Bryssels historierevisionism om andra världskriget

“Jag tror den tid man fick in såna här artiklar på kultursidan är förbi…” Eller: “… Min enda reaktion är förvåning över hur det är möjligt att en person som kan skriva en så lögnaktig och historieförfalskande text – som aldrig skulle bli godkänd i en uppsats på grundskolan – kan ha haft anställning på en högskola, dessutom som professor i historia. Nivån på texten ligger i nivå med påståendet att folkmordet i Srebrenica var ‘propaganda.'” Med sådana ord från Sveriges två största dagstidningar Aftonbladet respektive Dagens Nyheter fick professor Lennart Palm sitt manus i retur.

Ögonblicksbild 1 september 1939 utanför HT-Centralen vid Drottningtorget i Göteborg. Tyskland anfaller Polen, krigsutbrottet. Omslagsbilden från Avenyn i Göteborg 7 maj 1945. (Foto: P Lundwall)

Den 19 september 2019 antog Europaparlamentet med stor majoritet resolutionen Vikten av europeisk hågkomst för Europas framtid. Syftet med den sades vara att Europas folk skall kunna lära av historiens katastrofer för att undvika dem i framtiden. Men minne är en knepig sak. Människan vill gärna rationalisera och lägga historien till rätta, ofta av ideologiska skäl. EU-parlamentets politiker försöker konstruera ett kollektivt minne, men samma rationaliseringsmekanismer infinner sig som för den enskilda människan. Politiskt känsliga fakta suddas bort, sammanhang förvanskas. Med Harold Pinters ord från Nobelföreläsningen 2005: ”Det har aldrig hänt. Ingenting har hänt. Inte ens medan det hände, hände det. Det saknade betydelse”. Resolutionen har knappast nämnts i våra stora medier.

Resolutionens huvudtanke är att andra världskriget för Europas del startades gemensamt av Nazityskland och Sovjetunionen:

”Europaparlamentet betonar att andra världskriget, det mest förödande kriget i Europas historia, började som ett direkt resultat av den ökända nazityska-sovjetiska icke-angreppspakten av den 23 augusti 1939, även kallad Molotov–Ribbentrop-pakten och dess hemliga protokoll, varmed två totalitära regimer som hade det gemensamma målet att erövra världen delade upp Europa i två inflytelsezoner.”

Bortglömda sakförhållanden
Så enkelt blandar man bort korten – utan nya sakargument går man här emot den historiska forskningens etablerade uppfattning om Tyskland som krigets anstiftare.

Några bortglömda sakförhållanden: Andra världskriget var i hög grad en fortsättning på det första. Europas politiska eliter förde, i sin kamp om kolonier och marknader, 1914 ut sina folk i historiens dittills mest förödande slakt. Segrarna, främst Frankrike, Storbritannien, USA och Belgien, utpekade Tyskland som ensamt ansvarigt för kriget och krävde drakoniska krigsskadestånd. Gamla tyska områden som Elsass-Lothringen och Västpreussen berövades landet. Rhenlandet ställdes under förmynderskap.

I öster föll det ryska imperiet 1917 samman och ersattes av nya självständiga stater, det blivande Sovjetunionen, Finland, de baltiska staterna, Polen med flera. I Sovjetryssland fortsatte ett inbördeskrig mellan röda och vita ända till 1922. De vita fick hjälp av hundratusentals soldater från stater i Väst: Tyskland, Storbritannien, Tjeckoslovakien, USA, Finland och andra. Till detta kom att Polen anföll 1919 och annekterade stora delar av nuvarande Vitryssland och Ukraina (delar som Stalin sedan tog tillbaka 1939). Dessa interventioner lämnade inte bara förödelse bakom sig, de bidrog också till att skapa en belägringsanda i sovjetsamhället. Också här glömmer Europaparlamentet Västeuropas draksådd inför vad som komma skulle.

Sovjetunionen var övertygat om att man levde i en fientlig omvärld. Sovjetledningen fruktade inledningsvis främst britterna men kom med Hitlers makttillträde att alltmer se det nazistiska Tyskland som huvudhotet. Hitlers planer på att skapa ”Lebensraum” och kolonisera ”de underlägsna människorna” i Öst var väl kända från Mein Kampf, liksom den tyska upprustningen (som man var välinformerad om från det egna hemliga militära samarbetet med Weimarrepubliken). Inmarschen i Rhenlandet 1936 och det tyska ingripandet mot den spanska republiken gjorde saken än klarare.

År 1934 menade Sovjetunionens utrikesminister att Tysklands ambitioner ”kan bara motarbetas av en ring av bestämda grannar”. Sovjet gick därför in för ”kollektiv säkerhet”. Men hur ”bestämda” var grannarna? Hitlers makttillträde hade möjliggjorts av Tysklands konservativa och liberala partier som mangrant röstat för hans fullmaktslagar 1933. Europas demokratier hade stått helt passiva både vid Rhen-inmarschen och vid det fascistiska upproret i Spanien. Trots detta gjorde Sovjetunionen under 1930-talet energiska propåer om försvarsallianser till Frankrike, Storbritannien, USA, Rumänien, Polen, Jugoslavien, ja till och med till det fascistiska Italien. Överallt avvisades förslagen, Polen rentav motarbetade sovjetförslagen internationellt ända fram till kriget. Än värre skulle det bli.

Den 29 september 1938 sammanträffade den brittiske premiärministern Chamberlain och Frankrikes president Daladier med Hitler och Mussolini i München. Tyskland krävde att Tjeckoslovakien lämnade ifrån sig Sudetlandet med en tysktalande befolkning. Hitler fick grönt ljus av britter och fransmän att gå in i Tjeckien, och han stannade som bekant inte vid Sudetlandet.

Även Polen, som 1934 varit först med att ingå ett icke-angreppsavtal med Hitler, skickade in sina trupper som lade beslag på Tjeckoslovakiens schlesiska del. Sovjetledningen såg nu vartåt det barkade, det vill säga att Väst ville få Hitler att gå österut. Kriget syntes rycka allt närmare, men så sent som i april 1939 avvisade Frankrike ett nytt bud från Sovjetunionen. I maj sökte den nye sovjetiske utrikesministern Molotov ånyo avtal med Polen men avvisades omedelbart. Med engelsmännen blev det dock förhandlingar. Dessa förde emellertid egna hemliga förhandlingar med Hitler och valde att ”gå långsamt fram”. De skickade en delegation via passagerarbåt (i 13 knops fart) som efter fem dygn nådde Sovjet, där delegationen visade sig sakna fullmakt att underteckna något avtal.

Nu gav Moskva upp allt hopp om en allians med västmakterna. Molotov-Ribbentrop-pakten undertecknades den 23 augusti 1939. Avtalet gav Sovjetunionen flera fördelar. Man fick andrum att ytterligare bygga upp försvaret inför det tyska anfall man i slutändan visste skulle komma. Genom det (förvisso omoraliska) hemliga tilläggsprotokollet fick man ett ”intresseområde” som kom att fungera som en stor buffertzon.

Hela detta sammanhang har omsorgsfullt suddats bort i Europaparlamentets historieskrivning. Inte minst förbluffande är att München -38 inte med ett ord omnämns.

Men det stannar inte där. Den 22 juni 1941 kom så det stora anfallet på Sovjetunionen, Operation Barbarossa. Där deltog utöver Tyskland även Österrike, Rumänien, Finland, Italien, Ungern, Slovakien och Kroatien. Det är från flera av dessa länder eldsjälarna bakom parlamentsresolutionen kommer. I det ockuperade Europa anpassade sig ofta borgerligheten till tyskarna. Huvuddelen av motståndet mot nazismen stod faktiskt Sovjet för (kostnad 27 miljoner döda sovjetmedborgare), och bland motståndsrörelserna spelade kommunister ofta en ledande roll. Vad ska vi komma ihåg om detta, enligt EU-parlamentet? Tydligen ingenting!

Vad kan bli följden?
Vad får då en sådan här resolution för följder? I förlängningen hotas yttrandefriheten. Vi kan förvänta oss allt snävare utrymme för debatt, liksom nyskrivna, politiskt tillrättalagda skolböcker. I resolutionen uppmanas EU:s medlemsländer att högtidlighålla den 23 augusti, dagen för den tysk-sovjetiska pakten, som sammanslagen minnesdag för offren för nazism och kommunism, att motverka ”banalisering” i debatt och medier, att främja en gemensam historisk kultur och att anslå mer pengar till EU-propaganda. Det ryska samhället uppmanas att göra upp med sitt tragiska förflutna och avbryta sitt påstådda informationskrig för att splittra det demokratiska Europa. Utan att bekymra sig över stenkastning i glashus skriver EU-parlamentet också att Ryssland måste upphöra med att förvränga historiska fakta.

Den russofoba ukasen från Bryssel har ivrigt upptagits av landets största morgontidning, Dagens Nyheter, genom utrikesreportern Michael Winiarski och tidningens ledarsida. Vi lär tyvärr få se mer sådant i våra media, mycket mer. Men är det inte en varningssignal att en politisk församling som Europaparlamentet dekreterar vad som är historisk sanning? Det leder osökt tankarna till totalitära mönsterbildningar.


Texten till denna artikel publicerades ursprungligen på alliansfriheten.se 28 januari 2020.

  23 kommentarer for “Bryssels historierevisionism om andra världskriget

  1. Sven-Eric Holmström
    2020-01-31 kl. 11:07

    När skrevs de här inläggen i Aftonbladet och DN?

  2. Mats Larsson
    2020-01-31 kl. 11:44

    Jag läste Lennart Palms text häromdagen, på Nyhetsbanken tror jag, och fann den mycket relevant.

    Vissa överdrifter förekommer, t ex att Polen i samband med kriget 1919 annekterade stora delar av Ukraina. Att det hemliga tilläggsprotokollet bara fick en parentes om att vara omoraliskt skulle kanske finnarna ha synpunkter på.

    Min svärmor, som just nu bor hemma hos oss, drabbades av Hitlertysklands invasion av Sovjetunionen. Hennes hemby i västra delen av det Ukraina som tillhörde Tsarryssland, brändes ned till grunden av tyskarna i början av kriget, med kvinnor och barn infösta i den lada. Hennes mamma lyckades gömma sig med min svärmor, som då var litet barn, i ett dike, och kunde sedan ta sig till en närliggande by som tyskarna av någon anledning skonade.

    I Vitryssland brändes på samma sätt hundratals byar under kriget. En sådan by har bevarats som ett gripande krigsmonument.

    Värt ett besök, inget visum behövs att flyga till Minsk!

  3. Bertil Carlman
    2020-01-31 kl. 12:43

    Denna utmärkta artikel av Lennart Palm har bemötts på det sätt som vi numera kan förvänta oss. När public service via P1 kan anklaga Ryssland för politisering av minnet över Auschwitz och i stället indirekt stöda den reaktionära polska regeringens historieförfalskning, är inget längre förvånande. Naturligtvis finns dessutom inget konkret i DN:s eller AB:s kritik.

    Detta förfalskande är ofta så oerhört primitivt gjort att både engelska och tyska tidningar t ex fått gå ut med sina ”beriktigande” när de skrivit att USA:s armé befriande Auschwitz. Det blir naturligtvis också lite mer komplicerat när Israel inte heller vill gå med på alla ”suddningarna”.

    Det blir intressant att se hur bland andra DN och AB tar itu med vad Jimmie Åkesson sa om Hedí Fried: “Vet inte om hon tror på det själv”.

    Tänk vad mycket bättre det varit om Sverige hållit fast vid alliansfriheten i stället för att bli vasall åt Imperiet (“Den transatlantiska länken”).

    Du dagdrömmer Bertil, tänk framåt!

  4. Knut Lindelöf
    2020-01-31 kl. 12:46

    Sven-Erik H!
    I privata mejl. Jag har utelämnat avsändarnas namn för att det anmärkningsvärda är att stora tidningar (via sina anställda) bemöter seriösa skribenter med sådana här retorik. Meningen om att tiden för liknande artiklar antas vara förbi kan tolkas som en uppgiven suck om det tuffa klimatet på redaktionen.

  5. Sven-Eric Holmström
    2020-01-31 kl. 13:01

    Knut L!
    Så det har inte publicerats i tidningarna?

  6. Knut Lindelöf
    2020-01-31 kl. 13:06

    Sven-Erik H!
    Just det.

  7. Jan Mellring
    2020-01-31 kl. 23:20

    Krigsanstiftarna förbereder opinionen genom att via sina kanaler skriva om historien.

  8. Evert Larsson
    2020-02-01 kl. 2:18

    Lennart Palm trampar på i gamla fotspår. Vilket betyder att han har rätt i allt han skriver om Sovjets agerande före Hitlers ockupation av Tjeckoslovakien, den kännetecknades av Litvinovs kollektiva säkerhet. Men den övergavs genom Molotovs tillträde. Det är också så Hitler tolkar bytet.

    Stalin slöt inte pakten med Hitler för att vinna tid, det är en ren efterhandskonstruktion, en nödlögn upprepad till tröttsamhet. Stalin valde helt enkelt krig. Han försåg dessutom Hitler med allt han behövde för sitt krig mot England/Frankrike så länge som Hitler höll fast vid pakten. Handeln mellan Tyskland och Sovjet ökade dramatiskt under 1940-41, allt i enlighet med deras krigsallians. Stalin undergrävde stridsviljan, förstärkte “fredsstämningarna” och defajtismen genom att politiskt anklaga England/Frankrike för att vara de aggressiva imperialisterna.

    Dags att tänka lite nytt.

  9. Mats Larsson
    2020-02-01 kl. 5:51

    Auschwitz befriades av Röda armens 1:a Ukrainska front, där min frus farbror deltog som veteran. Hennes far deltog samtidigt i den 2:a ukrainska frontens slag längre söderut.

    Min uppfattning är att Putins förstoring av Rysslands roll i det Stora fosterländska kriget, i kombination med hans förminskning av Ukrainas och Vitrysslands roll, är en historieförfalskning.

  10. Crister Olsson
    2020-02-01 kl. 11:48

    Ett bra inlägg av Lennart Palm. Skrämmande är att okunniga politiker slår fast sanningar i EU-resolutioner. Det betyder att media vet hur de ska anpassa sig. Någon dokumentär som på någon punkt avviker från denna dogm kommer vi aldrig att få se i svensk television.

    Lärare i skolor och på universitet vet vad de har att rätta sig efter. Har man en annan åsikt är förmodligen karriärvägarna stängda.

  11. Sven-Eric Holmström
    2020-02-01 kl. 14:07

    Mats L!
    Eftersom Ukraina och Vitryssland var en del av samma land som Ryssland så är det där en något märkligt resonemang.

  12. Sven-Eric Holmström
    2020-02-01 kl. 14:10

    Evert L!
    Det där har mycket lite med sanningen att göra. Molotov fortsatte med än större frenesi politiken om kollektiv säkerhet. Litvinov fick gå för att han misslyckats med sin politik och att han enligt Stalin inte togs på allvar av västmakterna.

    Tyskland började försöka närma sig Moskva INNAN Litvinov fick gå. Men fick kalla handen ända fram till slutet av juli 1939. Försöken var så misslyckade att Hitler i slutet av juni 1939 gav order om att avbryta försöken.

  13. Mats Larsson
    2020-02-01 kl. 16:09

    Sven-Eric H!
    Putins uppfattning om Ukrainas bidrag till segern i det Stora fosterländska kriget.

    Min frus morfar, ukrainare och bosatt i det västra Ukraina som tillhörde Tsarryssland sedan århundraden, stupade i de inledande striderna 1941. Han ingick i Röda armén första försvarslinje, som tvingades ta mycket stora förluster.

    Se “Stalin’s Folly; the Tragic First Ten Days of World War II on the Eastern Front”.

  14. Lars Jansson
    2020-02-02 kl. 17:49

    Knut L!
    “Min enda reaktion är förvåning över hur det är möjligt att en person som kan skriva en så lögnaktig och historieförfalskande text – som aldrig skulle bli godkänd i en uppsats på grundskolan – kan ha haft anställning på en högskola, dessutom som professor i historia.”

    Denna text är så uppseendeväckande så man tar sig för pannan. Vad är det för dogmatiska talibaner som arbetar på våra stora tidningar? På sätt och vis kan jag förstå att hans namn kan behöva skyddas för att han inte ska bli ihjälskrattad, men det kan väl inte var din uppgift.

  15. Knut Lindelöf
    2020-02-02 kl. 22:17

    Författaren till artikeln har bett mig att inte publicera namnen. Kanske DN-medarbetaren själv vill framträda och bekräfta att hen skrivit dessa rader.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.