Äktenskapet består och lockar ännu unga människor. Man söker den officiellt bekräftade länkningen mellan två personer – oftast man och kvinna – för att sedan fungera som samhällets arbetande grundenhet. Här skapas och fostras barn, här ges värme och skydd, här ges mat och trygghet. Här samlar människan kraft till samhälleligt arbete och får vila mellan arbetspassen.

Men varför äktenskap? Varför inte bara en överenskommelse mellan två individer? Varför bara två förresten?

Jag snuddar vid dessa frågor nu när vår äldsta dotter hittat sin man och valt att just gifta sig med buller och bång. Stort dyrt kalas, gestalta hela spelet med vit klänning, mörk kostym, ceremoni med musik, dikt och ringbesegling. Foton som minnen för resten av livet. Och lova att älska i nöd och lust tills döden…

Varför gifte vi oss på 70-talet? För att vi tänkte att då får alla veta, och då kunde man lättare bestämma sitt eget liv och kanske få en egen familj. Men en del gifter sig inte, skaffar inte egen familj, hittar ingen bestående livskamrat. En del gifter sig, men skaffar inte barn. En del skaffar barn men gifter sig inte. Några få väljer att leva i samkönade förhållanden som ogifta eller gifta. I en del samkönade äktenskap skaffar man också barn. Allt är möjligt, men allt är inte lika vanligt. Det vanligaste är att man och kvinna gifter sig med mer eller mindre buller och bång.

Men varför dessa ritualer med urgamla anor. Varför den stora festen? Varför så mycket buller och bång? Det varierar förstås. Men minimalistiska, d v s maximalt undanskymda bröllop, har oftast en särskild orsak. Buller och bång är det vanligaste.

Mitt (vårt) bröllop 1970 var det minsta vi (jag) lyckades åstadkomma. Men ändå var det släkt och vänner på stort kalas med tal och skål för brudparet och dans. Efteråt minns jag inte mycket av detta spektakel, men vi blev gifta inför allas ögon och kände sedan rätten att leva vårt eget liv.

Jag tror det är samma sak nu. Man ges rätten att leva ett eget liv i en egen samhällelig grundenhet. Till det behövs då som nu kärlek, omtanke, hänsyn, tålamod, kamratskap och uthållighet. Och det kan de flesta åstadkomma, åtminstone så lång tid att det hinner bli familjer och stabila släktband. En del misslyckas, men då får dom fler chanser. En del blir (väljer att vara) singel, men det är ändå ovanligast och svårast.

Skillnaden på min dotter och mig är att hon tog tillsammans med sin fästman tag i frågan om sitt eget bröllop och fixade i stort sett allt med buller och bång. Jag var i samma situation (1970) helt passiv och ville bara bromsa allt onödigt buller och bång. Det var 70-tal då, men det spelade liten roll. En liten gradskillnad är det, men inte artskillnad.

Bröllop är bra för att befästa och offentliggöra sitt äktenskap, så att man kan få forma sina egna liv. Det är viktiga ritualer, som förstås kan drivas till extrema, sockersöta, kommersialiserade, uppvisningar för medier och andra drömvärldar. Men vi fick oss ett roligt kalas, många minnesvärda ögonblick där de två visade oss att de både älskar och högaktar varandra. Ögonen glittrade av lycka och smittade oss andra. Så ska ett familjeliv inledas.

Föregående artikelTrivsel anses viktigare än kunskaper
Nästa artikelJag tror på den mänskliga faktorn, fast den tappa´ mössan i reaktorn
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.