Brev från Gaza del 2 – I väntan på vadå?

Snart blir det krig. Men inte idag. Och om kriget kommer imorgon finns det ändå inget att göra åt det. Gazas två miljoner invånare har inga skyddsrum, ingenstans att fly när bomberna faller. Återstår då att fortsätta leva som om allt vore som vanligt. Det är kanske den enda motståndshandlingen som återstår. Marco Jamil Espvall fortsätter här sin skildring av hur det är att besöka familjen i Gaza.

Maco Jamil Espvall med dotter vid stranden.

DET ÄR EN skakig färd. Farthindren av asfalt orsakar oroväckande tarmrörelser hos mig. Jag har haft problem med kräkningar och diarréer några dagar. Som tur var har jag preppat med Furazoldone, som kvarterets apotekare lovar garanterat ska ta kål på vad det nu är för bakterier eller mikrober som gjort mig sjuk. Antagligen har han rätt. Furazoldone lanserades på 1950-talet som medicin mot bland annat kolera, salmonella och e-colibakterier, men förbjöds i större delen av världen för människor 1995. Som djurmedicin var preparatet lagligt fram till 2009 i vissa länder, innan det drogs in. Men fortfarande orsakar Furazoldone regelbundet skandaler i Brasiliens och EU:s djurindustrier när kött uppvisar förhöjda halter vid stickprovskontroller.

Vi färdas längs den gamla bosättar-motorvägen som löper söderut längs med kusten från Gaza City. Längs med stranden samsas fiskelägen med palmbladskantade strandkaféer. Vi som är gäster från Sverige eller lite till åren komna åtnjuter lyxen att färdas i personbilen. Ungdomar och barn har packats in på flaket på en 25 år gammal Peugeot 504 Pick-up tillsammans med mat, filtar, vattenpipor, trehjulingar, stolar och bord. Vi ska på familjepicknic i Nöjesparken i Asda i distriktet Khan Yunis.

Asda nöjespark är byggd på den före detta ultraortodoxa judiska bosättningen Gush Katif som utrymdes i augusti 2005, då Israel flyttade alla bosättare från Gaza till Jordandalen på Västbanken. Vi löser biljetter och rullar in på området. I efterhand inser jag att familjen även efter hårt prutande tillsammans har betalt motsvarande en veckolön i inträde för alla barn och vuxna. Detta förklara nog varför vi är nästan ensamma i parken.

Vi kör några varv runt området för att hitta en bra picknicplats. Den konstgjorda kanalen ligger uttorkad och blekta trampbåtar i plast ligger i travar bredvid. Från vattenrutschkanan som däremot fortfarande är i drift hörs förtjusta falsettjut. Överlag ger parken ett intryck av förfall. Ägarna har antagligen inte haft råd att bygga upp den igen efter de hårda bombningar som den utsattes för under ”Operation Protective Edge”, det israeliska anfallskrig 2014 som gjorde 10.000 familjer i Gaza hemlösa och som dödade 2.300 palestinier varav 70 procent civila. På den israeliska sidan dödades nio soldater och sex civila av raketer som Hamas avfyrade från Gaza in i Israel.

Väldigt lite återstår av djurparken som en gång var huvudattraktionen här. I en rostig bur ligger en apatisk och avmagrad lejonhona och viftar lojt med svansen för att vifta bort den flugsvärm som omger henne. I övrigt finns det två dromedarer, en häst och några myskankor och påfåglar kvar. Vi slår oss ner i skuggan av ett stort träd och dukar upp maten. Sedan tillbringar vi resten av dagen med att äta, dricka, röka vattenpipa och leka med barnen.

Det är en bra dag. Men över hela utflykten vilar en tung skugga. Blir det krig i morgon? Hur länge kommer det i så fall att pågå? Kommer de av oss med svenska pass att kunna ta sig över till Egypten via Rafah, eller kommer gränsen att stängas helt och hållet? På natten hålls jag vaken längre än vanligt av de surrande israeliska drönare som ständigt cirklar över Gaza.

Nästa morgon vaknar jag tidigt. Drönarljuden är borta, det enda jag hör är ”zilp-zilp” från sparvarna som bor i trädet utanför vårt sovrumsfönster. Till morgonkaffet bjuds det sesambröd och ovanligt snabbt internet. Arabiska och israeliska medier har redan börjat sin direktrapportering inför flaggmarschen i Jerusalem i eftermiddag. Paraden är crescendot för den så kallade Jerusalemsagen som hålls på årsdagen av Israels olagliga annektering av östra Jerusalem, och anordnas av judiska högerextremister för att manifestera Israels överhöghet över staden. De flaggviftande deltagarna går rakt igenom den palestinska delen av gamla stan fram till Västra muren, judarnas heligaste plats. Den årliga marschen, som i praktiken är mer av ett upplopp än en manifestation, brukar samla tiotusentals judiska aktivister som under polisbeskydd skanderar slagord som ”död åt araberna”, ”Muhammed är död” och ”Må era byar brinna”.

Årets Jerusalemdag hålls i ett redan spänt läge efter en rad dödsskjutningar och israeliska räder mot palestinska samhällen. Under den muslimska fastemånaden ramadan förekom sammanstötningar mellan israelisk polis och palestinier på Tempelberget. Samtidigt har dödsskjutningen av den palestinsk-amerikanska Al Jazeera-journalisten Shireen Abu Akleh, och den israeliska polisens angrepp mot hennes begravningståg ytterligare ökat spänningen.

Läget påminner om situationen på Jerusalemdagen förra året då våldsamheter i Jerusalem ledde till ett 11 dagar långt israeliskt angreppskrig efter att Hamas och andra palestinska grupper skjutit raketer från Gaza in i Israel. I förra årets krig dödades 256 palestinier i Gaza av Israels bombningar och 13 israeler dog av raketer skickade från Gaza. En stor del av infrastrukturen i Gaza slogs ut när skolor, sjukhus och reningsverk bombades. Men det som uppmärksammades mest i internationella medier var när tre israeliska missiler totalförstörde det internationella presscentret i Gaza där bland annat Al Jazeera, Associated Press (AP) hade sina kontor.

Den israeliska Försvarsmakten ringde och förvarnade journalisterna som hann ut minuter innan elvavåningshuset jämnades med marken. Israel motiverade bombningarna med att Hamas använde de internationella journalisterna som mänskliga sköldar, men AP hävdade att de aldrig sett Hamas i huset under de 15 år de haft sitt kontor där. Oavsett hur det var med den saken blev den praktiska konsekvensen att i princip alla fast stationerade utländska korrespondenter lämnade Gaza, och jag är därmed en av de få utländska journalister här överhuvudtaget i dag.

Med detta i bakhuvudet känns det lite märkligt när en av min frus syskonbarn efter frukosten föreslår att vi ska ta med oss ungarna och gå och bada. Efter en viss tvekan går jag med på förslaget, och min dotter packar ner baddräkt och simpuffar och vi går ut på gatan för att hitta transport ner till havet. Att hitta en ledig bil i Gaza är inte svårt. Arbetslösheten bland män är närmare 50 procent här, och yrkeschaufförerna håller på att bli utkonkurrerade av privatbilister som för tre kronor per sittplats kör dig dit du vill. Det är en av anledningarna till att det tutas så förbannat i Gaza. Du kan knappt gå en meter utan att någon frilansare tutar på dig för att signalera att här finns det ett ledigt säte.

På beachen är det ungefär lika mycket folk som det brukar med ambulerande glassförsäljning och erbjudande om två minuters dromedar-ritt och fototillfälle för några kronor. Strandlivet flyter på som vanligt. Eller nästan som vanligt. Just i dag har hela stranden nyheterna i högtalarna på sina telefoner. Hamas håller presskonferens. Tonläget är uppskruvat. Israels himmel kommer att förmörkas av raketer från Gaza om flaggmarschen ens vågar sig i närheten av al Aqsamoskén.

Men än så länge är himlen klarblå. Vattnet är varmare än luften trots den gassande solen. Jag sänder min lokala apotekare en vänlig tanke där jag ligger och flyter i det salta vattnet. Han visste nog vad han gjorde när han ordinerade mig den internationellt förbjudna hästkuren. Min mage är mycket lugnare idag
tack vare den påbörjade Furazoldone-behandlingen. Trots att Världsbanken tillsammans med Sverige och andra givarländer har börjat återuppbygga reningsverket i norra Gaza som bombades 2014, strömmar fortfarande 80 procent av allt avloppsvatten rakt ut i Medelhavet. En stor del av bakterierna här är resistenta mot mindre potent antibiotika.

När vi senare på kvällen sitter ute på terrassen och äter vattenmelon kan vi konstatera att kriget inte blev av den här gången. Åsikterna om varför är dock delade. En minoritet av familjen menar att Hamas krigsretorik nog trots allt skrämde Israel från att attackera. De flesta tror dock att kriget aldrig var på agendan eftersom Israels styrande skikt inte ville ha det just nu, och att Hamas vapenskrammel mest var ett sätt att få loss utlovat men uteblivet bistånd från Kuwait. Lite som när Nordkorea i syfte att få loss pengar från det internationella samfundet hotar grannländerna med kärnvapen när svälten blir för svår.

Picknick i skuggan

Men alla är vi överens om att det är skönt att bara kunna sitta här i den ljumna natten utan rädslan i bakhuvudet. Assalamu Alaikum warahmatullahi wa barakatuh – må Allahs fred, barmhärtighet och välsignelse vare med Gazas folk ännu ett tag.

Marco Jamil Espvall
(Från Deir al-Balah, Gaza, Palestina)

Originalartikeln publicerad i veckotidningen Internationalen.

Läs del 1


Marco Espvall i oktober 1975. Han bodde då med sin familj i samma hus i Umeå som redaktören. Vägarna skiljdes, men kontakt återupptogs senare av olika skäl, inte minst efter att Marco gifte sig i Rhamalla för 11 år sedan.

... är läst 548 gånger!

  2 kommentarer for “Brev från Gaza del 2 – I väntan på vadå?

  1. Arne W Andersson skriver:

    Tack för rapporten!
    Anstränger mig för att inte upprepa det som många redan sagt om denna vidriga ockupation.

    Richard Medhurst har en Youtubekanal som följer utvecklingen.

  2. Dennis Zackrisson skriver:

    Vad som mest imponerar i detta andra resebrev från Gaza är den sakliga tonen i beskrivningen av eländet på den lilla landremsan mellan ockupanternas judestat och motståndets områden. Raka motsatsen till rapporter som varje dag droppar in från det stora landet i sydöstra Europa, till bredden fyllda med känslosvall och utan all objektivitet i rapporteringen.

    För så är det ju. Att se det verkligt förtryckande eländet kräver objektivt öppna ögon. Ännu en stark rapport från det snart 75-åriga raskriget i världens enda kvarvarande apartheidnäste.

    Tack igen, Marco och Knut!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.