Brittiska dryckesvanor

Slipade och etsade glasfönster, började bli en vanlig inredningsdetalj i engelska pubar från 1830-talet.

När jag på 1960-talet arbetade på KTH i Stockholm hade vi forskningssamarbete med Royal Radar Establishment i Great Malvern, beläget nära gränsen till Wales. Som en första personlig kontakt med deras forskare skulle en Mr. Bruce besöka oss. Min kollega Per Bengtsson åkte ut till Arlanda för att möta honom och skärskådade passagerarna som strömmade ut från tullkontrollen utan att lyckas upptäcka någon som skulle kunna vara vår väntade gäst.

Till slut stod bara en man kvar. Kunde tas för en äldre skutskeppare och som enda bagage hade han en unicaboxliknande väska. Det visade sig att det var den väntade Mr. Bruce och hans oväntat enkla bagage hade ett ännu mer oväntat innehåll. Så många flaskor Russian Imperial Stout som kunde rymmas i den lilla unicaboxen. Med tanke på att varje flaska rymde blott 17 cl blev det ganska många buteljer av den mörkbruna drycken med en alkoholhalt på 8-12%. Drycken fick en gång sitt namn av att den exporterades till tsarens hov. Mr. Bruce hade tydligen förvarnats om de märkliga dryckesregler som gällde i vårt nordeuropeiska utkantsland och garderat sig mot dessa.

”Imperial Russian Stout” bryggs idag av Wells & Young’s Brewing Co med en alkoholhalt av 10% och smak av expresso, melass och en aning bittersöt mörk choklad och anis.

Mr. Bruce hade ett mycket stort intresse för engelska dryckesvanor, dessutom en gedigen praktisk erfarenhet, vilket skulle visa sig när vi gjorde ett återbesök till Great Malvern. Han hämtade upp oss med bil på flygplatsen i London och var mycket noga med var vi för en stunds rekreation skulle stanna på vägen. Håll utkik efter den röda triangeln, bryggeriet Bass varumärke, betonade han med allvar i rösten medan vi helt sonika körde förbi ett antal andra pubar.

I Great Malvern inkvarterades vi ståndsmässigt på en pub och jag lärde mig snabbt att uppskatta Guinness stout, tappat direkt från fat, med en gräddliknande konsistens. När jag efter en dag på jobbet kom tillbaka till puben sträckte sig genast damen bakom disken efter ett glas och började sakta fylla det med den gudabenådade drycken.

En enkel landsortspub som den kunde se ut mot slutet av 1700-talet. Köket med sin öppna eldstad utgör också serveringsrummet. Bild George Morland 1788.

Vårt besök skulle avrundas med att Mr. Bruce och hans kollega – då han körde motorcykel kan vi kalla honom Mr. Norton – skulle ta med oss på en kvällsrunda till deras favoritpubbar i London. Mr. Norton kom med en försvarlig krycka i varje armhåla och efter att vi förplägats med var sin pint of bitter fick vi höra historien bakom kryckorna. Efter ett pubbesök hade en lastbil stått i vägen för honom och hans motorcykel och nu var han gipsad enligt alla konstens regler och glad som en lärka. Händelsen hade försett honom med ännu en historia att berätta.

Kvällen förflöt under förflyttning mellan den ena klassiska pubinteriören efter den andra och med ständig avsmakning av nya drycker. Vi svenskar fick ganska ofta uppsöka etablissemangens bekvämlighetsinrättningar medan vårt värdfolk stod orubbligt pall vid bardisken och underhöll oss med sitt aldrig sinande förråd av historier. Först på kvällens sista pub följde vårt värdpar lugnt och värdigt med oss för att lätta på trycket från kvällens alla drycker.

* * *

Det mörka ölet med namnet ”Russian Imperial Stout” har sin egen historia. Peter den Store besökte år 1698 England och blev förtjust i landets mörka öl. Han bad genast om en leverans till det kejserliga ryska hovet. Till det engelska bryggeriets besvikelse hade ölet förstörts under den långa resan. Barclay Brewery var angelägna om att inte förlora ansiktet och höjde alkoholhalt och mängden humle i ölet och skickade en ny leverans, av den nu djupsvarta brygden, som omedelbart blev mycket populär i Ryssland. Katarina II (1729-1796) blev också mycket förtjust i öltypen som bland annat bryggdes av The John Courage Brewery ända fram till 1990-talet.

* * *

Boken Inside the pub, Architectural Press, skildrar de engelska pubarnas historia. I förordet poängteras vikten av att bevara vackra inredningsdetaljer, som slipade fönster, från pubarnas 1800-talshistoria.

Brittisk dryckeskultur förknippas i första hand med dess pubar som har sina speciella regler och sedvänjor. I boken INSIDE THE PUB av Maurice Gorham & H. McG. Dunnett, The Architectual Press, London 1950, har jag kunnat ta del av deras historia. Från servering av mat och öl på enkla värdshus, över den stormiga perioden med viktorianska Gin Palace till de detaljerade reglerna i licenserna för Public Houses i Storbritannien efter år 1830. Dessa reglerar bland annat öppettiderna och varje pub-besökare har väl hört uppmaningen ”five minutes drinking up time” när stängningstiden närmar sig.

Mot mitten av 1800-talet blev viktorianska Gin Shops mycket populära men också mycket destruktiva som George Cruikshank visar i sin teckning från 1829.

Från början av 1700-talet, efter the Glorius Revolution år 1688, hade gin blivit en mycket populär dryck som kunde framställas av ”cuckoo grain”, säd som inte dög för bryggning av öl. Man införde kraftiga skatter på all importerad sprit samtidigt som man sänkte skatterna på inhemsk sprit. Samtidigt gjordes det lagligt för vem som helst att producera gin. År 1740 var produktionen av gin sex gånger större än den av öl. Över hälften av de 15.000 försäljningsställena för alkoholhaltiga drycker i London sålde gin.

Problemen med den ökade dryckenskapen, förvärrad av att de sålda dryckerna kunde innehålla både finkeloljor och metanol, blev så stora att man år 1830 införde the Beer Act som reglerade hur man fick försälja alkoholhaltiga drycker. Det blev tillåtet att mot en avgift öppna ett försäljningsställe där man tillhandahöll öl eller cider. Efter åtta år hade 46.000 försäljningsställen vuxit upp över landet och man blev år 1869 tvungen att införa hårdare regler. Regler som skapade den brittiska Public House-kulturen.

  1 kommentar for “Brittiska dryckesvanor

  1. Anders Persson
    2020-04-28 kl. 9:40

    Till den brittiska public house kulturen hörde länge, och kanske fortfarande utanför storstäderna, att man hade två avdelningar. “The lounge” för “gentlemen” och finare folk, “the bar” för arbetare och andra “commoners”.

    Ett annat säreget förhållande är att i det mycket kömedvetna England, köar man inte framför bartendern, utan skockar sig som annars i världen. Det hör däremot till bartenderns uppgift att hålla koll på ordningsföljden.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.