å och då reser jag till England: inte för att titta på fotboll eller göra någon pubrunda i London utan av yrkes- och/eller familjeskäl. Min äldste son och hans familj bor där och jag har fortfarande fruktbara relationer med meteorologerna jag jobbade ihop med före pensioneringen.
Mitt besök förra veckan var olikt alla andra. Det berodde förstås på Brexit. En sak upptäckte jag väldigt snabbt: det går inte att skämta om Brexit. Inte för att folk blir arga, dom slår bara dövörat till. Ty allt som möjligen har kunnat sägas om Brexit har redan sagts, också i humorns form.
Osorterade intryck
På planet hem i fredags och under hela lördagen sökte jag sortera mina intryck av alla samtal jag haft, tidningsreportage jag läst och nyhetssändningar jag följt. Men det gick inte. Mina försök att skriva ens något som liknande en ”analys” bara slutade i en massa förvirrade och motstridiga idéer.
Men även om jag hade lyckats att skriva något förnuftigt, skulle det troligen vara inaktuellt inom 1–2 dagar.
Dock vill jag inte lämna lindelof.nu utan att ge er något att tänka på, att hålla utkik efter. Och det är att inte glömma bort gammalmarxistiska begrepp som ”klasskamp” och ”våldsapparaten”.
Ty EU-motståndet i England bärs i huvudsak inte upp av xenofoba engelska nationalister som drömmer om att återupprätta landets stormaktsställning, utan i första hand på klassmotsättningen mellan rik och fattig.
”March to Leave”
Detta kommer starkast till uttryck i den folkrörelse, ”The March to Leave” (där ”march” lite vitsigt både står för ”mars = månad” och ”marsch = vandring”) som startade för en dryg vecka sedan i Sunderland i norra England, strax söder om skotska gränsen. Den har just börjat uppmärksammas av den svenska pressen. Dagens Nyheter hade ett bra reportage i fredags och Svenska Dagbladet upptäckte marschen igår.
Antalet deltagare verkar inte vara så himla stort – ännu. Kanske några hundra, vilket ju är försvinnande litet i jämförelse med de hundratusen, troligen över en halv miljon Londonbor, som demonstrerade mot Brexit igår. Men jag rekommenderar er att hålla ögonen på marschen, tillslutningen kommer att öka – och öka kraftigt. Från att till en början haft kyligt väder, blåst och regn kommer de marscherande under veckan som kommer att ha solsken, torrt väder och uppåt 15 grader.
Vem är Nigel Farage?
Det andra som ni bör hålla ett öga på är den man som leder marschen, Nigel Farage. En gång socialist (Labour) räknas han nu som ”populist”, men ett annat ”-ist-beteckning” skymtar i bakgrunden. Det är dock alltför tidigt att jämföra honom med Benito Mussolini och dennes marsch mot Rom 1922, men bra att hålla den historien i minnet. Ty vad vi under alla omständigheter redan ser är hur en genuin klasskonflikt mellan ”Folket” och ”Överheten” håller på att manipuleras på gammalt känt manér.
Ty läget är mer allvarligt än vad medierna velat beskriva. Vad kommer att hända när tiotusentals, eller kanske hundratusentals arga, misstänksamma och förbittrade Brexitanhängare från norr möter hundratusentals arga, misstänksamma och förbittrade Brexitmotståndare i söder? Folk vänds emot folk istället för att gemensamt vända sig emot den Överhet som skapat de ekonomiska och politiska förhållandena i England.
Kanske anar Överheten, ty brittiska militären har mobiliserat 3.500 man under förevändning att ”bistå med mat- och bensintransporter i händelse av kaos”. Vad vad det man sade på August Palms tid: Öfverheten bär icke sitt svärd förgäves.