I grundskolan jobbade förra läsåret 85 878 lärare (76% kvinnor och 24% män). De allra allra flesta i denna yrkesgrupp – en av Sveriges absolut största – arbetade utan att göra något väsen av sig. Det är inte de som diskuterar skolan, det gör framför allt sådana som inte är lärare. Lärarkåren har blivit en kuvad och tystad yrkeskår som berövats sin kollektiva stolthet och sitt traditionellt goda självförtroende. Det är ett stort problem och ett symtom på att en av samhällets absolut viktigaste yrkesmänniskor är satta i någon slags intellektuell och andlig karantän.
Som tur är så finns det undantag. Den stridbare läraren (numera biträdande rektorn) Johan Kant är en av dem. Jag har följt hans blogg där han med klar blick och respekt för lärarjobbets hantverksmässiga slit, socialt engagemang och en smittande övertygelse hamrar mot det han finner kontraproduktivt i skolpolitiken. Oh! Vad jag har njutit av hans systematiska avklädningar av några av svensk skolas allra mest skenheliga överstepräster (Hans-Åke Scherp och Mats Ekholm) och deras frälsningsläror.
I början av september kom boken Yrke: Lärare av Johan Kant ut. Den är en frisk fläkt i eländeskören om skolan som får en att känna sig nedtryckt och kanske snudda vid tanken att skolan i sin traditionella form med en lärare och en grupp elever i ett klassrum, inte längre kan fungera i Sverige. Men att denna socialt skolande skolform ännu är rolig och givande är Johan Kant ett strålande bevis på. Han tror på läraryrket, sig själv och på skolan som organisation. Johan Kant är en handlingens man med hjärtat på rätta stället, vilket är vad som krävs idag för att man som lärare inte ska bryta samman under vågen av dystert motstridiga budskap.
På boksläppet på Vikingaskolan i Handen den 2 september presenterade förlagets representant boken som en fortsättning på Gunnar Ohrlanders Den gudarna älskar – konsten att vara lärare, som man gav ut för ett par år sedan. Den förklarade varför det gått som det gått med skolan, Johan Kant förklarar hur man faktiskt kan ta sig ur krisen.
Trots allt ovanstående är jag en smula besviken på boken. Med tanke på allt bra Johan Kant fört fram på sin blogg sedan januari 2009 hade jag kanske väntat mig för mycket. Kanske skyms min sikt de talrika korrekturmissarna, upprepningarna och språkligt slarv. Sådant passar särskilt illa i en bok om lärare, kunskaper, skola och undervisning. Förlaget och mer erfarna vänner borde bistått honom på ett bättre sätt. Hans viktiga budskap om att det går att ha en bra kunskapsskola även i Jordbo är alltför viktig för att slarvas med.
Jag tycker att han tar för lätt på komplexa skolfrågor. Kunskap till exempel är ett stort och konturlöst begrepp som med respektlös behandling riskerar att dra ett lätt löjligt skimmer över sin uttolkare. Ett exempel: Johan Kant slår fast att inlärning av kunskap kan vara antingen mekanisk (fel) eller leda till förståelse (rätt). Det här är förenkling anser jag. Jag tror att mekanisk inlärning (utantilllärning av dikter t ex.) kan leda till djupare förståelse på andra plan vid senare tillfällen. Som jag ser det så finns det alltså ingen motsättning mellan mekaniskt lärande och en djupare förståelse. Denna diskussion fördes mellan professorerna David Ingvar och Ference Marton på ett intressant sätt i radion häromdan. Kunskapsfrågan bör inte framställas i enkla kategorier om rätt och fel. Det gör varken oss eller elever klokare, snarare tvärt om. Att man i skolvardagen måste vara tydlig är en annan sak.
En viktig del i boken behandlar ett undervisningsupplägg han själv skapat och tillämpat under flera år på Jordbromalmsskolans högstadium. Han kallar det seminarieundervisning. Det är lärarplanerad och i stor utsträckning lärarledd undervisning över många lektioner i tre faser; inledningsfasen, övningsfasen och examinationsfasen. Jag är övertygad om att upplägget har fungerat utmärkt, vilket delvis beror på att upplägget leder till att eleverna känner till spelreglerna och att fokus ligger på att man ska lära sig saker och i slutet genomgå en examination. Men det är knappast det förnuftiga upplägget som avgör om eleverna lär sig, utan det är kombinationen av ett bra upplägg och den goda relationen som Johan har upprättat till elevgruppen och enskilda elever. Ja det är framför allt det senare som avgör om det går bra (godkända elevresultat). Olika upplägg kan leda till goda resultat, men en knackig relation mellan lärare och elever leder alltid till dåliga resultat. Det här ser jag som den stora outforskade skolfrågan. Metodtips i alla ära, men de löser inte skolkrisen. Om det är något jag lärt mig, efter alla mina år i skolan, så är det att det inte finns enkla patentrecept för hur undervisning ska bedrivas.
Johan Kant försvarar ganska reservationslöst Lpo94 (och Lpo11) och det målrelaterade betygssystemet. Jag är inte lika övertygad om dessa reformers förträfflighet, även om jag ser dem som ett framsteg från lågvattenmärket Lgr 80. Här finns mycket att diskutera, men det sparar jag till en annan gång.
Betydligt mer givande blir det när Johan Kant redogör för olika elevfall. Där visar han sin stora fallenhet och sitt stora engagemang för att alla elever faktiskt kan prestera goda resultat. Där anar man vad som krävs av lärare idag; en obändig tro på varje elev och en aldrig sinande envishet och ärlighet – utan att någonsin få någon elev att tappa hoppet om framgång. Det är här Johan Kant är inspirerande och verkligen har något att lära andra.
Johan Kant är uppenbarligen en mycket framgångsrik lärare. Det är sannerligen inte skit. Men, först när man insett att man någon gång misslyckas med någon elev och börjar grunna på varför det blev så med just den eller de eleverna, kan man tränga djupare och förstå ännu mer. För jag vågar påstå att alla lärare – med ett någorlunda långt yrkesliv – har varit både lyckade och misslyckade. Ingen är alltså bara det ena eller det andra. Att det finns djupare förklaringar till att lärare ibland lyckas och ibland misslyckas lyser möjligen lite mellan raderna i boken, men de är ännu oskrivna. Själv har jag försökt beskriva det här i en lång text (2006), utlagd här på bloggen i oktober 2011.
De skriverier jag sett om Johan Kants bok är genomgående välvilliga. Endast Lärarnas Nyheter nosade i en intervju vid några små knäckfrågor. Hans fiender ruvar ännu i vassen. Om de slår till kommer de att slå hårt. Och de kommer framställa Johan Kant som en mörkerman från det förgångna, var så säker, trots att han representerar det hoppfulla och framtidsinriktade i svensk skola idag.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Yrke: Lärare, Johan Kant, Jordbromalmsskolan
