Brexit – håll ögonen på marschen mot London

Nigel Farage i spetsen för arga brexitanhängare. Men är han den naturlige ledaren för fattiga och missnöjda människor?

å och då reser jag till England: inte för att titta på fotboll eller göra någon pubrunda i London utan av yrkes- och/eller familjeskäl. Min äldste son och hans familj bor där och jag har fortfarande fruktbara relationer med meteorologerna jag jobbade ihop med före pensioneringen.

Mitt besök förra veckan var olikt alla andra. Det berodde förstås på Brexit. En sak upptäckte jag väldigt snabbt: det går inte att skämta om Brexit. Inte för att folk blir arga, dom slår bara dövörat till. Ty allt som möjligen har kunnat sägas om Brexit har redan sagts, också i humorns form.

Osorterade intryck
På planet hem i fredags och under hela lördagen sökte jag sortera mina intryck av alla samtal jag haft, tidningsreportage jag läst och nyhetssändningar jag följt. Men det gick inte. Mina försök att skriva ens något som liknande en “analys” bara slutade i en massa förvirrade och motstridiga idéer.

Men även om jag hade lyckats att skriva något förnuftigt, skulle det troligen vara inaktuellt inom 1–2 dagar.

Dock vill jag inte lämna lindelof.nu utan att ge er något att tänka på, att hålla utkik efter. Och det är att inte glömma bort gammalmarxistiska begrepp som “klasskamp” och “våldsapparaten”.

Ty EU-motståndet i England bärs i huvudsak inte upp av xenofoba engelska nationalister som drömmer om att återupprätta landets stormaktsställning, utan i första hand på klassmotsättningen mellan rik och fattig.

“March to Leave”
Detta kommer starkast till uttryck i den folkrörelse, “The March to Leave” (där “march” lite vitsigt både står för “mars = månad” och “marsch = vandring”) som startade för en dryg vecka sedan i Sunderland i norra England, strax söder om skotska gränsen. Den har just börjat uppmärksammas av den svenska pressen. Dagens Nyheter hade ett bra reportage i fredags och Svenska Dagbladet upptäckte marschen igår.

Antalet deltagare verkar inte vara så himla stort – ännu. Kanske några hundra, vilket ju är försvinnande litet i jämförelse med de hundratusen, troligen över en halv miljon Londonbor, som demonstrerade mot Brexit igår. Men jag rekommenderar er att hålla ögonen på marschen, tillslutningen kommer att öka – och öka kraftigt. Från att till en början haft kyligt väder, blåst och regn kommer de marscherande under veckan som kommer att ha solsken, torrt väder och uppåt 15 grader.

Vem är Nigel Farage?
Det andra som ni bör hålla ett öga på är den man som leder marschen, Nigel Farage. En gång socialist (Labour) räknas han nu som “populist”, men ett annat “-ist-beteckning” skymtar i bakgrunden. Det är dock alltför tidigt att jämföra honom med Benito Mussolini och dennes marsch mot Rom 1922, men bra att hålla den historien i minnet. Ty vad vi under alla omständigheter redan ser är hur en genuin klasskonflikt mellan “Folket” och “Överheten” håller på att manipuleras på gammalt känt manér.

Ty läget är mer allvarligt än vad medierna velat beskriva. Vad kommer att hända när tiotusentals, eller kanske hundratusentals arga, misstänksamma och förbittrade Brexitanhängare från norr möter hundratusentals arga, misstänksamma och förbittrade Brexitmotståndare i söder? Folk vänds emot folk istället för att gemensamt vända sig emot den Överhet som skapat de ekonomiska och politiska förhållandena i England.

Kanske anar Överheten, ty brittiska militären har mobiliserat 3.500 man under förevändning att “bistå med mat- och bensintransporter i händelse av kaos”. Vad vad det man sade på August Palms tid: Öfverheten bär icke sitt svärd förgäves.

  18 kommentarer for “Brexit – håll ögonen på marschen mot London

  1. Staffan Dahllof
    2019-03-24 kl. 11:54

    En nästan dagsaktuell kommentar med det omtalade Nigel Farage i huvudrollen, tar fatt i de intryck som Anders Persson refererar till. Hör- och sevärt >>

  2. Bo Persson
    2019-03-24 kl. 15:33

    Anders Persson!
    Intressant att du drar in Mussolini i sammanhanget. För vad handlar Brexit om? Vad är frågan?

    Ja, det är ju inte någon klassisk ekonomisk höger/vänster-fråga. Och det är inte heller någon klassisk politisk fråga om för eller mot demokratin. Utan det är något man kanske skulle kunna kalla för en kulturell fråga. Alltså statssuveränitetens vara eller inte vara.

    Att man sedan kan motivera det ena eller det andra ställningstagandet på många olika sätt, är en annan fråga, liksom att forskare av olika slag kan undersöka den ena eller den andra infallsvinkeln.

  3. Kenneth Lundgren
    2019-03-24 kl. 19:53

    Var det verkligen bara på August Palms tid man sa “Öfverheten bär icke sitt svärd förgäves.” ? Eller var det typiskt for mäster Palms tid? Detta är från Romarbrevet 13:4. Den bibel som gällde då var en variant på Karl XII:s Bibel från 1873. Där står det i rom 13:4 “ty han (öfverheten min anmärkning) bär icke svärdet förgäfves” i 1917 bibel står det “ty överheten bär icke svärdet förgäves”.

    Men tankegodset – som det utformas ovan – om att överheten är kommen av Gud och den inte utan anledning är beväpnad är äldre ändå. År 1526 utkom en översättning av Nya testamentet på svenska. Större delen av översättningen kommer från Martin Luthers tyska bibelöversättning och gjordes antagligen av Laurentius Andreæ och Olaus Petri. I den heter det i ett citat från Romarbrevet 13:4 “Ty han är Gudz tienistaman, tigh til godho. Men gör tu thet ondt är, så må tu rädhas. Ty han bär icke swerdet förgeffues, vthan han är Gudz tienistaman, en hempnare honom til straff som illa gör.”

  4. Daniel Cederqvist
    2019-03-24 kl. 20:00

    Ett litet sakfel: Nigel Farage har aldrig tillhört eller sympatiserat med Labour. Han var medlem i det konservativa Tory-partiet från skolåldern fram till 1992, då han lämnade i protest mot att den dåvarande premiärministern John Major skrev under Maastichtfördraget. 1993 var han med och grundade UKIP.

  5. Bo Persson
    2019-03-24 kl. 20:54

    Om Mussolini i en mening är en historisk person att hålla i minnet i dagens diskussion i Storbritannien, så är Henrik VIII ändå betydligt intressantare.

    Det var han som bröt med sin tids överstatliga europeiska konstruktion – den katolska påvekyrkan med sitt säte i Rom – och skapade en brittisk statskyrka.

    Det var ungefär samtidigt som Gustav Vasa gjorde samma sak i Sverige. Bröt med den överstatliga kyrkan i Rom och skapade en svensk statskyrka. Det är alltså inte en tillfällighet att EU:s första fördrag heter Romfördraget. Nej, nu var det dags att på nytt skapa ett överstatligt Europa.

    Jag vet inte om Henrik VIII tas fram i dagens debatt i Storbritannien. Men om vi får en Svexit-diskussion hos oss tycker jag bestämt att vi skall påminna om den kulturrevolution som Gustav Vasa drog igång.

  6. Bo Persson
    2019-03-25 kl. 10:26

    Det är intressant att Kenneth Lundgren drar in Gustav Vasas bibel i den här diskussionen. När Anders P ifrågasätter Nigel Farage som Brexit-förespråkare är det ju för att han kanske är något slags anti-demokrat. Men det var ju också Gustav Vasa när han såg sig som ett slags “Guds tjänsteman”. Men därför ifrågasätter vi inte honom när han bröt med sin tids europeiska överstatlighet.

  7. Anders Persson
    2019-03-25 kl. 10:51

    Daniel C!
    Tack för rättelsen. När jag gick in på Wikipedia för att bilda mig lite mer om Nigel Farage fann jag att jag nog varit ganska orättvis emot honom i min artikel. Den Öfverhet han tillhör i England är nog inte den vanliga, eftersom han, med sin utrikespolitiska syn nog skulle accepteras av Redax:

    “Farage is critical of Britain’s involvement in the wars in Iraq, Afghanistan and Libya, and cited their financial and human expenses and poor outcomes as reasons for Britain to not become involved militarily in Syria. He said about the wars in Iraq and Afghanistan that

    – Nobody should forget that the most devastating direct consequences of the wars in Iraq and Afghanistan have not been suffered by the likes of Mr Blair, but by the civilian populations of these countries and of course by our own brave service personnel’.

    Farage has also criticised Britain’s close ties with Saudi Arabia…”

  8. Staffan Dahllöf
    2019-03-25 kl. 21:08

    Jo Bo Persson, referenser till Henrik VIII förekommer i delar av den brittiska debatten. För övrigt menar jag att Brexitfrågan är en nog så klassisk demokratifråga. Geoffrey Evans och Anand Menon skriver i Brexit and British Politics (Polity Press, 2017):

    ”Unlike in General elections over the last few decades, the Referendum gave the electorate a choice on these issues. It was one of these rare occasions when people voted in numbers and with conviction on a major question of policy they the power to decide on. This was democracy as many believe it should be.”

    Svårt att avvisa om än den brittiska nonchalansen – på båda sidor – gentemot Irland och Belfast/Långfredagsavtalet komplicerar bilden.

  9. Anders Persson
    2019-03-26 kl. 3:12

    Staffan D!
    Vad som ännu mer “komplicerar bilden” är Skottland där 60% röstade för att stanna i EU. Det har förvånat mig länge, också när jag var i England förra veckan, att det inte sades ett ord om saken. Men nu har de skotska nationalisterna gjort klart att de kan tänka sig en ny folkomröstning om självständighet ifall av dåligt avtal mellan UK och EU eller inget avtal alls.

    Jag tror inte att man till den “brittiska nonchalansen” mot irländarna ska räkna in skottarna, som ju visserligen är britter, men inte “engelsmän”.

  10. Bo Persson
    2019-03-26 kl. 12:31

    Staffan Dahllöf!
    Av den artikel du länkar till framgår att man kan vara mot folkstyre och samtidigt vara mot överstatlighet. Därav följer dock inte att man måste vara för överstatlighet för att kunna vara för folkstyre. Även om man mot bakgrund av dagens svenska debatt skulle kunna tro det (“Det är bara fascister som är mot överstatlighet”, som det brukar heta). Tvärtom är det ju så att folkstyre förutsätter statssuveränitet.

  11. Staffan Dahllof
    2019-03-26 kl. 23:24

    Bo P!
    Möjligen har jag rört till det, beklagar i så fall, men länken om den knappt så folkstyreentusiastiske Henrik VIII var en kommentar till din tidigare fråga, om historiska referenscer i den brittiska debatten. Själv menar jag att bestämt inte att folkstyre kräver överstatlighet – utan just tvärtom.

    Anders P har förstås rätt om de skotska komplikationerna, vilket i någon mån också gäller Wales (och Cornwall) bara med motsatta förtecken. Där röstade majoriteten för att lämna EU men med en rätt levande regional nationalism, om än inte så stark som i Skottland.

  12. Bo Persson
    2019-03-27 kl. 14:49

    Staffan D!
    Men visst är det märkligt att etablissemanget från höger till vänster som genom sitt engagemang för EU:s överstatlighet visat sitt förakt för folkstyret och samtidigt lyckats med att framträda som de tunga ledarna för just folkstyret.

    Hur har det gått till och hur länge kommer det att hålla?

  13. Bo Persson
    2019-03-29 kl. 12:15

    Inför valet till Europaparlamentet i slutet av maj har det i dagarna kommit en bok med titeln Ödesvalet. Författaren heter Lars Jederlund och Olof Palmecentret är också med på ett hörn.

    Utgångspunkten är det faktum att EU-Europas pariapartier idag bara blir fler och fler och större och större. Och boken kan läsas som en beskrivning av dessa partier, som författaren kallar de bruna.

    Och de är onekligen många. I författarens sammanställning på sidan 33 blir de ett sextiotal.

    Vilka slutsatser skall man dra av detta? Är det för mycket överstatlighet i EU eller är det för lite? Ja, det är den ödesmättade frågan och författaren menar att EU aldrig varit så nära att kollapsa som man är idag.

  14. Per-Olov Käll
    2019-03-31 kl. 11:57

    Anders Perssons jämförelsen mellan Mussolini och Nigel Farage tycker jag är intressant. Båda har det gemensamt att de är/var demagoger och samtidigt skickliga politiker. Inte heller Mussolini var “Mussolini” förrän han – i en blandning av fruktan och beundran – beslöt att definitivt ställa sig på Hitlers sida. Men då hade den överlistige (och, som det påstås, flygrädde) Neville Chamberlain redan viftat med sitt papper och lovat “peace in our time” samtidigt som han tyst räknade med att Tyskland och Sovjetunionen ömsesidigt skulle ta kål på varandra. Men historien är – liksom kvantfysiken – “öppen”; ingenting är avgjort förrän det är avgjort. Ingenting säger heller att Nigel Farage behöver upprepa den omåttligt fåfänge – och samtidigt musikaliskt och språkligt begåvade – Mussolinis “misstag”.

  15. Bo Persson
    2019-03-31 kl. 18:14

    Per-Olov Käll!
    Lever vi kanske i slutet av en period. Kalla den höger/vänster tiden eller den gamla kapitalismens tid. Medan den nya tiden – den nyliberala kapitalismens tid – kommer att domineras av inställningen till statssuveräniteten. Och det skulle i så fall göra Nigel Farage till en väldigt modern politiker på statssuveränitetens sida och relativt anständig dessutom, får man väl säga.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.