Som grabb läste jag Ellison Hawks Ungdomens ingenjörsbok. Den kom ut i England 1923 och två år senare i Sverige. Ambitiöst bearbetad och kompletterad för svenska förhållanden. Där kunde den teknikintresserade läsa om ånglok och stora fartygsbyggen. Om tunnelbyggen genom alperna och om fyrbyggen på Eddystoneklippan och Bishop Rock utanför Englands kust. Fyrar som gång på gång sveptes i havet av stormarna. Och om den stora kantileverbron över Firth of Forth, nära Edinburgh, som blev klar år 1890 och utnämndes till världsarv 2015. Den passeras fortfarande dagligen av närmare tvåhundra tåg.
Nyligen har jag läst en bok om ett annat brobygge. Sune Jonssons Brobyggarna från 1969. Som inte skall förväxlas med Jan Guillous bok med samma titel som utkom fyrtiotvå år senare.
Sune Jonsson berättar om bygget av den nya järnvägsbron över Öre älv. På norra stambanan genom Ångermanland strax innan Västerbotten. Bron byggdes under första världskriget för den normalspåriga järnvägslinjen. Den fick då världens längsta brospann gjutet i betong för denna typ av bro.
När Jonsson skildrar arbetarna vid brobygget skriver han på en gammal dialekt som får den ångermanländska jag hörde vid skiftet mellan 1940 och 50-talen att framstå som helt modern. Jag och mina syskon hade då förmånen att få tillbringa somrarna på vår farbrors gård mellan Örnsköldsvik och Bredbyn. Människor och bostadsinteriörer var som hämtade ur Sune Jonssons första fotobok Byn med det blå huset. Bilder som jag senare skulle få tillfälle att se på Hasselblad Center i Göteborg i samband med att han tilldelades Hasselbladspriset.
Boken är ett fascinerande romanbygge på många olika sätt. Där finns märkliga skrönor. Som den om katten Sunne-Belle, som återkommer gång på gång genom hela boken. Och porträtt av olika original och vanliga arbetare och skildringar av deras öden under det att bron byggs. Vissa kapitel har rubriken Arbetarnas röster där de själva berättar om sina erfarenheter.
Däremellan kapitel med arbetschefen Gustaf Noréens skriftliga rapporter rörande brons färdigställande. Rapporter sprängfyllda med tekniska detaljer likt partituret för ett större orkesterverk. Så informativa att man ser bron växa fram inför sina ögon. Som arbetschef kände Noréen sig oerhört pressad av ansvaret och hade för säkerhets skull skaffat sig en pistol. För att som han avslutade en rapport:
Emellertid tröstade jag mig under denna period med att för egen del funnes möjlighet att på ett radikalt om än icke fullt hedervärt sätt skilja mig från den förelagda uppgiften i händelse av ett misslyckande.
Ett annat mörkt tema vilar som ett avlägset hot över hela brobygget. Första världskriget pågår och gör sig bland annat påmint genom tåg, fyllda av sårade tyska soldater, som från Finland rullar förbi på järnvägen. Eller genom det sotregn som drev in från bränderna när tyska trupper erövrade Riga. Sedan kommer spanska sjukan som tog dubbelt så många liv som kriget. Och i likhet med kriget i första hand drabbade de unga.
När bron slutligen är klar för invigning uppmålas en scen som direkt för tankarna till Lars Molins ”Kunglig toilette”. Ja hela boken har ett släktskap med Molins sätt att berätta. Men om någon av dem var påverkad av den andre så var det Jonsson som var föregångaren.
Som motto för boken har Sune Jonsson valt en textrad ur en dikt där Kurt Tucholsky driver gäck med döden och ceremonierna kring begravningar.
NÄR NÅN E DÖ
När nån e dö – tenk vicken skreck.
Då eru kvar å han e veck.
Å om du riktit gilla han
Så döru också lite grann.
Resten e ankskit.
Presten, svatt som skatan,
allt kyrkogårdsståhejet. Nä, fy satan …
Å kransar …! Harom pengar till de?
Å sen så talen – oj du milde!
Nä, då får inga himlens makter råda:
de blir den dummaste som håller låda.
Å han predikar på så in i natten
å håller fast sig i den svarta hatten
å snackar om den käre hedangångne,
sen blire en högtidlig sång me.
Hans kvart e tom. Av sorgen blir man dum.
Så gårom runt och rotar i hans rum.
Så edla känslor föds när någon kolar,
sen fajtas dom om killens lederstolar.
Å tidsvulkanen spottar lava.
Nån sejer: ”Tenk va han va bra va!”
Sen gret dom kanse litegrann
å sen så vare bra me han.
När nån e dö man gärna skrika vill:
Nu e han botta å va ska ja ta mej till?
Va inte engsli,
de varar faktiskt inte lenge;
ett litet tag,
sen ere bra:
sen kan du låta livets gledje flöda!
För inga vandrar fortare en döda.
(Översättning Ola och Carsten Palmaer)
Sune Jonsson väljer att skriva sitt motto, den sista textraden, på tyska: ”Keener wandert schneller wie die toten”.
Den raden väljer han också som rubrik för det sista kapitlet där han låter järnvägsläkaren berätta om sina erfarenheter från brobygget. Här lyfts de enskilda individernas betydelse fram, liksom Maria Hamberg gjorde i sin bok Några gjorde hålen. Här får alla de som lastade sten, sågade timmer, byggde ställningar och göt betong träda fram med sina egna namn.
Med medicinsk saklighet räknar järnvägsläkaren upp namnen på alla som arbetat med bron. Noggrant anger han födelse och dödsår. Och dödsorsak om den är känd. Här finns namnen på alla de sextiofyra brobyggarna på det att de inte helt skall försvinna i historiens töcken.
Henrik!
Du skriver ”Första världskriget pågår och gör sig bland annat påmint genom tåg, fyllda av sårade tyska soldater, som från Finland rullar förbi på järnvägen. Eller genom det sotregn som drev in från bränderna när tyska trupper erövrade Riga.”
Kliade mig först i huvudet. De enda tyska soldater som under första världskriget fanns i Finland var de som landsteg i Hangö vårvintern 1918 och sedan drog sig mot Helsingfors. Men kanske var det så att de skadade evakueras via Torneå och sedan norra stambanan genom Ångermanland? Det var uppenbarligen enda möjligheten för dem att passera utan att riskera sänkas av fientliga fartyg ute på Östersjön.
Men hur kunde röken från ett brinnande Riga leta sig upp till Ångermanland? Jag var skeptisk tills jag kollade att tyskarna erövrade Riga 3 september 1917. Efter att ha konsulterat de relevanta väderkartorna, kunde jag konstatera att just då 2-3 september var vinden från en sådan riktning att eventuella rökmoln, om än uttunnade, mycket väl kunde ha transporterats till Ångermanland. Men bara då, 2-3 september. Dagarna efter var vinden från nordväst.
Anders P!
Ett kapitel har rubriken ”Sotregnet”. Det börjar: ”En dag, lördagen den 8 september 1917, kom kriget dem så nära, att de kunde känna det sticka i näsan” och slutar med ”Det var fredagen den 7 september 1917 som Riga föll.”
I kapitlet ”Trälådan” står det:
”Under första världskriget passerade de tyska invalidtågen nära nog dagligen broplatsen. Dessa oändliga transporter med söndertrasade och lemlösa människor, vars enda hopp för återstoden av livet var att överleva. Ofta inväntade dessa tåg med lemlästade den mötande trafiken på den provisoriska växelstationen nere vid brobyggnadsplatsen.”
Sune Jonsson har tydligen fel på datumet för sotregnet. Men invalidtågen gick genom Sverige mellan år 1915 och 1922 och transporterade 65 000 krigsskadade. Tyskar och österrikare i ena riktningen och ryssar i den andra.
Intressant med invalidtågen (även) under första världskriget. Kände inte till dem. Min mamma arbetade som vårdbiträde åt (den nazianstuckna) provinsialläkaren i Jörn, Västerbotten under det andra världskriget då tyska invalidtåg ständigt passerade genom Sverige. Jag ska kolla i mina åtta band Finlands frihetskrig av Kai Donner (Jörns pappa, ja, nu var det inte orten Jörn utan personen Jörn Donner).
Och Henrik, intressant som vanligt, Vill man veta ännu mer om Sune Jonssons gärning är det bara att åka till museet på Gammlia, Umeå. Där finns Sunes hela produktion samlad. Han hade ju detta museum som sin bas för sina fantastiska fotografiska projekt om avflyttningen från inland till storstad. Unikt material!
Jo, när 8:e september 1917 började låg det ett högtryck över Baltikum med centrum över Riga. Under dagen drog sig högtrycket lite österut varvid en luftström mellan syd och sydost utbredde sig norrut.
På grund av högtryckssituationen kan man anta att luften var ganska stabil i nedre lager så att röken från Riga inte spred sig högre upp i atmosfären utan höll sig i de närmaste kilometerna närmast marken.
Om nu Riga började brinna den 3:e så kunde det inte ha märkts genast i Ångermanland eftersom vinden, som sagt snart slog om till nordväst och höll sig så till den 7 september.