När vänner i min omgivning går igång med idrottssnack glider jag ut ur sammanhanget. Jag kan inte namnen på alla svenska och internationella stjärnor. Jag kan inte siffrorna, rekorden och årtalen. Jag vet inte ens när och var de senaste OS-en var. Bara Stockholm 1912 och Berlin 1936 sitter fast. Och Mexico 1968, för jag minns affischeerna på väggarna i Uppsala som jag tror protesterade mot spelen, men jag minns inte varför. Jag stänger av mig själv från elitidrott, bläddar förbi idrottssidorna i alla tidningar och går från TV:n när det är Sprotnytt. Jag bryr mig inte. Att en snabb löpare heter Bolt har ändå nått mig. Varför är jag så oinstresserad av OS och elitidrott i allmänhet?
Nu är äntligen sommar-OS i London över och jag såg bara slutminuterna på handbollsfinalen. Jag har inte störts så mycket, eftersom jag tittar mycket sparsamt på TV. Läser istället böcker eller sitter vid datorn om kvällarna till vardagas.
Däremot intresserar jag mig för allt snack runt elitidrott och runt OS. Ett fasansfullt TV-program alldeles före OS visade svenska elitidrottares svåra skador. Sju av tio elitidrottare skadas allvarligt för livet och tvingas avbryta sina karriärer långt innan de nått toppen. En bild bet sig fast; höjdhoppares häl med ett hål rakt in. Jag fick vatten på min kvarn – elitidrott är skadlig!
Jag slukar alla nyhetsinslag och tidningsartiklar omkring OS där man skildar de abnorma säkerhetspådragen, sjuka turistsatsningar, kommersiella absurditeter och förljugenheten omkring den så ”ädla” OS-tanken.
Jag har den senaste tiden till och med läst några rent filosofiska essäer/artiklar om OS och elitidrott. I SANS magasin nr 3 2012 nystar Torbjörn Tännsjö upp elitidrottens helt urvuxna filosofiska rustning. Dopingen, amatörfrågan, mäthysterin, genikulten, kroppsfixeringen, allt kläs av inpå bara benknotorna. I samma tidskriftnummer berättar författaren Lena Andersson om sitt eget uppvaknande ur idottskulturens förkrympande tankevärld. Hon var själv elitidrottare, men vände den ryggen efter puberteten. Två pricksäkra citat:
”Man sa: ’Det viktiga är inte att vinna utan att kämpa väl.’ I själva verket brydde sig ingen om den som bara kämpade väl. Och inte jag heller. Jag förstod inte varför de överhuvudtaget höll på. Och jag märkte ju att det var finare att vinna. Den som vann fick beundran och uppskattning. Hjärnan blev lyckligare av att vinna än av att bara kämpa.”
”Man sa: ’Det viktiga med idrotten är kamratskapet.’ Jag hade många vänner inom idrotten eftersom det var där jag levde. Men vi var konkurrenter. De ville besegra mig och jag dem. Det är ingen bra grund för vänskap. Man kunde nu säga att vi inte behövde ta det hela så allvarligt, tävlingen var ju bara ett trevligt sätt att röra på sig tillsammans. Absolut inte. Om man inte tog det allvarligt fanns ingen anledning att göra dessa ansträngningar, det var ett som var säkert. Ville man bara röra på sig tillsammans fanns det lugnare och trevligare sätt än att tävla.”
Redan i samband med fotbolls-VM i Sydafrika 2010 skrev Lena Andersson en lysande krönika i DN om lagidrottens auktoritära karaktär och kallade den för krigsidrott och påvisade dess köns- och klasskaraktär. Två citat igen:
”Överklassen och den bildade borgerligheten skulle aldrig få för sig att låta sina barn få benen avsparkade och korsbanden söndertrasade i det lotteri som sållar spelare till världseliten. De spelar lite på skoj i sin ungdom innan de börjar studera och skaffar ett yrke. Generellt satsar man inte på elitidrott, i varje fall inte lagidrott, om man har påtagliga möjligheter till en stimulerande civil karriär.”
”Idrotten är på många sätt desperationens väg. Den är vägen för dem på vilka väntar tunga, monotona, lågbetalda, otacksamma kroppsarbeten. Jo, undantagen är många och det är inte bara arbetarklassen som idrottar. Men icke desto mindre tar elitträning enormt mycket tid som otaliga arbetarbarn borde lägga på studier i stället.”
Bra va?
OS har växt över alla rimliga proportioner. Ekonomiskt är de helt galna. När ska dess trollbindande kraft falna? Framtiden kommer inte att ha plats för dem. Uttrycket ”Bröd och skådespel” myntades först av den romerske diktaren Juvenalis. Gladiatorspel och lite gratis käk åt de fattiga var den romerska aristokratins sätt att avleda folkets protester. OS och elitidrottsgalorna är vår tids ”Bröd och skådespel”.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: elitidrott, Juvenalis, Lena Andersson, OS, Torbjörn Tännsjö
En som avslöjade elitidrottens sanna väsen var Ivar-Lo Johansson i debattskriften ”Jag tvivlar på idrotten” 1931. Den är fortfarande läsvärd och han såg vad många inte såg på den tiden vad som skulle komma.
F.d fotbollsspelaren Tommy Sjöberg
Mitt från barndomen starka idrottsintresse har succesivt falnat. Jag växte upp med Sigge Eriksson (skridskovärldsmästare, född i samma by som jag och skolkamrat med min mamma) och Brasiliens landslag i fotboll som vann VM-guld i Sverige 1958. Jag såg stjärnorna Vava och Didi när laget Vasco da Gama kom till Östersund 1959. Dopningen har gjort att mitt intresse sjunkit. Knäcken för mig var skid-VM i Lahtis 2001 när en av mina idoler Harri Kirviesniemi med flera avslöjades som fuskare. Jag är numera inne på Torbjörn Tännsjös linje att tillåta all dopning. Låt de som vill ta vilka preparat de vill, men de ska redovisas, blodkollas och säkras som icke livsfarliga. Idag tror jag knappt någon friidrottare är ”ren” = de har intagit preparat/manipulerat sitt blod så att de inte avslöjas av dopingkontrollanter och att deras preparat inte finns med på dopinglistan. Laboratorierna ligger hela tiden före dopingavslöjarna (WADA). Några av friidrottsvärldsrekorden är osannolikt bra. Kubanen Sotomayor hoppade 245 och Patrik Sjöberg och ett par tyskar hoppade ständigt kring 240. Idag är ingen riktigt i närheten av dessa resultat.
Om idrotten och människans prestationer ständigt går framåt, borde Sotomayors resultat slagits för länge sedan.
Läs SANS och Tännsjös, Anderssons och inte minst Göran Lamertz reflekterande artikel om sitt idrottsintresse.
Ändå kan jag uppleva ett femmilslopp på skidor, ett 800 meters lopp i löpning eller en semifinal i fotbolls-VM som oerhört fascinerande. Då förtränger jag insikten om att många av deltagarna är ”dopade”….
För övrigt ser jag alla Hammarbys matcher i Superettan som visas på TV och det är ett ständigt lidande…
Heja, heja, Bajen !
Jag delar ditt ointresse för idrott och har under OS sett mycket lite TV. Under sportavsnitten i TV-nyheterna har jag ganska lätt för att somna.
Till Christer Sandberg: Jag tror du hamnar lite snett när du säger att laboratorierna hela tiden ligger före WADA. Du menar kanske de laboratorier som eventuellt hjälper idrottare på hög nivå. WADA har ju ackrediterat ca 35 laboratorier runt om i världen som gör dopinganalyser, varav ett ligger i Huddinge.
London-OS hade ca 150 analytiker som jobbade dygnet runt med dopinganalyser. Instrumentparken var självklart hemlig, och min gissning är att en ny typ av detektor på allvar gjorde debut i antidopingarbetet. Det är m a o svårt att undgå upptäckt om man dopat sig. Den som vill läsa en populärvetenskaplig artikel om doping så har jag nyligen publicerat en i Forskning & Framsteg (5/2012). Den finns nästan i sin helhet på nätet (rubriken är inte min). Vill man ha bilder och en del bakgrundsfakta får man gå till pappersupplagan, som säkert finns på de flesta bibliotek.
I det svenska antidopingsystemet finns endast åtalande och dömande instanser, ingen försvarande instans. En idrottare med mycket pengar kan köpa sig den tjänsten, men den vägen är öppen endast för ett litet fåtal. De flesta får försvara sig själva.
Jag arbetar sedan några år pro bono som ombud för svenska dopinganklagade idrottare, men jag är ensam och gör det på min fritid, så min kapacitet är naturligtvis inte så stor. För att på ett adekvat sätt kunna försvara en dopinganklagad så krävs att jar är inläst på de legala aspekterna, vilket är den enkla delen, och att jag kan läsa och förstå WADA:s tekniska dokument, vilket är den svåra delen. Man måste också ha koll på den senaste vetenskapliga litteraturen.
Min uppfattning är att kompetensen hos den svenska Dopingkommissionen är så låg att den utgör ett hot mot dopingmisstänktas rättssäkerhet.
Har kastat ut TV:n för flera år sedan. Men varje gång jag går en viss gata (och Systembolaget i närheten har öppet) ser jag en före detta idrottare på hög nivå … tillsammans med diverse andra luggslitna figurer i A-laget. Röker gör han också. Verkar inte som om hälsosamma vanor utan kröka och röka alltid hänger ihop med att man någon gång har idrottat!