pågår under tio långa år. Han älskar att beskriva hennes små nätta fötter, hennes vita nästan genomskinliga hud och att göra henne änglalik. Då smälter han och blir hennes underdånige tjänare.
”När jag får se henne stiga uppför marmortrapporna under de förgyllda plafonderna, ser hennes små fötter trippa på golvplattorna av ådrig stuck, med sin prinsessfigur omsluten av ett svart sammetsliv med snörmakerier á la husar, avgudar jag henne. Jag går fram och hälsar henne med knäböjning som en page. Och hennes skönhet, som framkallats av mina kyssar, är förkrossande. Hyn på hennes kinder är genomskinlig, så att man ser blodet kvälla fram i ådrorna, denna staty, som nästan påminner om en gammal mö, har fått livets eld under mina omfamningar, Pygmalion har andats på marmorn och han äger nu en gudinna. Vi slår oss ner framför en Psyke som erövrats under trettioåriga kriget. Jag kysser henne på kinderna, läpparna, ögonen, och hon fogar sig med leenden rusiga av lycka. Och jag improviserar i min roll som förförare, nystar ur mig talarens alla sofismer, diktarens alla konstgrepp.”
Visst, det är fint skrivet. Men vem som helst anar att denna överspända passion ska kraschlanda. Och det gör den som vi redan sett, med buller och brak.
I Tyskland ”soldatlandet” vistas de en tid vid Bodensjön. Där känner sig Maria plötsligt bortkommen och har svårt att finna stöd för sina ”dumma idéer om kvinnans förmenta rättigheter” (som Strindberg skrev). Han (Axel) känner plötsligt stöd från kvinnorna i sin omgivning…
”… och min stackars Maria tvingas bita i gräset. Och själv samlar jag krafter i förtroligt umgänge med officerare, lägger mig till med goda virala manér, anpassade mig efter omgivningen, och hanen reser sig inom mig efter tio års moralisk snöpning.
Samtidigt återtar jag min lejonman och förkastar pannluggen; rösten, som till hälften slocknat på grund av den ständiga vanan att jollra med en nervös kvinna, återfår sin klang, mina insjunkna kinder blir fylliga igen och hela den fysiska konstitutionen utvecklas, när jag nu närmar mig de fyrtio.”
Strindberg uttrycker med detta säkert många mäns föreställningar om kvinnor och kärlek. När han också beskriver den följande kraschen blir det som en hädelse mitt i den borgerliga idyllen. Strindberg vågar skildra detta och blir älskad för att han vädrar ut detta instängda borgerliga själsliv. Och märk väl, det är en fiktionsroman, inte en självbiografi. Så håll isär Axels och Augusts syn på manligt och kvinnligt.
Storheten ligger – tänker jag mig – inte främst i skildringen av mannens föreställningar, utan i skildringen av kvinnans, alltså hur Maria tänker, talar och handlar. Hon står emot hans drömska kvinnobild, hon underordnar sig inte. Hon går sin egen väg. Strindberg förstod sig på och kunde skildra kvinnligt själsliv. Titanen hade uppenbarligen mycket kvinnligt i sig under lejonmanen.
Klassperspektivet
Strindbergs klassperspektiv är också tydligt. Hans förakt för borgarklassens stil och kultur är djup. Så här låter han Axel säga:
”Om jag då bara hade vetat att det var jag, den ofrälse, som var i besittning av denna medfödda taktkänsla, denna instinkt av god smak som man möter även hos underklassen och som de förnäma alltför ofta saknar, trots fernissan som de söker dölja sin tölpaktighet under!
Om jag hade vetat vilken sorts kvinna jag anförtrott mitt öde åt, men det visste jag inte.”
Språket
Så till sist det här med Strindbergs språk. För en ung läsare kan det kanske uppfattas som aningen gammaldags. Men jämfört med sina samtida var han enkel och klar. Ett ord jag fann i text, som jag trodde uppfunnits på 1970-talet, är till exempel ordet ”känslopjunk”. Han skriver:
”I det syftet skickar jag ett telegram till henne, i klartext, utan känslopjunk, underrättande henne om att vi fått avslag på skilsmässoansökan…”
Jag har läst hos Jan Myrdal att det svenska språket rinner fram ur framför allt två skriftliga källor; Karl XII:s Bibel och Strindbergs författarskap. Därur kommer alltså den moderna svenskan – fram till 1980-talet skulle jag vilja tillägga. Vad som sedan händer är svårt att greppa. Men, än finns dessa källor som en stark underström i det svenska språket. Denna språkutveckling främjades också av folkskolans genomförande efter 1842 och den unikt vidsträckta läskunnigheten, mycket tack vare det svenska husförhörssystermet.
Om den tio år yngre Heidenstam ska medtas i detta sammanhang kan jag inte bedöma. Men det förefaller mig som om Strindberg lästes i mycket bredare folklager än Heidenstam – trots dennes starka ställning i folkskolan med Svenskarna och deras hövdingar som utkom 1908-1909 strax före Strindbergsfejden.
Som sagt, det är lärorikt att ta sig en bok i raden på Strindbergshyllan. Tror jag ska ta Giftas nu, den som ledde till den stora processen och hans uppstigande till folkhjältestatus.
Varande en stor beundrare av Göran Hägg, blev jag ändå lite besviken på hans bok om August Strindberg. Den överlägset bästa är nog Jan Myrdals. Inte på grund av större vetenskaplig forskning, utan därför att i JM:s bok blir man övertygad om Strindbergs totalt självutlämnade attityd i allt det han skrev. Han skrev vad han tyckte.
Detta har i alla tider skapat problem för Strindbergsforskarna och -beundrarna, nu senast KL. När Axel uttalar sig nersättande om kvinnan är det inte Strindberg som talar, får vi veta. Men när Axel ger en känga åt klassamhället, då är det Strindbergs mening vi får del av.
Strindberg kanske ändrade uppfattningar genom åren. Men när han skrev något var det exakt vad han själv tyckte just då – även om han lade orden i fingerade figurers munnar.
Han kanske tyckte båda sakerna, både som Axel om kvinnan och om klassamhället. Men det kan ändå vara så att han skruvar till det för att ”vrida upp i fiktion” som Myrdal säger. Tonen är en helt annan i Han och hon (alltså i breven) än i ”dårens” försvarstal.
Det August Strindberg skriver om sker i överklass och dess närhet och om kvinnor och egenskaper i karriären och karriärer och har inte så mycket förankring i underklassens liv och leverne tror jag. Trots det inte alls oviktigt det August Strindberg skriver om relationer man och kvinna inom nämnda hemisfär.
Hur kvinnorna länge betraktades inom den svenska borgerliga överklassvänstern (läs: såsseriet) kan med fördel studeras genom landsfader Erlanders dagböcker, vilka för någon vecka sedan sammanfattades på SVT. Med genial uppläsning av Sten Ljunggren och intressanta nedslag i samtidshistorien.
Dennis Z!
Har du läst dagböckerna? Vad jag minns uttryckte sig Erlander lika föraktfullt om sina manliga kollegor.
Först vill jag tacka Knut för en intressant text om Strindberg. Hans betydelse för fyra-fem generationer svenska författare är svår att överskatta. Språk, replikföring i dramerna (se instruktionerna till Intima Teatern 1908-10, som under decennier påverkade svensk teaterkonst). För att inte tala om Strix’ kluvna klassperspektiv, gestaltat i Tjänstekvinnans son. En form av tvesyn, som Jan Myrdal påtalat, inte minst i boken Johan August Strindberg (2000), i Natur och Kulturs fina serie ”Litterära profiler”. JM:s bok på 250 sidor är den bästa sammanfattningen jag kan tänka mig för de av oss på denna kant som har haft lite svårt med Strindbergs misogyni (jfr. Thorilds Om Qvinnans Höghet som S. citerade med gillande!) och hans – övergående – klafsande i det antisemitiska träsket – vilket Georg Brandes slet ur honom. Jag är 70 år fyllda; i nu nämnd ordning är Strindberg, Jan Myrdal och PO Engquist de som påverkat skrivemåten min mest. Men, vad med generationerna efter min/vår? Tala!
Anders P!
Svaret är JA! Ända sedan första volymen (1945-49) utkom har jag förärats dem som julklapp varje år av min livskamrat och sedan tillbringat några njutningsfyllda dagar på sommaren med att läsa landsfaderns tankar om hans dagliga politiska verksamhet.
Det är ett storverk som Tages son Sven (matematikprofessor i Linköping) och Leif Andersson (en annan av ”Tages pojkar”) arbetat med sedan pensioneringen just före millennieskiftet. De sista åren blev volymerna tunnare och de allra sista (nr 16 o 17) för 1968 och 1969 blev allra tunnast. Till inte ringa del på grund av att Tages piktur blev alltmer svårtolkad med tilltagande reumatiska besvär.
Förvisso var Tage tämligen bitsk även mot en hel del män. Mot kvinnor i politiken var dock tonen genomgående späckad med nedlåtenhet. Möjligen ett tidsanknutet fenomen, som är mindre vanligt bland ”betydelsefulla” män i senare generationer. Eller också är det bara det att vi lärt oss att dölja det bättre?
Bäste Dennis, även jag har nöfflat mig igenom Erlanders dagböcker genom åren. Det första man slås av är att karlen förkroppsligade Karl Marx’ valspråk ”De omnibus Dubitandum”, periodvis gränsande till självhat, kryddat med en dos hypokondri. Det förhållningssättet är ytterligt sällsynt hos senare generationers politiker och företagsledare.
Nästa sak är att anteckningarna är ”färskvara”, nedkretade i hastigt mod under bilresor, tågfärder och på ämbetsrummet. Därav de ibland rejält salta formuleringarna om statsrådskollegor och oppositionspolitiker. (Vilka han undvek i den officiella memoarserien.)
En tredje sak är E:s stora kulturintresse, allt från skönlitteratur, över teater/opera till författarmöten på Harpsund samt även facklitteratur. Idag lika ovanligt som ett ägg med skägg…
Nästa sak är att han ofta var kritisk mot kvinnliga statsråd, dock ej alltid. Där fanns en respekt för t ex Alva Myrdal och Inga Thorsson. Sist den rörande omsorgen gentemot Aina, barn och barnbarn.
Hans M G!
”Men, vad med generationerna efter min/vår?”, frågar du. Min hypotes är, som jag skrivit på lindelof.nu, att det inte kan bli någon ny generation författare eftersom nuvarande informella och formella (ut)bildning ger de yngre allt sämre kunskap om betydelsen av ett minskande antal ord. De bibringas uppfattningen att de kan lära sig skriva genom att leva i det massmediala nuet; blinda leder blinda i en nedåtgående spiral.
Det bästa som kan skrivas av de yngre är ordfattig, slätstruken prosa utan alltför stora ordförståelsefel.
Det är sant att gymnasie- och universitetslärare sedan ett par decennier suckat över den sjunkande nivån att uttrycka sig i skrift hos elever och studenter. Något jag själv erfor under mina Masterstudier i ekonomi; de medstudenter som hade att opponera på mina papers och uppsatser hade ofta påtagliga svårigheter att förstå min sakprosa, såväl på svenska som (brittisk) engelska. Som varande sådär tre gånger äldre än de hade jag en helt annan språkträning i bagaget.
Med detta sagt, tror jag i motsats till Jan Arvid Götesson att vi kommer att ha författare i efterkommande generationer. Troligen färre i tryck mellan pärmar, många torde använda andra medier och distributionsvägar. Till exempel lär Bob Dylans färska långdikt ”Murder most Foul” (ett mästerverk!) som finns på nätet få många efterföljare bland de yngre.
Dock kommer vi få se en annorlunda, för oss delvis starkt främmande, stavning och syntax i såväl prosa som dikt under kommande decennier. Diktrim och rytm från rap t ex.
Hans M G!
Jo, visst kommer vi att ha författare i framtiden. Men de kommer, som du säger, att skriva på en nyskapad språklig varietet, som inte liknar den allmänt talade och skrivna svenska språkliga varietet som fanns under ett århundrade från August Strindbergs tid.
Vetenskapligt anses alla språkliga varieteter jämlika eftersom de fungerar i sin samtid. Jag kan intellektuellt se att i en nyskapad svensk språklig varietet måste det gå att skriva saker som är läsvärda för dem som talar på det nya sättet; annars skulle ju August Strindberg vara skräp jämfört med fornnordiska, som i sin tur vore dåligt språk jämfört med urindoeuropeiska. Men den nyskapade språkliga varieteten kommer inte att vara min, i den meningen att jag inte kommer att kunna bedöma huruvida något har kvalitet.
För övrigt blir detta det andra påtvingade språkbytet i Sverige. Först tvingades svenska folket byta från de riktiga folkmålen till 1900-talets standardiserade språk.
I en av mina bokhyllor står Gustav Vasa Kyrkobibel, tryckt 1540-41. I den gav Olaus Petri för första gången oss ett normerande skriftspråk. Svårläst frakturstil, men det går med lite övning. Sedan dess har i sanning vårt svenska språk förändrats genom århundranderna.
Språkforskare som Olle Josephsson och författare som Jan Myrdal hävdar – enligt min mening med rätta – att svenska är ett s k gehörspråk, med löpande förändringar av ordbetydelser, syntax och stavning. Därtill kommer långvarig import av ord från latin, plattyska, franska, engelska, arabiska och finska. Bland annat. Detta i motsats till Frankrike, där dess akademi 1688 fastställde den grammatik som fortfarande är norm för skriftspråket.
Folk i vår generation, 70-plusnånting, har ju upplevt hur talad och skriven svenska gradvis förändrats under vår tid på jorden. Både i tal och skrift. Detta lär fortsätta. Vilket inte tör hindra oss från att skrynkliga och skumögda avnjuta litterära alster från somliga av de yngre…!
Hans M G!
Vi är överens om storleken av den förändring som skett i den språkliga varieteten ”standardiserad svenska”. Men vi har nog olika mening om huruvida ett skov har skett.
Jag tror att du menar att den standardiserade svenskans karaktär av ”gehörsspråk” leder till ”löpande förändringar”, och att skillnaden mellan sätten att tala och skriva 1960 och 2020 bara beror på att 60 år har gått – en glidande utveckling.
Jag håller med om gehörsspråksteorin. Men jag menar att ett folket har använt den frihet som gerhörsspråkstillståndet ger på två olika sätt under två olika skeden i modern tid.
Under 1900-talet valde folk anknyta till en fri, god språktradition och lärde sig många ords betydelse. Efter en språksociologisk omvälvning de senaste 30 åren har folks ”inlärningsyta” krympt till att de bara lär sig av varandras krympande, i nuet fångna språkbruk.
Därför har en ny epok börjat i den språkliga varieteten standardiserad svenska: ”nusvenska” (1880–1990) följs av ”sensvenska”.
Hans M G, du skrev att ”vårt svenska språk [har] förändrats genom århundrandena”. Denna uppfattning om ”ett” ”svenskt” ”språk” som är ”vårt”, delar jag inte fullt ut.
Det blir lättare att tänka om språkvetenskap om man slutar att säga ”språk” när man talar om ett visst sätt att tala. Den nya vetenskapliga termen är att kalla alla olika munarter ”språkliga varieteter”. Jag vill gå så långt som att begränsa termen ”språk” till att gälla bara den mänskliga talförmågan i allmänhet, och att aldrig kalla en viss munart ett ”språk”.
Den språkliga varieteten ”standardiserad svenska” (som motsvarar det skriftspråk jag skriver nu) är bara EN språklig varietet. Den är inte ”vårt svenska språk”, utan, i de flesta bygder, ett främmande språk som utbretts genom tvång, och, tyvärr, med folklig medverkan i kulturellt autogenocid (självfolkmord).
Vi må ha standariserad svenska som hjälpspråk i staten Sverige, men annars tycker jag vi skall återuppliva alla andra språkliga varieteter i tal och skrift.
Javäl, Jan Arvid G, är helt överens om vikten av att bevara våra språkliga varieteter. Som varande uppvuxen i Ångermanland kommer här ett exempel ur Birger Normans diktsamling ”Utanikring” (CEWE/POOL Förlag 1976).
”Ingen skibenrännar.
Som ’n Elis Sandin.
Ingen bollsparkar.
Som ’n Pell-Olle.
Ingen däri måle.
Som ’n Bertil Forsman.
Ingen backhoppar.
Som ’n Diman.
…
Ingen travar.
Som ’a Viklanders Molly
bôla Knäfta.
Buska på bollplan.
Hoppbacken fäll kull.
Å dålit ve snön.
Väla val
sämmer å sämmer.”
Diktsamlingen kom i fem upplagor om sammanlagt 25.000 exemplar, en mycket hög siffra. 1980 kom uppföljaren ”Speleka” på samma förlag, även den en stor framgång. Se även Gustav Larssons dikter på gutamålet. En älskad gotländsk nationalskald. Eller Linnea Axelssons stora samiska epos ”Aednan” (750 sidor!). Ett annat exempel är utgåvorna på Älvdalsmålet. Så alldeles kalhugget är det inte, jag tillåter mig hysa visst hopp trots allt.
Bäste Jan Arvid, jag hoppas på, och ser följaktligen fram mot, Ditt svar och därmed vårt fortsatta resonemang kring svenska språkets gradvisa omvandling under snart 500 år. Ingen liten sak, ens i denna Coronatid. En fråga om såväl kulturarv som det talade och skrivna ordets framtid. Mycket har hänt, händer och kommer att hända. (Inte minst alla dessa irriterande anglicismer.) På gott och ont har vi nog inget annat val än att hänga med i svängarna – samt att vaska fram guldkornen.
Ett banalt exempel är: Ungmö-flicka-tjej-brud-brallis-guss. Eller: Yngling-gosse-pojke-kvanting-kis-grabb-tjomme-kille. Under min uppväxt under norrsken och bland mygg hette det sist nämnda ”Halvvöxing”.
Så det underbart användbara norröna verbet “he”. Några exempel: “He hit snusen”; “He blomma däri fönstre”; “He pappren däri skänken”; “He hit de”; “Du har ju oheddav dig våtstrumpen”. Alltså: ta, ställ, lägg, kom hit, ta av/på. En smidig talspråklig konstruktion som går utanpå det mesta… För att inte tala om uppmaningen “He ihop de!” d v s: Ta dig samman/skärp dig!
Såvitt jag vet lever detta fina verb kvar i talspråket i generationen 50-plus, särskilt på landsbygden i Ångermanland och Västerbotten.
Hans, det är stora ämnen att resonera om. Jag ber att få återkomma! Skriver just nu på en grammatik för Guugu Yimithirr.
Upplys en okunnig, avser den grammatiken Du skriver möjligen något av urspråken i Amazonas? Kan man jämföra med tvåbandsutgåvan (ca 1500 sidor) ”Ordbok över Laumålet”, även med grammatiska förklaringar som utkom för sådär 10 år sedan? (Lau är en socken på sydöstra Gotland.) Med tanke på Ditt stora intresse för språkliga varieteter, kanske Du har nytta/glädje av att beställa den från bokhandeln Wessman & Pettersson. (Adelsgatan 5, 62157 Visby. Tel:211112.) De har en mycket lång backlist med gotlandica.
Hans, landet Guugu Yimithirr ligger i Nya Holland; information finns på Wikipedia.
Att bidraga till återuppliva alla folkmål inklusive Laumålet är ett annat av mina livsmål.
Som en allmän kommentar vill jag skriva att jag tycker att vänstern i stort sett har misslyckats med existentiella frågor. Det finns en tanke om att all kultur är tidsbundna uttryck för sin tids sociala och ekonomiska förhållanden, och att vi kommer att leva i en helt annan värld i framtiden. Jag menar att det finns genetiska och biologiska skäl för att välja en annan existentiell strategi.
Jag menar att det vore bättre att dela upp sin tid och sina resurser i två sfärer: en sfär varest man helt följer med tidens gång, och en annan sfär som är uttalat kultur- och naturromantisk: vi återuppbygger alla rivna äldre hus, återupplivar alla folkmål, återupplivar alla traditioner som bonadsmålning och fäbodar, skapar var sitt eget lilla naturreservat, och så vidare.
När det gäller Ågusts ”Giftas” så rekommenderar jag att läsa förordet noga för där presenterar han ett förslag för kvinnans frigörelse.
Hans G! när det gäller franskan minns jag en debatt om att grammatiken var så krånglig att t.o.m akademiker gjorde fel vid en test. Och någon arbetarlitteratur finns inte mig veterligen i F. Dom hade ingen Ågust!
Den 1 Februari publicerade SVT-Play en inspelning från 1971 av Ågusts ”I havsbandet” i 3 delar som kan ses fram till 31 mars 2024. Handlar om intendent Axel Borgs möte med verkligheten.
Drama av August Strindberg. Regi: Bengt Lagerkvist. I rollerna: Ernst-Hugo Järegård, Harriet Andersson, Irma Christenson, Gunnar Olsson, Tord Peterson, Anders Nyström m fl.
Här kommer länken: https://www.svtplay.se/i-havsbandet