Franklin D Rooseveld förde en progressiv politik.
Mario Bergbäcks tredje och sista artikel sammanfattar och pekar fram mot en möjlig förening av alla goda krafter i en ny skolvision.
I den borgerliga samhällsvisionen ska den offentliga makten begränsas i så hög utsträckning som möjligt. Offentlig makt borde endast upprätthålla lag, ordning och stödja privata initiativ som utvecklar samhället. Principiellt är borgerligheten emot att offentligheten eller politiken får makt över samhällsförändringen. Under alliansåren 2006–2014 var Timbrochefen Markus Uvell lyrisk över vad han ansåg vara politiker som var politiska hantverkare och inte visionärer. Uvell resonerade kring att partiernas syfte var att underhålla och reparera samhället, inte uppfinna och bygga något nytt. ”Samhällsutopier är farliga och en politik som strävar efter att förverkliga en sådan utopi är, vill jag hävda, inte borgerlig.” sa Markus Uvell.
Moderaternas Fredrik Reinfeldt var tongivande under alliansåren, inte minst som statsminister, men även som chef över den strategiska färdriktningen och han resonerade på samma sätt som Uvell. Han sa:
”Det finns de som säger att det behövs visioner. Jag vill varna för det. De menar ofta att vi ska göra det som var förr, när Domus var Domus. Eller andra som ropar på stora visioner, men egentligen säger att låt oss göra Sverige till något annat. Riv ned! Revolutionsromantikerna som Sverige inte vill ha.”
Samtidigt som högern varnar för utopier och visioner från vänster, är de givetvis måna om att kontrollera och styra samhällsutvecklingen högerut med bl a fler avregleringar, privatiseringar och skattesänkningar. Framförallt marknadsskolan har varit ett nyliberalt projekt som i allra högsta grad varit en högerutopi allt sedan amerikanen Milton Friedmans teorier fick genomslag på 70-talet.
Därför behöver den progressiva utopin vara tillräckligt konkret för att tydliggöra förändringen för väljarna, men samtidigt tillräckligt liberal för att få med sig både centern och liberalerna. Nuvarande gammelkonservativa högerprojekt valdes med knapp majoritet. Liberalernas gränslinje går vid SD i regeringen, vilket inte under några omständigheter är acceptabelt. Samtidigt har Jimmie Åkesson öppet sagt att SD kommer ingå i nästa högerregering med eller utan liberalerna. Därmed finns ett stort behov av att attrahera liberalerna med ett progressivt samhällsprojekt.
Hittills har vänsterblocket fokuserat mer på välfärden, grön omställning och industrialiseringen av Sverige, mindre på trygghet (skjutningar och bomber), integration och skola. För att få med sig liberalerna i en progressiv majoritet behöver reformagendan innehålla trygghet, integration och skola. I skärningspunkten mellan individens frihet och gruppers minoritetsrättigheter befinner sig liberalerna i limbo mellan två olika linjer. Medan kravliberaler vill rida på den ”hårdatagkonservativa” vågen med fler krav på individen för att integreras, försöker den socialliberala delen av partiet få Pehrson att prata mer om minoritetsrättigheter, antirasism och inkludering. Vägvalet mellan krav- och socialliberalism behöver inte nödvändigtvis vara avgörande för liberalernas framtid i det progressiva blocket.
En tredje väg kan vara mer fokus på individens kapacitet att exempelvis frigöra sig från ofrihet och utanförskap. Individer behöver både och, med andra ord hjälp från staten att slippa ofrihet och utanförskap, men även hjälp att utveckla en kapacitet som bidrar till personlig omvandling. Den tredje vägens liberalism, en kompromiss mellan krav- och socialliberalism kan vara reformliberalism. Det råder konsensus inom liberalerna när det gäller jämlikhet i termer av lika rättigheter, men reformliberalism lägger även till att individer också måste ha lika möjligheter. Väl fungerande skola med tydligare kompensatoriskt uppdrag är fundamentalt för att nå målet om lika möjligheter.
För att få med sig liberalerna kan utopism därmed kompletteras med reformliberalism. Inspiration går att hämta på andra sidan Atlanten och det land liberalerna håller kärt. USA:s president Franklin D. Roosevelt fångade andan av reformliberalism när han förklarade att:
”Verklig individuell frihet kan inte existera utan ekonomisk säkerhet och oberoende”.
Roosevelt fortsatte med att föreslå en ny Bill of Rights som inkluderade rätten till ett bra jobb, mat, kläder, rekreation, bostad, sjukvård, bra utbildning och pension. Reformliberalismen omfattar även en fungerande välfärdsstat, sociala program, omregleringar, kraftfulla fackföreningar – vilket ofta kallas makroekonomisk förvaltning. Intressant i sammanhanget är Roosevelts politiska plattform han kallade ”New Nationalism”. Konceptet skulle kunna inspirera liberalerna istället för SD:s värdekonservativa identitetspolitik.
New Nationalism byggde på att välfärd var viktigare än äganderätt och därför var det enligt Roosevelt viktigt med en stark stat som kunde reglera ekonomin och garantera rättvisa. Dessa strävanden fångar mycket väl den reformliberala inriktningen på framtidens svenska progressiva regering. I Sverige har den här sortens reforminriktade ekonomiska politik kommit att kännetecknas grön keynesianism.
I fråga efter fråga har liberalerna varit tvungna att omvärdera sin politik, senast inom skolområdet. Förändrat friskolesystem då friskolor förväntas få mindre skolpengar att ge till aktieägarna och riskkapitalister. Liberalerna vill även ge staten möjlighet att ta över friskolor som inte fungerar, till och med pratat om något slags vinststopp. Dessutom vill liberala ungdomsförbundet och liberala studenter avskaffa köer till friskolor för att råda bot på den växande skolsegregationen.
Johan Pehrson var nyligen i Danmark för att hitta inspiration både för skolan och förebyggande integrationsarbete. Han besökte kommunala Tingbjergskolan som vänt den negativa utvecklingen och på många sätt är ett framgångsexempel. Skolkonceptet handlar mycket om en positiv tro på elevernas kapacitet och möjligheter att utvecklas. Något har hänt i liberalerna men ännu tycks partiet inte ha övergivit marknadsliberalismen. Kanske kan marknadsfundamentalismen en gång för alla läggas i papperskorgen om partiet inkluderas i ett progressivt samhällsprojekt med fokus på individens kapacitet inom ramen för en stark skola och samhällsgemenskap.
Kravliberalismen har hamnat i en återvändsgränd där kravlistan på minoriteter tenderar välta över i detaljstyrning. Likt en jobbig VD som ägnar sig åt mikromanagement och lägger sig i alla småsaker medarbetarna gör, blir Johan Pehrson liberalen som stryper människors frihet. Mindre mikromanagement och mer makromanagement i form av konkreta reformer som bidrar till ett starkt samhälle. Reformliberalismen kan frigöra Johan Pehrson från antagonismen mellan social- och kravliberalism samt bidra till att se nödvändiga reformåtgärder i ljuset av individens utvecklingspotential.
Avslutningsvis, marknadsskolans avveckling är i slutändan upp till svenska folket. Uppemot 70 procent vill ha förändring och förbud mot vinstuttag. Därmed borde potentialen att organisera sig kring skolfrågan vara stor. Klassiska folkrörelser som väckelserörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen hade sina syften och mål. Har det äntligen blivit dags för en nationell skolrörelse för en kooperativ skolmodell?